Vardagslivet

Babyfeber och hur man botar den

Jag har sån fruktansvärd babyfeber, hörni! Ja, inte människobebisar alltså, utan kaninbebisar. Min fina hona, Betty, som kom som baby förra året och som jag hade tänkt ta en kull på så fort vädret blev lite bättre på den här sidan året, dog ju knall och fall. Från samma uppfödare fick jag sedan Bridget, för ett par månader sedan. Om allt bara går som det ska borde det inom de närmaste dagarna födas småttlingar.

Och jag brukar egentligen vara väldigt emot att man tolkar djur genom mänskliga filter, och ger djur känsloliv eller beteenden som inte är naturliga för just det djuret, men Bridget alltså. Hon är ung, ensam och gravid (förmodligen alltså) och jag kan så jättemycket relatera. Jag skulle vilja stötta henne, vara där och peppa. Men kaniner behöver förstås inte pepp. Tvärtom faktiskt. Särskilt kaniner som är just ganska unga och dessutom förstagångsföderskor. Vad Bridget behöver allra minst är en hysterisk tantmänniska som cirklar runt henne hela tiden.

Så jag försöker stilla min babyfeber med att titta på videor av kaninbebisar och hamnade så på en förlossningsvideo. Världens sötaste lilla kaninfejs. Visste ni att kaniner (precis som de flesta djur) äter moderkakan? I just den här videon moderkakan till en dödfödd unge. Världens sötaste lilla kaninfejs som slaskar i sig dödfödd kaninunges moderkaka.

Jag hade inte behövt se det.

Mr Darcy och Bridget.

Skilsmässor · Vardagslivet

Centrum av världen

(ursäkta stöket här inne, jag möblerar om lite)

Tiden går helt fruktansvärt fort just nu, och jag stannar alltför sällan upp för att skriva ner några av mina tankar, trots att jag ju egentligen vet att det gynnar allt det andra jag borde göra också. Hur som helst.

I flödet på sociala medier blinkade det förbi en artikel om en kvinna som levt i ett våldsamt förhållande i en massa år, och det lilla jag hann se av vad artikeln tog upp var ett citat i still med att hon hade upplevt sig vara centrum av hans värld. Jag är säker på att vi är ganska många som kan skriva under på att det är en rätt berusande känsla, att få vara någons högsta prioritet.

Jag hade aldrig tid att läsa den artikeln, men det fick mig att tänka på en sak som Pojkvännen gjorde igår. Han skickade nämligen ett meddelande om att vi inte kommer att få lika mycket tid tillsammans den här veckan som vi hade hoppats och planerat, och han uttryckte sin frustration över det. Berättade att han verkligen hade hoppats på mer tid.

Och det fina med honom är att han kan göra det på ett sätt där han a) får mig att känna mig uppskattad, prioriterad och efterlängtad, samtidigt som han b) inte lägger någon som helst press på mig att göra avkall på något jag måste/vill göra för att kompensera för den tid som faller bort.

Det kan tyckas vara en liten sketen detalj, men jag tror att det är jätteviktigt. När man är centrum av någons värld i ett destruktivt förhållande är det alltid ens eget fel om man inte kan träffas. Partnern kanske är borta några timmar, men om man själv skulle ha något uppbokat på annat håll senare på kvällen får man skulden för att inte prioritera. De veckor partnern måste jobba över borde man själv låta bli att träffa kompisar, eller gå på promenader, eller vilja läsa en bok, för att frigöra tiden. Känslan, åtminstone i början, är förstås att man är så efterlängtad och prioriterad att man skulle göra nästan vad som helst för att få vara kvar i centrum av hens värld. En dag inser man att man aldrig stått i centrum, utan bara tvingats in i en evig omloppsbana av konstant tillgänglighet.

Medan jag letar efter varningstecken i det här nya förhållandet, är det sånna här saker jag hittar, i mig själv och i honom. Han ber inte mig göra avkall och kompensera för att förtjäna en central plats i hans universum. Det är fan guld värt.

Vardagslivet

Knorren

Jag har länge haft ont i ländryggen. Ja, inte bara i ländryggen, utan liksom hela bäckenet, och alldeles särskilt i svanskotan. Jag har haft ont så länge att jag började tro att jag inbillade mig lite. Var gnällig och vek. Bara inte stretchat ordenligt. Har dåliga muskler. Fuskar med knipövningarna. Är för tjock.

