Historikerns historier · Nyhetsplock

Om termen ”consortis”; spänningen stiger!

Så jag har legat sömnlös och funderat över det där med varför Sigge Magnusson då för snart sju hundra år sedan valde att skriva dilecte consortis (älskade partner) istället för uxor (hustru) om Ramborg Karlsdotter när hon tryckte sitt sigill på hans skuldförbindelse. Precis som Juha i en av kommentarerna funderade jag också på om det möjligen kunde vara så att de bara var trolovade och han därför inte skrev uxor. Men varför skulle hon då, som ännu omyndig, ha satt sitt sigill på hans angelägenheter? Eller är det här ett bevis för att att kvinnors giftermål inte var den myndighetsrit jag trott? Shit.

Men så slog det mig att det skulle kunna vara så enkelt att jag helt enkelt inte har tillräckligt många urkunder författade på latin i mitt material för att ha stött på termen tidigare. Jag börjar nämligen år 1350 och just där går en ganska tydlig skiljelinje för när man börjar skriva på svenska i stället för latin. Därför började jag läsa bakåt i tiden.

Och mycket riktigt! Går man tillbaka bara femtio år i tiden finns det mängder med consortis som sigillerar tillsammans med sina makar och efter lite sökande hittar jag belägg hela vägen upp på 1370-talet. Tre gånger förekommer consortis dessutom på original från 1400-talet. Två av de gångerna är det dock på frånsidan av urkunden och inte i texten. Termen borde förmodligen översättas som gemål, istället för hustru, men den rättsliga innebörden torde vara den samma. Fynden från 1400-talets början tyder på att termen inte föråldrades eller medvetet togs ur bruk, utan snarare på att svenska ersatte latinet som skrivspråk.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Till den som inte trodde att vi färgkodar våra barn

Egentligen finns det rätt mycket att säga om det där med hur barn och alla deras saker färgkodas, och det mesta har säkert redan sagts. Innan vi fortsätter vill jag dock återigen påpeka något som är fullkomligt grundläggande i den här färgkodningshärvan: det är egentligen inte färgerna utan vad färgerna representerar som gör att barn genom färgkodning trycks ner i snäva mallar. Då när alla rosa kläder (vilka nästan alla barn omedelbart kategoriserar som flickkläder) har fjärilar och kattungar och texten ”I’m so cute”. Där när färgerna får symbolisera vad pojkar och flickor kan och får göra.

Det håller på att bli en förändring och jag gillar den starkt. Barn ska ännu ha många år på sig att hitta sin plats, tänja sina gränser och lära sig hur mycket de faktiskt klarar av och den här färgkodningen begränsar deras möjligheter. Så när jag kommer till affären och hittar den här blir jag rätt trött.

Titta noga på bilden av dem från filmen som kom ut 1950 på den lilla lappen på förpackningen. Och så tittar ni på dockorna igen. Och så bilden. Sedan dockorna. Alltså WTF. Att gifta sig i vitt är en nymodighet som slagit igenom de senaste hundra åren och långt ifrån en gudagiven originalordning, vilket betyder att beslutet att klä henne i vitt när hon ska stå brud är ett aktivt färgkodningsval. Vitt är oskuldens färg, det rena, det sköra, det perfekta. Det är så man vill att flickor ska vara.

Övertolkning, säger någon. Ok, så vi börjar med Askungens story. Varje dag får hon arbeta, hon får jobba, hon får streta. Putsa, diska, tvätta, damma, varje dag är det detsamma. Låter det bekant? Det är vad Askungen gör. Hon sliter sig igenom varje dag i ett hushåll styrt av den tyranniska styvmodern, hon utstår spott och spe men står stark ändå. Askungens story skulle kunna vara den av en överlevare, en som genom hårt arbete slår sig fri och hittar sig själv. En sådan som är allt annat än oskyldig och skör. En sån som är en riktig fighter. Så genom att ta ifrån henne den blå klänning hon är känd för, och som hon har i filmen, färgkodar man henne som en idealbild av en blushing bride och säger till alla de små flickor som står och drömmer om den dockan att det är så man ska vara för att få sin drömprins. Det är något vi måste komma bort ifrån om kvinnor någonsin ska betraktas som fullvärdiga människor.

