Min magnolia Susan har minst 16 knoppar som nu sakta men säkert håller på att vecklas ut till 20 cm stora väldoftande blommor.
Om min käre fader förlorade vårt vad om huruvida det skulle gå att få en magnolia att överleva? Något så gruvligt.
– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Min magnolia Susan har minst 16 knoppar som nu sakta men säkert håller på att vecklas ut till 20 cm stora väldoftande blommor.
Om min käre fader förlorade vårt vad om huruvida det skulle gå att få en magnolia att överleva? Något så gruvligt.
I vanlig ordning kryssade vi för att vårt dagisbarn skulle fortsätta på dagis hela juni för att vara ledig i juli. Det är så vi brukar göra. Problemet är väl bara att vi kanske inte riktigt hade tänkt igenom det där med vad som händer när man sedan har ett barn som inte går på dagis utan i skola. Detta skolbarn kom glatt hemdansande och meddelade att nu är det bara två veckor kvar till sommarlovet och sedan är han ledig. Jag satte mitt kaffe i halsen och sa att det kan ju omöjligt vara sant. För det kan det ju inte. Så jag frågade lite diskret personalen:
Jag: Så jag hörde att det blir sommarlov snart…
Personal: Jo, bara två veckor kvar!
Jag (kväver många fula ord): Just det. Två veckor.
Personal (ler stort)
Jag: Så alltså… Vad händer sen då?
Personal (lyfter ett frågande ögonbryn): Va?
Jag: Jo… Liksom.. Vad händer sedan när sommarlovet börjar? Med barnen, menar jag.
Personal (lyfter ytterligare ett frågande ögonbryn): Ja då kommer ju barnet att vara hemma.
Jag: Aha. Så…
Personal (lägger armarna i kors)
Jag: Han kommer inte att vara här då? Ens lite?
Personal: Nej. Skolan är rätt stängd på sommarlovet.
Jag: Just det. Så han kan inte typ gå på dagis då eller så?
Personal (talande tystnad)
Jag: Nej. Kanske inte.
Personal: Kanske inte.
Jag: Så han blir hemma i två månader drygt.
Personal: Jo.
Jag (tvingar fram ett leende): Yeee.
Tydligen ska man ha anmält barnet till ett snordyrt personlighetsutvecklande läger för flera månader sedan för att vara en bra förälder. Och så ska man tänka ”äntligen kvalitetstid” och inte ”holy fuck” när man får höra att sommarlovet är drygt två månader långt fast man själv knappt skulle kunna ta ett par veckors semester.
Det var länge sedan jag rapporterade om hönsen. Hönsgården är nu så färdig att de har fått flytta ut och där går de nu tillsammans med kaninerna och filosoferar. Kaninerna har vi förresten fått dela på sedan de här bilderna togs för några dagar sedan. De började göra vad kaniner gör bäst och de är lite för unga får sådant ännu. Numer får de turas om att sällskapa med hönsen ute på gården, och får spendera natten i varsin bur. Fem saker är värda att ta upp:
1: Det är inga små ulliga gulliga kycklingar längre. Därmed förstås inte sagt att de är höns heller, för de skulle lika gärna kunna vara tuppar. Vi hoppas dock fortfarande på höns, eftersom höns lägger ägg som blir sockerkaka och tuppar blir coq au vin. Jag tycker bäst om sockerkaka.
2: Att ha hönor ger en helt ny, praktiskt taget bottenlös brunn att fiska floskler om ordet hen ur. Det är viktigt att ta i beaktande när man bestämmer sig för att skaffa höns.
3: Höns är helt otroligt sociala och kul husdjur. De är nyfikna, gosiga och alltid en smula kränkta. Faktum är att de är så sociala att det är svårt att fotografera dem. Så fort man tar fram kameran kommer de nämligen rusande och försöker äta upp den.
4: Det är inte helt ogrundat att uttrycket ”hönshjärna” syftar till någon som inte riktigt är helt skarp. Höns lär sig förvisso oerhört fort, särskilt av varandra, men ibland är sakerna de lärt sig inte sådant som sorterar under ”begåvat”. Som den där spiken på hönshuset som skulle behövas slå in de sista fyra milimetrarna och som alla hönorna dagligen ivrigt står och pickar på. Det är tur att de inte kan säga tjillevippen.
5: Höns är riktiga livsnjutare. De älskar att få komma ut i hönsgården och springa och de sitter och riktigt väntar på att man ska komma och öppna den buren de är i på natten, varpå de alla flyger ut samtidigt. De älskar att bada i sand och i rena sågspån. De älskar att picka i sig frön och maskrosblad. De älskar att ligga i solen. De älskar att sitta på sin pinne. De älskar dock inte katterna, som bemöts med otroligt indignerade kacklanden.
Man brukar säga att curiosity killed the cat. Det är bara för att ingen kanin levt länge nog att berätta sanningen. De här två busarna är betydligt nyfiknare än vad som är hälsosamt.
Hönorna ville inte alls hållas på samma ställe när jag skulle fotografera dem. Jag kom så på den lysande planen att ge dem lite mat att picka på under tiden. De hittade dock en tidning som låg på marken, bestämde prompt att det var mat och satte igång med att hacka den i bitar.
