Den värsta biverkningen

Så jag bet i ihop och sökte vård privat medan jag väntar på mina blanketter för att kunna söka till den kommunala sjukvården. Nu ska jag inte uppehålla mig längre vid det bisarra i förhållandet mellan privat och kommunal sjukvård eller finnarnas förkärlek för blanketter. Istället ska vi prata biverkningar.

Givetvis hittade doktorn något skit i mina lungor. Riktigt vad vet vi inte ännu, men det är säkert inte allvarligt eller så. Men bra ändå att jag gick, liksom. Så jag fick kortison. 30 mg i en vecka. Kortison har en hel del biverkningar och är inte vad man som lekman skulle anse som helt ofarligt.

Ur sortimentet:
– förhöja sockerhalten i blodet
– hämma vävnadernas förvar mot inflammationer och infektioner
– rubba kväve- och kaliumbalansen och ge upphov till benskörhet
– orsaka muskelförtvining
– ge manis-depressiva eller skitsofrena störningar

Men det som får mig att ta telefonen i handen för att ringa doktorn och säga att tyvärr, det där med kortison är inte my cup of tea är något annat. Något värre.

Man kan bli tjock.

Alltså jag är ju redan ganska… rund. Vi kan väl säga att jag har en sjuhelvetes massa sex appeal för att vara diplomatiska. Men jag har varit mycket större och jag har betydligt lättare för att gå upp än för att gå ner i vikt. Och jag inser nu, att det finns få saker som på riktigt skrämmer mig lika mycket som att bli så där tjock igen. Jag har svårt att sätta fingret på vad med det som skrämmer. Hälsorisker, visst, men riktigt så stor var jag aldrig. Nej, det har att göra med att känna sig stark. Stark för att man orkar saker som man tidigare inte orkat och stark för att man kan stå upp för den man är, vara nöjd med den man är.

Den styrkan ligger inte i ett visst antal kilo utan i en särskild balans mellan njutning och disciplin, mellan att äta en prinsesstårta till frukost en dag men låta bli en annan gång för att man helt enkelt inte vill. Men jag kanske oroar mig helt i onödan. Jag kanske blir skitsofren och låter något av mina alterego äta tårtan medan jag själv bara späker mig och går ner tio kilo. Det är bara det att den där balansen, den är så svår att hitta. Jag har den nu, och alla potentiella hot måste dränkas i choklad.

8 tankar om “Den värsta biverkningen

  1. Om det är bara en veckas kur så borde det väl nog gå bra. Och du är jättevacker som du är! Men biverkningar är ju aldrig roligt förstås..

  2. You can always wake up with me at six in the morning and come for a brisk jog ; )= that would be proof that you suffer from schizophrenia.

  3. Ja, några veckors kur – ingen fara. P.g.a. inflammatorisk sjukdom har jag tagit himla mycket kortison (bra medicinen mot mycket, men dåliga biverkningar i längden!) och varierat mycket i vikt, tråkigt när man märker att det börjar gå rykten om en om anorexi och övervikt (ja, båda har jag hört tasslas om – ”ta nu bättre hand om dig!”, och jag ba, MEN DET ÄR JU DET JAG GÖR, medicinerar min sjukdom). Kortisonkilon brukar försvinna snabbt efter att man avslutat kuren.

    • Hahaha! Folk är så härliga! ”Men ser hon inte lite tjock ut? Hon mår säkert dåligt!” och sen ”Nämen nu har hon ju gått ner i vikt! Hon har säkert sån där anorexia! Hon borde verkligen inte bry sig så mycket om sitt utseende!”

      Tröstande kommentar! Jag och mina alteregon tackar!

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s