Varför har prinsen fått blått och hon fått vitt? Jo, för att färgkodningen fortfarande lever och frodas. Vi är på väg att bryta ner den, men det är långt ifrån färdigt.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om kvinnor och trivialiteter

Jag läser på Frøken Makeløs blogg (vilken förövrigt mycket varmt kan rekommenderas!) om kvinnors bloggande. Det är något jag själv ofta funderar över. Frøken Makeløs frågar sig varför kvinnor i jämställda länder som Norge och Sverige väljer att skriva om trivialiteter, som hobbys, barn och mode i stället för att påverka samhällsdebatten. Det är en oerhört intressant fråga. Många kvinnor uppger, enligt Frøken Makeløs, att de har bloggen som ett andningshål där de får komma bort från realiteter och skriva om sånt som de tycker är kul och ska man döma efter vad kvinnor skriver om i Sverige och Finland, och vad de själva i sina presentationer uppger vara drivkrafter, är det inte ett fenomen som är begränsat till Norge.

Som jag ser det finns det två viktiga aspekter på detta. Den första är förstås att det är synd att inte fler av alla dessa högutbildade, kompetenta och intelligenta kvinnor som har bloggar faktiskt vågar skriva om ämnen som kanske upprör någon. Nu handlar det alltså inte om att publicera en bild på cupcakes där frostingen blev lite för lös som bevis för att världen inte är perfekt, utan om att skriva om viktiga samhälleliga ämnen som av allt att döma faktiskt engagerar kvinnor – exempelvis rätten till abort, dåligt utforskade preventivmedel, barn som missköts och våldtäktsoffer som ingen tror på. Finns det en rädsla för att få mothugg? En ovilja att ta en diskussion? Varför är de största manliga bloggarna samhällskritiker, och de största kvinnliga bloggarna modelejon med småbarn?

För det andra: Varför klassas det som den förkrossande majoriteten kvinnor bevisligen vill skriva och läsa om fortfarande som trivialiteter? Jag skriver ofta om saker i samhället som gör mig lite mindre nöjd än när jag får vara i fred i min bubbla, trots att det här väl knappast kan anses vara en samhällskritisk blogg, men det absolut viktigaste i hela min värld är mina barns lycka. Att skriva anekdoter om mina snoriga monster och att läsa vad andras diton gör och säger ger mig en besynnerlig känsla av samhörighet med världen – en sorts tillförsikt om att allt ändå är som det ska med universum. Detsamma gäller när jag upptäckt något nytt recept att dela med sig. Tillfredsställelsen när någon annan provar ens recept och älskar dem är enorm. För mig är det här inte trivialiteter. För mig är det just de här sakerna som gör livet värt att leva.

För på något vis är det just att saker som rör hushållet och barnen fortfarande inte uppskattas som de fullkomligt avgörande samhällsfunktioner som de faktiskt är som är problemet, inte att kvinnor vill skriva om sina barn, mode och cupcakes. Ett exempel är modebloggarnas fullkomligt enorma potential som opinionsbildare. Man kan välja att avfärda det som kvinnlig hysteri, men i själva verket är kvinnors inflytande på handeln en mycket viktig del i samhällslivet – konsumenternas makt är som bekant stor. Detta reflekteras inte minst av att företag insett bloggarnas genomslagskraft när det gäller att göra reklam och att många kvinnor som kan upplevas skriva om oviktiga trivialiteter de facto startat livskraftiga företag. Det samma kan sägas om kvinnors ansvar för uppfostran av och påverkan på nästa generation. Genom mammabloggarna får mammor stöd, tips och råd som är helt ovärderliga och så länge det huvudsakligen är mammor som sköter barnen är de trender som framkommer på mammabloggar också trender som kommer att avspeglas i hur våra barn uppfostras.

Därför skulle jag vilja påstå att det inte finns ett problem i att kvinnor skriver om vad kvinnor vill skriva om. Problemet är att samhället fortfarande – allt jämställdhetsarbete till trots – ser saker som kvinnor gör som oviktiga bara för att det är kvinnor som gör dem.

Kuriosa: Någon som hört Fredrik Backman anklagas för att inte ta samhällsdebatten på allvar?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Kvinnor som inte kan klara sig själva och pojkar som blir män

Igår tittade vi på Transformers: Revenge of the Fallen. Jag gillar Transformers, så där i allmänhet, och jag gillar storys med uråldriga legender och slutscener från Egypten i synnerhet. Jag har oftast inget emot att alla hjältar är män, och jag har dessutom en alldeles besynnerligt hög tolerans för film med tonårskomplex. Således borde den här Transformers ha funkat jättebra för mig.

