Jag tar mig friheten att besvara några av de kommentarer som har inkommit angående ärkebiskopens uppmaning att kyrkan ska bistå de asylsökande.
”Kära Infödd Finländare,
Jag förstår att det är tungt att se människor engagera sig för de asylsökande när din egen situation som mindre bemedlad inte har genererat samma medkänsla hos folk. Det är därför med glädje jag nu kan meddela att det kommer att finnas en madrass på ett församlingshems golv till dig så fort en blir ledig! Där får du sova i några veckor medan du väntar på besked om din framtid. Eftersom det inte finns något direkt hot mot ditt liv i ditt hemland kommer du inte att beviljas asyl utan utvisas från Finland.
Hej då!”
”Kära Godkänner Inte,
Tack för att du delar med dig av din personliga åsikt i en religion med över 2 miljarder anhängare. Det är tur att det inte var på din dörr Josef, Maria och den nyfödde Jesus knackade när de hals över huvud fick fly från Betlehem. Det hade ju inte blivit så mycket av Jesus tid på jorden då.
Ha en bra dag!”
”Kära Traditionalist,
Du har alldeles rätt i att kyrkan inte är vad den en gång var. Om vi går tillbaka i tiden några hundra år hade det nämligen knappast funnits ett behov för ärkebiskopen att uppmuntra kyrkan att hjälpa flyktingar. Kyrkan har ju trots allt i nästan 2000 år varit en självklar tillflyktsort för den som behöver en trygg hamn. Som Maria Magdalena. Eller som de första apostlarna. Eller som hela kristenheten under de första 300 åren innan den blev statsreligion i Romarriket. Kanske är det specifikt unga muslimska män som inte ska få övernatta i kyrkan, snarare än flyktingar i allmänhet? Vi vet ju trots allt väldigt lite om Jesus inställning till muslimer eftersom islam utvecklades (ur kristendomen) först 600 år senare. Däremot hade ju Jesus inga problem med att ta emot fariséer, egyptier, proselyter och greker. Det var ju trots allt lite hans grej, att inte göra skillnad på folk och folk.
Som tack för att du delat med dig av din önskan om en mer traditionell kyrka skickar jag med en bild på Jesus, oförvanskad av senare århundradens Europacentrerade vithetsnorm.
Hej då, eller, som Jesus skulle ha sagt: Sh‘lam lak!”
Fler och fler börjar inse betydelsen av källkritik. Det är bra. Samtidigt verkar dock ett osedvanligt stort antal människor inte riktigt förstå hur det går till. En av de första sakerna jag gör när jag får text framför mig, oavsett formatet, är att googla personen som skrivit texten. Vad är det för typ? Vad har hen för utbildning? Hur är hen relaterad till textens innehåll? Utan information om författaren kan man inte avgöra textens kvalitet om man inte själv är väldigt insatt i ämnet. Och med väldigt insatt menar jag forskat-på-universitet-om-det-i-några-år-insatt, inte wikipedia-insatt.
Att textens författare har betydelse för textens trovärdighet verkar ha gått hem hos de flesta.
Men någonstans här börjar det slå över fullkomligt. Folk har börjat rata argument endast på basis av vem som lägger fram dem, särskilt utgående från politisk tillhörighet, och det kommer fram hela tiden. I dag möttes jag av det här:
Jag tänker inte ens ta i argument att det skulle vara chauvinism att det blir större nyheter när kvinnor försvinner, men läs det sista argumentet om varför man inte ska ta texten på allvar (jag antar att hen menar partisk). Det är en SSUare som skrivit den. Även om man inte håller med i sak så kan man säkert ändå se vad Linn, i det här fallet, vill säga och hur hon kommit fram till det. I media verkar det som om offer nästan alltid är så kallade etniska svenskar medan förövare har invandrarbakgrund. Forskning från USA visar också att svarta och numer även muslimer figurerar som förövare i nyhetsrapporteringen i större procentuell utsträckning än de faktiskt begår brott, samtidigt som vita oftare är antingen polis eller offer i media än vad de är statistiskt. Det vill säga; etnicitet har betydelse för nyhetsvärdet. Med det sagt hade det kanske varit annorlunda i det ovan nämnda fallet med Ali om han varit försvunnen längre, eller om man misstänkte brott. Hur som helst; inget av detta har att göra med Linns politiska tillhörighet. Att hon är SSUare har ingenting med saken att göra.
När man möts av argument om att ens politiska eller sexuella eller etniska eller religiösa eller whatevs tillhörighet underminerar ens trovärdighet är det jättesvårt att föra en diskussion vidare. Inbäddat i ens väsen finns något som gör att ens argument automatiskt måste underkännas. Till exempel har jag fått höra att forskning som bedrivs av mig och andra kvinnor och som rör kvinnor har lägre trovärdighet eftersom vi som kvinnor har ett bias gentemot forskningsobjektet.
(Intressant nog har jag aldrig sett det argumentet framföras mot manliga forskare som forskar om män.)
Det talas om att folk agerar med en agenda. Ungefär 99% av gångerna jag hör någon avfärda någon annan på grund av agenda så ser jag bara foliehattar och konspirationsteorier. Vad för agenda då? Vad är Linns agenda när hon påpekar att Alis försvinnande inte rönte lika stor uppmärksamhet som Lisas? Medan vi funderar på det kan vi titta på den här bilden.
Vad skulle hända med världen om vi antog Linns synnerligen korta text som bas för förändring? Skulle den jämnare nyhetsrapportering som efterfrågas få världen att rämna medan Linn sitter säker i en bunker och hånskrattar åt alla oss som svalde hennes argument?
På ett sätt har förstås alla en agenda med allt de gör hela tiden, om man vill vara cynisk. Men väldigt, väldigt få har en välgenomtänkt dold agenda med sina argument. Man argumenterar ju i allmänhet för det man tänker sig är det rätta (annars bör man hålla tyst) och för att man gärna skulle vilja att fler höll med om att det var rätt, snarare än för att man vill dra ner världen i apokalyptiskt mörker.
Tal om agenda och bias är särskilt utmärkande för dem som vill kritisera PK-media, feminister, antirasister och i princip allting som rör det som i sammanhanget kallas något i stil med kultur-vänster-röd-grön-trams. Det görs också grafer som visar journalisters partitillhörighet och som ska bevisa att hela media styrs av kultur-vänster-röd-gröns-tramsets agenda. På samma sätt underkänns ibland läkares expertis i medicinska frågor eftersom läkare har ett bias gentemot läkemedelsföretagen.
Så vad ska man göra?
Det är liksom inte riktigt det här som menas när man ska vara källkritisk och försiktig med folks bias. Man är inte fri att underkänna allting en person säger om man skulle kunna hitta någon som helst liten koppling till ett potentiellt bias. En journalist kan man misstänka för bias om hen röstar vänster och alltid bara skrivit positivt om vänsterfrågor (typ skatt, kommunalt och så vidare) samtidigt som hem skriver negativt om andra frågor – om det finns skevhet i rapporteringen – men inte om hen skriver mest om människorättsfrågor eller om en politisk journalist skriver om politik. En läkare visar inte bias när hen förespråkar vaccinationer eftersom forskningen visar att vaccinationer är rätt väg att gå, men kan visa bias om hen förespråkar ett visst läkemedel som hen tjänar på framför andra läkemedel. En kvinnlig genusforskare visar inte bias för att hon forskar om förtryckta kvinnor – om hon inte rapporterar resultaten felaktigt.
