Om ni, liksom jag, någonsin funderat på hur granatäpple smakar om man skulle liksom äta det rakt av istället för att pilla ut kärnorna kan jag härmed berätta att det har en smak som får bananskal att smaka mumsfika. Bättre att bara använda kärnorna.
Kategori: Uncategorized
Anektdotiska bevis och tiggeri
SvenTorben (som har lite för många könsord i sin mejladress för att jag ska känna mig inspirerad att godkänna hans kommentar) menade att mitt inlägg om den medeltida lagen var anektdotisk bevisföring.
Det har han ju förstås helt rätt i. Den lilla paragraf som säger att en hungrig man måste få mat är knappast representativ för ett medeltida, milt och förstående rättssystem som behandlade tjuvar med silkeshandskar. Senare i paragrafen ges dessutom en övre gräns för hur många mål mat det är rimligt att man stjäl innan man ska bli av med öronen.
Men paragrafen är representativ för ett sätt att se på fattigdom och nöd, där man tänkte sig att den som var så fattig att den inte kunde få tag på mat på annat sätt än att stjäla inte kan hållas ansvarig för det. Detta dessutom i ett samhälle där det verkligen inte fanns det groteska överflöd av mat som vi har i dag.
Kanske är det just därför? Kanske har vi bara glömt hur det är att vara hungriga? Och jag menar inte hungrig så som jag är hungrig och sugen på lunch just nu, utan hungrig för att den inte har haft någon mat att tillgå på flera dagar. Hungrig på riktigt. Vi är så säkra på att vi kommer att få mat varje dag att vi fullkomligt tappat förmågan att förstå att det är en jävla lyx som inte är alla förunnad. Vi spottar på tiggare och vill göra tiggeri olagligt. Vi hånar den som ber om mat och säger att den gör fel som måste be.
Vi vill skydda vårt överflöd.
På medeltiden förstod de att det är varje människas rätt att få mat, även om det måste ske på bekostnad av den som har mer.
Samtidigt på 1200-talet
I Yngre Västgötalagens Tjuvabalk, paragraph XIV:
”Stiæl fatöker maþer leef æller fullan mals mat. þen rætter almoso maþer ær. ok eig orkær at æruoþæ sik til föþo. væri saklöst.”
”Stjäl en fattig man bröd eller ett helt mål mat, det är hans rätta allmosa och han klarar inte att föda sig själv – det är saklöst.”
Kom för fan inte och vila er på ett skyddande av svenska värderinger när ni låter barn svälta eller kallar människor för olagliga.
Katt eller hund. Tomejto tomato.
Vi var i vanlig ordning ute på promenad, jag, hunden och katten. Det går inte gå någonstans med hunden utan att få kattkompisen med. I kväll var vi i hundparken, och trots att jag stängde dörren i ett lönlöst försök att hålla katten ute så tog det förstås inte lång tid förrän hon tagit sig in på den festligare sidan. Festligt förresten. Lerfest, är det. Roligare för hundar än för både människor och katter.
Finland har gjort familjeåterföreningar omöjliga
I dag var jag och A hemma hos en vän från Syrien. Han har bott i Finland i 1,5 år nu och håller som bäst på att lära sig finska. Det är svårt säger han, inte på grund av själva språket utan för att han inte kan koncentrera sig. Han tänker bara på sin familj – sin hustru och sina barn som finns kvar i Syrien.
Han hade, i likhet med många andra, hoppats på att kunna återförenas med sin familj när han fått alla papper i ordning. Han var den som fick riskera livet för att hitta en trygg plats där familjen kunde slå sig ner. Han var den som hade bäst chanser att överleva resan ut ur Syrien och in i Europa.
Han sparar varje cent för att kunna skicka till sin familj. Återföreningsprocessen är bisarrt dyr. Dels kostar byråkratin i Finland. Dels kostar den på alla andra ställen som familjen måste få dokument i från.