Men det slutar ändå med att jag sitter och skriker åt TV:n på ett sådant sätt som kanske inte är alldeles socialt accepterat, avgjort inte särdeles effektivt och enligt min man ganska irriterande. Jag vet att Megan Fox är med för att hon är snygg, inte för att hon fyller någon sorts avgörande roll för händelseutveckling, det är inte en nyhet. Det enda coola hon gör (om man räknar bort att hon blåser runt i minishorts på en motorcykel alldeles i början vilket min man tyckte var jättecoolt) är att hon tränar en Decepticon, men coolheten av denna bragd försvinner eftersom det inte fyller någon funktion: efter att i en utdragen sekvens av tonårshumor ha humpat hennes ben försvinner hennes specialtränade Decepticon från handlingen.

Ungefär halva filmen går ut på att Megan Fox och Shia LaBeof springer runt i öknen med sanden från ett uråldrigt vapen i ett litet tygstycke, i ett försök att väcka Optimus Prime till liv. För det första kan man ju fråga sig hur det kommer sig att de måste springa flera kilometer genom öknen i en film som går ut på att robotbilar hjälper människor. Men det är en annan sak. Vad som stör mig och vad som gör hela filmen till en enda lång plåga är att Megan Fox är så in i helvete hjälplös att hon inte kan få springa själv. Det är krig mellan ett gäng överdimensionerade utomjordiska robotar och bara en enda person kan rädda världen från en säker undergång. Denne person har ett par minuter på sig att springa en kilometer i öknen innan ondskefulla utomjordingar startar ett vapen som förstör solen och Megan Fox kan inte springa utan att denna person samtidigt håller henne i handen. Hela. Jävla. Tiden. Och de allra sista metrarna, då Shia och Megan äntligen nått fram till alla de tuffa amerikanska soldaterna i den egyptiska öknen (men let’s not go there just nu), är det istället soldaternas ledare som måste hålla Megan i handen när de springer. Han är tungt klädd i arméns ökenutrustning och dessutom bär han på vapen och ammunition. Hon, däremot, är långt ifrån tyngd av några extra attiraljer. Så varför i hela friden är det inte hon som springer först? Och om hon nu är så satans dålig på att springa och hela världen är beroende av att Shia når sitt mål är det väl bättre att bara dumpa henne och se till att världen räddas? Det är inte romantiskt, det är ur handlingens perspektiv fullkomligt meningslöst och ur ett kvinnorollsperspektiv oerhört nedlåtande.

Låt. Henne. Springa. Själv.

Ok. Så hon ramlade. LÅT HENNE LIGGA OCH RÄDDA VÄRLDEN!!

MEN FÖR I HELVETE!

Och så två andra saker som drev mig till vansinne:

1: När de gömmer sig för polisen i Egypten har Megan Fox i ett skarptänkt ögonblick förklätt sig genom att ta på sig en svart sjal. Ingen kan känna igen dem! Snilledrag! För alla tittar ju tack och lov på Megan Fox och inte på de två enorma utomjordiska robotarna som klamrar sig fast på husväggen bakom henne.

2: Ungefär lika viktigt som att rädda världen är att Shia måste säga de tre magiska orden till Megan – och nu hade man ju kunnat hoppas att de hade varit ”run for yourself” – men nej: med tvång måste han säga att han älskar henne. Inte avgudar, inte vill tillbringa hela livet med, inte kommer att släpa springande genom en öken fast att det sinkar honom och hotar hela världen. Nä, han måste säga att han älskar henne. Då blir allting bra igen.

Jag säger inte att det här inte hade varit saker som fått mig att spy annars också, men det som gör det hela ännu värre, är att filmens drivande story är Sams (alltså Shias) utveckling från en pojke till en riktig man, där han börjar college och gör sig fri från sina föräldrar. ”You have to let me go, dad”, säger han till sin far när denne insisterar på att komma med på den sista delen av springturen genom öknen. Nej. Sam är man nu. Det måste pappan förstå. Megan Fox däremot, hon kan inte ens springa själv, men ska likväl komma med den sista biten också. Där finns det ingen frigörelse. Hon är beroende av honom. Av någon att hålla i handen. Det är fint att kvinnor kan få komma med när männen räddar världen, men de får hellre stanna hemma om de bara ska vara en prydnad. Att låta kvinnor komma med på männens äventyr fyller absolut noll funktion om någon måste hålla dem i handen.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Genushistorikern som inte använde ”hen”