Men eftersom jag faktiskt har så ont att jag inte kan sitta och det fungerar väldigt dåligt i kombination med att jag borde ha ett bokmanus färdigt det här året blev jag till slut tvungen att göra något åt det. Jag fick tid hos en fysioterapeut som är specialiserad på förlossningsskador och idag var jag där för första gången. Det tog henne lite drygt 1,5 minut att konstatera att jag är sned. Nästan allting på vänster sida är vridet.

Först vred hon ankeln tillbaka på plats. Sedan tryckte hon min roterade höft lite rakare och lättade upp alla krampiga lås kring blygdbenet. Och när hon sedan gav sig på svanskotan kunde hon konstatera att det inte var särskilt märkligt att jag hade ont eftersom svanskotan är helt sned. Den är böjd. Det ska den inte vara.

Även om jag förstås är lite glad över att det i princip betyder att jag har en knorr är jag lite ledsen över hur länge jag gick med det här.

För jag har haft ont sedan Gabriel föddes. Fysioterapeuten funderade på om svanskotan kunde ha gått av vid förlossningen. Möjligen är det bara den vansinniga foglossningen som liksom har läkt ihop fel. Gabriel är nu tre år gammal.

Hon kunde också se att flera av musklerna i bäckenbotten, inklusive de långa som går ner i benet, hade tagit skada av hur episiotomin hade gjorts och sytts ihop, så att musklerna inte längre satt ihop utan var stela och felläkta. Episotomin gjordes när Vilho föddes. Han fyllde just 15 år.

Jag känner mig lite mör. Dels fysiskt för härrimingud så det gjorde ont när hon lade saker till rätta. Dels mentalt. I flera år har jag gått och skuldbelagt mig själv för smärtan. Tänkt att ”om jag bara…” så går det säkert över. Jag är förvisso ganska handlingskraftig, men jag kan inte lägga min sneda svanskota till rätta. Är just nu så oerhört glad över att det fanns någon annan som kunde göra det.

Vardagslivet

Sten

Nästan lika symbolisk som blommorna som kommer fram mitt i gräsmattan där jag slängt dem, är stenen vid Gabriels gunga. ”Ett ögonblick, älskling, mamma ska bara lite snabbt ta bort den här stenen”, sa jag blåögt och felaktigt när Gabriel ville gunga. Så här har det gått med de flesta små saker jag lite kvickt har tänkt ordna undan på sistone…

De typ 10 cm som inte bär spår av jord var allt som syntes när jag började.

Vardagslivet

Blomsymbolik

På den andra (definierat som den man aldrig riktigt ser) sidan av verandan har jag haft avstjälpningsplats för gamla växter som jag inte har varken velat ha kvar inne eller orkat bemöda mig om att kasta för man vet ju aldrig.

I dag såg jag att de blommorna har börjat komma upp. På något vis känns det så vansinnigt symboliskt och fint och rätt att jag blir riktigt rörd.

Vardagslivet

Treåringen

I dag fyller världens bäste lille Gabriel tre år. Gabriel, som alltid har tusen saker han vill göra samtidigt, som skriker ”OH WOOOW” för allt mellan att han får mat på sin tallrik till att han ser en traktor. Gabriel som kramar så hårt och så innerligt och ibland så oväntat att man ramlar omkull och som älskar, älskar, älskar. Visst är han vild och högljudd och ibland lite onödigt bestämd även för en treåring, men maken till positiv unge får man leta efter. Det är en ynnest att få vara hans mamma.

Vardagslivet

Tant

Ibland känns det som om jag har blivit för gammal för att ha en blogg eftersom jag inte skriver om saker som jag brukade skriva om bara för att de inte känns stora nog. Som att jag har fysioterapi för min stackars ländrygg och svanskota imorgon och har våndats hela dagen över vilka trosor som säger att jag är ren och fräsch med en lagom balans av tant och slampa. Helst mer tant.

Anyways. Ni vet hur det är.

