Kategori: Nyhetsplock

Historikerns historier · Nyhetsplock

Stackars lille Sean

Charlotte2 kommentarer

Det händer inte ofta att jag tycker synd om Sean Spicer. Det här är första och sannolikt sista gången. Vid en presskonferens tog han till med Hitler för att beskriva Assads ondska och därmed berättiga USAs anfall i Syrien. Jag kan se hur tankegången gick. Han behöver något riktigt jädra ondskefullt att ta till. Han har pejl på att Voldemort inte finns på riktigt och alltså måste det bli Hitler. Inte ens Hitler har använt kemiska vapen mot sin befolkning. Så ondskefull är Assad. Så legitim är USAs reaktion.

Och jag har också förståelse för att han inte gör den omedelbara kopplingen mellan kemiska vapen (som han tänker sig som någonting som faller från himlen) och gaskamrarna (som han inte verkar ha koll på vad de egentligen var alls). Det är, om vi ska vara ärliga, ett misstag som även den mest historieintresserade skulle kunna göra i ett stressat ögonblick.

Nej, fullkomligt åt helvete går det inte förrän han ges möjligheten att förklara vad han menar och istället för att säga att han hade fått hjärnsläpp och gjort den sämsta tänkbara jämförelse han kunde ha gjort fortfarande försöker rädda sig själv.

“I think when you come to sarin gas, there was no — he was not using the gas on his own people the same way that Assad is doing,” Spicer said, mispronouncing Assad’s name. “I mean, there was clearly, I understand your point, thank you. Thank you, I appreciate that. There was not in the, he brought them into the Holocaust center, I understand that. What I am saying in the way that Assad used them, where he went into towns, dropped them down to innocent, into the middle of towns, it was brought — so the use of it. And I appreciate the clarification there. That was not the intent.”

Kuvahaun tulos haulle slow clap gif

Holocaust center? Assad använde gas på oskyldiga och Hitler på… vaddå?

Och så kommer man till det där ögonblicket då det inte längre finns några ursäkter, några förklaringar, några tydliggöranden som kan rädda situationen. En person som sitter på en så hög position som Spicer får helt enkelt inte göra sådana misstag. Det är oförlåtligt. Att han dessutom lyckas med timingen, precis vid judarnas viktigaste högtid pesach, är liksom bara… alltså… nej.

Stackars lille Sean. Nu är det dags att han får hitta ett nytt jobb där han spenderar lite mindre tid med att uttala sig.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Eberhard är inte bara oförskämd, han har fel också.

Charlotte7 kommentarer

Till mångas oförblommerade förtjusning har psykiatrikern David Eberhard skrivit en debattartikel på det tydligen inte alls uttjatade ämnet att pojkar ska få vara pojkar och flickor ska få vara flickor. Det finns några saker jag skulle vilja kommentera. Förstås.

För det första finns det mycket i hans text jag håller med honom om. Det finns vetenskapligt bevisade biologiska skillnader mellan gruppen män och gruppen kvinnor. Så är det bara. Det är också viktigt för barn att de får och är trygga sin könsidentitet, som ju är en av de första identiteterna barnen får, och att pojkar får vara pojkar och flickor får vara flickor.

So långt so good, som man säger.

Problemet är att Eberhard bortser från det faktum att forskningen också visar att det finns större skillnader INOM gruppen män och INOM gruppen kvinnor än vad det statistiskt finns MELLAN grupperna. Båda dessa grupper är alltså så diversa att man verkligen kan ifrågasätta meningen med att tala om att män är på ett visst sätt och kvinnor på ett annat. I praktiken finns det nämligen så många undantag att det svårligen låter sig göras, ens på ett biologiskt plan.

När Eberhard sedan skriver att även mycket små bebisar uppvisar könsspecifika skillnader är jag osäker på om han med vilje skiter i det eller helt enkelt inte tänker på att även mycket små bebisar har sugit i sig sin omgivande kultur. En ettåring är redan en kulturell varelse, med uttryck och kroppsspråk anpassade till den omgivning hen vuxit upp i. Ta det här med att leka med bilar, som små pojkbebisar tydligen ska gilla. Hur kan pojkbebisar ha utvecklat den biologiska egenskapen på de dryga hundra åren vi har haft bilar, huh? Små barn är designade för att anpassa sig till sin omgivning. Och den länk Eberhard har för att bevisa sin poäng handlar inte ens om det han säger att den ska handla om.

