– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Jag hinner inte riktigt skriva något långt och smart idag, men det här har jag tänkt på:
(utan inbördes ordning)
Det var längesedan jag läste något och blev så där arg, mest säkert för att medeltida juridiska dokument inte triggar mig på samma sätt och jag verkligen inte har haft tid till något annat. Men så tog jag mig äntligen tiden att läsa Britta Svenssons krönika om hur Ebba Witt-Brattström minsann inte har något att lära henne som feminist.
Jo, det är en provocerande krönika och så där i princip har jag väl kanske inte jättemycket emot sådana. Men det är också en förvånansvärt platt text, som helt saknar förståelse för inte bara Witt-Brattströms situation (som givetvis ingen annan än Witt-Brattström själv kan eller bör uttala sig om) utan för dagens kvinnor i allmänhet. Svensson liksom förutsätter att alla kvinnor alltid ska känna igen tecknen på en icke-jämställd man och sky dessa som pesten.
Och jag ska nu försöka skriva det följande med varsamhet för det är, på förekommen anledning, ett jävligt känsligt ämne men jag känner ändå att jag måste skriva det.
För de flesta av oss har nog gift oss av kärlek. Vi har inlett, byggt, upprätthållit och levt i förhållanden av kärlek och det är bra. Säkert talade vi också i början med våra män om hur viktigt det var för oss att förhållandet är jämställt – att förhållandets huvudsakliga parter båda är lika mycket värda. Att allt man gör är i samarbete och samförstånd för varandras bästa. Kanske vi också svor en helig ed, där i början, att tillsammans skita i samhällets förtryckande normer och styra vår egen framtid.
Eftersom båda var lika mycket värda hade det ingen betydelse vem som gjorde vad. Det måste vara lika accepterat att som kvinna sköta barnen och inga extra medaljer åt en barnaskötande man – det vore inte jämställt. Så när barnet föds var det ok att kvinnan blev mammaledig ett tag och när det visade sig hur mycket månadsinkomsterna skulle sjunka när de turades om var det självklart att hon skulle fortsätta vara hemma. Det har ju ingen betydelse vem som gör vad och det är fullkomligt ologiskt att dra ner på familjens sammanlagda inkomster med flera hundra euro i månaden.
Och eftersom hon ändå gick hemma så passade hon på att ordna en massa grejer. Städning. Matlagning. Veckohandling. Och eftersom han ändå var på jobbet hela dagen gjorde det ju ingenting om han kom hem en timme senare ett par dagar i veckan så att han kunde gå på gymmet. Det viktiga var ju ändå att de jobbade tillsammans, mot samma mål – för varandras och familjens bästa. Och så där kan man sedan fortsätta hur många år som helst tills något skiter sig och hon vaknar upp i en kvinnofälla.
Vi försöker bygga förhållanden på kärlek och respekt istället för på principer om likafördelning och vaknar upp 10 år senare till den bistra verkligheten att samhället premierar bara dem som upprätthåller manliga ideal. Bara den som gör karriär får bostadslån, kredit, ekonomisk trygghet och trovärdighet, större valmöjlighet på ännu fler jobb, semester och så vidare. Den som snuttarbetar och sköter barn får det inte. Och medan man var i förhållandet och tänkte sig att man båda två arbetade lika hårt för det gemensamma bästa så funkade det utmärkt. Alla tjänade på det. Men det försätter också sakta men säkert kvinnan ett beroendeförhållande oavsett om man vill eller inte.
Svensson skriver så här, i anslutning till att hon hävdar att vi uppnått politisk jämställdhet:
”Det betyder inte att alla kvinnor i det här landet inte varje dag måste stå upp för sig själva och använda sig av den frihet och de valmöjligheter de har fått. En av de viktigaste punkterna i det är att inte belöna, beundra och stödja män hela tiden, utan ta plats själv eller stötta andra kvinnor.”
Jag håller med henne, det gör jag, men samtidigt är ju hela vitsen med att vara i ett förhållande med någon att man stöttar varandra. I ett jämställt förhållande måste kvinnan stötta sin man – på precis samma premisser som han måste stötta henne. Och det är här som det blir svårt när man som kvinna försöker utnyttja den där friheten och alla de där valmöjligheterna för även om vi kanske har uppnått politisk jämställdhet så är hela vårt samhälle fortfarande uppbyggt kring en patriarkal struktur som håller kvinnor beroende av män.
