Vardagslivet

Ett inlägg om längtan

Kanske är det bara den sena våren, den här obehagligt starka längtan. Jag vet inte, men jag tror inte det. Den känns mer. Större. Som om den alltid har funnits där i bakgrunden men har tagit ett grepp om mig som jag inte lyckas skaka bort sedan vi såg ett stort, skruttigt hus på landet och för första gången på riktigt öppnade upp för längtan.

Visst när jag också drömmen om slott och frasande klänningar och soaréer. Och en gårdskyrka. Jag har alltid velat ha en gårdskyrka. Jag vill ha en fruktträdgård, ett groteskt stort jordgubbsland och en trädgård som aldrig blir full, som aldrig säger att jag planterat min sista klematis för det finns inte mer tillgänglig jordyta. Men när jag ser på mina små barn förstår jag att det jag längtar efter, det som nu håller på att äta upp mig, också består av något annat. Något som gör att jag under alla de år jag drömt har kunnat vakna upp och fortsätta mitt vanliga liv men som nu, när drömmen fått fäste i ett alldeles riktigt hus, förföljer mig även när jag är vaken. Det handlar om vad jag vill för mina barn, vad jag tycker är det Riktiga Livet.

Jag vill att mina barn vet att potatis kommer från en åker, inte från en påse. Jag vill att de förstår att mjölk inte är något som görs i affären, att alla de där frukterna inte växer i lådor utan på buskar och träd, att te inte naturligt kommer i småpåsar. Jag vill att barnen får med sig vetskapen om att det man sår kan man skörda, inte som något som gamla tanter säger till ungdomar som misslyckats, utan som ett faktum om världen och naturen. Jag önskar att mina barn ska växa upp och förstå betydelsen av att vårda, allt från sina läderskor till naturen och medmänniskorna.

För det som vi människor pysslar med nu, när vi låter samlandet gå fullkomligt överstyr och allt handlar om att konsumera (räddningen för Cypern och Europas ekonomi är att lära afrikanerna konsumera, sa de på radion igår), förbruka och konsumera mera – det funkar inte i längden. Folk i dag vet inte hur man använder nål och tråd och kan inte laga ens de enklaste av småhål utan kastar kläderna och köper nya. Barn vet inte vad kött är (och ingen vad vad för kött det är), ingen vet hur man tillagar rovor (utom möjligen finnarna i mitten av december) och alltför få vet hur man tillagar något annat än filé. Man räknar med att var femte kasse med mat som köps kommer att kastas. Svinnet är enormt för folk stirrar sig blinda på ett datum istället för att lita på lukt och smak. Att äta vegetarisk, som är bra för både människa och miljö, har fått så dåligt rykte att när en (1!) vegetarisk dag i veckan infördes på skolorna här i staden ställde sig eleverna på barrikaderna och krävde ”riktig” mat istället.

Samtidigt blir skillnaden mellan dem som bryr sig om djur och dem som tycker att djur hör hemma i skogen och skogen hör hemma i Ryssland allt större. I försök att skydda djuren menar många av de ”äkta” djurvännerna att barn inte ska ha djur. Som när jag ringde och ville köpa två kattungar som var utannonserade för 150 euro styck (vilket jag var villig att betala) och säljaren efter en halvtimmes intervju bestämde sig för att det var olämpligt att vi hade katt eftersom vi har barn. Barn kan råka göra illa katterna. Jo. Men katterna kan också fostra en förståelse för djur, för ett ansvar när man är större och starkare, hos barnen.

Av det här är min längtan byggd. Av att inte köra runt barnen på fem fotbollsträningar i veckan, utan sköta trädgården, huset och djuren tillsammans. Av att kunna ha mina katter ifred, ha potatisland och växthus och hönsgård. Av att kunna få visa barnen att när man investerar sin tid och kraft i att vårda vad man har runt sig så kan man leva på det – det är investeringar som ger något tillbaka.

Nu ska jag försöka skaka av mig den här längtan och fokusera på dagens uppgifter istället. Huset kommer vi knappast ha råd med ändå och längtan sliter sönder mig. En dag kanske den blir sann. Jag hoppas det.