Hela den här debatten om ett litet pronomen är ganska absurd. Att ett så litet ord kan ha blivit så politiserat, missförstått och utnyttjat. Och att lägren kan ha blivit så låsta.  Jag sysslar med genusfrågor och ser mig själv som ganska öppen inför nya saker (utom att införa exotiska maträtter på julbordet som min högt vördade make försöker få igenom, men någonstans måste man ju dra gränsen liksom). Jag ger mig ofta in i debatter om genusvetenskapens berättigande och jag tror på ett jämställt samhälle. Däremot vill jag inte använda ”hen”.

Den allra främsta anledningen är att jag personligen aldrig känt något skriande behov av fler pronomen i den svenska språket. I allmänhet tycker jag neutrala omskrivningar funkar helt bra. Men minst lika viktigt är att hela debatten har blivit så in i helvete bisarr och att man förväntas välja sida. Antingen är man emot hen och då är man automatiskt för lägre lön för kvinnor, skuldbeläggning av våldtäktsoffer och mannens naturliga rätt att prygla sin hustru, eller så är man för hen och då är man en lite bättre människa – öppen och förstående.

Och det finns en helt ofattbart stor mängd av dessa öppna och förstående människor som vill använda hen och som lever i villfarelsen att ett könsneutralt pronomen skulle lösa jämställdhetsproblemen. Alla dessa skulle jag vilja bjuda på studieresa till Finland, som bara har det könsneutrala ”hän”, så att de med egna ögon kan få se att världen inte är så enkel. Och jo, det finns jättemånga som suckar och tänker att nämen inte finns det ju på allvar någon som tror att hen skulle lösa annat än litterära problem och det är ett bara ett litet, smidigt ord som man kan få använda när och om man vill. Ett ord som kommer av att vi som jobbar med skrivande och som älskar ord har upptäckt en brist och sedan introducerat en lösning. Men om man ger sig in i bloggarnas värld, där ordet hen har sitt starkaste fäste, är det sannerligen inte en bild av en naturlig valfrihet som målas upp.

Tydligast blir det när en del hen-motståndare slår näven i bordet och menar att de minsann inte vill bli något neutrum. Till svar får de höra, med en sån där ton som att de måste vara konspiratoriska homohatare som ens tänkte tanken, att det väl för fan är självklart att ingen försöker göra dem till neutrum. Men i bloggarnas verklighet används hen inte alls som ett komplement när man inte vet ifall den man talar om är han eller hon. Istället utnyttjar man chansen att benämna folk hen för att man inte tycker att det har betydelse om det är en han eller hon – för att markera att könstillhörighet är av underordnad betydelse – och vips så har det som skulle vara ett praktiskt komplement blivit ett ideologiskt substitut. Att bli kallad hen förvandlas till ett straff, lite som att alla de som använder hen beskylls för att vara feminister.  Därför tycker jag också att DN gör helt rätt som inte använder hen. Det har funnits fullt fungerande omskrivningar innan tanken på ett könsneutralt pronomen föddes, det finns inga belägg för att införandet skulle påverka jämställdheten och sättet som ordet för tillfället används på är så ideologiskt färgat att det får Putin att framstå som mjäkigt neutral.

Ord får den innebörd användarna ger dem och just nu är det där med att använda hen att köpa ett ideologiskt paket, både ur den synvinkeln att många läsare ser en hen-användare som manshatande och orakad radikal och ur den synvinkeln att andra som använder hen tycks tro att man anslutit sig till deras sak. Jag har inget emot att folk använder hen och jag vet flera som får det att låta flytande och passande, men de är i numerärt underläge. Kanske kommer det en dag då tillräckligt många använder ordet hen som det smidiga tillägg det skulle kunna vara, och kanske jag då kommer att ändra mig, men så länge hen är ett ideologiskt slagträ tänker jag fortsätta med neutrala omskrivningar.

