Vardagslivet

Att fostra en rebell

Att döma av diskussionerna på de forum för genusmedvetna föräldrar där jag är med är det många som har stora problem med hur barnen bemöts i dagvården. Jag brukar inte ge mig in i de diskussionerna för jag tycker att de är så extremt svåra. Hur ska man på ett fint sätt säga till folk som har hand om ens barn att man tycker att de gör fel? Personligen tror jag inte att man kan det. Jag tror inte att det finns en enda yrkesmänniska – oavsett yrke – som uppskattar att bli ifrågasatt i sin yrkesutövning av random folk. Och nej, en förälder är förstås inte random folk i förhållande till sitt barn men de flesta är det i förhållande till yrket dagvårdspersonal.

Därför blir jag lite illa till mods när jag läser om föräldrar som trycker på vikten av genusaspekt, via brev till personalen och extrainsatta möten och så vidare. Det är inte den enda viktiga aspekten, och – skjut mig nu – jag tror inte ens att den alltid är den viktigaste heller. Det finns många bra sätt att bemöta barn och att få dem att känna sig trygga – att få barn att växa upp till bra vuxna – och genus är viktigt men överskuggar inte andra delar av likabehandling.

Så tog den vanliga dagvården slut för Tilda och hon började på sommardagis på samma plats och med i stort sett samma personal. Däremot var det ett stort bortfall bland barnen. Så stort att det bara blev en flicka kvar förutom Tilda. Det här var något som personalen fann sig nödgad att påpeka med lite uppgiven röst. ”Ja, det finns ju bara en flicka till tyvärr”. Grejen var bara att det också fanns inte mindre än nio pojkar. Vad är det att vara ledsen för, och prata om ”tyvärr” och om hur man hoppas att det inte blir ensamt och whatnot? De är ju tio kids på dagis ju!

Och så var det jag som satt där och inte riktigt visste hur jag skulle tala med personalen om att jag tycker att det är onödigt av dem att påpeka barnens kön.

Jag ville verkligen inte ta den diskussionen med dem. Jag tycker inte att det är upp till mig – ens som förälder – att detaljstyra deras arbete. Jag tror att det är bra för barn att lära sig att vuxna är olika, tänker olika och gör olika och att det finns många sätt att bemöta. Lösningen var därför att jag talade med Tilda för att utrusta henne med verktyg att bemöta personalen.

Jag talade med henne om hur det finns många som tycker att det är rätt stor skillnad på pojkar och flickor och om hur jag inte tycker att det är det. Det är skillnad på barn och barn, men inte för att det är pojkar eller flickor. En del är kul att leka med och andra inte, men det vet man inte förrän man har provat att leka med dem. Man ska inte låta bli att leka med någon bara för att den inte är samma som en själv liksom, och det var hon helt med på. Och så berättade jag rakt ut för Tilda att jag tyckte att det var lite konstigt när personalen på dagis verkade ledsna över att där inte fanns fler flickor för henne att leka med, när det ju egentligen fanns massor av kul kompisar på plats.

Och jag sa till henne att hon aldrig någonsin ska låta någon bestämma att hon inte får eller kan göra något bara för att hon är flicka. Att hon får leka med vem hon vill och att hon ska säga ifrån om någon försöker få henne att tro annorlunda.

”Mamma, om de säger i morgon att oj nej, här finns inga fler flickor, då säger jag bara än sen då och så klättrar jag i träden med pojkarna.”

Och det gjorde hon. Till personalens stora förtjusning.

Vardagslivet

Det där köket

Jag visade ju er några bilder på hur köket hade blivit. Kanske var jag inte riktigt tillräckligt tydlig när jag påpekade den lilla detaljen att det alltså bara är en del av köket som ser ut så här:

IMG_0983-20140519

Släkt och vänner och ni har liksom sedan dunkat oss i ryggen och bah ”va snyggt och najs att det är klart nu”. Men, ni vet hur man säger att man kan fotografera saker ur ett fördelaktigt ljus…? Det hade jag gjort. Så mycket att min man nästan startade en egen blogg som skulle heta ”Den andra sidan”. Den andra sidan av köket såg nämligen, vid det tillfället, ut ungefär sisåhär:

20140606-124253.jpg
Maken håller på att lägga in nytt golv. Det är ett obehandlat spontat trägolv som sedan ska målas för att matcha golvet på den första bilden. Som jag alltså står på för att ta den här.