Att förhålla sig kritiskt till en persons bias är vara medveten om hur en person kan påverka sina egna argument. Att en person har bias innebär inte per automatik att argumenten är felaktiga eller att du inte är en rövhatt som underkänner dem utan vilja att förstå. Att se någons bias är ett sätt att förstå deras argument och bättre kunna avgöra sanningshalten men är inte en fribiljett till att avfärda.
Det är något som alla som är intresserade av att diskutera med andra människor bör tänka på. Ungefär detsamma gäller för att förstå vetenskapliga argument. Man tar bias i beaktande för att avgöra vilka delar av argumentationen som behöver backas av annan forskning (om läkaren som förespråkar sitt eget läkemedel får stöd av opartisk forskning för att det läkemedlet är det bästa alternativet har det ingen betydelse att hen tjänar på det) men inte för att avfärda forskaren och resultaten per default.
Låt det följande vara ett skräckexempel på hur det ser ut då.
Disclaimer: Jag har ett betydande bias här och dessutom en agenda eftersom mitt blodtryck skulle vara avsevärt lägre om folk kunde försöka förstå varandra åtminstone ibland.
Den senaste veckan har jag vid flera tillfällen funnit mig själv i diskussion med personer som ifrågasätter, eller möjligen genuint undrar över, humanistisk (särskilt genusvetenskaplig) metod och teori. Även om min ryggradsreaktion är att sucka så djupt att det sannolikt påverkar väderfenomen i Bolivia är liknande funderingar och ifrågasättanden så vanliga att det är värt att försöka reda upp dem. Har jag glömt något stort får ni hojta till så tar jag itu med det så fort jag får möjlighet.
För det första är frågorna i allmänhet ställda i singular. Man talar om humanistisk metod eller genusvetenskaplig metod eller genusvetenskaplig teori, som om det bara skulle finnas en. Vill man använda singular är det självklara svaret att humanistiska och genusvetenskaplig forskning bygger på den vetenskapliga metoden. Grundfundamentet där är detsamma oavsett vilken vetenskap man talar om eftersom alla vetenskaper liksom per definition använder vetenskaplig metod. Den vetenskapliga metoden går ut på att man har en i tidigare forskning eller observationer grundad hypotes, att man under kontrollerade former testar hypotesen och att man därefter ärligt och öppet redogör för resultaten.
Enligt samma grundprincip arbetar humanister också, fast man kallar ofta hypotesen för ”fråga” och formulerar den så att den slutar med ett frågetecken. Min frågeställning är ”hur påverkade det svenska målsmanssystemet gifta kvinnors (och mäns) juridiska handlingsutrymme 1350-1450?”. Inbakat i den frågeställning är förstås den välgrundade hypotesen att det fanns en sådan påverkan och att vi inte vet tillräckligt mycket om den.
För det andra har de olika humanistiska disciplinerna vitt skilda metoder som de därefter arbetar efter, beroende på vad för material man arbetar med och vilka hypoteser man vill testa. En litteraturvetare som studerar Strindberg kan inte ha samma metod som en språkvetare som studerar översättningar av Strindbergs verk eller en genusvetare som studerar hur kön framställs i filmadaptioner av Strindbergs verk. De undersöker ju inte samma sak.
Metoden är tillvägagångssättet. Metoden beskriver hur studien har utförts. För att kunna göra en sådan beskrivning krävs i allmänhet någon sorts metodologi – kunskap kring hur olika metoder påverkar resultatet och vilken tillförlitlighet en viss metod har. Tryggast är förstås att stödja sig mot tidigare forskning på ett liknande ämne som kan styrka att metoden fyller syftet. Det här är dock ingenting som är specifikt för humanister, utan som gäller all forskning. En kvantfysiker som hittat på ett alldeles eget sätt att studera molekyler höjer osäkerheten i resultaten markant.
Använder man en felaktig metod, även om metoden i sig är helt legitim, blir det inte bra. Som medeltidshistoriker som undersöker juridik och genus 1350-1450 har jag till exempel väldigt svårt att använda mig av enkäter. Även de mest välformulerade frågeformulär mister liksom sin funktion när folket man skulle vilja fråga har varit döda i 600 år, men det betyder inte att inte till exempel psykologer eller sociologer skulle kunna ha nytta av enkäter som metod.
Teorin är de tolkningar tidigare forskning har gjort baserat på ett liknande material. Väldigt, väldigt sällan använder man sig av bara en teori. Eftersom just exakt den frågeställningen man själv använder aldrig har använts tidigare behöver man ofta anpassa teorierna en smula. Dessutom förändras förstås även den bästa teori allteftersom ny kunskap tillkommer. Inte ens Darwins evolutionsteori skulle i sitt ursprungliga format vara gångbar längre, även om kärnan förblir. Survival of the fittest och allt det där.
Här skulle jag vilja ta tillfället i akt att väldigt snabbt diskutera Judith Butlers teori om kön som performans, som verkar vara en sån där grej som antigenusar får fullkomligt krupp över. Tilläggas bör väl också att Butler är filosof och att hennes teorier därför måste läsas med samma sorts öppenhet som man läser Platon, Aristoteles eller Hume. De är tankekomplex och kan mycket sällan användas i sitt ursprungsformat. Butlers teori om kön som performans går ut på att kön är någonting som skapas genom kläder, beteende och sättet som vi interagerar på. Egentligen behöver teorin inte ta ställning till människan som biologisk varelse för vad Butler menar är att det som gör oss till män eller kvinnor bara finns i det sociala samspelet – hur vi uppträder som kvinna eller man.
För att förstå Butlers tanke kan man fundera över hur mycket gemensamt man skulle ha med människor av samma så kallade biologiska kön från andra tider, eller andra kulturer. Sannolikt skulle jag inte godtas som kvinna av varken en modern oljeshejk eller Gustav Vasa. Jag uppvisar alltför många attribut som motsäger att jag skulle vara kvinna, trots att jag har ganska rejäla boobs och att jag själv inte tvekar kring att identifiera mig som kvinna. Liknande könande på basis av performans görs hela tiden överallt och vi agerar dessutom utifrån det. Att förstå Butlers teori och se hur hon har format den är inte särskilt svårt om man bara försöker. Istället för att tänka att till exempel ens ilska är styrd av testosteron så kan man tänka att uttrycken för ilskan är bundna till tid och rum. Sättet en man blir arg på var inte likadant för 500 år sedan även om den fysiska processen kanske var likadan.
Är det relevant i ditt dagliga liv? Kanske inte. Har en normalbegåvad människa alla förutsättningar i världen att likväl förstå vad det handlar om? Jepps.