Dö tidning, dö!
Hej hörrni! Här finns annan mat också! Sick shit!
Bismarck. Den enda vi med säkerhet vågar säga är en tupp och en ganska dominant sådan dessutom. Nomen est omen, som de säger.
Berit. Den största men också den blygaste av dem.
Nietzscha, blogghen.
Tildas Enna. Ganska kränkt.
Kaniner.
I morse krälade jag för sista gången den här våren upp okristligt tidigt för att göra morgonradio. Vi talade om arbetslöshet och dagstidningar. Ted frågade om vi varit arbetslösa någon gång men jag har ju knappt ens haft ett riktigt jobb. Ja, och så frågade han om vi läst dagens tidning. Hmpf. Vad är det för fråga vid den tiden på morgonen? Jag hade inte ens hunnit dricka morgonte innan jag landade i studion.
Programmet kan ni lyssna på här!
Trots att badrummet inte är mer än halvfärdigt ställde vi in en tvättmaskin. Det är liksom bara så länge man klarar sig utan tvättmaskin i ett hushåll med två barn, och… tja… vi var över den gränsen för länge sedan. Maskinen köpte vi begagnat via Tori (motsvarande Blocket) för flera veckor sedan. Den var av ett bra märke, synnerligen billig och såg nästan ny ut. När maskinen hämtades påpekade tidigare ägarna att den kanske skakade en del. Det gjorde den inte. Den hoppade. Inte lite grann, utan som en 150 kilos groda på amfetamin. Det gick att lösa genom att sätta ett barn på maskinen. Så här.

Problemet var förstås att man var tvungen att köra allt på snabbprogrammet för barn har så dåligt tålamod även om man mutar dem. Till slut insåg min högt vördade älskade make att de skyddsskruvar som satt bakpå maskinen och som man måste ta bort innan man tar den i bruk fortfarande satt kvar. De som vi köpte maskinen av hade alltså inte läst instruktionerna tillräckligt långt för att ha hunnit bekanta sig med detta uppenbara, och jag tog för givet att de hade tagit bort skruvarna eftersom maskinen redan varit i bruk när den kom till oss och dubbelkollade inte.
Så till er som sålde oss en maskin ni trodde var obrukbar om ingen satt på den: Hoppas att måsar bajsar på er när ni är på väg till ett viktigt möte och ni inte förstår er på er nästa maskin heller. Den här nästan nya pärlan som vi fick för en spottstyver skulle minsann kunna tvätta rent vilket måsbajs som helst och spinner som en katt nu när den inte har skruvarna kvar. Ohederliga puckon.
Så, här kommer äntligen de utlovade bilderna. Det vi har gjort är att vi tagit ner de gamla tapeterna (tre olika lager sådana), grundmålat de spånskivor som ligger på stockväggarna, tapetserat med en utjämningstapet och därefter med den riktiga tapeten. De grova bräder som varit golv (och som vi hittade under en linoleummatta och spånskivor) har vi bänt bort. Under fanns torrt, stort spån som vi har lämnat kvar, och istället för bräderna har vi lagt in ett nytt spontat, obehandlat trägolv. Golvet har sedan målats.
Det här är tvivelsutan den mest vågade tapeten jag och maken någonsin valt, men jag är övertygad om att med en neutral tapet kan man bara bli väldigt nöjd – med en mönstrad tapet kan man bli helt förälskad. Och det är jag. Det blir till och med bättre än vad jag någonsin vågat hoppas på. Ännu är det dock mycket kvar. Lister och sådant ska förstås sättas på plats, men eftersom vårt kök är så stort gör vi det i etapper. Andra sidan av köket är därför samma bajsgula gamla sörja som det var när vi började. Det fina nya köket går alltså bara typ en tredjedel in i köket, därefter tar oförblommerat kaos vid. Nu ska vi sätta igång med den mittersta tredjedelen. Fortsättning lär följa…
Rasputin har hittat världens mest spännande hörn.
Och jag har, för första gången på 10 månader, en riktig tvättmaskin.
I dag spenderar jag hela dagen på familjehistoriskt seminarium och lyssnar på senaste nytt inom familjeforskningen. Sjukt spännande och underbar frukost!
Och så fick jag just en bok om barndom och vardag under medeltiden och antiken. Som julafton detta!
Tapetbilder alltså först senare.
Min högt vördade älskade make litar inte på mig och mina utomordentliga tapetseringskunskaper.

Ja, och byggaren som sliter i sitt anletes svett inne på vad som ska bli badrummet lär väl få mardrömmar. Han kom in och tittade på mitt tapetserande:
Han (lätt skeptiskt): Har du nu passat tapeten?
Jag (har till min egen förvåning räknat ut mönsterpassningen på millimetern): Jepps seru! Det passar riktigt bra!
Han (tar fram vattenpasset): Alltså, har du passat tapeten? Är den rak.
Jag (lutar lätt på huvudet och betraktar mitt verk): Det syns ju lång väg att det är så satans rakt som det kan bli.
Han (mäter och ritar på väggen): Du kan ju utgå härifrån sedan.
Jag: Tack då.
Det blir nog bra det här.