(Och jo, jag vet att jag genom att använda hen skulle kunna bidra till att göra det mer mainstream och accepterat, men när jag personligen ännu inte känt ett behov av det så…)

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Dagistanter

Thomas Holmén skrev en insändare till HBL och använde ordet dagistant. Med anledning av att representanter för sagda grupp tanter påpekade att de är pedagoger med gedigen utbildning och förtjänar mer respekt än så förklarar han att han ville ge insändaren en vardaglig ton och inte alls menade något nedsättande, vilket jag har full förståelse för. I samma tidning som publicerade hans svar fanns en annan insändare om ämnet där ”bästa pedagoger” informeras om att Holmén är ”en ytterst belevad man” som är ”artig mot damer” och att det verkligen inte finns fog för ”denna indignation”. Vidare frågar sig båda insändarna vad man ska säga om man inte får säga dagistant. Dagisdamer då? Eller dagisflickor?

Visst, visst, att man i Sverige inte ens får säga dagis känns väl lite överdrivet. Som någon sa är det ett smeknamn, precis som eftis. Men att kalla dagisets utbildade personal för tanter är och förblir nedlåtande. Holmén sätter, förmodligen utan att märka det själv, fingret på problemet när han skriver att en ”dagistant är hemtrevlig, barnkär och mysig, precis som det ska vara”. Kära nån. Dessa dagistanter har en minst treårig högskoleutbildning och tar dagligen ansvar för vad de allra flesta föräldrar skulle hålla med om är de viktigaste i hela världen – och gör det dessutom för patetiskt lite betalt. Genom att benämna dem tanter cementerar man synen på dem som sköter om barn som just hemtrevliga och mysiga istället för kompetenta och målmedvetna – och framförallt upprätthåller man dagvård som specifikt kvinnligt.

Så finns det dem som inte vill säga dagistant utan argumenterar för att använda dagisflickor eftersom de är så unga. Men problemet här är inte åldern. Problemet är att man genom begreppet dagistant (eller dagisflicka) insinuerar att vad som behövs för att sköta barn är att man är kvinna, inte att man är utbildad. Personligen tycker jag att utbildning är betydligt viktigare, och dessutom att det vore en stor vinst för hela samhället om fler män engagerades i dagvården.

Och så kommer det eviga tjatet om vad man ska säga om man inte får säga som man alltid gjort. Det är ju tydligen väldigt krångligt att säga barnträdgårdslärare (vilket är den korrekta titeln), ungefär som det är svårt att säga chokladboll. Och kanske det inte är hela världen att i vardagligt tal säga dagistant, även om jag är övertygad om svårigheterna med att höja yrkets status så länge termen bibehålls. Men varför inte säga ”dagispersonal” helt enkelt?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Lagar, strukturer och manlig diskriminering

Först hade jag inte tänkt titta på intervjun med Pär Ström och Kawa Zoleagary (som håller i FB-sidan Vita kränkta män). Pär Ström har inte tidigare imponerat beträffande debattstil, och satiren på Vita kränkta män är så genomgående att det blir för mycket – i mitt tycke. Men så tittade jag på den ändå, och hoppas att fler tar sig tiden till det. För det första måste jag erkänna att jag är oerhört imponerad över Kawa Zoleagary. Så lugn, så trevlig och så smart. För det andra insåg jag var de största problemen med Pär Ströms resonemang ligger.

För Pär Ström verkar tro att strukturer är ett begrepp som feminister har hittat på och som man inte kan mäta. Han står med sin bok och säger att den diskriminering av exempelvis invandrare och andra grupper än just män, som Kawa lyfter fram, inte går att bevisa för att den inte går att mäta, men att den utbredda diskrimineringen av män är inskriven i lagen och därför mätbar. För en rättshistoriker är ett liknande resonemang snudd på absurt. Det är en av rättshistorikens mest grundläggande principer att det som är kodifierat, alltså det som de facto står i lagboken, endast utgör en liten del av rättssystemet. För min egen tidsperiod, medeltiden, är det helt självklart, men ändå är det inte mer än några decennier sedan som många tolkade de medeltida lagtexterna som uttryck för bruket. Faktum är att folk under medeltiden inte verkar ha fäst överdrivet stor vikt vid vad som stod i lagen – man gjorde lite som man tyckte.

Självklart är dagens lagtexter betydligt mer utförliga och rättssystemet sådant att alla medborgare förväntas efterleva lagarna. Men handen på hjärtat: hur många gånger har ni kört lite över hastighetsbegränsningen? Laddat ner en piratkopierad film? Gått mot röd gubbe? Snattat i era unga år? Visst, det är inte särskilt allvarliga försyndelser, men det säger ändå något om hur man kan tolka lagtexter. Den som inte kan något alls om det svenska samhället, som kanske studerar det några hundra år in i framtiden, kommer inte att få en rättvis bild av hur samhället faktiskt fungerar genom att endast betrakta lagtexter.