Sedan ger sig Eberhard ut på väldigt djupt vatten med det svepande påståendet att

”Vidare är mäns och kvinnors olika beteenden återkommande i alla kända kulturer vilket, för att vara övertydlig, säger oss att dessa könsskillnader sker oavsett hur kulturen uppstår och hur den ser ut.”

vilket är kvalificerat skitsnack. Tvärtom har kvinnors och mäns könsuttryck varierat väldigt stort över både tid och rum, vilket, för att vara övertydlig, säger oss att könsskillnaderna de facto är åtminstone delvis kulturellt betingade. Eberhard drar en korrekt slutsats baserat på en felaktig premiss vilket betyder att han i slutändan har… fel.

Pojkar ska få vara pojkar och flickor ska få vara flickor. Jag håller med om det. Men det enorma spektrum av könsuttryck i form av kläder, saker, kropsspråk, hobby och så vidare som pojkar och flickor har att förhålla sig till är överlappande och föränderligt. I dag får flickor vara flickor även iklädda jeans, till exempel, något som hade varit fullkomligt otänkbart för 150 år sedan. Och pojkar kan vara pojkar i långt hår eller kort hår eller inget hår, för vi vet nu att håret inte gör mannen. Det stora felet Eberhard gör här är dock att han tror att det bara finns pojkar och flickor och ingenting annat. Eberhard, som är så förtjust i biologi, borde veta att det är ett felaktigt antagande. Det finns och har alltid funnits – i alla kulturer, i alla tider – människor som inte passar in i dessa två kategorier. När vi säger att pojkar ska få vara pojkar och flickor få vara flickor måste vi komma ihåg att de som är varken pojke eller flicka har samma rätt att vara sig själv.

Sist och slutligen finns det en särskild plats i helvetet för vuxna i maktposition som trashar barn.

”Det var därför med stor sorg jag såg effekten av ett makabert experiment med barn som visades i både Aktuellt och Lilla Aktuellt den 30 mars. Det var en intervju med två småflickor som fått lära sig att de minsann inte var flickor utan ”hens”.

De hade indoktrinerats att de inte skulle ha några kvinnliga attribut och de satt som papegojor och upprepade vuxenvärldens argument inför kameran.”

Hur i hela helvete vet han att de indoktrinerats? Hur kan han som psykiater sitta där på sin höga häst och kalla dessa starka barn makabert experiment? Skämmes, vuxna människa, att bete sig på det viset mot barn!

De två barnen ger nämligen inte alls uttryck för förvirring eller indoktrinering. Lava, 8 år, säger att hen blir ”lugnare i kroppen” sedan hen förstått vad hen är och fått ord för det. Matilda, 10 år, säger att hen tycker att det är jätteviktigt att få vara sig själv. ”Om man spelar någon annan mår man ju dåligt”, menar hen. Jag förstår ärligt talat inte hur man kan argumentera emot det där. Varför ska de inte få vara sig själva? Vem skadar det om de känner sig som ”hen” istället för ”flicka” (förutom Eberhards ego)? Varför skulle Lava och Matilda ha sämre chans att växa upp och bli ansvarstagande, bra vuxna, än Peter som fått lära sig att pojkar inte gråter, eller Torgny som nekades den klänning han så gärna ville ha?

Vi kan acceptera det faktum att män och kvinnor är biologiskt olika utan att förneka kulturens påverkan, det föränderliga i könsuttryck, allas rätt att vara sig själva och det fullkomligt horribla i att ge sig på barn som vågar berätta om hur det är att inte passa in i mallen.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Auktoriteten hos en mor

Charlotte6 kommentarer

Jag sitter alltså fortfarande och filar på hur auktoritet och makt hör samman med kön, genus och civilstatus i Sverige 1350-1450 så att avhandlingen kan lämnas in till förhandsgranskning nu på våren. Så är det ju snart kommunalval här i Finland och därför dumpade Sannfinländarna en lång tidning i min brevlåda och eftersom jag är vän av lärande tänkte jag att jag skulle läsa lite mer om vad deras politik egentligen går ut på. Vad tycker de om kommunsammanslagningarna? Hur ser de på byskolor? Busslinjerna? Matpriserna?