Men nu har han gett upp. Det finns inget ljus i tunneln, säger han. Han undrar om han gjorde fel som tog sig hit, längtar tillbaka och längtar efter de barn som inte fått se sin far på 1,5 år.
Tre gånger har familjen fått en tid bokad vid finska ambassaden i Ankara i Turkiet – den enda ambassad som Finland godkänner att familjeåterföreningarnas intervjuer görs vid. Men för att resa in i Turkiet behöver familjen visum och Turkiet har beslutat att inte längre utfärda visum till syrier. Tre gånger har de missat sin inbokade tid.
Jag trodde först inte det var sant när han berättade, men det finns alltså ingen möjlighet för hans familj att lagligt utnyttja de rättigheter som de i teorin har. Det finns ingen annan ambassad, inget annat sätt in i Turkiet, inga dokument med stämplar som hjälper. De är bara fast. Och denna fantastiska man som skulle kunna vara en tillgång i sitt nya hemland är bara en spillra av sig själv. Trasig. Hellre död bredvid dem än levande död här.
Men det behöver förstås inte vara så här. Allt som skulle krävas är att Finland skulle tillåta att intervjuerna kunde hållas vid någon annan ambassad, lämpligen i Beirut eller i Saudi-Arabien – länder som fortfarande beviljar visum till syrier – och vips skulle dessa splittrade familjer faktiskt ha en chans att återförenas. Dyrt är det fortfarande. Smärtsamt och långsamt. Men åtminstone möjligt.
Hur kan Finlands regering inte godkänna det här? Hur kan Finlands regering inte vidta de små och enkla åtgärder som behövs för att barn ska få tillbaka sina föräldrar?
Det är bråttom nu. De människor som flytt hit undan krig måste få börja sina liv. Det orkar de inte göra utan sina familjer. Vi måste protestera, uppmärksamma och skaka fram förändringar. Nu.
I’m fine
Folk frågar hela tiden i all välmening hur det går med avhandlingen.
Stora delar av tiden vet jag inte ens vad som händer
Den som sa att livet blir inrutat och långtråkigt när man får barn borde ha en käftsmäll.
Maktlöshet
I dag är en sån där dag då jag nästan kvävs av maktlöshet inför världens beskaffenhet. Det här året är det dödligaste hittills på Medelhavet. Minst 3740 människor har dött i försök att nå den relativa tryggheten i Europa.
Och här sitter vi och bara ser på.
I går bombades skolor i Syrien. Skolor. Möjligen av Ryssland eller av den som bjudit in ryssarna; Syriens diktator Assad.
Det får inte vara så här. Det måste till politiska åtgärder NU! Börja med att göra det lättare att ansöka om asyl och framförallt lättare med familjeåterföreningar. Alla kommer att tjäna på det.
Och alla vi vanliga; fortsätt donera till UNICEF. Bor du i Finland skickar du ett SMS med texten UNICEF till nummer 16499 och vips har du donerat 10 euro på bara en minut. I Sverige är numret 72 900, texten UNICEF och donationen 100 kronor.
Nu ska jag försöka rycka upp mig och komma ihåg att vi som har möjlighet att leva vanliga, lyckliga liv har en skyldighet att också utnyttja den möjlighet så att vi kan upprätthålla det goda i världen – det som gör det värt att orka kämpa vidare.
Men jag har massor av nya tesorter att prova!
I dag var jag jättenära att skriva massor på avhandlingen tills en kompis föreslog att vi skulle åka till tebutiken.
Höstpromenad
Att ha hund medför att jag tar långa promenader dagligen, vare sig jag egentligen vill och har tid. Och just nu när man sitter i det värsta skrivarträsket och försöker spotta ur sig högkvalitativ akademisk text så är det rätt bra att ha promenadsällskap som högaktningsfullt skiter i alla bortförklaringar.
Hit och dit och tillbaka igen 