Vi har ju jobbat med köket i sektioner, eftersom det är så stort (typ 35 kvm) att vi inte riktigt kan tömma hela på en gång. Vi har också byggt hela köket själva (förutom el och vatten då förstås) så det har blivit rätt sena kvällar för att komma framåt. Väggarna har jag ju tapetserat (men det är alltså inte heller färdigt), men två av väggarna – som vetter in mot pannrummet – var rappade. Vår tanke var att de skulle målas. Vår tanke var att de skulle vara ”de lätta väggarna”.

Det sket sig förstås när vår byggare kom in och knackade lite på rappningen och konstaterade att den inte sitter ordentligt fast i väggen bakom. Hans kvalificerade och yrkesmässiga utlåtande var något i stil med ”klart ni bara kan måla men vill ni i något skede sätta något på väggen så kommer hela skiten att rasa ner”. Så vi satte byggaren på att medelst sin stora någotnågot-maskin dra av rappningen. Vis av erfarenhet var jag förberedd på att det faktiskt skulle damma när byggaren sa ”det kommer att damma”. Att stänga dörrar hjälper bara lite.

20140606-124308.jpg
Det visade sig vara en grov tegelvägg under rappningen.

Vi beslutade oss för att inte rappa väggen på nytt utan behålla teglet. Eftersom det dammade något så vansinnigt, även efter att byggaren lämnat över till mig var det första jag gjorde att dammsuga väggen, sedan tvätta den och därefter måla den minutiöst med en primer (ett sorts lim). Primern binder dammet, och det sitter som berget – inte minst för att primern skulle blandas med vatten i ration 1/5 och jag kanske eventuellt läste lite slarvigt och tog fem delar primer istället för fem delar vatten.

Det var i ärlighetens namn ett helt satans tungt måleri och inte bara på grund av feldoseringen. Primern måste duttas in i varenda ojämnhet så att inget damm ska släppa, och den där väggen var typ gjord enbart av ojämnheter. Jag kunde inte ens få loss händerna från verktygen efteråt. Högerhanden för att den domnat runt penseln och vänsterhanden för att jag i misstag limmat fast den mot primerburken.

Senare på kvällen gav jag mig ändå på att måla väggen också. Därefter krampade händerna så att fingrarna fastnade i misslyckad Vulcan-hälsning.

20140606-124320.jpg
Två dagar tog det innan krampen släppte. Tur att jag inte träffade några Vulcans under tiden. Det hade blivit pinsamt.

20140606-124411.jpg
Väggen blev, om jag får säga det själv, grymt snygg. Dörrlister och sånt krafs saknas ännu.

Så fredag såg köket ut så här med en telefonkamera, i all sin ostädade glans:

20140606-124441.jpg

20140606-124547.jpg

Nu ska de sista bajsgula skåpens innehåll flyttas över till de nya skåpen (snart klart), resten av golvet ska läggas, resten av tapeten ska upp, lister ska på plats och delar av en vägg ska ännu målas. Men hörrni, vi har nu ett fungerande kök, med spis, ugn, el och rinnande vatten. Ropade på barnen så att de fick komma och titta på när vattnet rann från kranen i köket och de bah ”wauu”. Månne det inte ordnar sig till slut.

Vardagslivet

Lediga dagen

Min alltid lika charmerande broder ringde.

Han: Hejsan! Hur är läget?
Jag (lite stressat): Jodå. Mycket att göra bara.
Han: Jasså? Är du inte ledig i dag?
Jag: Va? Varför skulle jag vara det?
Han: Jomen det är ju nationaldagen och då är man ju ledig och…
Jag (tystnad)
Han (med synnerligen dåligt spelad ånger): Men JUST DET! Du har ju flyttat till Finland så du har säkert INTE ledigt.