Det hittade jag givetvis ingenting särskilt om, men det stod desto mer om flyktingar. Till exempel finns det en liten artikel med rubriken

”Immonen: Föräldrar, skydda era barn”

Artikeln vilar på en annan artikel i vilken en orolig mamma i Lahtis hade berättat att det fanns asylsökande som hade sexuella relationer med minderåriga flickor. Enligt mamman hade män med invandrarbakgrund supit flickor fulla och sedan utnyttjat dem sexuellt. Baserat på det förklarar Olli Immonen (som blev föremål för en polisutredning på grund av sina skriverier om det hemska i kulturblandningar) att dessa fall inte är engångsföreteelser. Han har nämligen hört att det har hänt också på andra håll i Finland. Föräldrar måste skydda sina barn mot detta hemska. Det påpekas också att Immonen redan i februari i fjol har lagt fram förslaget om att asylsökande i brottsförebyggande syfte inte ska få röra sig fritt.

Man bygger alltså en hel (om än väldigt kort) artikel på någonting som en mamma har hört har hänt några flickor, och detta ska få agera grund till politiska beslut som folks rörelsefrihet. Inte polisens uppgifter, inte statistik om brott – utan en mammas berättelse.

I Sverige har vi sedan Sveriges Radio som bjuder in smittskyddsläkaren Per Follin för att debattera vaccin med trebarnsmamman och bloggaren Mia Tjärnlund, lite i samma stil som folk lyssnar på Jenny McCarthy för att hon har en son som diagnosticerades med autism. Varken Tjärnlund eller McCarthy har någon som helst medicinsk kompetens eller annan vetenskaplig uppbackning av vad de påstår – men de har barn. (Huruvida Per Follin har barn är oklart.)

Kategorin ”mor” som legitimerar och auktoriserar någon att leka expert lever och frodas än i dag.

Och det är ju lite ironiskt eftersom jag ofta skriver om hur jag tycker att vi borde respektera hemmamammans expertis i betydligt större utsträckning än vad som görs i dag. Att ha skött om barn borde definitivt vara en merit. Som mamma lär man sig ju det mesta, liksom.* Men det kan ju för fan inte vara likvärdigt med en läkarutbildning eller att det görs en grundlig brottsutredning.

För den som undrade så verkar ”mor” under 1350-1430 legitimera kvinnor att utvidga både sitt juridiska (till exempel att vittna vid rättegångar) och dels sitt ekonomiska spelrum (till exempel förvalta barnens egendom). Det är dock inte på något vis den enda kategorin som har betydelse, utan samverkar med till exempel ”hustru” eller ”änka”.

* Eller som pappa, om man väljer att vara hemma med sina barn. Pappor blir bara inte automatiskt experter på allt för att de är pappor.

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Drottning Kristina och transhistoria

Charlotte7 kommentarer

Jag ska börja med en disclaimer: jag är inte expert på drottning Kristina. Det finns människor som grävt ner sig betydligt djupare i forskningen kring henne än vad jag har gjort. Bara så att jag har det sagt.

För jag skulle gärna vilja kommentera Aleksa Lundbergs debattartikel på Aftonbladet. Aleksa skriver bland annat att hon under det senaste året har ägnat sig åt ”en slags historieforskning” och skrivit om flera olika transpersoner, bland annat om drottning Kristina tillsammans med en fotograf. Och här är det någonting i historikern i mig som drar öronen åt sig.

Det är inte svårt att hitta personer man skulle kunna kalla trans i historien. Inte alls svårt faktiskt. Men det krävs en oerhört gedigen kunskap om historia för att kunna placera in dessa transpersoner i det rätta sammanhanget. Det finns en jätterisk att journalister och fotografer och andra utan tillräcklig utbildning och erfarenhet i ämnet gör hela transhistorian en björntjänst. Allting handlar om respekt för människan och människans uttryck.

Om vi nu tar drottning Kristina som ett exempel. Hon föddes i värld där hennes far var en mycket välkänd konung och där hon, som hans förstfödda och sedan enda barn, föddes rakt in i en färdig roll. Under 1600-talet (och tidigare också för den delen) var könsuttryck väldigt flytande. Forskare talar om ”det enda könets värld” vilket baserar sig på Laqueurs enkönsmodell: det fanns bara ett kön – det manliga – och människor befann sig någonstans på den glidande skalan mellan jättemanlig och inte alls manlig (vilket i princip var att vara kvinna). Att tala om transpersoner i en kontext där människor inte ser två kön i dikotomi med varandra är väldigt problematiskt. Det fanns ingen snäv övergång från det ena till det andra. En människa kunde under sin livstid befinna sig på flera olika ställen på skalan.