Vardagslivet

Påskförberedelser

Barnen är ordentligt taggade inför påsk. Dels för att man får påskägg och för att det är spännande när deras lätt indoktrinerade historikermamma drar häxberättelser. Dels för att det är årets höjdpunkt när jag flippar över att den satans överdimensionerade haren som bor här i trakten knaprar i sig mina krokusar. Vartenda år.

”Mamma vi får påskägg av påskharen. Du får uppätna krokusar”. Jo. Tack. I år är skyddet för krokusarna det enda som gör att jag förlåter en halvmeter snö i trädgården i slutet av mars.

Men annars är det idel fjärilar i magen och påskgräsodling och kycklingar och fjädrar och ”mamma, är det inte vår snart?” (”jo, snart” – ”varför?”). I söndags, på Palmsöndagen, gick barnen påskkärring och samlade in så mycket godis att vi alla trodde att de blivit magsjuka på kvällen. Och så har vi ätit våfflor. Eller. Somliga använde våfflorna mer som en tallrik för att få i sig glass. Så färgade vi saker gula genom att koka dem i lite vatten med gurkmeja, till barnens stora förtjusning. Och vi har njutit av solen. Härrimingud så vi har njutit av solen, från att det är ljust när man vaknar på morgonen till de sprakande solnedgångarna på kvällen.

001 008 022 034 037 040 053 056 065

Vardagslivet

Leva sitt liv genom kameran

Ingen kan väl ha undgått att notera att varenda käft verkar ha en telefon med kamera och inställningen att världen går under den sekund ingen tar en bild. Det var med en föraktfull fnysning jag betraktade två skidåkare som stannat i solskenet för att ta bilder av varandra. Töntar. Hipsters. Åk era jävla skidor istället för att stå där och fota er själva. Men de stod där i solen i sina alltför tajta skidbyxor och såg så glada ut. Alltså inte glad-för-någon-tar-en-bild-och-världen-går-inte-under utan uppriktigt lyckliga.

Och så tänkte jag att det där med att fotografera hela sitt liv kanske inte är bara hipster och banalt. Att det där med att stanna upp och ta fram kameran också kan vara att stanna upp och tänka att just här och just nu är livet riktigt, riktigt bra.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Att diskutera feminism men inte män

En av de där sakerna som tenderar till att dyka upp när man diskuterar jämställdhet, och då kanske främst med någon sorts exempel från en feminist, är skillnaden mellan att kritisera en persons åsikter och att kritisera en grupp för biologiska faktorer de inte själva kan påverka. Något förenklat rör det att man får kritisera feminister men man får inte kritisera män. Feminist är ett ideologisk val. Man är en biologisk konsekvens. Man får alltså säga feministhora men inte gubbslem.

Och på ett sätt så ser jag en logik i det där, det gör jag. Tyvärr blir vad som skulle kunna vara logik någonstans transformerat till nåt helt annat. För eftersom man inte får kritisera män får man inte tala om exempelvis mäns våld mot kvinnor. Det anses nämligen vara att misstänkliggöra alla män och att bidra till ett kollektivt skuldbeläggande.

Och här slits jag åt två olika håll. För det första är det ett enormt problem att 40% av Finlands kvinnor har varit utsatta för våld eller hot från en man i en nära relation. 40 %. Det står bortom alla tvivel att det finns en problembild där män tror att de får göra kvinnor illa. Inte alla män, men tillräckligt många för att berättiga att man talar om mäns våld mot kvinnor som en särskild företeelse med särskilda mönster. Att säga vissa mäns våld mot vissa kvinnor räcker inte. Män i allmänhet har förvisso ingen del i någon sorts kollektiv skuld för alla dessa män som våldför sig på kvinnor som litar på dem, kvinnor som står dem nära, men alla män har banne mig ett kollektivt ansvar för att bryta det här mönstret. Om inte männen själva tar det ansvaret kan man ju bara sätta sig ner och börja räkna. Av de små flickorna i Tildas dagisgrupp kommer enligt statistiken fem små flickor sedan de blivit kvinnor att utsättas för våld från en man de har en nära relation till. Vem ska ta ansvaret för att det inte händer, om inte männen i deras närhet?

