Jag hinner bara inte ifatt den här våren. Allting går för fort. Dels handlar det förstås om att hela vårat hem är en gigantisk byggarbetsplats. Förutom att det medför osannolika mängder smuts även på ställen som man trodde att man skyddat tar vardagliga sysslor extremt mycket längre tid. Man hittar ingenting för att det ligger nerpackat i lådor/borde ha legat nerpackat i lådor/inte längre har en plats för skåpet det stod i har rivits ut. Och man får en helt ny insyn i vad dagens teknik medför i form av tidsbesparingar när man måste handdiska allt ute på gården (ingen diskmaskin eller ens vask i köket).

Dels handlar det om att våren det här året helt enkelt bara rullat på i alltför hög takt. Det är födelsedagar, vårfester, påsk, lediga dagar (för barnen), blanketter som ska fyllas i (förskola, eftis, dagis, you name it), blanketter som ska lämnas tillbaka inom en viss tid (as if), utflykter, följa med hem efter skolan, avslutningar och så vidare. Till detta ska det vanliga jobbet fogas.

Och så är det den lilla detaljen med att sätta igång. Egentligen känner jag mig ganska inspirerad att renovera och sånt. Vi har väntat på att få sätta i gång så länge att slita ut golv och dra tapeter närmast är terapi. Att måla behövande husväggar är som att plåstra om ett sår. Nej, problemet är att jag aldrig kommer igång för att det är en universal omöjlighet att ta sig ut. Först ska barnen ha frukost, jag ska ha frukost och frukosten borde dukas undan innan katterna har tagit för sig. Så försöker man klä på sig, alltmedan ett barn glatt promenerar omkring i den tröjan man hade tänkt ha på sig och svarar ”nej, du ska lyssna på mig för jag är mamma” på alla förmaningar. Strumpor har jag gett upp för länge sedan för katterna har en ny strump- och hårbandsgömma som jag inte har hittat ännu. När man är på väg ut genom dörren vill barnen ha hjälp att hitta kläder åt sig själva. Barnen, som ändå kommer att rata vartenda plagg jag föreslår och i slutändan välja något helt annat samt klä på sig själva.

Nytt försök ut. Skrik och gråt från barnen. Barn 1 har slagit Barn 2. Barn 2 har slagit tillbaka. Ingen blöder så jag säger åt dem att återkomma. Ett barn får en sticka i foten. Inte alldeles oväntat är pincetten som jag trampade på på toalettgolvet i morse så när som på ett sår i min häl spårlöst försvunnen. Barnet viftar med sin fot och skriker att det aldrig någonsin har gjort så ont i heeela liiivet. 25 minuter senare har jag hittat pincetten och barnet har glömt bort stickan.

Så jag smyger till dörren. Ett barn ser mig. Nu vill barnet kramas för att jag är den bästa mamman i hela världen och jag kramas tillbaka men vill egentligen bara bli släppt ut. Det andra barnet hittar mig och krambarnet och vill också vara med. Det trampar mig på foten och armbågar sitt syskon i ansiktet. En katt klättrar på upp min axel. Båda barnen gråter. Jag böjer mig ner och viskar att i dag är det en speciell dag för i dag är det förmiddagsglassdag! Båda barnen slutar att gråta och springer till frysen för att ta glass. Jag hinner få på mig ena skon innan de högljutt förkunnar att vi inte har glass. Jag gråter inombords. Katten klamrar sig fortfarande fast på min axel. Genom att öppna en annan låda hittar jag glassarna, ger varsin till barnen och lyssnar på dem jämföra vilken av de identiska glassarna som är störst och därmed bäst. Får på mig den andra skon.

Det är nära. Jag känner segervittring.

Då vill barnen också komma med ut och behöver hjälp med att hitta strumpor (var fan är alla våra strumpor?), handskar, jackor, inga utebyxor för vem orkar med sånt, en Barbie, ”du vet den där grejen jag hade i går” och skor. Jag tar ingen jacka för det är svettigt att leta efter saker och det sitter en katt på min axel. Då vill inte barnen heller ha jackor och börjar resolut klä av sig igen. Alla klär på sig jackor. Jag svettas som en gris men föregår med gott jackexempel. Katten är oerhört förnärmad över att ha blivit bortborstad och klättrar upp på den förbjudna diskbänken för att blänga på mig och slicka i sig resterna från gårdagens odiskade fat. Jag överväger en kort sekund att ta av mig skorna för att jaga bort katten men beslutar att det är en fight jag ändå inte kommer vinna.

Så kommer vi ut. Vi är ute! Jag kan börja måla! Barnen vill cykla men hittar inte hjälmarna. Eller cyklarna heller för den delen. Vi letar och till slut kan de svuscha iväg. Jag tar penseln i handen, doppar den i färgburken och drar det första njutningsfulla draget rödfärg på väggen.

Barnen kommer tillbaka. De är hungriga. Det är hög tid att gå in och börja laga lunch.