– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Så vi klev upp tidigt, jag och maken, tassade ner i köket, stoppade ljus i tårtan (arbetar fortfarande på att äta upp nattårtan), lassade famnen full med presenter och smög in till barnen.
Med kraxande morgonröster skrålade vi glatt Happy Birthday.
Och ska vi säga som så, att effekten av en tårta med sex ljus och två sjungande föräldrar fullastade med paket lite uteblir när ungarna inte vaknar ens när man sjunger en vers till och liksom petar på dem med foten.
Snart fyller vår son 6 år (men det är en lång historia och kommer att få ett alldeles eget tårdrypande inlägg imorgon) och eftersom vi hade extra släktingar på besök i landet nu i helgen hade vi kalas för Vilho i lördags. Eller, egentligen bjöd vi in oss till farfar och tant Gretel som fick stå för all mat så att vi bara kunde fixa det roligaste – tårta och vin. Men hur som helst.
Till Vilho gjorde jag en tårta med tre olika bottnar i olika färger, fyllde med apelsingrädde varvat med yoghurttopping, spacklade med apelsingrädden och täckte allt med svart marsipan. Som dekoration gjorde jag en stjärnhimmel med stjärnor och en måne i gul marsipan som guldborstades, och så förstås födelsedagsbarnets namn. Vid serveringen satte vi ett tomtebloss i mitten och släkte alla lampor. Riktigt fint blev det!
Apelsingrädde (busenkelt!)
2 dl grädde
2 msk florsocker
1 saftig apelsin
Vispa grädden och florsockret. Riv halva apelsinen (men se till att den är tvättad ordentligt och riv inte fram det vita!) och blanda i apelsinskalet och pressad saft efter smak.
Nattsvart stjärnhimmel (som inte låter sig fotograferas i taskigt ljus)…
… men när man skär den är den fylld med regnbågen.
Vi har pratat med vår son om det här med att leka klätterställning på dörrarna. Om hur dörrarna kan gå sönder då. Han har konsekvent himlat med ögonen och gett oss den där blicken som berättar att inte bara skiter han högaktningsfullt i vad vi säger, han tror inte på oss.
Sedan han hade sönder badrumsdörren i fredags pratade vi lite extra om det där med att leka klätterställning på dörrarna och det känns som om han förstår åtminstone lite bättre nu.
Och så fick han för sig att han skulle smälla igen den trasiga dörren så hårt han orkade. Dörren, som egentligen inte går att låsa, gick helt plötsligt inte bara att låsa utan gick inte längre att få upp. En kort stund blev jag lite arg för att husets enda dusch var på andra sidan om en låst dörr och jag drömde om varmt vatten.
Strax efter blev jag lite mer arg för att duschen inte var det enda på andra sidan den låsta dörren. Där satt också två små flickor glatt plaskande i badkaret.
Så vi bestämde oss för att dekorera om lite. Ljust och luftigt är ju väldigt populärt. Och utan dörr blev det genast betydligt ljusare och luftigare.
Vackert, eller hur?
Om man har riktigt tråkigt och exempelvis borde skriva på sin doktorsavhandling men inte kommer på något bättre att skriva än ”trodde du ja!” på två timmar kan det hända att man får för sig att stoppa ett suddgummi under ena kanten på laptopen och tycker att det är oerhört kreativt och intelligent gjort.
Sen kan man gå in på sin blogg för att tipsa andra om hur fint det blir när datorn lutar, men då kan det hända att man slås av tanken att det förmodligen krävs inte bara en grundlig uttråkning utan också de där sju kopparna kaffe för att den sneda datorn ska komma till sin rätt.
Så skulle det kunna vara.
Det skulle kunna vara Säng-Bingo. Ingen vaknar upp i den sängen där de somnade. Fast mest känns det som den där leken man lekte på barnkalas när man var liten. Den när man ska sätta sig på en stol när musiken tar slut – man ska lägga sig i en säng när krafterna tar slut. Men i alla sängar ligger det redan någon och man blir igen den där som får gå ut i köket och dricka saft för att trösta sig.
