Vardagslivet

10 bra anledningar att hata strumpbyxor

(Utan inbördes ordning)

1: Strumpbyxor behöver man dra på sig när det är för kallt för att gå barbent; de är en indikation på skitväder.
2: Det går inte att se åt vilket håll de ska sitta förrän man dragit dem hela vägen upp.
3: Tunna strumpbyxor har en relativ överlevnadschans vid påklädning från fot till lår på under 25%.
4: Har man fått på sig dem åt rätt håll är garanterat ena benet snurrat vilket framåt eftermiddagen kommer att skapa blodstoppning i låret.
5: Vanliga strumpyxor ger inte alls en vacker femtiotalsfigur utan skär av magen på mitten så att den undre delen ser ut som om man var gravid och den övre blir till två extra boobs.
6: Strumpbyxor som ”håller in på de rätta ställena” är till för folk som ska stå hela kvällen, för så snart man sätter sig och den övre kanten väl börjat rulla ner, inte bara blottläggs magkorvarna – de multipliceras med roten ur strumpbyxans Denier.
7: Av ren djävulskap kaser strumpbyxor ner fem centimeter i grenen.
8: Om strumpbyxorna gått på rätt och sitter snyggt har de ofelbart ett litet hål på vaden och kommer att repa upp sig så snart man inte längre hinner byta.
9: Effekten av strumpbyxor som ger platt mage är att magen viks ner över troskanten.
10: Har allt gått bra ligger det en liten, liten sten i strumpbyxans fot som är osynlig tills man fått på sig strumpbyxorna, skorna, jackan och gått ut, och som inte låter sig avlägsnas med mindre än att man korvar av sig strumpbyxorna och börjar om från början igen.

Vardagslivet

Hurra! *panik* Hurra! *panik

Så vi lade ju ett bud på Rucklet. Och det accepterades. Ena sekunden sitter vi nu och längtar och är jättenöjda och andra sekunden kall panik. De största farhågorna rör barnen. Tänk om de inte trivs på nya skolan? Tänk om de inte får några vänner? Tänk om vi nu har släppt taget om något som var väldigt bra för att kasta oss in i något vi inte kommer att klara?

Så jag bläddrar i odlingskataloger och fokuserar på vilka sorters tomater som ska odlas i växthuset, var det efterlängtade körsbärsträdet ska planteras, vilken som är bästa platsen för potatislandet. På tapeter och skåp och lampor och tavlor och annat som är viktigt men som inte ger den där orosklumpen av ”tänk om vi gör fel” för det går att gräva nya potatisland och tapetsera om.

Huset ska hur som helst granskas innan köpet är bindande. Nu håller vi bara tummarna för att allt går väl!

(Och i höst kommer ni väl till oss på skördefest va?)

Kulturkrockar · Vardagslivet

Fria val och guldmedaljer

I helgen har Vilho varit på sin första judotävling. Han fullkomligt sopade mattan med motståndarna. Alltså bokstavligen. Han vann alla sina matcher och när guldmedaljen hängdes på sin rättmätiga plats runt hans hals konstaterade han att han aldrig varit så lycklig i hela sitt liv. Det är häftigt när de blir så där stora en dag att man ser dem vägas in inför tävlingarna, ser dem stå där på mattan och buga sig inför motståndaren, dyka på varandra och kasta varandra i golvet och få sin guldmedalj för att de verkligen har förtjänat den. Det här är väl första gången som jag inte har kunna hjälpa till, inte har petat och påverkat. Vilho har själv förtjänat sin medalj. Det är han som har tränat, han som lärt sig, han som gjort. Det är stort. Han är stor.

På morgonen talade vi om hans hår. Det är långt, som ni vet, och han får Samsons förhållande till hår att framstå som avslappnat. Trots att vi inte har haft några traumatiska mamma-klippte-fel-och-nu-måste-allt-bort-incidenter så får jag inte röra hans hår. Han vill ha det långt och hängande i ögonen. Det bara är så. Eller alltså. För mig så är det så enkelt; vill han ha långt hår så får han ha långt hår. Men för många andra är det långtifrån så enkelt. På diskussionsforum för föräldrar diskuteras det ivrigt om hur långt hår på söner som egentligen är ok. Passar det sig verkligen att pojkar har så långt hår att de misstas för flickor? Alla föräldrar tror jag vid något tillfälle oroar sig för att barnen inte ska passa in och det är helt naturligt, men alltför många oroar sig öppet inför barnen – ”nej, du kan bli retad om du har flicktröja” – utan att ta steget vidare och reflektera över hur mycket den oron bidrar till att skapa fördomar hos barnen. Dessutom finns det massor av vuxna som är emot det ”könslösa samhället” och hela ”den där hen-debatten” och som ”inte tycker att det är något fel på att visa om man är flicka eller pojke”. Sånna vuxna som brukar säga att ”det är klart att alla ska få göra som de vill” men man behöver inte gå runt och tjata om det liksom. Det ska bara få bli av sig självt, det där fria valet.

