Tilda försöker blåsa omkull vårt hus. Med största sannolikhet kommer hon att somna snart.
Kategori: Vardagslivet
Tekannan med stort T
Jag har letat efter en tekanna i evigheter. Och så fick jag en av min älskade make i födelsedagspresent (eller alltså, jag anade ju att han hade tänkt skaffa mig en när jag fyller i augusti men så hittade jag en på rean och så fick han ge mig den lite för tidigt). Tekannan är precis lagom stor, går i mikron och i diskmaskinen och har ett mönster från en 150 år gammal tapet kallad Brompton Rose från Victoria and Albert Museums samlingar. Min make alltså. Vilken pärla!
Så idag, första riktiga sommarlovsdagen för barnen, har vi suttit ute på altanen, med jackorna på i den finska femtongradiga sommarvinden, och druckit te med karamellsocker ur finkannan och barnen har suckat lyckligt över hur ljuuuuuvligt allt är.
Pojkarna och kakan
Vilho har en kompis på besök. De ville baka. Kompisen kom nämligen ihåg hur det hade varit förra gången han var här och de fick baka chokladbollar. Olyckligtvis gör jag det också och vi har väl kanske inte samma minnesbilder av riktigt hur lyckat det var. Men man kan ju inte säga nej till två små pojkar som vill baka. Det kan man bara inte. Så jag lät dem slänga ihop något med lite mindre kladdpotential och det blev perfekt. De fick göra en enkel kanelkaka som de på eget initiativ stoppade jordgubbar i innan den åkte in i ugnen.
Nu sitter de med sina kompisar ute i kojan i hörnet och smaskar i sig egenlagad kanel-jordgubbskaka, nöjda och sockerrusiga. Jag hade bjudit på en bild om jag inte varit för långsam med kameran och alla grannskapets ungar som kom farande med cykel hela vägen in i trädgården för att hinna på kak-kalas i kojan inte hade varit så helvetes utsvultna.
Godaste mjölken
Valio har börjat med gammaldags mjölk. Förutom att den är god nog att drickas just som den är, är den det bästa kondimentet till jordgubbar. Och muffins. Och choklad.
Den enda nackdelen är att mjölkens karaktär förutsätter att man serverar den ur en kanna som den här. Det bara är så. Tro mig. Jag är historiker.
Tips när du frostar av frysen
Nu när jag har frostat av vår frys har jag några insikter jag gärna vill delge er alla.
* En självavfrostande frys är tillverkad med samma ironi som en städande man. Man får själv ansvara för att röja ur allt, torka upp och ställa tillbaka på plats.
* Det blir mindre jobb om man inte är godtrogen nog att ställa ut fryslådorna på tork bara fyra ynka små meter från en säck med hästgödsel och påhittig fyraåring med en spade.
* Mosade, upptinade och därefter återigen nedfrusna glasspinnar blir oroväckande snabbt kastvapen.
* Om man tar sig friheten att skrika ”spring små barn” när man kastar ut isbitar i trädgården finns det en viss risk att man själv får springa nästa gång man intet ont anande går ut med soporna.
* Barn som äter snö kommer högst troligen att äta frostiga isbitar.
Att alltid klaga på temperaturen
Det har varit 12 grader varmt hela dagen. Fram tills dess att jag äntligen tog itu med att avfrosta frysen. Så fort alla känsliga frysvaror lastats ur var det helt plötsligt 27 grader och jävla solsken.
Fina penséer dricker kaffe
De här penséerna (6, ursprungligen små, plantor) har blommat sedan april, uppfödda på kaffe. De står nämligen i en låda på altanen utanför köket, i vilken allt gammalt kaffe urskiljningslöst hälls.
Hämta tidigt
Så jag hämtade barnen en timme tidigare än vanligt bara för att jag kunde. De har bara två dagar kvar på dagis nu innan sommarlovet. Vilhos två sista dagisdagar någonsin. Så vi sommarlovstränar, njuter av den sista tiden jag får bestämma hur mycket jag kan och vill ha barnen hemma innan vi kastas in i över ett decennium av skolplikt, tidiga morgnar och andras rutiner.