En sak jag tycker att man ofta möter när man diskuterar med folk som är skeptiska till humanistisk forskning i allmänhet och genusvetenskap i synnerhet är att det skulle finnas hål i teorierna och att de därför inte skulle vara korrekta. Men även den allra bästa teori har undantag, oavsett vilken vetenskap man rör sig i. Ju mer vi vet om ett ämne desto flera undantag kan vi hitta. Att det finns undantag till en teori betyder dock inte automatiskt att teorin blir obrukbar, utan bara att teorin inte duger till att förklara vissa aspekter av fenomen. Ibland blir förstås undantagen så många att teorin förlorar sin grund och den inte går att använda längre. Som det geocentriska systemet. Inte särskilt populärt nuförtiden.
Ytterligare en sak som man ofta stöter på är att alla som sysslar med genus alltid måste ta biologi i beaktande. Vi har talat om det många gånger förr och för genusvetare är biologi helt enkelt inte relevant. Det finns inte metod eller teorikomplex som möjliggör att ta biologi i beaktande. För en del, som mig själv, är det dessutom en omöjlighet att avgöra människors så kallade biologiska kön och därifrån dra slutsatser om hur det skulle ha påverkat dem. Jag kan ju inte ens veta om de människor som benämns kvinnor faktiskt hade kvinnliga könshormoner, även om det är väldigt sannolikt. Då är Butlers tankar om kön som performans betydligt mer relevanta (även om inte ens Butler får plats i min avhandling).
Som avslutning skulle jag vilja ta upp det eviga argumentet att forskning måste kunna upprepas för att vara riktig forskning. Det här stämmer egentligen bara i teorin, det vill säga metod och teori ska vara redogjort för så väl att man om man hade tillgång till exakt samma material skulle kunna upprepa studien. I praktiken är det dock ovanligt att man har tillgång till exakt samma material eller att man ens skulle ha något överväldigande behov av att upprepa exakt samma studie. De flesta som vill göra det hålls i laboratorium, där det också finns större möjligheter att materialet inte förändras än för dem som arbetar utanför labb. Och det är långt ifrån endast humanister som arbetar utanför labb och som har ett forskningsmaterial som försvårar direkta upprepningar. En biolog som studerar elefanters parningsbeteende i Afrika får inte nödvändigtvis exakt samma resultat som den som studerar elefanters parningsbeteende i Indien, eller i en djurpark. Elefanter påverkas av sin miljö, även om de biologiskt är elefanter. Lite på det sättet som män och kvinnor och andra människor påverkas av miljön och därför kan uppvisa vitt skilda beteenden beroende på omständigheter.
Ok. Här har vi grunden. Nästa gång kör vi lite Bourdieu och Foucault.
Eftersom jag är historiker ger jag exemplen från min egen disciplin.
Nu när barnen är i Sverige roar vi oss med att renovera från morgon till kväll och hinner inte riktigt blogga. Så snart jag kan ska jag bjuda er på bilder, men först skulle jag vilja skriva lite mer om logik för det gnager på mig och jag målar för hårt. Twitterdiskussionen om logik har fortsatt långt bortom hur länge det hade varit logiskt att fortsätta den, och har resulterat inte bara i min huvudvärk utan också i Aktivarums bloggpost. Jag tänkte inte gå närmare in på själva den bloggposten, men jag ser det uppenbara behovet av ett förtydande kring forskning och logik.
Avstamp tar jag i någonting fantastiskt smart som Severi, en av de smartaste typerna jag känner, skrev på sin blogg angående argumentationsfelen i fallet Immonen. Severi konstaterade (min översättning):
”Kom ihåg att en människa inte har fel för att hen har kommit till ett felslut; det betyder bara att hen argumenterar dåligt. Fel har hen, när hen har fel.”
Man kan alltså ha hur logiska resonemang som helst men fortfarande komma fram till någonting som inte är rätt. Möjligheten att komma fram till en slutsats som stämmer avgörs inte av logik utan av huruvida premisserna som logiken utgår ifrån är korrekta. Som min bror brukar säga; med felaktiga premisser kan man bevisa vad som helst.
Som en inledande jämförelse kan vi ta antivaccinationsrörelsen. Maken till påläst, driven och välartikulerad argumentation får man leta efter. De flesta antivaccare jag haft den tvivelaktiga förmånen att diskutera med har varit otroligt logiska i sina resonemang. Problemet är bara att de utgår från två bevisligen felaktiga huvudpremisser: 1) läkemedelsföretagen och läkarkåren vill skada människor istället för att hjälpa och 2) även de mest säkra vaccin har så stor osäkerhet kring dem att det inte är värt risken att ta dem. Utgår man från de här premisserna är den enda logiska slutsatsen att inte vaccinera. Allt annat vore ologiskt. Men bara för att tanken är logisk är den inte rätt för den bygger inte på fakta.
Och som någon sa; du har rätt till dina egna åsikter men du har inte rätt till den egen fakta. Viktigt att tillägga är också att rätten till sin åsikt inte är att betrakta som rätten att ha världen arrangerad utifrån dessa åsikter.
Aktivarum konstaterar att människan av naturen är logisk. Jag håller med om man tänker sig att människor i allmänhet brukar vara väldigt bra på att medelst logiska resonemang berättiga saker för sig själva och motivera varför saker händer. Det ingår i människans natur att söka system och begrunda hur det kommer sig att något följer ett annat. Men det betyder inte att det finns en naturlig logik som riktigt logiska fria människor kan nå fram till och som existerar oberoende av människorna. Eller alltså, när det gäller t.ex. geologi så finns det ju massor av saker som forskningen kan komma fram till och som förmodligen liksom sedan bara är. Men även bland de saker som människan inte kan påverka utan bara undersöka kommer det konstant nya fakta som förändrar premisserna och förändrar logiken man måste följa för att ha rätt. När jag var liten fick vi till exempel i skolan lära oss att jorden är rund och att den snurrar runt solen. Ungefär så här:
Men egentligen ser det ut så här:
Jorden är dessutom inte rund, den är elliptisk. Och Pluto är inte en planet.
Men hur som helst, jag ville ge ett exempel från min egen forskning. I Magnus Erikssons Landslag som utkom kring 1350 står det att en man ska vara sin hustrus målsman så snart de är gifta. Av det har tidigare forskning dragit den synnerligen logiska slutsatsen att kvinnan under medeltiden var omyndig och att mannen skulle vara ansvarig för henne. När man sedan (för kanske 10 år sedan) började undersöka vad kvinnor faktiskt gjorde på medeltiden så visade det sig att de både dök upp på tinget, stod anklagade på rättegångar och handlade med jord. Den logiska slutsatsen då var att när mannen inte var tillgänglig så kunde kvinnan sköta vissa saker.
Helt logiskt, allt detta. Vilken slutsats man kommer fram till beror på var forskningen befinner sig – vilken fakta som finns tillgänglig.
Nu, när jag har gått igenom många tusen dokument, kan jag visa att kvinnor var delaktiga i så stor utsträckning att det är dags att omvärdera vår förståelse av det medeltida målsmanssystemet. En målsman då hade inte samma implikationer som en målsman i dag. Flera saker som jag har kommit fram till är dessutom, baserat på vad vi trodde oss veta, helt ologiska. Till exempel har vi trott oss veta att kvinnorna flyttade till männen (så kallad patrilokalitet), men jag hittar inte ett enda exempel på att så skulle ha skett i praktiken. Däremot hittar jag mängder med exempel på när maken har affärer tillsammans med hennes familj. Det betyder inte att patrilokaliteten inte existerade, bara att den inte syns och att den var betydligt mer komplex än vad man skulle kunna tänka sig.