Point taken. Tack.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Representationen och svenskheten

Det här med representation är jätteviktigt. Vem som får tala och på vilken arena. Vem som syns och i vilket ljus. Allt det är sådant som påverkar, både direkt och indirekt, hur vi uppfattar vårt samhälle och hur vi skapar normer – en upplevelse av det ”normala”. När kvinnor började tillåtas på universiteten i slutet av 1800-talet var de långt ifrån normen. Så långt att en av de första kvinnorna vid Lunds universitet, Anna Herrlin (f. Björkegren), beskrev sin tid vid universitetet 1887-1890 så här:

”På de föreläsningar, som jag bevistade, var jag alltid ensam flicka, tilltalade ingen och blev av ingen tilltalad.”

Utanförskapet som Anna beskriver är kanske i viss mån upprätthållet även av henne själv – hon tilltalar ju inte heller någon – men det var framförallt en förutsättning för att hon ens skulle tillåtas. Hon är med, men inte på samma premisser som de manliga studenterna. På dagens svenska universitet finns det förvisso dokumenterad diskriminering mot kvinnliga akademiker, men representationen ser helt annorlunda ut bland studenterna. Det är inte längre uppseendeväckande att en kvinnlig student ställer en fråga. Och när något inte längre är uppseendeväckande har det normaliserats och blivit betydligt enklare för fler att göra. Att vara Anna – den enda och ständigt övervakade kvinnan – och ställa en fråga på en föreläsning för bara drygt 100 år sedan var otänkbart. Att vara en Anna – en av många kvinnor – och ställa en fråga på en föreläsning i dag är helt i sin ordning.

Att representation är viktigt råder det inga som helst tvivel om. Att det dessutom fortfarande finns massor att göra på det området råder det inte heller några tvivel om.

Men någonstans måste man också börja ge folk lite cred för vad de faktiskt gör – även om man alltid kan göra mer. Karin ”Kakan” Hermansson är förbannad över Sveriges Radios urval av sommarpratare till det mycket populära programmet Sommar i P1. Hon tycker att det är på tok för många vita pratare och att man misslyckats med mångfalden. I sin egen blogg förklarar hon det så här:

”Men vi har oskrivna lagar och normer som fyller vårt samhälle. Vem som har en berättelse som anses vara värd att lyssna på är en sådan norm. Ofta är det den vite, heterosexuelle cis-mannen som har just den berättelsen, och alla lyssnar, både kvinnor och män.”

Så långt håller jag helt med. Som genushistoriker är just det där med vems berättelse som berättas förstås intressant. Men bland sommarpratarna finns Timbuktu som kommer att tala om hur han, trots att han är född och uppvuxen i Sverige, var tvungen att visa upp sitt svenska pass i riksdagen. Där finns fotokonstnären Nathalia Edenmont som är född i dåvarande Sovjetunionen och kom till Sverige som flykting men också överläkare Simon Kyaga vars far är från Tibet, Anders Bárány vars farfar var från Österrike-Ungern, Morton Narrowe som är född i USA men verksam som rabbin i Stockholm. Musikern Edda Magnasons pappa är från Island, dramatikern Athena Farrokhzad är från Teheran, DJn Steve Angellos pappa är från Grekland och listan kan göras betydligt längre. Massor av otroligt intressanta svenska röster med rötter och inspiration från långt bortom Sveriges geografiska gränser.

När Kakan kommenterar att

Det gör mig fruktansvärt förbannad över att se hur många vita vi är som sitter här

känns det onekligen som om hon dömer efter utseendet. Hudfärgen får avgöra berättelsens värde, fast liksom åt andra hållet. För faktum är dock att även flera av dem som till utseendet ser ”pursvenska” ut, som till exempel Bi Puranen, planerar att tala om ämnen som berör problemen med representativitet och vithet. Bi tänker tala om ”människans lott och själens obotliga ensamhet, särskilt i Centralafrika och de kaukasiska före detta Sovjetrepublikerna”. Och vad har hon för kompetens att göra det som sitter där och är vit och har en krans håret, vavava? Hon är forskare och generalsekreterare för World Values Survey – världens mest omfattande medborgarundersökning som undersöker människors värderingar och uppfattningar.