(skrattar också lite nu åt att skriva om saker som är stora nog och mina trosor)

(är säkert inte för gammal då)

Skilsmässor · Vardagslivet

Känslodusch

I dag är det A:s födelsedag. Jag bakade, precis som jag brukar, en prinsesstårta till honom trots att vi är skilda. Någon frågade varför jag gör det, bakar något som trots allt är ganska komplicerat och tidskrävande, för någon som det har varit så dåligt tillsammans med. Och jag svarade som det är, att jag gör det för att det är den sortens människa jag vill vara. För att jag numer är fri att välja. För att jag vet att han kommer att bli glad och är han glad kan han vara en bra pappa och är han en bra pappa blir Gabriel glad och då är jag också glad. En av de saker A hade allra svårast att acceptera var att jag hade varit tillsammans med någon tidigare, och särskilt då givetvis min förre make. En av de första saker jag gjorde efter att det tog slut med A var således att bjuda in ex-maken och hans nya. För så vill jag ha det. Jag vill inte bråka med någon, och särskilt inte någon som jag har barn tillsammans med.

Hur som helst. Jag lämnade av tårtan när jag ändå skulle hämta Gabriel. Eller åtminstone hade jag tänkt att det skulle bli så. A var mycket bestämd på att jag skulle komma in och äta en bit och Gabriel var fortfarande naken så där som barn oftast är, så jag kom in. Där satt en annan kvinna. Hans kompis. Som han träffat på Tinder.

Och de var säkert bara kompisar. Vem är jag att börja definiera någon annans förhållande när jag inte klarar av att definiera mitt eget till en viss man jag dejtat i snart ett halvår… Men det var liksom ändå lite märkligt. Hon var toppen! Superrolig, söt och smart! Vi hade faktiskt en ovanligt kul kväll.

När det var dags att åka packade jag Gabriel i bilen. De två gick iväg åt andra hållet. Han tänkte följa henne till hennes bil, så där som han alltid brukade göra med mig. Och när jag såg dem gå tillsammans undrade jag om det var så vi brukade se ut. Gick vi också så där långsamt? Gick vi också så där nära utan att egentligen gå nära? De som såg oss då, såg de samma sak som jag nu tittade på?

Det var en sån oväntad känslodusch. Någonting inom mig som skrek att det borde ha varit vi. Det borde ha varit vi som gick där tillsammans. Ett skrik bestämt tystat av den trygga, berusande lyckan över att det istället är jag som får ta med mig Gabriel och åka hem.

Alltid lite suddig.
Vardagslivet

Ved ved ved.

När jag vaknade imorse var det minus 24 grader ute. Termometern i köket visade fräscha 11,5, i höjd med diskbänken – golvet var avgjort kallare. Det är inte direkt vad min käre far skulle ha kallat ”trivselvarmt”. Oljepannan fungerar alltså fortfarande inte, och det känns som om större delen av mitt liv kretsar kring ved. Tack och lov kan man elda med ved även i pannan.

På många vis är det rätt häftigt. Jag hugger ved, bär in till alla olika eldstäder, fyller på ute i pannrummet, staplar och pysslar. I pannan måste man fylla på en gång i timmen, så det är ju ett jävla springande. Men det går. Jag klarar det. Och jag är på ganska stolt över mig själv de dagarna det känns som om jag klarar det.

Jo, jo. Visst förstår jag också att drygt 11 grader kanske eventuellt inte räknas som att ”klara det” vad gäller att hålla värmen, och huggandet är jag bevisligen sämre på än vad jag trott (och då hade jag inte direkt skyhöga förväntningar på min vedhuggarkompetens). Sedan jag för några veckor sedan lyckades hugga så snett(?) att jag skickade iväg(?) en vedklabb (? Vet inte ens vad de heter i singular) så att den nära på krossade min hand har jag inte varit särskilt kaxig när jag ska hugga. Och det är med att hugga ved som med mycket annat, att man kan inte göra det halvdant. Man måste bara bestämma sig för att nu jävlar ska här huggas och sedan hugga. Således har jag varit ganska stolt över mig själv också över att jag varje dag bekämpar min rädsla och gör vad som måste göras. I dag lyckades så skicka iväg en vedklabb igen. Jag skrattade väldigt lättad över att den a) var en tredjedel så stor som den förra och b) knappt ens nuddade mig eftersom jag är FUCKING NINJA och typ matrixade mig undan. Först när jag kom in märkte jag att handsken var våt av blod. Hudskador. Bara. Känns knappt.

Men var var jag? Jo. Jag klarar det.

Marginalerna är fan inte stora, men jag klarar det.