Och ingenstans i min avhandling skriver jag att något är logiskt. Varför? För att logik är kontextuellt – beroende av premisserna – och inte en sanning. Jag skriver att det är ”sannolikt att”, eller ”verkar som”, eller ”finns övertygande belägg för”. Men aldrig att det skulle vara logiskt. Jag måste hela tiden redogöra för vilka premisser jag baserar mina slutsatser på.
Så, betyder det här att logik inte hör hemma i vetenskap? Förstås inte. Argumentationen måste vara logisk för att man ska kunna följa den. Men det är en argumentationsteknisk sak, inte en fråga om ifall resultatet är rätt eller fel.
Jag skulle också vilja ta tillfället i akt att bemöta ett påstående från Aktivarum, angående uppfinningar och ny forskning.
Inte i vilket land som helst. Uppfinningar massivt koncentrerade till länder där man är fri att vara logisk i tanke @FruCharlotte@Bashflak
Det här är helt enkelt inte sant. Renässansens Italien var till exempel ett samhälle där dissidenter riskerade dödsstraff, men likväl en tid då massor med uppfinningar gjordes. Varför? Därför att vissa utvalda fick resurserna att bara ägna sig åt uppfinningar. Jag säger inte att det inte krävdes (och krävs) ett mått av logik för att få uppfinningarna rätt, men processen är likväl en process, med hypoteser, försök och slutsatser. Man sitter inte och funderar över vad som kan tänkas funka, utan provar och samlar fakta att basera sitt nästa test på. Till detta krävs inte ett fritt samhälle runt omkring, utan resurser. Se på Romarrikets vattensystem, eller de gotiska katedralerna (som alltså är arkitektoniska underverk), pyramiderna i Egypten eller alla de uppfinningar som gjordes i kejsarens stängda Kina. Re-sur-ser. Förövrigt är detta en av de viktigaste sakerna i den svenska vetenskapsdebatten just nu: den fria grundforskning. Vi måste få bedriva forskning som inte direkt genererar pengar för att kunna göra nya upptäckter. Att man får tänka fritt i Sverige är piss värt om det inte avsätts resurser för forskningen att också komma fram till saker som inte skapar pengar.
Ja, och när Columbus seglade mot Indien tyckte de flesta att det var ologiskt och idiotiskt för att det bara fanns hav och faror åt det hållet. INGEN tyckte att det var logiskt att de skulle finnas en hel jädra kontinent mellan Europa och Indien åt det hållet. Ingen. Inte ens Columbus, som tyckte att det var Västindien han kommit till. Men att det för den tidens människor inte var logiskt har ingen betydelse för Amerikas existens. Européerna kunde hitta till Amerika för att Columbus tjatade till sig resurser, inte för att Portugal var ett land där man tilläts vara fri och logisk i tanke. Det var tur (beroende på från vilken vinkel man ser det). Inte logik.
Så när Aktivarum, och andra som intresserar sig för att göra (ideo)logiska slutledningar från forskning, hävdar att något måste vara sant för att det är så logiskt så blir jag väldigt trött. Forskare har minst fyra års universitetsutbildning med sannolik specialisering och därutöver en minst fyra år lång forskarutbildning. Det är alltså totalt allra minst åtta års utbildning för att kunna avgöra vilka premisser det är värt att gå vidare med samt vad som är logiska slutsatser att dra av ett material. Det betyder inte att de alltid har rätt, förstås, men det betyder att sannolikheten för att de ska ha rätt är satans mycket högre än för någon som skaffat sig sina kunskaper via Google och Wikipedia. Ganska logiskt, om man tänker efter.
Jag skulle vilja skriva om två saker som kanske verkar helt oberoende av varandra men som, har det i dagarna visat sig, väldigt mycket hör ihop. Det blir säkert ganska långt, men det är viktiga saker och viktiga saker ska man som bekant undvika att förkorta alltför mycket.
1
Sannfinländarnas riksdagsledamot Olli Immonen skrev, som ni alla vet, ett mycket hätskt Facebookinlägg där han manar sina bröder till kamp mot den stora fienden mångkultur. Det är i sig väldigt, väldigt illa, men vad som följde i dess kölvatten från Sannfinländarnas sida är betydligt värre. För det första tog det många dagar innan partiledaren och det här landets utrikesminister Timo Soini kom sig för att kommentera. Eller. Egentligen var det väl mer av en kvasikommentar i vilken han sa ungefär ingenting om sakfrågan. ”Jag kommenterar när det finns anledning att kommentera.” Han tog alltså inte avstånd från Immonens inlägg. Andra betydande personer inom Sannfinländarna, som till exempel ungdomsförbundets ledare, har dessutom uttryckt sitt tydliga stöd för Immonen. Att vara emot mångkultur är en bärande tanke inom partiet, säger de.
En av de sakerna som i det skedet störde mig (och många andra) var att ”mångkultur” inte är definierat. ”Mångkultur” har blivit en term som rasister använder när de inte vill erkänna vad de är. Man får säga att man är emot mångkultur, men rasist vill ingen vara.
Men så kom Jussi Halla-aho och definierade termen, i en intervju med YLE. Han säger så här, på frågan vilken sorts mångkultur han motsätter sig:
”Det är en bra fråga, eftersom man lätt blandar ihop begreppen helt medvetet i den här diskussionen. Med multikultur avser jag ett samhälle där många kulturer, språk och etniska grupper lever sida vid sida. Så har det ju varit i Finland genom tiderna. Den mångkultur som nu är på tapeten under de senaste 20 åren handlar om tiden då inflyttning varit aktuell i Finland. Då handlar det mera om ett ideologiskt sätt att närma sig inflyttning. Den mer exotiska inflyttningen från tredje världen anses i sig vara värdefull och eftersträvansvärd, eftersom den ökar samhällets mångkultur […].”
Vad Halla-aho säger är alltså att han egentligen inte är emot olika kulturers blandning. Han vet att det är så det har sett ut i Finland så lång tid tillbaka vi kan säga något om kulturen (läs: kulturerna) här. Vad han är emot är alltså ”exotiskt inflyttning” från tredje världen. Enligt Wikipedia är det här gröna tredje världen:
Ungefär Afrika, Asien samt Central- och Sydamerika.
Européer är ok. USA också. Till och med Australien som ligger på andra sidan jorden är ok. Halla-Aho, Immonen, Soini och de andra typerna i regeringspartiet Sannfinländarna är alltså i praktiken emot inflyttning av personer med annan hudfärg. Det här är inte motstånd mot mångkultur, utan rasism och vi måste kalla det för vad det är. Rasism. Det här gör Sannfinländarna till ett rasistiskt parti. Det betyder inte att alla som röstar på dem är rasister. Många röstade säkert som en protest mot etablerade system eller för att de, innan Sannfinländarna satte sig i en högerregering och började skära ner på skola, vård och låginkomsttagares möjligheter, trodde att de stödde ”den lilla människan”. Men bara för att alla partimedlemmar eller alla som röstar på dem inte är rasister betyder det inte att det inte är ett rasistiskt parti.