Det här tycker jag personligen skulle vara otroligt viktig information att få ut. Enkönsmodellen och det faktum att man under tidigare århundraden aldrig har uppfattat endast två kön med fasta könsuttryck är livsviktigt. Och det här är det inte journalister som ”forskat” fram. Det här är vad modern genushistorisk forskning grundar sig på. Det här är att betrakta som fakta.

När man lägger etiketten ”trans” på en sådan som drottning Kristina anser jag att man kränker henne. Vi vet inte om hon var trans, om hon, ifall hon föddes i dag och kände till termen, hade ansett att den passade henne. Och är det något vi ska passa oss för att göra så är det att sätta etiketter på folk utan att de själva tillåts definiera sig.

Mäktiga kvinnor under 1500- och 1600-talen refererade titt som tätt till sig själva i manliga termer. Ingeborg Åkesdotter Tott, som styrde stora delar av Finland när hennes make gått bort och som var en konstant vagel i ögat på svenska regenten och riksrådet kallade sig själv ”herre” när hon argumenterade för att hon inte kunde släppa ifrån sig sina slott. Det betyder inte att hon var trans, utan att hon kände till tidens politiska spel. Flera av de kvinnor som klädde sig i manskläder och gick med i armén gjorde det säkerligen inte heller för att de var trans och kände sig som män utan för att de ville ha tillgång till någonting som bara män hade tillgång till. Att befinna sig på den manligare delen av skalan var att öppna dörren till sådant som annars var utom räckhåll, men det måste inte ha varit ett sätt att leva ut det kön man kände sig som.

Därför skorrar det i mig när Aleksa Lundberg skriver att hon sökt ”historiskt material om Drottning Kristinas önskan att bli man”. Drottning Kristina hade en önskan om att leva upp till de krav som ställdes på henne (ett tag). Det finns en mycket viktig nyansskillnad här. Redan från första början skolades drottning Kristina att bli regent och regent var ett manligt uppdrag. Hon skulle inte bli drottning utan envåldsfurste. Riksrådet kommenterade situationen så här: ”Efter Hennes Majestät är en Kung, måtte hon manligen respekteras efter man inte kunde ändra könet.” Har man ett barn som uppfostrats till vad samtiden såg som en helt manlig roll går det inte att avgöra vad som är vad längre. Vi vet inte om Kristina såg sig själv som manlig, som kvinnlig eller som något mitt emellan. Vi vet inte vad hon själv skulle ha velat, förutom att hon fick nog av hela skiten, abdikerade och stack till Rom. Mig veterligen (rätta mig om jag har fel) finns det ingenting som tyder på att hon under sin tid i Rom – när hon blev friare – försökte leva som någonting annat än en kvinna av sin tid. Att hon kände sig som en kvinna när hon inte tvingades att vara manlig.

Drottning Kristina funderade jättemycket på könsuttryck och på kvinnligt och manligt och skrev ner sina tankar. På så vis kan vi lära oss mycket om dåtidens syn på kön från henne. Men vi ska inte sätta en etikett på henne själv, inte på en kvinna som fostrades till man och sedan gjorde något så drastiskt som att fly från det. Det är inte rättvist.

Nyhetsplock

Vaccin är inte öppet för debatt

Charlotte3 kommentarer

Det mesta som borde sägas i vaccindebatten – en debatt som förövrigt alltså inte borde existera – och om Studio Etts insats har redan sagts. Det finns inte två sidor av ett vaccinmynt – det finns vaccin eller svåra, dödliga sjukdomars återintåg. Vad en mamma till aldrig så många barn anser om detta faktum är så irrelevant att jag inte ens hittar tillräckligt starka synonymer för att beskriva hur jävla irrelevant det är.

Jag har sagt det förr, och jag står för det fortfarande; ni som väljer att inte vaccinera är ansvariga när barn börjar dö igen. Ni. Inte de läkare som varnade er och som er idioti till trots kommer att göra sitt bästa för att rädda era och våra barn.