För det andra har jag aldrig hört någon tala om att alla män är våldsverkare. Tvärtom tycker jag att det finns en bra och levande diskussion om att kopplingen mellan mansrollen och våldet måste omvandlas. Inte heller brukar det vara samma personer som skriker sig blåa över att man inte får säga saker som ”mäns våld mot kvinnor” som sedan står på barrikaderna när våldtäktsoffer misstänkliggörs för att ha varit för utmanande klädda eller onyktra, trots att det senare i allra högsta grad framställer män som fullkomligt opålitliga, för då mumlas det något om biologi och hur svårt det är när kvinnor är så himla sexuellt frigjorda och sedan tror att de ska kunna säga nej. Så, nej. Av dem som talar om mäns våld mot kvinnor finns varken oberättigat ordval eller brist på förståelse för att alla män inte är våldsverkare.

Jag säger inte att man ska kunna kritisera män helt urskillningslöst, förstås, men nog ska man kunna tala om män och framföra kritik i samma mening. Och nej. Det är inte samma sak att säga ”invandrare” som att säga ”män” när man framför sin kritik. Invandrare är per definition en minoritetsgrupp med enorm diversitet och som dessutom ofta är utsatt. Män, även om det finns många olika sorters män, är inte en utsatt samhällsgrupp. (Kvinnor är förresten inte heller en utsatt samhällsgrupp i dagens nordiska samhällen.) Det är en himmelsvid skillnad på att kritisera utsatta minoritetsgrupper och på att kritisera andra.

Sedan har vi det här med att kritisera feminister, vilket man enligt filosofin om att det är fritt fram att kritisera ideologiska tillhörigheter kan göra precis hur mycket man vill eftersom att alla feminister själva valt att vara feminister och kan sluta att vara det när de kommit till sans. Och återigen kan jag på ett sätt hålla med. Klart att man ska få kritisera feminismen helt fritt, så länge man skiljer på feminism och feminister – på åsikter och människor. Men allra viktigast här är egentligen vem som klassas som feminist. Som ni vet betraktar jag inte mig själv som feminist. Har aldrig gjort det egentligen. Men sedan jag startade den här bloggen har jag insett att jag inte själv anses kapabel att välja om jag är feminist eller inte. Jag är kvinna och jag är intresserad av genus och jämställdhetsfrågor, jag använder ordet patriarkat och begrepp som ”mäns våld mot kvinnor”. Alltså måste jag vara feminist. Ibland har jag försökt säga att jag inte vill tryckas in i någon mall men vid flera tillfällen har jag fått till svar att jag eftersom jag uppfyller alla kriterier för att vara feminist är en feminist.

Och då kommer vi in på vad och vem man får kritisera. För genom att jag är kvinna och diskuterar jämställdhet hamnar jag i det där feministfacket där det är fritt fram för kritik på basis av en ideologi som jag själv inte tycker mig tillhöra. Nu ska jag försöka att inte tala för andra, men det samma gäller exempelvis Sveland som nu anklagas för att ha sagt gubbslem och skrivit en bok om hur man inte får hata feminister. Men det var inte Sveland som sa gubbslem och jag misstänker att en väldigt begränsad del av dem som nu uttalar sig om hennes bok de facto har läst den. Man har väl läst om den. Man vet vad feminister står för. Vet hur Maria Sveland brukar vara. Och henne får man kritisera för hon är feminist och det har hon valt själv. Men diskussionerna och den häftiga kritiken visar att ”feminist” bara är ett ideologisk val för somliga av dem som omfattas av kritiken och att det alltför lätt fastnar i föreställningar om vad en feminist är och vem som är feminist istället för diskussioner om vad som händer i samhället och hur vi kan påverka det.

