Tio säkra tecken på att du är i Sverige

14 november, 2011 Charlotte6 kommentarer

Den här veckan spenderar jag i Stockholm. I morse var jag så hiskeligt trött att jag hade svårt att minnas riktigt var jag befann mig – Finland eller Sverige. För att ingen annan ska behöva uppleva detta känslomässigt påfrestande limbo har jag sammanställt en checklista med tio säkra tecken på att du är i Sverige.

Du vet att du är i Sverige om

Folk tränger ihop sig för att alla ska få plats när det är rusningstid på tunnelbanan.
En latte kostar 25 spänn, och det naturliga tilltugget är en kanelbulle som ingår i priset.
En vilt främmande människa tilltalar dig, utan för att beklaga sig över din existens.
Det anses civiliserat att hälsa på städpersonalen.
De största reklampelarna uppmuntrar till att panta flaskor.
Människor runt omkring pratar minst fyra olika språk, och somliga människor inte är blonda.
En grupp vuxna män står och skrattar utan att någon nyligen åsamkats fysisk smärta.
Vuxna män skrattar.
Folk visar noll respekt för perfekta formationer med jämna två-meters-avstånd i väntan på bussen.
Det inte uppstår nervös domedagsstämning när en mening börjas med ”jag känner…”

Djävulen gör vägarna hala

14 november, 2011 CharlotteLämna en kommentar

Nu när vi går mot kallare tider börjar tidningarna fylla sina sidor med mer eller mindre dramatiska varningar om den farliga isen och förrädiska halkan. Det många inte vet är att det egentligen är djävulen som gör vägarna hala, åtminstone här i Finland.

Se bara på varningsfilmen från 1977…

Och den som vill ha den på svenska istället kan hitta den här!

Kulturkrockar · Vardagslivet

Magnus och Petski lär barnen språk

11 november, 2011 CharlotteLämna en kommentar

Ikväll hade vi myskväll: poppade popcorn, korkade upp tre olika läskflaskor och knäppte på Magnus och Petski på TV. Popcorn och läsk är standard under våra myskvällar, men Magnus och Petski gjorde entré för första gången. Ungefär sjutusenfyrahundraåttitolv gånger fick jag berätta vem som var vem, och att Magnus är från Sverige som mamma. Min förhoppning att barnen ska få höra att det inte bara är deras mamma som pratar konstigt ska snart infrias, men med ett lätt otippat tillskott till ordförrådet.

I dagens avsnitt provade Magnus och Petski hur det är att vara golfproffs och då utspelar sig följande:

Magnus och Petski sitter i en golf cart, slirar iväg och Magnus ropar:

– So long, bitches!

Därpå följer en 15 sekunder lång tystnad i familjens vardagsrum. Med ny respekt och ohälsosamt stort intresse betraktar två storögda barn TV-rutan. Tystnaden bryts av Tildas:

– Mamma, han sa BITCHES!

– Mmmm… Mamma hörde det.

– Yey! Bitches! BIATCHAAAS!

Kuriosa: Magnus blogg på finska kan varmt rekommenderas!

Kulturkrockar · Vardagslivet

En himla massa ettor

11 november, 2011 CharlotteLämna en kommentar

Idag kl 11.11, 11/11 2011 och alla med en förkärlek för numerologi fröjdas. Själv måste jag säga att jag tyckte att det var rätt överskattat. Dessutom undrar jag om jag som svensk har rätt att uppleva detta magiska två gånger, eftersom Sverige har sin fantastiska minut en timme senare? Jag tyckte nämligen att den svenska minuten var lite bättre än den finska, men jag har hört att det är så det brukar vara.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Har du glömt ordet? Lär dig ett nytt!

10 november, 2011 CharlotteLämna en kommentar

Det är med skräckblandad förtjusning som jag klickar ”se klippet”. Texasguvernören Rick Perry får hjärnsläpp mitt i en debatt om vem som ska bli presidentkandidat och kommer inte på vilka departement han vill lägga ner (ett av den är utbildningsdepartementet, och man får väl hoppas att det nu blir kvar) varpå han säger ett riktigt amerikanskt:

– Oops.