På grund av att många områden i dagens värld inte vaccinerar är det fortfarande, år 2015 134.200 döda i mässlingen. Det är 15 döda i timmen. Globalt är mässlingen alltjämt en av de ledande dödsorskarna för små barn. Hur i hela helvete kan man vara så jävla priviligierad att man kan sitta och påstå att det är nyttigt för barn att vara lite sjuka? Huh? Det är inte alls nyttigt med mässlingen. Inget barn har någonsin mått bättre av att ha fått mässlingen. Tusentals har dött dock. You do the math.

Och ponera att allt man behöver göra är att stärka sitt immunförsvar och så behöver man inte oroa sig (även om detta förstås inte är sant, 17 personer har just dött i Rumänien i ett pågående utbrott – det går finfint att dö i mässlingen även om man ätit sin spenat och fått mycket frisk luft) så är det kanske det mest själviska argumentet någonsin. Det är lite som att köra runt i en fet SUV och låta bli att stanna vid övergångsställena eftersom ens egna barn sitter i baksätet och den som är snabb ändå hinner gå över. Det finns massor av barn och vuxna som har dåligt immunförsvar och som inte kan göra något åt det. Cancersjuka, till exempel. Nyfödda. Äldre människor. Andra med mer eller mindre kroniska sjukdomar.

De typerna skulle inte hinna över gatan. För att någon har läst något. På Internet. Hur täcks man ens?

http://giphy.com/gifs/louis-ck-louie-the-road-3oEduYiFaVMW6iYqeQ

Nyhetsplock

Integrering

Charlotte2 kommentarer

Alltså alla de där typerna som talar om att vi inte kan ta emot fler invandrare eftersom vi måste ta hand om dem som vi har och att integreringen av invandrarna har havererat och som sedan går fullkomligt bananas över när det vidtas åtgärder, typ specialutbildningar, för att få invandrarna ut på arbetsmarknaden.

Hur ska vi göra för att integrera då, va? Ska de liksom bara finnas där, jämt utspridda över alla bostadsområden utom de man själv bor i och sedan på ett år ta igen en hel livstids etablering i ett samhälle? Nej, man får inte härja om att vi måste bli bättre på att integrera samtidigt som man är aktiv motståndare av praktiska åtgärder.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Kalla dig vad du vill men ta ut hälften av föräldraledigheten

Charlotte5 kommentarer

Nina Åkestam har skrivit en krönika om föräldraledighet. Hon menar att det är orimligt att kalla sig feminist och inte dela föräldraledigheten lika.

”Många anser det rimligt att kalla sig feminist och ändå göra en 70/30-uppdelning av föräldradagarna så länge man har en bra ursäkt (pengarna!) och lite dåligt samvete.
Men det duger inte. Föräldraledigheten är ingen liten sak. Vi VET att den som är ledig mest fortsätter att ta mest ansvar för hemmet och barnen. Vi VET att det leder till deltidsarbete och minskad pension. Vi VET att det gör att arbetsgivare (med rätta) förväntar sig mindre av kvinnor i barnafödande ålder vilket påverkar löner och karriärmöjligheter negativt även för de som inte skaffar barn.”

Och jag håller med henne om så mycket. Vi borde dela lika. Vi borde kliva ur vår comfort zone och bara göra det. Det finns inget alternativ. Jag har, personligen, en mycket dyrköpt erfarenhet av vad som händer om man inte delar lika och sedan fastnar i den där spiralen av förstaförälder mot andreförälder och inte lyckas ta sig ur igen. Det är betydligt jävligare än att dela lika från början.

Det finns inga pengar i världen som kan ersätta att man gjort en jämlik insats för familjen.

Samtidigt är jag lite emot lagstiftning i saken eftersom det alltid finns så många undantag. Bönder, till exempel, och andra som inte har ”vanliga” arbeten att gå till. Där kan det vara så att man i praktiken delar betydligt jämnare på ansvaret för barn och hushåll än vad det kan tyckas på pappret. Att tvinga dessa att ta ut halva föräldraledigheten kan ibland innebära att den brinner inne eftersom det helt enkelt inte finns någon praktisk möjlighet att vara ledig. Istället finns det andra sätt att dela lika på ansvaret. Jag skulle hellre se betydligt fler möjligheter att inte jobba 9-5 borta från hemmet, för alla.