Tilda sitter och målar avskedskort till dagistanterna och sjunger sina egna påhittade sånger. Och jag tänker att de där som himlar med ögonen och suckar att det är en töntig klyscha när man lite gråtmild talar om den villkorslösa kärleken som övertar allt när man får barn – de har aldrig känt det så här.
Den värsta biverkningen
Så jag bet i ihop och sökte vård privat medan jag väntar på mina blanketter för att kunna söka till den kommunala sjukvården. Nu ska jag inte uppehålla mig längre vid det bisarra i förhållandet mellan privat och kommunal sjukvård eller finnarnas förkärlek för blanketter. Istället ska vi prata biverkningar.
Givetvis hittade doktorn något skit i mina lungor. Riktigt vad vet vi inte ännu, men det är säkert inte allvarligt eller så. Men bra ändå att jag gick, liksom. Så jag fick kortison. 30 mg i en vecka. Kortison har en hel del biverkningar och är inte vad man som lekman skulle anse som helt ofarligt.
Ur sortimentet:
– förhöja sockerhalten i blodet
– hämma vävnadernas förvar mot inflammationer och infektioner
– rubba kväve- och kaliumbalansen och ge upphov till benskörhet
– orsaka muskelförtvining
– ge manis-depressiva eller skitsofrena störningar
Men det som får mig att ta telefonen i handen för att ringa doktorn och säga att tyvärr, det där med kortison är inte my cup of tea är något annat. Något värre.
Man kan bli tjock.
Alltså jag är ju redan ganska… rund. Vi kan väl säga att jag har en sjuhelvetes massa sex appeal för att vara diplomatiska. Men jag har varit mycket större och jag har betydligt lättare för att gå upp än för att gå ner i vikt. Och jag inser nu, att det finns få saker som på riktigt skrämmer mig lika mycket som att bli så där tjock igen. Jag har svårt att sätta fingret på vad med det som skrämmer. Hälsorisker, visst, men riktigt så stor var jag aldrig. Nej, det har att göra med att känna sig stark. Stark för att man orkar saker som man tidigare inte orkat och stark för att man kan stå upp för den man är, vara nöjd med den man är.
Den styrkan ligger inte i ett visst antal kilo utan i en särskild balans mellan njutning och disciplin, mellan att äta en prinsesstårta till frukost en dag men låta bli en annan gång för att man helt enkelt inte vill. Men jag kanske oroar mig helt i onödan. Jag kanske blir skitsofren och låter något av mina alterego äta tårtan medan jag själv bara späker mig och går ner tio kilo. Det är bara det att den där balansen, den är så svår att hitta. Jag har den nu, och alla potentiella hot måste dränkas i choklad.
Midsommarfirandet i bilder
Som vanligt firade vi midsommar på ön. Det bästa med det är att det alltid blir lite extra sommarkänsla av att vara på ön. Det värsta för just midsommarfirandet är den bristande tillgången på blommor. I år lyckades vi binda tre kransar. That’s it.
Tilda beundrar resultatet.
Barnen sprang på klipporna och njöt av det fullkomligt spektakulärt fina vädret.
Tilda spenderade längre tid med att välja ut vilken vacker midsommarklänning hon skulle ha på sig än hon faktiskt tillbringade med den valda klänningen på sig.
Vi tog vackra och välkomponerade självporträtt.
Eftersom det inte fanns så mycket blommor att vi skulle kunna ha samlat sju att lägga under kudden samlade vi sju stockar att lägga på midsommarbrasan istället. Det kändes finskt. 
Vilho Sakletare hittade spännande… öh… saker och suckade åt sin obildade moder som inte kunde svara på vad det var.
Vi åt så mycket god grillmat att vi trodde att vi skulle spricka. På bordet stod traditionsenligt en skål med förgätmigej och strandlök.
Och så åt vi jordgubbstårta medan solen sakta sänkte sig och bäddade in ön i ett magiskt ljust.
Hit och dit och tillbaka igen 