När Finlands utrikesminister och Sannfinländarnas partiledare visar sitt indirekta stöd för Immonens, Halla-ahos och liknandes kamp mot mångkultur stöder han rasismen i partiet. Tillsammans institutionaliserar de rasismen. Och vi ska inte inbilla oss att det här är lösa ord från någon ensam juntti (även om många envisas med att tycka att det är förmildrande omständigheter att Immonens inlägg skrevs en sen fredagskväll) utan från en medlem i regeringen. En av beslutsfattarna i landet. Understött av utrikesministern och andra beslutsfattare.
Den sortens våldsbejakande retorik som Immonen använde är dessutom rakt ut fascistisk. ”Fascist” är ett sånt där ord som man ska vara försiktig med för alltför ofta används det bara för att skälla på dominanta typer man inte riktigt gillar. Fascismen är dock ett politisk-ideologiskt system, som kanske främst kopplas till Mussolinis Italien, med auktoritärt styre och tydlig våldsbenägenhet. Inom fascismen vurmar man för nationen, och särskilt en nationell revolution, och godkänner inte demokrati. Samtidigt finns det ett förakt och en misstro mot medierna och allting som har med kommunism (eller misstänkt kommunism) att göra.
Från YLE:s intervju:
”Det gäller att förstå att medierna inte är våra vänner, summerar Halla-aho.”
Jag säger inte att man ska tro på allt man läser. Tvärtom. Men den här genomgående misstron mot journalisters nyhetsrapportering som kännetecknar Sannfinländarna (och Sverigedemokraterna) den är sanslöst farlig. Den leder rakt in på den fascistiska, diktatoriska vägen där en ledare bestämmer vad som är sant eller falskt och där man skapar sig sina egna kanaler med godkänd ”fakta”. Immonen är förresten dessutom medlem av YLE:s ledningsråd men tycker att man inte ska tillåta ny finsk film, utan bara skildringar av krig. Allt detta sker, som vi fått se, med partiledarens stöd. Sannfinländarna är alltså inte bara rasistiskt utan också ett parti med klara fascistiska tendenser.
2
I allmänhet drar jag alltid öronen åt mig lite när folk vill göra upp med till exempel Sveriges koloniala förflutna. Sverige var förstås delaktig i kolonialismen. Absolut. Sverige handlade också med slavar. Jodå. Men det är ändå inte riktigt så enkelt, och Sveriges koloniala förflutna kan inte jämföras med dito i t.ex. USA eller Storbritannien. Det koloniala förflutna som begrepp handlar inte bara om vad man sysslande med under kolonialtiden utan minst lika mycket om vad som hände efteråt och vilket sorts folkligt medvetande som finns. Till exempel hade det Osmanska riket en synnerligen välutvecklad slavmarknad och koloniserade sina grannar, men det är likväl problematiskt att tala om dagens Turkiet som en kolonialmakt.
Men.
Den tredje världen har skapats genom kolonialism. När begreppet ”tredje världen” myntades på 1950-talet så var det för att beteckna den delen av världen som hamnat efter väst (första världen) och östblocket (andra världen). Anledningen till att de har ”hamnat efter” är att västvärlden under århundraden har sugit ut deras rikedomar, tömt länderna på naturresurser och från t.ex. Afrika fört bort närmare 12 miljoner människor som slavar. Många av länderna har fortfarande gränser som är dragna med linjal av män med bättre vapen och har inte fått chans att utveckla starka interna politiska system. Många av länderna fick sin självständighet på 1900-talet. Indien blev självständigt från Storbritannien 1947, Algeriet från Frankrike 1962 och Somalia var på 1940-talet ockuperat av Italien, innan det hamnade under Storbritannien för att sedan delas i två delar vilka igen slogs samman på 1960-talet för att senare falla i bitar.
Vi, här uppe i Norden, har tjänat på och tjänar fortfarande på kolonialismen. Vi tjänar på att leva i den första världen som hämtade rikedomar och arbetskraft från den tredje världen, inte bara för vi hade turen att födas i fred och demokrati utan för att våra länders ekonomi fick fart av kolonialismen. Även om Sverige (och Finland, som ju vara samma land när det började) inte var insyltat på samma sätt som andra ställen så har Sverige och Finland precis som många andra länder i första världen byggt sin makt och rikedom på andras bekostnad.
Så.
När dagens rasism, maskerad som antimångkultur, vill stänga dörrarna för tredje världen gör man det från en maktposition baserad på kolonialism. Visste ni till exempel att den biljett många av flyktingarna från t.ex. Syrien köper kostar många gånger mer än vad det hade kostat att köpa en flygbiljett och sitta på ett flyg och käka nötter ur en liten plastpåse istället för att guppa runt i en gummibåt på Medelhavet? De hade kanske haft pengar till att packa med sig kläder och annat och sedan komma hit, lite mindre trasiga i själen. Visst ni att det finns regler på EU-nivå som säger att dessa flyktingar inte har rätt att köpa en flygbiljett och komma till våra länder för att söka skydd från krig? Det gör det. Vi låter dem hellre drunkna i Medelhavet än ger dem en trygg hamn. Så att säga. Dessutom är det en bisarr myt att de miljoner flyktingar från Syrien som har tvingats fly inbördeskriget skulle ha orsakat massflykt till Europa.
Det hade inte funnits någon ”tredje värld” att jämföra vårt välstånd med om inte vi hade skapat den världen. Vi har skapat den tredje världen – inte dom. Men faktum är att tredje världen inte alls ligger så mycket efter som vi tror numera. Utvecklingen i de länderna är enorm och våra fördomar betydligt svårare att förändra än situationen i tredje världen.
Visst finns det kulturella skillnader, och visst är kan det vara problematiskt när kulturer möts (se bara på alla norrlänningar som traumatiserats av vistelser i Stockholm) men Immonens utspel och Sannfinländarnas politik handlar inte om kultur. Halla-Aho säger det själv. Det handlar om ”ras” och om tanken på att vit är bättre än icke-vit och att det vita måste hållas rent från icke-vita inslag. Det handlar om vit makt, rasism och gryende fascism.
Nästa steg är förstås att fundera över varför det är dåligt att bygga en regering baserad på vit makt, rasism och gryende fascism. Jag har skrivit om det förr, så det enda jag skulle vilja tillägga här är att ett sådant samhälle aldrig är demokratiskt. Det finns ingen folkvilja – bara en av en stark ledare tolkad folksjäl som alla har att anpassa sig till. Som Nordkorea. Det är inte ett fritt land ens för den med rätt hudfärg. Inte ens finländare skulle vara fria i den sortens samhälle Immonen och hans gelikar drömmer om.
Joakim Lamotte har skrivit en krönika om hur folk måste sluta försöka göra sina barn könsneutrala. Han är inte den första och säkerligen inte den sista. Folk blir som fullkomligt besatta av det där med könsneutrala barn och hur vi nu måste förhindra att det händer.