Sedan har vi alla de, kanske främst kvinnor, som lever ihop med någon som inte är intresserad av att dela. Kanske hade man tänkt dela lika från början? Kanske det inte länrge känns lika lockande att stanna hemma från sitt roliga, välbetalda jobb och torka snor i ett år när det väl är dags? Kanske det där med att dela lika lät bättre i teorin, eller kanske man inte ens förde den diskussionen riktigt så ingående som man borde?

Möjligen skulle lagstiftning kunna uppmuntra de här typerna att faktiskt dela lika, men det är fullt lika möjligt att problemet inte alls ligger i lagstiftningen utan i attityden hos alltför många pappor. Pappor som gärna tar den lätta vägen ut. Och jag tror att det är lite den grejen som gör att det tar hus i helvete av Åkestams krönika. För att den i princip riktar sig till kvinnor, den läses av kvinnor, delas av kvinnor och internaliseras av kvinnor (oavsett om det var Åkestams intention eller ej – även män kan ju gubevars vara feminister) och det är kvinnor som får dåligt samvete för att de inte delar lika – snarare än de män som inte tar sitt förbannade ansvar.

För det är männen som måste man up och lösa det här. Det är männen som måste ur sin comfort zone och ge upp lite pengar och i princip all egentid. Nu. Om de inte klarar av att göra det för mammans skull, så gör det då för alla döttrars skull – för alla de små flickor som vill kunna växa upp och bli mammor men inte bara det. Gör det för alla söners skull, som behöver närvarande fäder som visar hur riktiga män är. Och gör det för alla däremellan, som kvävs av binära hierarkier och förutbestämda könsroller och vill bli något mer och större och friare i framtiden.

Nyhetsplock · Uncategorized

Vad Leif GW och Springare sa och vad de inte sa

Charlotte4 kommentarer

Efter att SVT sände ett program i vilket man diskuterade det faktum att invandrare är ordentligt överrepresenterade vid grova brott var det en viss sorts människor som jublade. En viss sorts människor, som vill kunna prata om problem med invandrare utan att kallas rasister, men som ändå inte vill hålla sig till fakta utan att blanda in en salig massa tyckande. Vi måste kunna tala om problem som utanförskap medför. Jag håller med om det. Men vi måste fortfarande gör det utgående från fakta.

För det första var det många som menade att man efter programmet nu äntligen kan börja tala om att Sverige tar in för många invandrare och inte klarar av alla för nu har det sagts på bästa sändningstid. Men både Springare och Leif GW gavs chansen att berätta vad de ansåg vara lösningen på problemet de diskuterade och ingen av dem lyfte fram begränsningar som en lösning, eller ens volymer som en del av problemet. Vi talar här alltså om två helt skilda saker.

Att påstå att invandrare är överrepresenterade är att framföra fakta. Trots att många skriker om att Sverige försöker dölja sådana problem så har det under flera decennier bedrivits forskning på området, och dessa forskningsrapporter finns i ganska stor utsträckning fritt tillgängliga för den som tycker att forskning är intressant. Invandrares överrepresentation är alltså ett helt legitimt ämne att tala om.

Det är när man börjar säga att volymer, eller begränsning i intagande av flyktingar är lösningar på problemen som man är ute på tunn is. Genom att tala om hela gruppen invandrare i sådana termer som att den måste begränsas eller volymmässigt kontrolleras går man ju ifrån att diskutera ett verkligt, faktabaserat problem till att lägga över ansvaret för detta problem på alla som inte är svenskar. Det är här någonstans vi rör oss mot rasism, att ställa grupper emot varandra på basis av etnicitet. Det är farligt. För när det finns för många barn i en skolklass, inte talar vi om att vi borde föda färre barn eller att en del barn inte får plats i skolan. Det är ju inte barnens fel eller barnens ansvar. Lösningen måste komma från andra hållet.

När jag diskuterade det här med en typ som triumferande proklamerade att Springare och Leif GW nu äntligen sagt det SD påpekat så länge blev jag hänvisad till ett blogginlägg (om jag fick en femma för varje gång jag blir skickad till ett blogginlägg när jag ber om länk till forskning vore jag rik…). Det är Elisabet Höglund som skriver, och som gör exakt samma märkliga tolkning.

Jag lyfter ut några valda delar som får nackhåren att resa sig på mig:

”Hittills har man sagt att gravt belastade kriminella personer kommer från socioekonomiskt svaga grupper i utanförskapsområden. Ja, det stämmer. Men man kan inte bara framhålla socioekonomiska faktorer som förklaringsgrund till den grova brottsligheten. Det finns andra faktorer också. Och det är dessa vi måste börja ta itu med.”