Och igår, när jag äntligen fick plats i en säng (den som förut gick under namnet ”mammas och pappas säng” på den plats som fordom benämndes ”mammas sida”) gick det inte lång tid innan jag fann mig själv underst i en hög av barn.
Men hallå, om sängen redan är upptagen får man ju inte lägga sig där? Sånna är ju reglerna!
Tack och lov körde maken barnen till dagis och jag fick en chans att breda ut mig efter behag. Med tre katter ivrigt trampande runt i håret.
Ni kanske minns att jag bakade chokladcupcakes som test till en flicka som inte normalt äter sötsaker? De blev, precis som jag misstänkte, för söta för hennes smak men skam den som ger sig. Istället för att göra fullstora cupcakes bestämde jag mig för att göra minivarianter. Jag gjorde dem så enkla som möjligt med mindre socker än vanligt i smeten och helt utan smaksättning. Ganska äckligt och väldigt tråkigt enligt mig, men smaskens enligt henne! Toppingen gjorde jag sedan av vit choklad blandad med ekologisk turkisk yoghurt, vilket om jag får säga det själv blev ovanligt lyckat. Yoghurten ger en friskhet som Philadelphian inte ger, men man kan behöva komplettera med lite florsocker om man väljer att inte ha så mycket choklad. Vid 50/50 blir toppingen lagom styv, men vid 30 choklad och 70 yoghurt får man prova sig fram med lite florsocker.
Till flickans födelsedag på nyårsdagen bakade jag 30 minicupcakes som dekorerades med blommor i sockermassa och tydligen hade en strykande åtgång…
Recept på yoghurttopping (räcker till 30 små cupcakes och två stora skedar rakt in i munnen)
150 g vit choklad
2 dl ekologisk turkisk yoghurt
2 msk florsocker
valfri färg
Smält chokladen i vattenbad och rör ihop med yoghurten, florsockret och eventuell färg. Vispa för hand med en slev. Toppingen håller sig teoretiskt sett i en vecka i kylskåp, men så länge har ingenting som varit blandat med vit choklad överlevt i det här huset.
Efter att de här bilderna togs borstade jag det ljusrosa på blommorna med guldglitter. Det gjorde susen.
Det underbara ljuset när jag i går kväll gick och lade mig var så där trolskt att jag stod en stund i fönstret och suckade över hur fantastiskt vackert det var med snö. Så fint var det att min man var tvungen att komma upp ur sängen för att kravla sig till fönstret och titta han också.
– Jag älskar snö!
Nu, sisådär femtioåtta klädesplagg på ovilliga ungar, 45 minuters bilskrapande och fem fastfrusna dörrar senare har jag ångrat mig.
Kuriosa: Den jäveln som uppfann det där överavancerade bältesknäppet till bilbarnstolar har bergis aldrig stått med stelfrusna fingrar och försökt knäppa fast en sparkande unge som är påklädd till dubbla storleken.
Tilda fick ett Hello Kitty-spel i julklapp. I korthet går det ut på att fånga fjärilar, företrädesvis sådana som har samma färg som ens egen spelfigurs rosett. Enligt spelreglerna.
Enligt Tilda är själva fjärilsjakten klart sekundär till ritualen kring hur man väljer vilken av de fyra Kitty-figurerna man vill spela med. Förra gången valde jag den blå, och fick utstå spott och spe eftersom den alldeles tydligt var en pojke och mitt dåliga omdöme innebar att jag tyvärr inte var fin. Alls.
Inför kvällens spel hade reglerna kring hur man väljer sin Kitty-figur utvecklats betydligt. Den här gången skulle alla Kittysarna ställas på rad, varefter man fick vända bort huvudet och den Kittyn man sedan pekade på var man tvungen att spela med. Det tog Tilda fem försök att peka på rätt Kitty att bli tvungen att spela med.
Jag fick den gula och var den här gången lite finare i alla fall.
Barnen kommer rusande in, uppspelta och lyckliga. Fyrverkerier! Underbara konstellationer i regnbågens alla färger lyser upp den mörka natthimlen. Tillsammans går vi ut. Det är kallt och varje andetag skapar små puffar. Vi står tillsammans. Fascineras, jublar, beundrar. Tätt, tätt ihop njuter vi av att tillsammans få uppleva det färggranna skådespelet.