Så hur ska man då kunna säga något om samhället? Jo, genom att studera de strukturer som Pär Ström och många debattörer med honom kategoriskt underkänner. Strukturer är de mönster i samhället som aktörer agerar i, och är inte ett begrepp som feminister har hittat på. En av de som kommit att starkast påverka synen på strukturer och aktörer var Pierre Bourdieu för ungefär 40 år sedan, men där finns också sociologen Anthony Giddens och rättsfilosofen Roberto Unger. Strukturer skapas och upprätthålls av aktörerna, men kommer också att påverka aktörerna. Strukturer kan vara besvärliga att mäta och vetenskaper som studerar samhällen är aldrig exakta vetenskaper – så som naturvetenskaper. Statistik kan ge betydelsefulla vinkar om mönster och riktningar, men är synnerligen problematisk om den inte tolkas inom en korrekt struktur – en given kontext. Intervjuer och mikrohistoriska studier kan öppna för specifika insikter, men kan inte utan vidare anses representera större strukturer. Samtidigt ger breda översikter generella slutsatser, men kommer obönhörligen att innehålla undantag. Alla dessa faktorer tillsammans ger bilder av strukturer – bilder av hur samhället faktiskt fungerar. Det fungerar inte riktigt likadant för alla, men det är samma tendenser.

Dessa saker är ingenting som forskare är oense om, för de är allmänt vedertagna. Begreppet strukturer kanske inte är relevant för alla forskare, men det betyder inte att forskare förkastar idén om strukturer. Att strukturer och aktörer interagerar – alltså påverkar varandra – är också helt självklart, även om forskare kan vara riktigt oense om vilken påverkan som är störst i ett specifikt fall. Pär Ström är upprörd över exempelvis att pappor måste gå och med sin underskrift bekräfta faderskap över barn och att mammor har vårdnaden om barnet automatiskt. Han ser det som att fäder diskrimineras. Men från en rent rättslig synvinkel är förfarandet helt logiskt. Att vara förälder till ett barn medför livslånga skyldigheter. Det finns (med största sannolikhet) betydligt fler vittnen till vem som är barnets mamma än vem som är dess pappa och det vore en rättsäkerhetskatastrof att förutsätta att mannen som modern bor med eller sällskapar med ska beläggas med de där livslånga skyldigheterna som föräldraskap medför utan att han får bekräfta det. Trots att jag och min man (som då var min sambo) tyckte att det var oerhört märkligt att gå på intervju för att bekräfta att vi båda var närvarande vid skapandet av Vilho förstår jag behovet av ett sådant system. Om man bara tittar på lagen – på de där sakerna Pär Ström tycker att man kan mäta och som inte är sånna där strukturer som galna feminister hittar på – finns det snarare ett skydd för män mot ofrivilligt faderskap än vad det finns diskriminering.

Och det är synd att Pär Ström vägrar gå längre, vägrar att se strukturerna som sorterar mänskligheten i två polariserade grupper, för det är där orättvisorna blir tydliga. Om man tar hänsyn till alla de där delarna – statistik, enskilda berättelser och breda översikter – står det nämligen klart att pappor i allmänhet betraktas som andra klassens föräldrar, att de inte räknas bara för att de är pappor och att mamman (även om mammor oftare kritiseras) har sista ordet. Det är inte rättvist. Men det är en orättvisa som inte syns i lagen. Det är en av många strukturella orättvisor, där män förvisso ibland drar det kortaste strået, men där gruppen män knappast har det värre än någon annan.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Det där med att visa sina boobs

Ni kommer säkert ihåg Lana del Rey, Woman of the Year, som inte bara poserar naken på ett tidningsomslag utan också på en problematisk bild inne i tidningen. Det finns många som tycker att det är fånigt att bli upprörd över den bilden. Om hon nu anser det vara en representativ bild av henne och hennes titel som årets kvinna så måste det få vara hennes beslut. Och visst är det sist och slutligen så. Hon har allt rätt i världen att posera som hon vill.