Och jag förundras över hur jag säkerligen känner samma känslor som människor i hundratals år har kämpat med. Hur man ska kunna hålla värmen. Det är mitt slit, mina tårar och nu tämligen bokstavligen mitt blod som håller huset varmt (i skrivande stund strax över 20 grader. Plus alltså.) Jag följer väderleksrapporterna och fröjden över att det ska bli mildare väder är enorm. Jag ser också med viss nervositet hur vedhögarna krymper. Utan veden är jag fucked och ved har börjat bli en bristvara här i trakten. Mina vanliga leverantörer har slut.

För herreminjesus så det går åt ved. Det gäller att elda rätt och smart. När jag fick tre kubik ved dumpad på gården för några månader sedan tänkte jag att jag nog aldrig sett så mycket ved. Någonsin. Och jag bar och staplade och bar och staplade och tänkte att det måste vara så här folk kände sig förr i tiden när de förberedde sig för vintern. Det var en mycket nöjd tant som betraktade staplarna. Nöjd och blåögd. Tre kubik räcker inte på något vis när det knäpper till och blir kallt. I början av året beställde jag 4,5 kubik till. Det är slut. För ett par veckor sedan fick jag hem ytterligare 4,5 och jag skulle säga att det inte är mer än hälften kvar. En fucking kubik i veckan går det åt. Helt sjukt. Men också helt sjukt skönt att sjunka ner i fotöljen om kvällarna, när det är varmt och skönt i huset och jag vet att det är jag som har ordnat det.

Nu är det bara hoppas att det inte tar alltför lång tid att installera ett alternativt värmesystem…

Jag klarar det.
Skilsmässor · Vardagslivet

Kärleksdravel

Okej, så det är en liten grej vi måste prata om. Orkar ni inte med en massa känslomässigt dravel kan ni sluta läsa nu, och till exempel klicka er vidare till Instagram där jag istället skriver om stuprännor. Stuprännor skulle förövrigt metaforiskt kunna vara kopplade även till det här ämnet.

Men hur som helst.

Hade någon frågat mig för typ ett halvår sedan om kärlek så hade jag sagt att jag aldrig kommer att bli kär igen. Inte så som jag var i A. Inte så där att tiden står still och man hör sitt hjärta slå i hela kroppen för att det kanske är på väg ut. Inte så där att man nästan drunknar i känslan. Jag hade också berättat om min fasta övertygelse att sådan kärlek inte behövs. Att man kan bygga väldigt bra förhållanden även på betydligt mindre kärlek.

Så började jag dejta en man, via Tinder faktiskt, som liksom… jag vet inte. Utan att lägga någon som helst press på mig bara fanns till. Lät mig få vara trasig och bråkig utan att försöka laga eller förändra mig. Lät mig få långsamt läka. Torkade mitt snörvel på sin tröja. Lyssnade. Och när jag inte hade honom nära började sakna honom, inte för att jag var beroende av honom på något vis, utan för att det kändes bättre när han var där. Jag började kolla telefonen hela tiden. Få hjärtsnörp av meddelandepling. Undra varför i hela helvete det ska ta sån jävla tid att fucking bara höra av sig om det tog mer än någon plågsam minut för honom att svara. Ibland när han kramar mig är jag inte säker på om jag hör hans hjärta eller mitt. Ibland vet jag inte om det är någon större skillnad.

Det var med uppriktig förvåning jag insåg att jag är störtkär i den här typen.

Och inte nog med att det i sig är en ganska omvälvande känsla, jag blev liksom tvungen att omvärdera tidigare kärlekar också. Om jag kunde bli så kär igen – inte kanske på samma sätt men med en liknande intensitet – så vad var det då med A? Jag stannade med honom inte minst för att jag föreställde mig att man bara får uppleva sådan kärlek en gång. Hade jag vetat att man fick flera försök hade jag kanske inte varit lika intresserad av att ta fullt så mycket skit. Dessutom fick det mig att inse att jag fortfarande bearbetade skilsmässan från stora barnens far, trots att det är snart sex år sedan. Jag kände mig så groteskt ensam och oälskad i det äktenskapet, att jag inte förstod skilnaden på kärlek och kontrollbehov när jag mötte en man som inte såg det som två skilda saker alls.

Kärlek alltså. Så sjukt konstig grej.

Ni som hängt här en stund vet förstås att jag när övertygelsen att kärlek ingalunda räcker för att skapa ett förhållande dock, så nej. Där är vi inte än. Men det behöver vi ju inte vara heller.