-Kanoner, suckar Tilda hänfört.
– Nej, raketer, försöker jag.
– Kanoner, bestämmer Tilda. Mera!
Senare på natten sitter jag i en mjuk fåtölj hos goda vänner och smuttar på en drink. Ljudet av smällarna utanför får mig att tänka på mina underbara barn, som för länge sedan tryggt somnat hemma hos farmor. Ljudet får mig att tänka på kylan ute i den gryende januarinatten och den ljuvliga värmen från festen, skratten från vännerna.
Ett nytt år börjar och jag ser fram emot allt vad som kommer.
Men ljudet av smällarna får mig också att tänka på alla dem som inte associerar till vänner, fest och skratt. Tyst skickar jag en tanke till alla dem som tänker på granater, våld och ond, bråd död. Alla dem som vet att det där ljudet betyder flykt och rädsla, dem som lämnat allt de någonsin haft och som sett sina vänner bli kvar. En tanke till alla dem som när de hör ljudet tänker på sina barn men aldrig mer får hålla dem i sina armar, och alla de barn som inte längre har någon att krypa upp till och söka tröst hos.
En tanke till alla dem som just i denna natt av förhoppningar och förväntningar förlorar allt.
Ett nytt år börjar och jag lovar mig själv att försöka skänka lite hopp till dem som inget har.
Mitt nya år börjar jag med en donation till Läkare utan gränser. Om vi alla delar med oss lite av vad vi har gör vi en stor skillnad. Vad gör du?
Dessutom: Läs gärna Essas gripande berättelse om en tablettask och en liten pojke.
DN rapporterar om att tysta nyårsraketer blivit populärare.
Inte helt oväntat beslutade vi oss för att det enda lämpliga sättet att fira nyår är med glitter och glamour. På med lösögonfransar, pärlhalsband, fjädrar och bling! Jag tog tillfället i akt att använda min älskade röda långklänning som hängt i garderoben på tok för länge. I julklapp fick min man en riktig promenadkäpp, en attiralj som visade sig vara mycket populär.
På stora hela var det en magisk kväll! Några små överraskningar och några små bekräftande av vedertagna sanningar uppdagades.
1: Jag älskar ljudet av frasande klänningar. Jag har inte vuxit ifrån drömmen att bo på ett slott och mest gå runt och frasa i långklänningar hela dagarna.
2: Långklänning på Berghälls enda nattklubb, full med fulla 18-åringar kunde förstås ses som lite överdrivet, men faktum är att jag nog inte har fått så mycket komplimanger sedan jag födde barn.
3: En promenadkäpp är nästintill oumbärlig när man köar. Eller spelar ölburksgolf. Eller spatserar.
4: Pauli kan blanda drinkar som får mig att dricka så överhövan mycket att jag nästan spyr. Fast att de inte innehåller alkohol. Och fast att han inte hade blandat i en sån där ört från Japan som kittlar när man kissar och som enligt honom hade givit en trevlig kick.
5: Jag är för gammal för klubbar där folk spyr i handfatet. Det bara är så.
6: Om man väljer att förvara det där lilla kortet man får när man hängt undan sin jacka och som ingen vet vad det heter i sina underkläder är det smidigare att stoppa det i BHn än i trosorna.
7: Lösögonfransarna kommer i tre olika storlekar. Även de ”korta” är längre än mina egna fransar. Med medellängden kan man inte blinka om man skulle låna någons glasögon för att kunna titta strängt på folk som tjoar. De längsta är så långa att man kan fläta dem.
Och så försökte jag vara en duktig bloggare och fotografera mig själv innan vi drog på fest, för det har jag sett att man ska göra. Det var förvånansvärt svårt. Inte nog med att bilden blev suddig – det kan jag ju skylla på att kameran inte är nåt vidare – men det krävde så mycket koncentration att fota mig själv att jag glömde att le. Och glömde läppstift. Respekt till alla de som orkar fota dagens outfit och dessutom se snygga ut när de gör det.
Och ett gott nytt år till er alla!
Hit och dit och tillbaka igen 