Och jag har ju hängt rätt länge i det här famösa genusträsket och mött och diskuterat med massor av de föräldrar Lamotte hänvisar till när han skriver om ”intensiva och nervösa konversationer” om hur man ska genomföra någon slags genusmedveten uppfostran. Missuppfatta mig inte nu, men många av dem går mig fullkomligt på nerverna. Varför? För att jag själv inte är där längre. På samma sätt orkar jag inte lyssna på folk som snackar BF (beräknat förlossningsdatum), ägglossning, babyförberedelser, vagnsinköp, nyfödingsbajs eller amning heller trots att jag levde i den konversationen för kanske 8 år sedan. Där och då fanns det inget viktigare. Där och då var jag en del av det som jag nu får utslag av att lyssna på någon längre stund. Men att jag nu befinner mig någon annanstans i världen av prioriteringar betyder inte att inte andra människor behöver föra samma konversationer nu.
När barnet väl har kommit och man står där med famnen full av det mest värdefulla, när hela ens väsen stannar upp och ställs på sin spets i detta nya liv man har anförtrotts, då möts man också av nya orosmoment. För många av oss som hade den stora lyckan att få ett friskt barn blev det orosmomentet hur man ska vara tillsammans med sitt barn så att barnet växer upp utan tyngden av att leva upp till skadliga stereotyper. Det blir rätt många intensiva och nervösa konversationer av det, om vi säger så. Och experimenterande förstås. Fast i ärlighetens namn har jag nog experimenterat mest med sömnen för holy crap, Batman, vad mina kids har sovit dåligt. Så vi har experimenterat med samsovning, nattningsmetoder, nappar och gosedjur – allt för att hitta den metod som passar vår familj bäst. Uttrycket ”experimentera med barnen” är något som kolumnister tar till ibland när man vill vara jävlig mot folk som inte har hittat sin metod ännu, och särskilt när det gäller folk som grubblar på genusrelaterade saker, trots att varenda käft som haft småbarn vet att de där första grumliga åren är ett enda långt experimenterande.
Men det var inte det jag skulle säga, jag skulle säga att jag, trots alla de här diskussionerna, inte har träffat på en enda typ som förespråkat att barn ska vara könsneutrala. Inte en enda. Däremot har jag träffat på en himla massa typer som vill arbeta emot de som vill göra barn könsneutrala och som härjar om barns könsidentitet. Könsidentiteten är en del av en persons identitet. För somliga är den viktigast, men för de allra flesta är den bara en liten, liten del. Jag är kvinna, men jag identifierar mig mer med begrepp som förälder, historiker, tårtfanatiker, genusforskare och kattslav.
Jag tycker synd om den mamma som Lamotte såg på tåget, som satt med sin lille son i en klänning han inte ville ha på sig. Jag har själv haft det likadant med barn som fullkomligt tokvägrar att ha på sig vad de just då har på sig. Oftast rör det mössan som de sliter av och kastar åt fanders – gärna ut genom tillfälligt öppna dörrar. Ibland rör det fel tröja. Fel tröja är väldigt random eftersom fel tröja kan vara rätt tröja 20 minuter innan den förvandlas till fel tröja och måste bort. Dessutom hade vi en ganska lång period då dotterns kläder ofelbart började klia så fort vi gick på fest, och hon därför var nästan näck redan innan vi hunnit ta av oss jackorna. Ja, och strumpbyxor ska vi inte ens tala om.
Att pojken på tåget ville ha bort klänningen kan ha tusen miljoner olika förklaringar. Kanske hade han drabbats av det där vår dotter hade som gjorde att det kliade och han behövde vara naken? Jag säger inte att det är uteslutet att mamman hade uppmuntrat honom lite väl mycket till att ha klänningen på och att han på tåget sedan blivit så obekväm med valet att han ville ha bort den. Sånt händer. Men att det skulle vara utmärkande för genusmedvetna föräldrar är absurt för är det någonting som de där nervösa konversationerna behandlar så är det hur man stärker sitt barn i att välja kläder som barnet själv känner sig bekväm med. Oavsett om det är en pojke i klänning eller en flicka i klänning eller ett barn som inte riktigt känner sig hemma varken som pojke eller flicka och som har en hunddräkt och bara svarar på namnet ”Pricken”. (Vår son vägrade svara om han inte tilltalades som Lilla-Mamma-Orm-Hunden en lång period, och han gick inte då utan ålade sig som en orm. På tal om experiment.) Jag har sett många fler föräldrar som insisterar på att klä sina barn som små vuxna (med slips på sonen och klänning på dottern) vars barn är mycket obekväma med utstyrsel och uppmärksamhet än vad jag sett genusmedvetna föräldrar pressa sina barn att ha en viss sorts kläder.
Och det här är viktigt så jag skriver det med versaler men ATT EN POJKE HAR KLÄNNING GÖR HONOM INTE TILL MINDRE POJKE. Det finns alltså inte ens ett litet korn av könsneutralitet i att en pojke har klänning. Inget alls. Varför? Därför att kläder och yttre attribut bara är en liten del av hur vi lever vår könsidentitet. Könsidentiteten bestäms inte av kläderna. Ingen har någonsin blivit förvirrad i sin könsidentitet av att ha på sig kläder som symboliserar ett annat kön än det man identifierar med. Till exempel har jag byxor nästan varje dag och känner mig inte det minsta förvirrad, trots att man för inte så länge sedan var säker på att det där med byxbärande kvinnor skulle leda till jätteförvirring och samhällskollaps.
Om man nu vill hålla på och skrika att vi inte ska göra könsneutrala barn och att könsidentiteten är viktig vore det ju prima om man först visste vad könsidentitet är. Då skulle man förstå det absurda i att tro att en pojke i klänning skulle ha någonting med saken att göra.
En typ här i Finland roade sig med att sent på midsommarkvällen (eller tidigt morgonen efter, det är helt en tolkningsfråga) skicka meddelanden till bland andra Naisten Linja och Kvinnoförbundet Unionen. Unionen stöder kvinnors verksamhet och arbetar aktivt mot könsdiskriminering. Naisten Linja arbetar i princip ideellt med att hjälpa kvinnor som har blivit utsatta för våld. När en kvinna sitter ihopkrupen i ett hörn av sin lägenhet och med sin kropp skyddar sitt barn från den våldsamme fadern är det till Naisten Linja hon hör av sig för att komma i trygghet. Dit skickade alltså den här typen meddelanden om hur han skulle sätta på deras döttrar i röven.
* paus för förtvivlan över mänskligheten *
Och det är inte vilken typ som helst, det är en av de starkaste rösterna bakom mansrättsrörelsen, som har fått sin bok om den nya manligheten hyggligt positivt recenserad i Helsingin Sanomat och som har både medietid och inflytande. Hans ”ursäkt” var att han hade blivit attackerad av de här föreningarna. Tja, Unionen har aldrig skrivit någonting om honom alls och Naisten Linja har inte skrivit något om någon ungefär nånsin för det är ett skyddshem. De attackerna han försvarade sig mot är i så fall intellektuella attacker mot hans version av manligheten.