Bi Puranen. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Bi Puranen, bild härifrån.

Men representation handlar förstås inte bara om etnicitet utan också om att ge utrymme åt andra som inte uppfyller normen av att vara vit, cis-man. Helene Ripa är kvinna och elitidrottare med benprotes. Agnes Wold är kvinna, professor och dessutom den som påvisade den utbredda diskrimineringen mot kvinnor inom akademin. Kakan själv är kvinna och HBTQ. Det är bredd på ålder, funktionalitet, sexualitet, kön. Allt. Om något så borde vi hylla mångfalden bland sommarpratarna.

Kakan vänder sig också mot själva svenskheten i när sommarpratarna presenterades. Det

”kändes lite nationalistiskt med kransarna i håret och allsången och allting. […] Vem känner att DETTA är Sverige egentligen?”

Jag. Jag känner att just det där är det allra bästa av Sverige. Jag älskar krans i håret och när en hatkärlek till allsång. Det är svenskt och jag vill värna om det. Problemet är nämligen inte traditionerna i sig, utan exkluderandet. När man säger att krans i håret får man bara ha om man är blond och blåögd. Med i allsången får man bara sjunga om man har svenska som modersmål. DET är problemet, inte att svenskar av alla färger hoppar Små grodorna runt midsommarstången.

”Sexismen och rasismen är på topp i samhället [och] ändå reagerar inte gemene person på det akuta sätt som alla borde reagera på”

säger Kakan. Men nej. Visst blåser det otroligt obehagliga fascistiska vindar över Europa, visst finns det rasistiska strukturer även i Sverige och visst är det saker som vi alla borde reagera på. Men sexism och rasism har aldrig förr varit så begränsade, så avskydda, så välbevakade som nu. 100 år har förflutit sedan Anna inte fick tala på universitetet för att hon var kvinna. Vi har kommit oerhört långt sedan dess. Vill vi fortsätta komma framåt måste vi förvisso fortsätta diskutera, men det måste ske med verklighetsförankring. Man kan inte alltid kräva mer av dem som redan gör, och man kan inte alltid hänvisa till att diskriminerande strukturer är som starkast just nu. Det är inte steg framåt utan bakåt.

Kuriosa: Anna Herrlin sorterar under sin man i uppslagsverk. På tal om representativitet och normer.

Vardagslivet

Den sista radiodagen. På riktigt.

Det blev en radiodag till, då jag och Fritjof Sahlgren diskuterade festande ungdomar och Miley Cyrus bland annat. Det är märkligt hur porriga bakgrundsdanserskor till valfri manlig superstjärna ses som dekorativt medan en ung kvinnlig artist får tonvis med skit så fort det är hennes egen show hon kråmar sig i. Inslaget finns här!

Efter radion åkte jag till stan och intervjuades av den underbara Christa Mickelsson (som för övrigt driver en superb blogg som jag innerligt önskar att hon orkar blåsa liv i igen!) för Kyrkpressen. Lätt otippat, men det blir säkert bra.

Och dessutom kom jag ihåg att ta bilder på alla. Nästan som en riktig bloggare.

20140603-193918.jpg

Jag ser lite stirrig ut. Det var jag också. Det är överlevnadsinstinkten som kickar in på morgonen. Ted har förresten ett helt huvud egentligen. Jag hade bara inte tillräckligt långa armar för att få med det.

20140603-194159.jpg

Christa var söt som socker och en såndär otroligt intelligent människa som man skulle önskat att man haft betydligt mer tid att tala med.

Historikerns historier · Vardagslivet

Ytterligare en stor upptäckt (om avhandlingsskrivande)

Ja, och så insåg jag till min egen stora förtjusning att Coldplays The Scientist egentligen handlar om en avhandling.