Så när jag sitter med min underbare son och diskuterar hår över en kopp te på morgonen så funderar jag över det fria valet som de där föräldrarna tror kommer av sig självt bara för att det kallas fritt. Visst, sedan mina ungar själva har börjat säga till vad de vill ha (det vill säga sedan de lärde sig tala i ettårsåldern) är valet mycket enklare. De får ha vad de tycker är fint och jag lägger mig inte i om det inte finns konflikt mellan exempelvis väderlek och klädval. Men barn är oerhört känsliga för vad omgivningen kan tänkas tycka om dem för barn är skapade för att försöka passa in. Barn söker sina roller och en av de rollerna kan vara en könsroll. Barn ser sig om och identifierar sig med andra som de själva tycker att de liknar och en av de första identifierarna vi lär barnen är att skilja på pojkar och flickor, på pappor och mammor och det är här som en liten gnutta genustänk göra väldigt mycket nytta. För genom att bryta de traditionella könsrollerna visar vi barnen att det finns andra grupper att identifiera sig med och vi kan ge dem ett större spektra att välja från. De kan identifiera sig med pappa för de tycker om att laga mat, de kan identifiera sig med grannungen för de tycker om att leka med dockor och de kan vilja träna judo för i den gruppen finns det både pojkar och flickor och alla sorters barn får vara med. Att aktivt bryta ner könsrollerna genom att våga tänka utanför lådan är att ge barnen större möjligheter att växa upp och bli trygga i sig själva, som den de är. Att ge dem större möjligheter att kunna identifiera sig med nyttiga och konstruktiva förebilder som passar just dem.

Det finns säkert föräldrar som ser min långhåriga son och tänker att jag är en sån där rabiat genusmamma som låter min son se ut som en flicka, som tror att jag använder min son för att styrka min egen övertygelse att barn ska få växa upp utan krav på att passa in i en könsroll som om hans hår vore ett yttre tecken på en kamp som jag vill föra. I själva verket är frisyren en effekt av något som han själv har valt. Och jag kan försäkra de där anti-genus-föräldrarna om att de knappast behöver vara rädda för att barn ska växa upp och inte veta om de är pojkar eller flickor och att deras misstro mot genustänk frodas i samhället. Det är bara det att det inte är föräldrar som jag själv som drabbas av det, utan barn. Till exempel en liten kille som väldigt gärna vill ha långt hår och som får utstå hån och retande för det. På träningen inför tävlingen var det några pojkar som hade skrattat åt Vilho, som kallat honom för flicka och sagt att han inte kunde, och det är verkligen inte första gången. Så jag och Vilho talade om hur det inte har någon betydelse hur man ser ut, och om hur de där pojkarna som retas verkar tro att flickor inte kan. Och tja. Vilho har ju en guldmedalj runt halsen så skrattar bäst som skrattar sist liksom.

Men det där fria valet som man förväntas kunna göra och stå för, hur lätt är det egentligen när man sedan blir retad för det? Hur många vuxna hade gett upp och klippt sig? Jag hade det säkert. Men Vilho gör det inte. Och när jag frågar honom hur han känner inför att vara långhårig och bli retad skakar han på axlarna och säger att det struntar väl han i. Han är sju år gammal och starkare än de flesta. Det finns inte guldmedaljer nog i hela världen för att belöna honom för det.

Vilho judo

 

Vardagslivet

Segern är nära…

Trädgården ser för sorglig ut. De där positiva jävlarna som tjatar om hur mycket ljusare och härligare det blir med snö, de borde ha en smäll i april.

20130414-200932.jpg

Men i ett soligt hörn av trädgården, där börjar nyckelpigorna sakta vakna till liv, till min och barnens oförställda glädje!

20130414-201157.jpg

Vardagslivet

På listan över saker man inte ska göra när man är hungrig

Baka piroger. Hungern trumfar nämligen synnerligen effektivt all sorts verklighetsförankring i beräkningarna av hur mycket köttfärs och mozzarella det kan tänkas rymmas i en pirog.

20130409-183152.jpg

Vardagslivet

Katthämnden

Katt vill ligga i mitt knä. Jag vill inte ha Katt i knäet just nu.

Så han har bättrat på sina förhandlingsmöjligheter en smula. ”Jasså den här boken säger du? Vad har du att erbjuda?”

20130408-141400.jpg

Historikerns historier · Vardagslivet

Dagen så här långt

Gick upp obarmhärtigt tidigt för att åka på föreläsning.
Insåg att unis nät var nere och hittade inte informationen om var föreläsningen skulle hållas.
Höll modet uppe och duschade snabbt.
Hittade adressen och insåg att det omöjligt kunde röra sig om föreläsning utan snarast vankades grupparbete.
Tittade på klockan.
Surade.
Tittade på klockan igen och förstod att tiden runnit ut och försening till en av de få kurser som aktivt meddelat att försenade studenter icke göre sig besvär stod att vänta.
Surade lite till.
Hjälpte barn och man iväg till arbete, skola och dagis (utan inbördes ordning).
Klappade katterna och drack kaffe.
Filosoferade över att den morgonen i april man möttes av 5 centimeter nysnö och 7 minus faktiskt kunde bli sämre.
Drack mer kaffe.
Surade över att tidig morgon och snabb dusch varit till absolut ingen nytta.
Fick stort stipendium för att åka till St. Andrews och förlät världen för den skitiga starten.

Ni då?

Vardagslivet

Mohahahawaha! Take that, vinterhelvete!

Vintern bah ”HA här kommer en slaskig snöstorm era veka, vårtörstande töntar”.

Och vi bah ”jomen vi hade inte bytt till sommardäck så att…”

20130407-204234.jpg