Forskningen visar att socioekonomiska faktorer är den absolut mest avgörande faktorn, inte bara när det gäller invandrare utan också svenskar som begår brott. Forskningen har inte lyft fram några speciella andra faktorer. Först vill Höglund vila på forskningsgrund, men sedan dissar hon forskningen för att säga att det måste finnas andra faktorer vi måste ta itu med. Här går vi raka vägen från någonting som vi lugnt kunde ha diskuterat till att bara

Kuvahaun tulos haulle what did you say meme

Och det är ungefär tvärtemot vad den intervjuade kriminologen sa. Han menade ju nämligen att man inte kan låta de få som begår brott definera synen på gruppen som helhet. Om vi tar en jämförelse: Det är betydligt vanligare att pojkar som får ett namn som slutar på -y (till exempel Kenny, Sonny, Ronny…) hamnare i fängelse. De är statistiskt överrepresenterade. Då kan man ju ställa sig frågan vad som är relevant. Att deras namn slutar på en viss bokstav, eller att vissa namn har varit populära bland människor av en viss socioekonomisk status. Ska vi börja begränsa antalet män med namn på -y?

Därefter skriver Höglund att polisen (tvärtemot vad polisen själv just påstått) är rädd för att ta itu med buset.

”Polisen måste våga möta de grova brottslingarna med samma metoder som dessa använder. Silkesvantarnas tid är förbi. De kriminella gängen är inte rädda för den svenska polisen eftersom de vetat att polisen inte vågar agera.”

Och vad hände med alla de kriminella gäng som är svenska helt plötsligt? För statistiskt sett är det ju ändå i siffror flera svenska kriminella än utländska (det är proportionerna som visar överrepresentativet alltså). I det här stycket låter det som att polisen bara har utländska superkriminella som ”inget hellre vill än att skada och helst döda poliser” som motståndare. Det är definitivt inte den bilden som Springare och Leif GW gav.

Det här stycket är annars ett ganska lysande exempel på hur en sak förvandlas till en annan:

”Leif GW Persson tog upp en annan viktig aspekt i programmet, nämligen att den grova brottsligheten kommer att bli en av de stora frågorna i 2018 års valrörelse. Han kan få rätt. Det finns, som han själv påpekade, en stark oro i de djupa leden över detta. Det finns också en stark folklig vrede över att medier och politiker väjer för att säga sanningen om hur det förhåller sig med kriminaliteten bland invandrare.”

Leif GW sa mycket riktigt att den här frågan kommer att bli stor i nästa valrörelse och att frågan oroar folk, men han sa INTE någonting om folklig vrede över att medier och politiker skulle väja för sanningen. Tvärtom påpekade han att han själv suttit sedan 90-talet i TV och käbblat om det här.

Springare poängterar att politikerna har ”sålt bort makten över det här ämnet till två ytterligheter” men att diskussionen måste föras någonstans i mitten, alltid baserad på fakta och inte löst tyckande. Han tycker inte att det finns ett samband mellan invandrarkriminalitet och ”samhällsförfall”. Inte heller Leif GW ser en sådan koppling.

Alla skulle må bra av att lyssna på vad de sa. På vad de verkligen sa. Både de som normalt stoppar fingrarna i öronen så fort invandrare och kriminalitet nämns i samma mening, och de som går och hämtar högaffeln och facklorna. Problemet är skapat av polarisering. Lösningen är inte större polarisering.

Nyhetsplock

När en man har en riktigt bra idé och kvinnor har så mycket problem med sin mens att de inte förstår honom.

CharlotteLämna en kommentar

Det händer ju ibland att man kommer över sånna där grejer som liksom får en att behöva ta en liten paus och gå ut i skogen och sitta på en sten och filosofera över livet och världens nära förestående undergång.