Alltså. Det är inte fel att det finns en marknad för kvinnokroppar – det är fel att det inte finns en marknad utan. För problemet är egentligen inte Lana del Reys foton som sådana. Problemet är att de ingår i ett betydligt större system av exploaterade kvinnokroppar, av sexualiserat våld och av övertramp mot kvinnors integritet.  När var senaste gången fotografer med teleobjektiv bra nog för att fotografera flugor i Eiffeltornets topp från en skyskrapa i New York tålmodigt väntade för att kunna knäppa en bild på lite manlig hud? Varför var Lana som enda kvinna bland vinnarna den enda som var naken? Varför betalar tidningar dyra pengar för att komma över bilder på Lady Kate Middletons boobs? Hur kommer det sig att det år 2011 anmäldes över 16.500 fall av sexuellt våld mot kvinnor?

För allt detta hänger ihop. Lana del Rey poserade av egen vilja, men de allra flesta kändisboobsen hamnar i tidningarna trots att ägarinnan uttryckligen sagt att hon inte vill det. Lana del Rey kanske gillar när någon lägger handen om hennes hals och trycker in fingrarna i hennes boob, men 16.500 svenska kvinnor bara förra året uppskattade inte sådan behandling.  Jag säger inte att en del kvinnor inte gillar att vika ut sig eller gillar lite hårdare tag, eller att det på något vis skulle vara fel, men när skillnaden mellan vilja och tvång blir otydlig samtidigt som sexualiseringen av kvinnokroppen är en allomfattande trend skulle man önska att fler uppmärksammade de skrämmande många utnyttjade kvinnor som göms bakom varje frivillig nakenbild.

 

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Topless kunglighet

Ni har säkert hört att man har lyckats knäppa några suddiga bilder på prinsessan Kate när hon är topless inne på sitt och prins Williams hotellrum. Enligt sånna som stöder skvallerpress är det helt ok eftersom fotografen när han tog bilderna stod på allmän mark.

Och jag förstår vitsen med journalistiska friheter. Information och bildmaterial som hör till folket måste få publiceras och delges folket, annars faller demokratin samman. Och svenska Se & Hör beslutar sig för att Kates boobs är av så stort intresse för folket att de helt enkelt inte borde döljas och tidningen kommer därför att publicera bilderna. För på Se & Hör vill man inte ”särbehandla kungligheter” utan gör ”samma nyhetsbedömning oavsett vem det är”. Det har alltså med nyhetsvärdet i ett par suddiga boobs att göra, och inte med att boobsen i fråga är kungliga. Så jag skulle därför vilja uppmana alla kvinnor att sälja sina toplessbilder till Se & Hör, som tydligen betalar mycket bra. Det gör ingenting om bilderna är suddiga, eller om ni inte berättat för granntanten att ni fotograferat hennes taxöron för Se & Hör publicerar gärna bilderna ändå. Så sätt igång! Skicka in! För är det något som man alltid kan slå upp stora rubriker kring och som hela världen har rätt att fröjdas åt så är det boobs!

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Bland ammande mammor och jämställdhetsprofeter

I måndagens HBL var det dags igen. En kvinna skriver in och berömmer den förra insändaren, ni vet den där som hyllar symbiosen mellan mor och barn, och passar samtidigt på att framhålla amningen. ”När naturen för en gångs skull bjuder just kvinnan på den bästa biten, varför inte ta för sig och njuta?” Sedan uppmuntras alla dessa mammor och barn som lider av mammans strävan efter jämställdhet att sluta ”lyssna på jämställdhetsprofeter” och istället läsa någon av de ”goda böcker om barns behov och utveckling” som finns tillgängliga.

Och visst handlar symbiosmyten om jämställdhet. Det där har vi redan pratat om. Men hur är det med amningen då? Är det inte himla själviskt av kvinnor som inte ammar utan istället jobbar?

För det första är det märkligt att ställa amning mot jämställdhet. Det är ju inget hot mot jämställdheten att kvinnor ammar. Om de vill. Tvärtom är det en effekt av ett betydligt mer jämställt och rättvisare samhälle som mammans rättighet att amma uppmärksammas och hon kan få ledigt från jobbet för att kunna göra det. Historiskt sett är det en jättekort tid som mammor har ammat sina barn själva. I hundratals år har det varit standard att anställa en amma. Att vi har ett så oerhört tillåtande system i Norden, där kvinnor som vill genom statligt stöd har möjlighet att vara hemma och amma i lugn och ro är alltså något som följt på jämställdhetstanken och något vi ska vara oerhört glada för. Och som en parentes: jag vet inte vad det är för jämställdhetsprofeter den där kvinnan i HBL hänvisar till, men jag har inte hört någon som har sagt att kvinnor borde sluta amma för att jobba istället. Om någon kan upplysa mig om var dessa jämställdhetsprofeter har predikat skulle jag bli mycket tacksam.