Det ska ganska mycket till för att jag ska säga att några vissa uttalanden handlar om makt, men nu är det på sin plats. Mr. Dude och alla de som håller med honom nu vill försvara den maktposition män har gentemot kvinnor, de försvarar patriarkala strukturer. De hänvisar till yttrandefriheten (*facedesk* fgafjkraeuireahb agfhjadkadkhj) och menar att de inte kan ta ansvar för ifall någon känner sig kränkt, eftersom de i egenskap av män slår från ett underläge mot etablissemanget. Men så här: ingen i vårt samhälle som kan sitta och hävda yttrandefrihet slår från något underläge. Ingen. Den som slår från ett riktigt underläge har ingen yttrandefrihet. Och låt mig vara versal-tydlig här: ATT MAN FÅR SKIT FÖR ATT MAN SKICKAR VÅLDTÄKTSREFERENSER TILL SKYDDSHEM BETYDER INTE ATT ENS YTTRANDEFRIHET ÄR INSKRÄNKT. Ok? Ok.
De här typerna försöker inte förtvivlat skapa ett rum för den stackars underordnade mannen, de håller fast vid den maktposition de redan har. De prioriterar sin rätt att säga vad fan de vill ovan kvinnors rätt att vara skyddade från trakasserier. Och med tanke på att de här typerna också nu gör anspråk på att vilja definiera den nya manligheten vore ju det har ett ypperligt tillfälle för alla som tycker att det här är fel väg för manligheten att ta att faktiskt ställa sig upp och säga det.
Hittills har jag inte hört en enda som är nöjd med regeringsprogrammet här i Finland. Det kan förstås bero på kretsarna jag rör mig i, men jag är benägen att tro att mycket av kritiken faktiskt också beror på att det är ett skitprogram.
Så slog 86 smarta professorer, rektorer och forskningsledare sina huvuden samman och konstaterade, baserat på forskning, att de som betalar för de föreslagna nedskärningarna är *trumvirvel* kvinnorna. Grundtanken i programmet, som jag har förstått det, är att man vill öka produktiviteten och skära ner på statens kostnader. Det är ett ganska klassiskt grepp. Problemet är förstås att om man inte slänger in en ordentlig dos genustänk till den grundtanken så får man ett regeringsprogram som skär ner på de sektorer där kvinnor lever och verkar samtidigt som det satsas på männens domäner. Där är vi nu.
Regeringen vill skära i dagvården och i ersättningen man får för att vara med sina barn. Man vill spara genom att lägga över ansvaret för barnvården på familjerna, vilket i praktiken betyder mamman. ”Nej, nej, så måste det ju inte vara” skriker någon, ”det är ju kvinnornas eget val”. Men just nu är det endast 1-2 % av fäderna som tar ut vårdledighet. (Här måste jag slänga in en liten parentes om att många alltså anser denna fördelning vara jämställd. I don’t even.) Att skära i möjligheterna för mammor att ha barn i dagvård, den subjektiva rätten, kommer inte att öka antalet hemmapappor utan minska antalet mammor som får arbeta åtminstone lite. Förslag om förlängda arbetsdagar lägger en ännu större börda av hushållsarbete på kvinnor. Och detta utan att ens betrakta ensamstående föräldrar, av vilka kvinnor utgör 83 %.
Effekten av att regeringen också tänker spara miljarder på kommunerna torde vara uppsägningar, i en sektor där jämställda 79 % är kvinnor. Dessutom skärs det ner på vårdpersonal och i dagvården vilket även det är kvinnodominerade branscher. Inget av detta lär uppmuntra kvinnor att komma ut ur hemmen. Samtidigt ger regeringen ekonomiska lättnader till dem som arbetar. Utanför hemmet alltså. De kvinnor som rent av startar upp småskaliga arbetsplatser för sig själva genom att ta dagisbarn till sig, när de ändå är hemma med egna barn, räknas inte med bland företagarna.
Regeringen vill också spara på äldrevården vilket sannolikt slår hårdast mot kvinnor eftersom, och här kommer vi till de långtgående effekterna av löneglappet, kvinnor utgör största delen av de fattiga pensionärerna. Kvinnors medelpension ligger på 15823 euro per år medan män får 20473 euro. Jag kan inte räkna procent men det är en ordentlig skillnad. Och jag säger inte nu att män inte skulle ha förvärvsarbetat mer och därför förtjäna den pensionen, men jag vidhåller att kvinnor inte har samma chans att förvärvsarbeta som män. Med det nya regeringsprogrammet blir det ännu svårare. Med det nya regeringsprogrammet har kvinnor ännu mindre möjlighet till ekonomisk självständighet.
I helgen kryssade vi till Sverige för några timmar i Stockholm. Det finns mycket jag skulle vilja berätta men här kommer bara som hastigast några iakttagelser:
* Eftersom jag skötte om barnen befann jag mig aldrig på några ställen som typiskt skulle betecknas som festplatser på båten. Likväl hann jag se fyra olika män antasta lika många olika kvinnor som de, av allt att döma, inte kände. Det är det där med att ta tag lite i armen och försöka övertala att komma med. Att gå väldigt nära och kommentera utseende och sedan följa med tätt bredvid några steg när kvinnan vänder sig bort. Att röra vid, oinbjuden. Att inkräkta på kvinnans personal space och inte ta några som helst hintar om att det känns obehagligt. Med två små barn i släptåg fick jag ändå min beskärda del. Så många män som tar sig friheter att inkräkta på kvinnors varande och göra oss obekväma.
* Stockholm är fyllt av sportiga människor i spandex.
* Jag undrar om många pappor som tror och hoppas att det ska bli lättare och roligare att umgås med sin unge när de där första svåra åren av beroende av modern och amning är över sedan blir väldigt besvikna. Är det månne vanligt att pappor tröttnar på barnen där i treårsåldern och ger upp för att ungen inte vill lyssna? (Vilket alltså inte har att göra med pappan egentligen, utan med att det knappast finns en treåring i världen som är mottaglig för goda råd.) Männen vet hur något ska vara och vill förklara för att hjälpa men gör det genom att ta saker ur barnens händer och rätta, istället för att förklara och kompromissa. Jag såg till exempel en pappa idiotförklara sin dotter, kanske 4 år gammal, som ville spela Tetris. Pappan mer eller mindre knuffade henne åt sidan, sa till henne att inte röra för nu skulle han visa och suckade sedan högljutt när dottern protesterade. Pappan ville spela Tetris på traditionellt vis, genom att stapla och få bort rader, men när jag tittade lite mer på vad dottern sysslade med sorterade hon figurerna efter färg. Hon var inte alls bråkig och korkad, hon spelade bara ett alternativt Tetris.
* Jag är inte gjord för stormiga hav. Blörk.
* Jag älskar, älskar, älskar vad Vasamuseet har gjort med ansiktsrekonstruktioner av några av dem som drunknade när regalskeppet Vasa sjönk. Att ge namn (även påhittat), ansikte och historia till dem som annars skulle ha glömts bort är så sanslöst viktigt.
För ett par veckor sedan skrev fyra studenter vid Columbia University en artikel om hur de vill att lärare vid universiteten tillhandahåller triggerwarnings. En av studenterna, som tidigare varit utsatt för sexuellt våld, hade nämligen tagit illa vid sig av våldtäktsscenerna i Ovidius Metamorfoser – ett standardverk inom klassisk litteratur. Studenterna skriver:
”These texts, wrought with histories and narratives of exclusion and oppression, can be difficult to read and discuss as a survivor, a person of color, or a student from a low-income background.”
De har startat ett forum för att ge
”students, professors, and faculty a space to hold a safe and open dialogue about experiences in the classroom that all too often traumatize and silence students.”