Som till exempel när man läser om den nya produkten Mensez (uttalas enligt tillverkaren ”mensiis”). Det är ett läppstiftsformat lim med vilket mentruerande kvinnor kan limma ihop sina blygdläppar så att blodet inte kan läcka ut. När man sedan går och kissar så släpper limmet omedelbart, kvinnan kan enkelt tömma ur blodet och sedan limma ihop sig igen.

mensez

Produkten är, föga förvånande, uppfunnen av en man – en kiropraktor vid namn Dr. Dan Dopps. Han har, mycket förvånande, just fått patent för sin revolutionerande produkt. Man skulle ju kunna tänka sig att anledningen till att ingen kvinna hittills har kommit på en limläppstift för den sortens läppar skulle kunna vara för att ingen kvinna någonsin skulle vilja limma ihop dem. Det skulle också kunna vara för att även om en kvinna kan tänka sig att limma ihop blygdläpparna så är hon mer medveten än Dr. Dopps om hur och framförallt var mensblod kommer ut ur kroppen (spoiler: det är inte från samma ställe som kiss). Enda chansen att den här produkten skulle fungera är om man på något vis kunde limma blygdläpparna vikta bakåt, men då har jag svårt att tro att produkten kan leva upp till sin ambition att låta mig vara ”den kvinnan jag kunde vara” (om det inte är ”hon med limmad vagina”, men det har aldrig känts frestande) eller vara lika enkel att applicera som vanligt läppstift.

Och jag gillar ju inte termen vita, kränkta män men ibland så känns den ganska träffande. Det är nämligen eftersom kvinnor inte förstår att uppskatta schyssta snubbar som vi inte förstår att uppskatta de produkter schyssta snubbar har utvecklat för vårt eget bästa.

mensez2

Det kommer nog ta mig väldigt lång tid att ”work through the idea”. Att limma ihop sig lär nämligen komma med en helt ny uppsättning ”psychological issues”.

Nyhetsplock

Nu är det dags att högerfolket höjer sina röster!

CharlotteLämna en kommentar

Ok, jag kan erkänna att jag blev helt galet provocerad av de här två tweetsen jag inte borde ha läst.

janouch1janouch2

Jag har inte läst Arpis text i Neo mer än vad man kommer åt via Janouchs tweet. Det finns alltså betydligt grundligare arbete man skulle kunna göra här men jag hinner inte because doktorsavhandlingar skriver inte sig själva. Tydligen.

Janouch går ju lite och petar i det där med att hon fick så satans med skit för att hon hävde ur sig rasistiska påståenden i TV och genast vill somliga tro att vi här pratar om begränsad yttrandefrihet snarare än just åsikter (icke att förväxlas med fakta) som strider mot den värdegrund det svenska samhället vilar på. Sedan vill de påstå att dessa protester skulle ha att göra med att journalistkåren är vänstervriden (vilket den förvisso är – det är fakta) och att man därför inte vill ta in högervridna åsikter. Men vi talar inte skatteprocenter, satsningar på landsbygden, byggandet av Slussen, friskolor, vinster i vården eller annat där höger och vänster inte är överens.

Det här är inte åsikter som kan placeras in på skalan höger-vänster eller ens passar någonstans i det traditionella politiska landskapet. Det är rasism. Det är alternativa fakta. Det är åsikter som undergräver människors lika värde.

Se på Trump. Han kanske ställde upp för republikanerna och kallar sig själv republikan, men inte fan för han republikansk politik. Det första han gjorde var att såga av den grundläggande tanken om alla människors lika värde, slopa religionsfriheten genom att stänga ute muslimer och sätta igång med att karva ur demokratin genom att göra sig av med folk som inte håller med och begränsa möjligheterna att säga emot honom. Det är inte någonting som passar på en politisk skala. Både höger- och vänsterpolitik är motsatser till det här. Det är diktatur och det är livsfarligt.

Och det är precis samma väg som Sannfinländare och Sverigedemokrater vill leda oss, även om de gör det med betydligt större finess än buffel-Trump. Därför får Janouch skit. Därför vill media inte ta in ”höger”-texter. För att det inte är höger. För att det raserar vår värdegrund. För att det ställer människor mot varandra.

I mångfalden ryms både höger och vänster, men inte auktoritära och inte rasism.

Dessutom, angående den första tweeten: public service ska granska public service. Hur kan hon använda det faktum att media själv rapporterar om kritik mot media som ett bevis för att man inte inte får kritisera media?

PS: Jag inser att jag kommer att få äta upp det här när nu Moderaterna fraterniserar med SD. Jag hoppas bara att den riktiga högern (som jag, ska tilläggas, rent politiskt har väldigt lite till övers för) skulle sätta stopp för det och visa att vi har variation och alternativ i politiken utan att behöva ge avkall på demokratiska värderingar.