Därför blir det väldigt snett när man menar att man inte får kritisera män för att det är medfött men man får kritisera feminister för det är ett val. Så länge feminism fritt får användas som paraplybegrepp för att kritisera vilken kvinna som helst utan att lyssna på vad hon faktiskt säger kan man inte stå och sprätta med tummarna i hängslena och skrocka att man visst får kritisera feminister för att det är ett fritt val. Jag får garanterat stå till svars för vad feminister säger och tycker betydligt oftare än vad herr Vemsomhelst Svensson får stå till svars för att grannen hotade att klå upp sin fru. Hur fritt är det valet liksom?

Vardagslivet

Fördelarna i att vara gräsänka

Romantisk film. Utan att någon klagar över valet eller sedan sitter och tittar på hur jag reagerar på de mest softa och sliskiga bitarna eller tycker att jag är en sod som eventuellt kanske får tårar i ögonen över kattungar och lyckliga slut och sånt.

Colin Firth. Random italienare. John Cusack. Mer Colin Firth.

Vardagslivet

Varför-fasen

Tilda är just nu i en varför-fas. Jag tycker det är bra med barn som är nyfikna och som ifrågasätter. Men alltså verkligen. Här ett axplock:

Scen 1: I bilen
Tilda: Mamma! Är Carinas mormor död?
Jag: Eh… Jag vet inte.
Tilda: Men ä hon?
Jag: Tilda hjärtat, jag vet inte. Jag tror det.
Tilda: Varför?
Jag: Hon var väldigt gammal vet du.
Tilda: Men hon den där andra tanten då, lever hon?
Jag: Ja, hon lever.
Tilda: Varför?

Scen 2: I köket
Tilda (kommer skuttande): Mamma nu känner jag att våren är på gång!
Jag: Mmmm… Visst är det härligt!
Tilda: Ja, för då blir det påsk och varmt och då kan vi ta fram fjädrar.
Jag: Precis.
Tilda: Varför?

Scen 3: I badrummet
Tilda: Jag har redan borstat tänderna!
Jag: Bra!
Tilda: Varför?

Scen 4: På väg hem från dagis
Tilda: Mamma titta, jag har målat en teckning och här är påskägg och fina färger och en häxa också.
Jag (koncentrerad på att inte slå ihjäl mig på den ishala gården) : Mmm…
Tilda: Varför?

Vardagslivet

Leva utan Honom

Som ni vet är min högt vördade make i Tyskland på någon töntig jävla arbetsresa där han åker runt mellan pittoreska små vingårdar och fancy restauranger och där det är plusgrader och solsken och sånt. Men jag är ju förstås, som den goda hustru jag är, inte det minsta avundsjuk eller så. Nej då. Ingen kan vara gladare än jag att han får åka på resa.

Och det är inte så att jag inte kan leva utan honom för att han är luften jag andas och den stora kärleken i mitt liv och sånt där. Det där med andas klarar jag riktigt bra själv. Men hörrni. Mina kalla fötter som jag brukar värma på honom om kvällarna saknar honom. Och det är trist att titta på kvälls-TV själv. Att skrika ”it’s HIM” som vi alltid gör när vi tittar på brittiska deckare och samma skådespelare återkommer i olika skepnader till sig själv är liksom inte riktigt lika underhållande. Och ingen hörde att jag gissade rätt om vem som var mördaren redan från början.

Det är mest sånt liksom.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Jämställdhetssvårigheterna – en dag i vårt liv

Vi har ju pratat rätt mycket om det där med hur svårt jämställdhet är de senaste dagarna. Om hur man kan vara helt överens om att jämställdhet är viktigt, att det är så man vill ha det, men sedan blir det liksom ändå inte så.

Som i dag.

Min högt vördade älskade make har åkt till Tyskland på arbetsresa. På dagis var det påskpyssel med mor-och farföräldrar. Vi hade inga mor-eller farföräldrar tillgängliga och så står man där. Alltså, inte så att det var något svårt val. Klart att jag som har möjligheten att följa med på påskpyssel gör det. Klart att Tilda inte ska behöva lida för några jämställdhetsideal. Men när det var pyssel på Vilhos förskola var det precis samma sak fast det var inte Tyskland utan något möte som kom i vägen. Och när det var höstfest. Och när det var Luciafest. Och när det var julfest när maken var tvungen att stressa iväg halvvägs in i programmet och jag kunde sitta kvar.