Men viktigast av allt i det här är att det fortfarande rör sig om en myt, amningen som undergörande och bröstmjölken som nästintill magisk och att det ska vara kvinnans uppgift att ge detta oerhört värdefulla livselixir till sin baby. Bröstmjölk med magiska egenskaper förekommer inom praktiskt taget vilken mytologi som helst. En trollkvinna i isländsk folklore skvätte så mycket mjölk när hon ammade sina trollbarn att det blev vita toppar på Islands berg. När jungfru Maria droppade en droppe bröstmjölk på golvet i en grotta den heliga familjen gömde sig i färgades golvet vitt. Listan skulle kunna göras oändlig. Och ingen argumenterar mot att bröstmjölk skulle vara bra för små barn. Bröstmjölk är jättebra för små barn. Men, och det här är det absolut viktigaste, det finns ingen som helst forskning som indikerar att amning skulle vara avgörande för barnets trygghet och självkänsla som vuxen, för hur barnet blir som människa efter amningstiden.

Dessutom kan det inte sägas nog ofta att alla kvinnor inte kan amma. När jag själv satt med första barnet och grät av rädsla för att han kanske snart skulle vakna och jag bli tvungen att amma honom igen hade jag gett en präktig smäll till den som käckt förkunnat att alla visst kan. När det lossnade bitar av bröstvårtorna för att de var så trasiga, när amningskuporna färgades röda av blod eller när jag vid min femte bröstinflammation av den kanske tjugonde mjölkstockningen såg röda streck sprida sig ut från bröstet mot armen och mot hjärtat upplevde jag inte direkt att naturen bjudit mig på den bästa biten. Faktum är att hade det inte varit för dagens medicin (tack penicillin och tack jourläkare!) hade jag med största sannolikhet varit död flera gånger om i sviter av amningen, en död som var långt ifrån ovanlig för några hundra år sedan.

Jag bet ihop. Jag har ammat båda barnen helt upp till halvåret och sedan delammat i nästan ytterligare ett halvår. Men jag skulle aldrig någonsin döma någon som valde flaska istället, som sa att det får vara nog. Och jag skulle aldrig någonsin få för mig att tro att det där med att jag ammat mina barn på något sätt automatiskt skulle göra mig till bättre mamma än någon som valde ersättning. För vi återkommer till vad som är kärnan; det finns inga belägg för att just amning skulle vara avgörande för barnets utveckling. Kvinnorna i HBL talar om att mamman ska njuta och att symbiosen med barnet är livsviktig, men jag kan garantera att den mamma som liksom jag själv har stora problem med amningen inte genom bröstmjölkens undergörande verkan kommer att få en ljuvlig anknytning till sitt barn, utan snarare tvärtom.

Och eftersom amningen inte är avgörande för barnets utveckling öppnas en värld av möjligheter för varje familj att ordna sin vardag som det passar dem bäst. Babyn kan ammas eller få ersättning, mamman och pappan kan hjälpas åt. Nämen vänta lite nu. WHO säger att man ska amma i minst 6 månader. Jo, men den rekommendationen är utvecklad som uppmaning för kvinnor i utvecklingsländer, där bristen på rent vatten gör mjölkersättning till ett hasardspel, och de senaste åren har många röster höjts för att förändra rekommendationerna i länder som exempelvis Finland, där ersättning är ett fullgott alternativ. Det finns så många saker som är viktigare för att fylla ett barns behov och för att stöda barnets utveckling än amning. Att föräldrarna trivs med varandra och sig själva, att de älskar sin baby, kramar den, pratar med den och ger den bra mat till exempel. Inget av detta är beroende av amning.

Dessutom blir jag så innerligt trött på att mammor måste anklagas, skuldbeläggas och kritiseras för allt de gör. Barn har vuxit upp i många generationer före vår. Det är ju lite så vi har kommit just hit. Och om det någonsin var dags att dra en patetiskt enkel lärdom från historien så var det nu; barn växer upp och blir bra vuxna oavsett vad samhället just då tycker om moderskap och mammans inneboende skyldigheter. Men det blir fasligt mycket enklare för alla mammor om omgivningen ger dem stöd istället för konstant kritik.

Läs också rapporten från Nickby!