Svensson raljerar kring att Witt-Brattströms man måste ha varit bra mycket bättre privat än vad han framstod i offentligheten ”eftersom denna kända feminist tycks så kär i honom” och jag har ingen aning om huruvida just han är en bra typ eller inte. Däremot så vet jag att det inte behöver ha betydelse alls. Man kan vara gift med en helt sjutusans bra typ och ändå åka dit för allt man gjorde tillsammans med denna bra typ var för varandras bästa. Man bara liksom vallades in i fällan – inte av honom – utan av hur samhället är uppbyggt.
Det är skitjobbigt att vara jämställd och det kräver konstanta uppoffringar. Det är, i dagens samhälle, inte på något vis den lätta vägen att gå. När man försöker leva som två likvärdiga personer kräver det ju anpassning till varandra. Och att försöka hålla balans i den anpassningen samtidigt som samhället snurrar kring patriarkal, heteronormativ tvåsamhet, man inte har sovit en hel natt på flera år och räkningarna måste betalas är ingen fucking dans på rosor. Därför blir jag bat shit crazy av Svensson text. För att hon lutar sig tillbaks och bah ”jorå flickor, världen är ett smörgåsbord och det är bara välja”. Kanske Witt-Brattström inte har något att lära Svensson om att vara feminist (som hon ju ändå inte vill vara) men hon skulle kunna lära henne en jäkla massa om hur det är att vara mänsklig.
Jag kan villigt erkänna att när jag för första gången hörde om juridiska aborter så lät det som en grymt bra idé. Den man som är på väg att bli pappa mot sin vilja skulle kunna frånsäga sig faderskapet och ingen skulle behöva gråta någon särskild sorts tårar över ofrivilligt föräldraskap eller rätten till abort.
Men det finns alltså en sanslös massa saker med juridiska aborter som är så problematiska att de uppväger det positiva i att slippa lyssna på gnäll. Inte minst hur det skulle se ut i praktiken när blivande fäder kan frånsäga sig barn som de facto kommer att knata runt i världen. Det är ju inte som att barnet slutar existera för att mannen inte vill kännas vid det. ”Syns inte – finns inte” fungerar inte i verkligheten.
Har man varit med och skapat ett barn tar man ansvar för det barnet. Vare sig man tycker att det passar in i ens stressade schema eller inte. Och har man varit med och skapat ett barn man vill ta hand om men som växer inne i kroppen på någon som inte vill ha kvar en inneboende i 9 månader så är det tyvärr så illa att man bara får gilla läget. Vad som finns i någon annans kropp har man helt enkelt inte rätt bestämma över, även om man råkar dela gener.
Det finns nämligen ett mycket enkelt sätt att undvika faderskap om man absolut inte vill ha det. Man kan låta bli att ha penetrerande, oskyddat sex.
För någonstans så är det lite vad det handlar om. Mäns rätt till penetrerande sex utan ansvar. Igen. Och jag är ledsen om det nu är jag som låter gnällig istället, men just det där är jag i ärlighetens namn rätt trött på att se som argument.
Den man som inte vill bli förälder får se till att skydda sig. Ta lite jävla ansvar.
Sannfinländsk ungdom här i Finland har lanserat en kampanj om kön. På sitt sätt är det ju lite kul, inte minst för att jag först inte alls förstod vad det handlade om. Jag såg den här bilden utan att veta sammanhanget.
Texten är ”Vi är olika. Bra så.” och min tanke var förstås att det var prima att hon som tydligt är lesbisk butch kan få vara sig själv. Och den alltid briljanta Kasper Strömman konstaterade glatt att det är härligt att vi numer snabbt och smidigt kan kolla på folks kepsar vad de har för kön så vi slipper vara förvirrade.
Det var dock inte alls tanken med kampanjen. Nä, tanken är att upprätthålla dikotomin mellan könen. Att det bara ska finnas två kön.
Och egentligen kan det ju räcka med att kampanjen är ett hån mot alla dem som har ett känsloliv som inte passar in i traditionella könskategorier. Det är illa nog. Men grejen är att den sannfinländska tanken är baserad på ett rent faktafel. Det finns inte alls, så som sannfinländsk ungdom och många andra hävdar, bara två renodlade kön. Förbundets vice ordförande hävdar:
”Vi får endera en Y- eller en X-kromosom av fadern och en X-kromosom av modern. De här XY- eller XX-byggklossarna kan ingen människa förneka eller ändra på, även om man opererar sitt yttre med hjälp av plastikkirurgi.”