Där han glömmer orden lär jag mig nya. Den skam man känner när andra gör bort sig, den där som gör att man sätter händerna för ansiktet, olustigt vrider sig och önskar att det kunde ta slut, kallas på finska för myötähäpeä. Det är nästan lögn att uttala, men när man väl fått kläm på det är det ett oumbärligt ord.

I Sverige har vi väl ingen motsvarighet?

Lite myötähäpeä, någon?

Kulturkrockar · Vardagslivet

Dagens finska del 3

9 november, 2011 Charlotte2 kommentarer

Idag var en av de där dagarna när halva grannskapets ungar samlas hemma hos oss. Vi är de enda som pratar svenska. Med huset fullt av ungar och den vanliga rumban av matlagning/städning/torkning/medling som fyller kvällarna efter en arbetsdag är förmågan att sätta ihop grammatiskt korrekta meningar minst sagt begränsad. Ord som i normala fall är förrädiskt lika varandra blandas och felanvänds så till den grad att jag är imponerad över att ungarna ändå vågar sig tillbaka hit.

Tilda har ett plåster på benet och skulle prompt visa det för grannflickan, varpå denna förstås frågade mig vad Tilda gjort. Sanningen är att Tilda tycker om plåster och egentligen bara har en liten plopp (en mollusk) som hon envisades med att få plåster på. Förklara sen det på finska. Jag började tappert med:

– Se on tommonen… eh… niinku (Det är en såndäringa… eh… typ) och tänkte sedan säga ”pipsa”, vilket jag tyckte lät som plopp. Sedan blev jag rädd att pipsa är ordet som finnarna använder för snippa, och kunde inte minnas om det egentligen bara är översättningen på Greta Gris (som jag tror heter Pipsa Possu – vilket kanske då är Snippa Gris). Jag har ett tydligt minne av ett chockerat barnansikte som storögt blickar upp på mig från den gången jag sa till en liten pojke som drack väldigt mycket saft att

– Herrajumala kun sä juot paljon! vilket i direkt översättning betyder ”Herregud vad du dricker mycket”, men på finska egentligen är mer som ”Herrejävlar vad du dricker”.

I det här fallet nöjde jag mig med att säga ”molluski” som jag tyckte lät finskt nog.

Kulturkrockar

Dagens finska del 2

3 november, 2011 CharlotteLämna en kommentar

På kvällens danslektion försökte jag uppmuntra mina trötta dansare genom att förklara att om de bara orkade lite till skulle de snart få så starka och muskulösa rumpor att de kan knäcka nötter med dem under de snart stundande julhögtiderna. Redan här borde det har ringt varningsklockor. Ändå jag hör mig själv säga:

– Ja jouluna voitte vaikka avata pähkinöitä peffalla.

Det betyder (hoppas jag) ganska ordagrant: Och på julen kan ju öppna nötter med rumpan. Kopplingen i min hjärna mellan nötternas knäckande och våra rumpmuskler var synnerligen tydlig, men uttrycken på dansarnas bleka ansikten lät mig förstå att den kopplingen inte var lika självklar för alla. Jag är förvisso van vid just de där blickarna som säger att svenskar inte är riktigt som de ska och att min finska inte riktigt räckt till för vad jag hade tänkt säga. Ibland försöker jag förklara mig och gräver mig själv lite djupare ner i språkgropen (som den gången jag skulle ursäkta mig och säga att jag inte alls var kännissä (full) men istället spottar ur mig käynnissä (i funktion)), men den här gången var nog det kokta fläsket stekt, så att säga.

Lärdom 1: de enda skinkorna finnarna vill höra talas om vid julen är julskinkor.

Lärdom 2: i Finland finns ingen motsvarighet till svenskans uttryck ”knäcka nötter med skinkorna”.

PS: Kvällens inlägg har skrivits med hjälp av gammelkatten Katt (någon sa att Katt var ett töntigt namn och att djur måste tvåstaviga namn, så vi kallar honom Katten). Han var så koncentrerad att han glömde dra in tungan. Det händer gamla katter ibland.