I vissa fall kan jag tycka att triggerwarning (TW) är helt på sin plats och i andra har jag inga problem med att tolerera dem om de gör något gott för andra. Till exempel är jag med i flera olika Facebook-grupper som har TWs och det tycker jag är helt ok. Det är frivilligt att vara med och grupperna är till för att alla dess medlemmar ska känna sig nöjda och tillfreds med vad som förekommer i gruppen. Det är forum där man ska få välja vad man vill se.
Ett universitet är dock inte ett sådant ställe. Ett universitets funktion är inte att ha studenter som är nöjda och tillfreds med allt innehåll. Ok, det låter hårt, men låt mig förklara.
Studenterna vid Columbia University som kräver TWs på undervisningsmaterialet talar bland annat om att det ska finnas mekanismer som stöttar studenter som har identitetsbaserade meningsskiljaktigheter med lärarna för att studenternas identiteter är viktiga i klassrummet. På ett filosofiskt plan låter det kanske helt rimligt, men vad betyder det i praktiken? Vad betyder det i praktiken att den förstaårsstudent som har meningsskiljaktigheter med sin professor angående till exempel tolkningen av Metamorfoser, eller Förintelsen eller vad som helst ska ha rätt till stöd för sin identitet i sin tolkning? Om vi hårdrar det; skulle en student som identifierar sig som nazist ha rätt till stöd för en identitetsbaserad tolkning som förnekar Förintelsen? Och om hen inte skulle ha det, var drar vi gränsen för vems identitet som är viktig och vems som inte är det?
Jag har undervisat i flera kurser på universitetet, bland annat i Genushistoria. Genushistoria som ämne innehåller en mängd olika aspekter som kan vara triggande för somliga men som man helt enkelt inte kommer ifrån. Vi kan till exempel inte förstå dagens våldtäktskultur om vi inte förstår hur våldtäkt som fenomen har utvecklats. Från att vara bortförande (raptus) till att ha sexuella inslag, från att vara ett brott mot flickans familj till att vara ett brott mot henne, från att vara något som begicks enkom mot unga, ogifta kvinnor till att inkludera kvinnor och män oavsett civilstatus. Det finns mängder med saker som är tunga att läsa om eller att prata om men som verkligen förtjänar att vi likväl gör det – att vi fortsätter att forska i mekanismerna bakom. På Internetforum kan man få en TW och välja att läsa något annat i stället, men på universitetet ska studenterna bearbeta även tungt material. På universitetet är det vår skyldighet att bearbeta även tungt material.
Studenterna säger sig inte vilja inkräkta på lärarnas akademiska frihet beträffande undervisningsmaterial men, i ärlighetens namn, är det inte vad som framkommer av deras protest. De talar bland annat om att studenter som tagit kurser i västerländsk civilisation upplever att undervisningen inte ger utrymme ”for their experiences in the Western world”. Här någonstans ringer det en varningsklocka för mig. Undervisningen ska nämligen inte handla om studenternas upplevelser utan om vad forskningen har kommit fram till – även om det är två helt skilda saker. Det är lite som när man talar om mäns våld mot kvinnor och någon random dude kommer och säger att han aldrig skulle slå en kvinna så statistiken kan inte stämma. Om jag föreläser om gifta kvinnors juridiska ställning i början av 1800-talet utgår jag ifrån sådant som gjorde att kvinnor inte klassades som fullvärdiga medborgare. Jag kanske nämner att det säkert var jobbigt för män att ha försörjningsansvar också, men det kommer inte att vara i fokus. Sitter det då någon typ av den sorten som brukar diskutera här på bloggen och som hävdar att kvinnor glider runt på en räkmacka och bara vill ha feta plånböcker bland studenterna förbehåller jag mig rätten att inte ta upp hens synpunkter som valida invändningar.
Och jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här utan att framstå som en förmäten besserwisser, men vi som undervisar är ju ändå på plats för att vi är experter i ett visst ämne och studenterna är på plats för att de ännu inte är experter på det ämnet. Jag älskar förvisso studenter som utmanar och ifrågasätter, men det ska vara på basis av bildning – inte identitet. Det ska vara ”jag har läst” och inte ”jag tycker”.
Samtidigt är det förstås viktigt att studenterna känner att lärarna lyssnar på dem. Jag skulle personligen känna mig som ett misslyckande om en student kände sig tystad eller rent av otrygg under mina timmar och jag skulle självklart ta den student som bad mig om TWs på allvar. Men det är en himmelsvid skillnad att gå ifrån att lyssna på de studenter jag har framför mig och att respektera dem, till att hela tiden behöva vara på min vakt inför om något av det material jag presenterar skulle kunna trigga någon. Genom att, som studenterna vid Columbia vill göra, lägga över ansvaret för TWs på läraren öppnar man Pandoras ask för det finns så otroligt många saker som folk ser som triggande. Studenterna vid Columbia räknar upp historia som utesluter någon eller handlar om förtryck vilket kan vara svårt för någon som överlevt, någon med annan hudfärg eller någon från en arbetarfamilj. Det finns inte en enda av mina föreläsningar som inte skulle behöva en TW i så fall. Inte en enda. Om man triggas av berättelser om sexuellt våld, sociala orättvisor och rasism ska man kanske överväga att inte läsa historia alls för det är, sorgligt men sant, historiska konstanter. Och på universitetet förväntar jag mig att mina studenter klarar av att intellektuellt hantera berättelser om sexuellt våld, sociala orättvisor och rasism för det är bara genom att studera de här sakerna som vi kan förstå mekanismerna bakom dem. Det är dit vi ska. Det är förståelse för mekanismer vi söker. Och vi kan bara komma dit genom att ta itu med svåra och tunga frågor.
Ett exempel: En kollega, den briljanta Mona Rautelin, skrev sin doktorsavhandling om barnamord i 1700-talets Finland. Hon gick igenom ett sanslöst tungt material som bestod av beskrivningar av hur unga mödrar gjort sig av med sina barn. Hon skriver om desperation, om social kontroll, om ett samhälle som inte ger utrymme för andra val men som likväl straffar och hon visar hur det, då som nu, är fullt möjligt att en kvinna är gravid utan att veta om det. Det är forskning som Rautelins som sedan ger oss perspektiv på de systematiska barnamord som fortfarande förekommer i t.ex. Indien och som ger oss kontext till de barnamord som än i dag sker varje år här i Norden. Det är otroligt viktig men också svår forskning som triggar varje normalt funtad människa. Är man nöjd och tillfreds? Sannolikt inte. Hade man på ett internetforum hellre sett en video med kattungar? Troligtvis. Men efter att man gråtit sig till sömns i några veckor når man en ny dimension av förståelse och på universitetet är det målet.
Om jag ska försöka sammanfatta lite så är jag av åsikten att det vore ett nederlag för den akademiska friheten och det intellektuella samtalet om de som undervisade skulle tvingas triggervarna. Undervisningens innehåll måste utgå ifrån forskningen – inte från studenternas identitet. Samtidigt ska den som undervisar givetvis respektera studenterna och i mån av möjlighet ta i beaktande den som ber om det, men det handlar snarare om att visa medmänsklighet och förståelse än om att triggervarna.
Hit och dit och tillbaka igen 