Här är en tabell från Nordamerikanska intersexförbundet:
| Not XX and not XY | one in 1,666 births |
| Klinefelter (XXY) | one in 1,000 births |
| Androgen insensitivity syndrome | one in 13,000 births |
| Partial androgen insensitivity syndrome | one in 130,000 births |
| Classical congenital adrenal hyperplasia | one in 13,000 births |
| Late onset adrenal hyperplasia | one in 66 individuals |
| Vaginal agenesis | one in 6,000 births |
| Ovotestes | one in 83,000 births |
| Idiopathic (no discernable medical cause) | one in 110,000 births |
| Iatrogenic (caused by medical treatment, for instance progestin administered to pregnant mother) | no estimate |
| 5 alpha reductase deficiency | no estimate |
| Mixed gonadal dysgenesis | no estimate |
| Complete gonadal dysgenesis | one in 150,000 births |
| Hypospadias (urethral opening in perineum or along penile shaft) | one in 2,000 births |
| Hypospadias (urethral opening between corona and tip of glans penis) | one in 770 births |
| Total number of people whose bodies differ from standard male or female | one in 100 births |
| Total number of people receiving surgery to “normalize” genital appearance | one or two in 1,000 births |
Av alla hundra barn som föds finns det ett barn vars kropp avviker från den traditionella indelningen. En unge av hundra. Det är ganska många. Och det ska väl för sakens skull inflikas att dessa barn alltså inte är miljöskadade av femininazis utan faktiskt föds så.
Sannfinländarna har fel när de säger att det ligger i våra gener att födas till pojke eller flicka. Det ligger i de flestas gener. Men inte i allas.
Det är lite som att göra en kampanj om att alla människor kan se bara för att barn föds med ögon. Det är jävla exkluderande trams.
Istället kan man se på kön som på hårfärg. Vi kan säga att alla är antingen mörkhåriga eller ljushåriga. Om vi bara har de två kategorierna att välja på kan vi säkert lyckas trycka in varenda käft i någon av dem. I jämförelse med andra så blir det ofta möjligt att säga om någon är mörkhårig eller ljushårig. Men om vi tittar på en stor befolkning så kommer vi att hitta en massa människor som rör sig mellan ljus och mörk, eller som färgar håret. Ja, och så det eviga problemet med var man ska få plats med rödhåriga.
Hur som helst. Det jag ville ha sagt var att jag är helt ok med att diskutera det moraliskt förkastliga i den här kampanjen, medan vi väntar på ”Våga säga nej till blinda barn”-kampanjen. Men kampanjen saknar faktagrund. Moral är en diskussionsfråga. Fakta är det inte. Och det är fakta att det inte bara finns pojkar och flickor.
Professor Lillrank har under den senaste veckan eller så skapat rejäla svallvågor. Han skrev en kolumn i vilken han menade att folk (mest feminister) använde ordet rasism som ett tillmäle utan att det fanns grund för det. Enligt Lillrank måste någon nämligen anse att
a) mänskligheten kan indelas i vad som kallas raser på grund av medfödda och synliga tecken, typ hudfärg eller skallform
b) dessa raser kan rangordnas enligt olika kriterier, som genomsnittlig intelligens, duktighet, eller moral och
c) de högre raserna har rätt att härska över de lägre, och den högste över dem alla.
Lillrank hävdade också att om inte alla tre kriterierna uppfylldes så var det inte riktig rasism. Fredrik Sonck har redan förklarat varför ett sådant synsätt är åt helvete fel, så jag tänkte inte ge mig in i det närmare. I dagens HBL har dock Lillrank svarat Sonck, och där finns det i ärlighetens namn ett par saker som… skaver.
Efter att ha läst svaret är jag inte helt säker på att Lillrank de facto läst Soncks kolumn. Det verkar inte riktigt som det. Och jämförde han just Pisastudien med rasbiologi..?
Hur som helst.