Det är inte rättvist. Inte mot någon.

Inte mot mig som har den teoretiska möjligheten att jobba ikapp vid ett annat tillfälle och alltså blir den förälder som får jobba kväll och helg för att jag har varit på pyssel och fester.

Inte mot maken som känner tyngden och stressen av att vara den som måste gå tidigare och tjäna pengar, som aldrig får sitta kvar och på riktigt vara delaktig i den miljö där våra barn trots allt tillbringar en ganska stor del av sin dag.

Och inte mot barnen som förvisso är ganska nöjda över att ha sin mamma på plats, men som säkert skulle vara ännu nöjdare med att ibland få ha sin pappa där också.

Men vet ni vad jag tycker är det värsta? Det är att så många inte ser något problem med att det ser ut så här. Att det är som det ska att mamman går på alla barnens pysseldagar och festligheter och att pappan inte gör det.

Vardagslivet

Det där gamla ruttna huset

Ni vet det där gamla huset vi var och tittade på? Det där som vi kanske blev en liten smula dödskära i? Det är i värre skick än vad vi trodde. Komplett med läckande tak, rör som stinker som en sillmarknad som någon glömt i Thailand, utebyggnader som faller (eller redan har fallit) ihop, en övervåning man inte kan gå på, kök som inte uppdaterats de senaste femtio åren och badrum som inte funkar. Allt till det facila priset av 350.000 euro.

Och vi bah njae hörrni.

Men så drömde jag om huset. Drömde att vi hade råd att rädda det från förfallet. Så nu sitter jag här med en Ikea-katalog och önskar att jag hade haft den där magiska kvinnliga intuitionen som gör att kvinnor automatiskt känner på sig vilka män som kommer att bli helt satans rika så att man hade kunnat gifta sig med en sån. Det hade kommit väl till pass nu.

20130321-122204.jpg

Kulturkrockar · Vardagslivet

Vem är ditt barns förebild?

Just nu går jämställdhetsdiskussionen het, både här och på andra ställen. Och jag har nu genom länkar klickat mig fram till mängder av kvinnor som ställer sig väldigt tveksamma inför det här med jämställdhet och undrar vad det är som är viktigt med det. Deras tankar är symtom på vår tid och vår kultur. Det handlar om idealet att downshifta, att prioritera familjen, odla sina egna grönsaker, äta ekologiskt och vegetariskt. Att ta sig tiden att njuta av varje dag istället för att huvudlöst stressa framåt mot den berömda väggen. Och jag erkänner villigt att jag hör till den skaran som tycker att alla de där sakerna är viktiga. Jag vill inte vakna upp om tio år och inse att jag missade att se mina barn växa upp. Jag vill leva här och nu. Jag vill påta i trädgården (vilket förövrigt är helt jävla omöjligt om inte den här snön smälter snart), laga bra mat, baka bröd tillsammans med kidsen. Det är sådant jag mår bra av och det är sådant jag tror att barnen mår bra av. Sådant jag tror kommer att göra mina barn till starka och glada vuxna.

Men att den här trenden för så många verkar komma med ett underliggande förakt mot jämställdhet är obehagligt. Kärnan till det tycks vara att den som är mest lämpad för att downshifta och prioritera familjen är mamman och tanken om att så länge både mamman och pappan hjälps åt och är nöjda så är allt bra. På ett sätt är det förstås just det där med att både hon och han är nöjda och lyckliga som är det viktigaste. Inga statistiska uppfyllelser i världen kan berättigas av att man går runt med den där känslan av att det man gör är fel, och barn förtjänar lyckliga föräldrar.

Så ponera att man lever sitt lyckliga, ekologiska, vegetariskt-tre-dagar-i-veckan-liv där mamma jobbar halvtid och pysslar med hemmet och barnen och pappan jobbar heltid och hjälper till så mycket han hinner och kan.