Come up to meet you, tell you I’m sorry
You don’t know how lovely you are
I had to find you, tell you I need you
Tell you I set you apart

Tell me your secrets and ask me your questions
Oh, let’s go back to the start
Running in circles, coming up tails
Heads on a science apart

Nobody said it was easy
It’s such a shame for us to part
Nobody said it was easy
No one ever said it would be this hard
Oh, take me back to the start

I was just guessing at numbers and figures
I was pulling the puzzles apart
Questions of science, science and progress
Do not speak as loud as my heart

And tell me you love me, come back and haunt me
Oh when I rush to the start
Running in circles, chasing tails
Coming back as we are

Nobody said it was easy
Oh, it’s such a shame for us to part
Nobody said it was easy
No one ever said it would be so hard
I’m going back to the start

Vardagslivet

Den dyrbara tiden

Två av de många saker jag, mer eller mindre ofrivilligt, fått lära mig nu när vi håller på och renovera badrum, kök och rör samtidigt har att göra med tidsåtgång och genus.

Den första lärdomen, grundad i det faktum att vårt hus byggdes innan el och indraget vatten var självklart, är att det går att klara sig riktigt bra med vedspis och en vedeldad bastu i en tvättstuga. Än så länge luktar jag åtminstone inte väldigt illa, och barnen behöver inte svälta. Därmed inte sagt att jag inte räknar ner dagarna (5, respektive 62) tills vi har kök och badrum färdigt.

Den andra lärdomen är att utan vatten och el tar allting jävligt lång tid. Det ska sågas, huggas och bäras ved. Det ska tvättas hinkar, fyllas vatten, kånkas och plaskas. Allt det här kräver att man är på plats här på gården. Det går inte att slänga in ved i bastun på morgonen och förvänta sig att den är varm på kvällen. Elden måste vaktas och skötas. Vi blir räddade av dels att jag jobbar hemifrån och har möjlighet att fixa med saker även under dagen, och dels att vi hjälps åt med allt på kvällen när båda är hemma. Det är fysiskt tungt och mentalt eroderande – särskilt när vi också borde finna tid till att bygga upp köket på nytt för att inte för all framtid stå på gårdsplanen och diska.

För oss handlar det dock bara om en begränsad tid. Sedan får vi tillbaka diskmaskin, induktionshäll, varmluftsugn och andra lyxartiklar. Lyxartiklar som köper oss tid att göra annat än syssla med det dagliga uppehället.  Tid att inte bara diska, tvätta och laga mat.

Emellanåt kommer det kampanjer för att samla in pengar till nya brunnar i länder där diskmaskin, induktionshäll och varmluftsugn knappt existerar. Jag är ju inte egentligen korkad, så visst hade jag förstått tidigare att det är viktigt med nya brunnar, men jag kan villigt erkänna att man får ett annat perspektiv på det fundamentala i problematiken när man ens lite, lite grann provat på hur det är att vara utan rinnande vatten och el. Det går, men det tar tid. Och ska vi vara realistiska så hade vi inte ens med den närheten till rinnande vatten (vi har flera vattenpunkter på gården) och tillgången till el i andra utrymmen kunnat klara oss med två förvärvsarbetande i familjen.

Där finns det förstås ett jätteproblem som gör tillgången till vatten till en av de mest basala punkterna för jämställdhet i dess grundläggande form. Så länge kvinnor måste lägga all sin tid på att hämta vatten, tvätta (sig själv och kläder) och laga mat kommer det inte att finnas tid till sådant som utbildning eller möjligheter till förändring. Sånt har jag tänkt mycket på de här senaste veckorna. Det var nog inte mycket mer än 100 år sedan som kvinnor fick lägga hela sin tid på att sköta hushållet här också.

UNICEFs hemsida kan man köpa en brunn till dem som verkligen behöver.

Vardagslivet

Jag vill ju inte skylla ifrån mig eller så

Men jag tror att det här läsandet hade blivit en smula mindre komplicerat om inte Rasputin beslutat sig för att hjälpa mig att vända sida. Fem sidor i taget. Med klorna. Konstant.

20140528-143311.jpg