”Ras” har aldrig haft en ”ursprunglig biologisk” mening. Visst, det fanns en uppfattning om att det fanns biologiska förklaringar bakom ras men det är ungefär som att säga att det finns en ursprunglig vetenskaplig mening med astrologi. Nej, rasismen har funnits betydligt längre än vad kunskap om biologiska skillnader har gjort det. Rasismen som fenomen är äldre än studiet av biologi. Och nutida biologisk forskning visar entydigt att mänskliga raser inte existerar (vilket jag tror är vad Lillrank menar).
Allt det här stör mig. Det stör mig, för att det finns så lite vilja att försöka förstå vad den andre menar. Lillranks första kolumn var grovt generaliserande, nedlåtande och dåligt argumenterande. Sånt händer i bland (kröhöm).
Men jag sätter morgon kaffet i vrångstrupen när jag kommer till följande passage i hans svar:
Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här utan att svära alltför mycket, men alltså; kvinnornas rättigheter är inte en kulturell norm. Vill man argumentera för att kvinnors rättigheter är en kulturell norm utgår man ifrån att de är föränderliga till sin natur men också att det finns en uppsättning manliga rättigheter som är bortom den kulturella normen. Det finns en manlig värld där män är män och tillvarons måttstock och sedan är det liksom lite upp till kulturella skillnader hur man har valt att passa in kvinnor i den världen.
Jag är inte dum. Jag ser hur många av dagens samhällen tycks fungera ungefär på det sättet. Men fan ta den som kommer och påstår att det är så det ska vara. Gör Lillrank det? Njae. Men genom att klä i ord att kvinnors rättigheter är en kulturell norm istället för att säga att till exempel uppnådd jämställdhet är en kulturell norm lutar han obehagligt mycket åt det hållet. Kvinnors rättigheter är och bör diskuteras så som inneboende i kvinnor själva. Det kulturella ligger snarast i i vilken utsträckning ett visst samhälle tillerkänner kvinnor de rättigheter de bör ha. Om människovärde.
Det handlar om formuleringar. Om hur man använder ord. Och ord är livsviktiga grejer. Lite som Lillrank själv är inne på när han menar att vi måste identifiera ”de tankemönster som används för att legitimera diskriminering” oavsett vilka de är. Hade han inte känt sig nödd att krysta fram ett ”[d]et kan inte göras om allt kallas rasism” och därmed tutta eld på sin egen präktiga halmgubbe (det finns på allvar ingen som kallar könsdiskriminering för rasism, duh) hade jag kunnat hålla med honom.
Lillrank avslutar sitt svar med att fråga om Martin Luther King är rasist eftersom han ansåg att människor kan rangordnas på grund av sin karaktär. Nu är det ju bara februari, men jag vågar gissa att det kommer att förbli årets mest barnsliga och bisarra fråga.
Men vi kan säga så här; att om King hade trott att man föds med en viss karaktär som är kopplad till var någonstans man fötts så hade han varit rasist. Att tycka att den som viger sitt liv åt att främja mänskliga rättigheter är en lite bättre typ än den som sitter i ett Elfenbenstorn och klankar ner på imaginära feminister är däremot inte rasism. Det är snarast rätt självklart.
Journalistik har väl inte varit Nyheter24s varumärke direkt, men man undrar ju vad i hela helvete rubriksättaren tänkte här. Och inte minst om vi någon dag kommer att mötas av rubriken att någon mördats på bästa möjliga sätt.
I dag läser jag en fantastisk(t) arg insändare om män som sticker från sitt ansvar som förälder. Och innan jag fortsätter:
De är, i sammanhanget, i numeriskt förkrossande underläge. I Finland är ensamförsörjarfamiljerna nästan 120.000. 87% av dessa har en kvinna som den enda vuxna i familjen. Dessa är bland de absolut mest utsatta i samhället. Men egentligen ville jag inte skriva om den svåra tillvaron för ensamförsörjare, utan haka på den viktiga frågeställning som ställs i den arga insändaren:
Hur i helvete kan vi som samhälle tillåta så många fäder att sticka från sitt ansvar som förälder?
För det handlar inte egentligen inte bara om dessa män som sticker helt och lämnar sina barn officiellt, utan minst lika mycket om alla dessa fäder som prioriterar annat än sina barn på en daglig basis. Som liksom finns som en bifigur i barnens liv. Bara en sådan sak som att fäder som bor tillsammans med barnets mor inte bemödar sig om att vara med på födelsedagskalas. De ordnar inte play dates. De vet inte vad barnens kompisar heter. De läser inte läxor, sagor och hör på spännande berättelser om till synes triviala saker som hände på dagis eller i skolan. De vet inte vilken klädstorlek barnen har, hur det ser ut med skosituationen och har aldrig tagit barnen till frissan – eller än mindre själva klippt deras hår.