Ponera sedan att barnen flyttar hemifrån. Pappan tar chansen att jobba några timmar extra i veckan för han har hunnit bli befordrad till avdelningschef och hans jobb är både kul och utvecklande. Dessutom får han nu chansen att resa i jobbet, något han aldrig har hunnit tidigare. Mamman upptäcker att arbetsmarknaden för den som arbetat halvtid de senaste tjugo åren är ganska begränsad. Visst har hon sin utbildning, men hennes examen är tjugo år gammal och hon har varken velat eller hunnit vidareutbilda sig. Så hon tar jobb där hon kan. Det ger henne åtminstone lite inkomst och hon har tid att ställa upp för barnen så ofta de behöver.

Ponera sedan att han blir VD. Det blir mer resande. Det är som en dröm som går i uppfyllelse och pappan njuter i fulla drag. Luft under vingarna! Ännu högre lön! Det här är livet. Det här är vad han har kämpat för. Mamman äter den ekologiska och vegetariska maten själv om kvällarna. Hennes jobb slutar klockan fem. Han är i Brasilien. Hon är ganska nöjd med att få göra som hon vill. Hon känner sig fri. Kan andas. Visst saknar hon honom ibland, men när han väl är hemma är allt perfekt och hon vet att han inte skulle kunna göra något av allt det han gör utan hennes stöd och kärlek.

Ponera sedan att han en dag upptäcker att han inte bara kan göra det utan hennes stöd och kärlek, utan att han faktiskt också kan göra det bättre så. De träffas ändå inte så mycket. De har glidit ifrån varandra. Hon är inte längre den där intressanta och nytänkande kvinnan hon var. Han ser inte längre vad han får i utbyte för det där med att han drar in alla pengar till hushållet. Så de går skilda vägar. Världen ligger för hans fötter. Hon undrar hur hon ska få sin minimipension att räcka till.

Barnen har alltid fått lära sig att de kan bli vad de vill. Att ingenting står i deras väg. Så de ser på sina älskade föräldrar och lär sig vad man ska göra om man är kvinna och vad man ska göra om man är man och så gör de likadant. Barn gör nämligen aldrig som man säger utan som man gör. Det kvittar hur många gånger man säger till sin dotter att hon kan bli astronaut, kärnfysiker eller VD för ett stort företag så länge hon kan titta sig omkring och se med sina egna ögon att det inte är vad kvinnor förväntas bli. Det kvittar hur många gånger man säger till sin son att han självklart ska få vara hemma med sina barn och odla ekologiska morötter så länge han kan titta sig omkring och se att män inte gör sådant. Så när man tycker att det är ens gudagivna rätt att hålla fast vid könsrollerna för att de passar en så himla bra, men att barnen självklart ska få göra som de vill undrar jag vem som ska vara de barnens förebild. Vem ska lära de barnen att könsrollerna är illusioner man inte måste rätta sig efter?

Den där jämställdheten som så många verkar mätt på, den är inte självklar. Om vi slutar att utnyttja den är den förlorad och jämställdhet är långtifrån bara kvinnlig rösträtt. Jämställdhet är rättigheten att skapa sitt eget liv och till det behövs utbildning och jobb. Har man inte utbildat sig får man inget jobb. Har man inget ordentligt jobb får man ingen ordentlig pension. Inte ens i socialbidragens förlovade Norden. Att upprätthålla de traditionella könsrollerna fungerar jättefint så länge allt går som det ska och kärleken är evig, men ensamstående mammor utgör alltjämt en av världens mest utsatta grupper. Visst kan man luta sig tillbaka och tänka att det aldrig skulle hända en själv. Visst kan man luta sig tillbaka och säga att andra kanske behöver kämpa för jämställdhet men i vår familj räcker det med att vi är lyckliga.

Men tänk om det ändå händer? Tänk om man ändå blir en av de där i statistiken för skilsmässa, fattigdom och utsatthet för att man inte förstod att vårda sina rättigheter?

Eller tänk om det bara är så enkelt som att man har en dotter som vill bli astronaut eller en son som vill bli hemmapappa? På vems ansvar ska det ligga att visa de barnen att de får bli vad de vill?