Inget av det här är saker som mammor av naturen skulle vara bättre på. Det här är saker som mammor får lära sig för att pappor har andra, viktigare saker för sig. För att ingen förvånat höjer på ögonbrynen åt den pappa som sticker på hockeymatch trots att dottern ligger hemma med hög feber. För att ingen tycker att det är konstigt att en pappa är tillbaka på jobbet en vecka efter att hans barn har fötts och sedan fortsätter att komma dit varje dag oavsett hur barnet mår.
För att folk fortfarande tror att det är kvinnogöra att sköta barn.
Och det gör mig så sjuhelvetes trött. Om pappor stötte på bråkdelen av det samhälleliga motstånd en mamma möter om hon ens överväger att inte vara fullt närvarande för sitt barn 25/7 (jo) hade det säkert varit en helt annan grej. Vi måste börja förvänta oss att pappor prioriterar sina barn. Och det kan inte vara den enskilda mammans uppgift att se till att det händer.
Just nu verkar det vara någon slags folkrörelse att klanka ner på all sorts genusvetenskaplig forskning som man på något vis skulle kunna hitta någonting negativt med. Mitt feed fylls av trash och upprörda röster som vill bränna allt genusvetenskapligt för HAR NI SETT VA MYCKE SKIT GENUSVETARNA SKRIVER VAVAVA.
Jag måste tyvärr fortsätta på avhandlingen, men jag tänkte bara lämna er med det här klippet från en professor i urologi. En kort påminnelse om saker man kan hitta ur medicinarnas guldgruva av… märklig forskning.
Och man är bah ”ursäkta men vad läste jag precis?”.
En TV-intervju avbryts mitt i som om det vore det mest naturliga i hela världen att man tar en fikapaus tillsammans med studiopersonalen.
Förövrigt bör alla lyssna på den briljanta Agnes Wold trasha en massa trams och visa var skåpet ska stå!
Jag upphör liksom inte att förvånas över hur brutalt skilda världar män och kvinnor (om ni ursäktar mitt binära generaliserande – det här gäller trots allt de som definierar sig som antingen eller) lever i. Som det här:
Ja, och så finns det sånt här:
Var är alla applåderande män, huh? De lyste med sin frånvaro i diskussionen efter det här fallet som mest tycktes locka fram de där männen som anser det övervåld att klappa till tafsare. Jag har själv sagt ifrån till en hel del tafsare i mina dar, om vi säger så, även om jag hittills inte behövt knäcka några näsor. Däremot har jag inte blivit applåderad en enda gång. Och de få gånger extra män har dykt upp har det varit för att beklaga sig över att kvinnfolk nuförtiden tar allt på så jävla stort allvar och inte fattar en komplimang.
Jag bara inte förstår varför män envisas med att vilja vara dem som berättar hur det här problemet i praktiken ser ut. Så länge dessa män inte kommer ut och beskriver sitt eget tafsningsbeteende har de nämligen inget att komma med. Ingenting alls. Det är som om kvinnor skulle lägga sig i diskussioner om ludd under förhuden.* Tillhör man inte den gruppen kvinnor som de facto har förhud så kan man knappast bidra med särskilt mycket erfarenheter.
Att det finns en kille som blev dödad för att han sa ifrån (brasklapp för att jag själv inte läst något om fallet!) är så sanslöst sorgligt att det knappt finns ord för det, men det är fortfarande statistiskt sett betydligt farligare för kvinnor att säga ifrån. Och det inte bara i kulturer där man har för vana att med till exempel syra vanställa kvinnan så att ingen annan heller ska vilja ha henne, utan även i hederliga Norden. Se bara på de tusentals anmälningar om besöks- eller kontaktförbud som kommer varje år, eller varför inte på statistiken som säger att 2/3 av kvinnor i åldern 18-35 har blivit sexuellt trakasserade.
Att vi ens måste fastna i den här jävla meningslösa metadiskussionen hela tiden.
* Jag vet inte om det här är ett problem, men jag tänker mig att det potentiellt (no pun intended) kunde vara det.
Hit och dit och tillbaka igen 