Godsaker · Kulturkrockar · Vardagslivet

Dagens finska 5 (och recept på godaste julkolan!)

Tilda och grannflickan sitter i köket och tjoar. Jag känner mig mild och modig, och frågar om de vill laga kola. Grannflickan stannar upp och stirrar skräckslaget på mig.

– Kuolaa? (dreggla)

Jo, visst, nära nog. Flickorna skuttade vidare med sina lekar och jag fick några värdefulla och djupt uppskattade minuter ensam vid spisen. Följande recept blev till:

Julkola (räcker till två barn i tre dygn)

2 dl ekologisk vispgrädde

2 dl ekologiskt strösocker

2 dl mörk sirap

en nypa salt

1 matskedsmått ekologiskt kakaopulver

Koka allt tills kulprovet visar färdigt!

Följande saker ska ni tänka på:

* Använd ekologiskt. Dels är det bra för miljön, öppna landskap och sånt där, dels smakar det bättre. Råvarorna är mycket viktigare än vad många tror. Med bra råvaror blir allting bättre. Allt.

* Ni kanske sneglar fördomsfullt på den mörka sirapen och blir så där ”nej, jag tar nog vanlig ändå”. Gör inte det. Tro mig.

* Allt som lagas med choklad bör ha en liten dos salt. Det gör bara chokladsmaken tydligare och fylligare. Men en liten nypa räcker när du ska göra kola.

Kuriosa: En gång när jag var liten och min väna moder skulle laga kolasås tog hon 2 dl salt och en nypa socker. Det blev inte helt lyckat.

* 1 matskedsmått kakao är inte samma sak som 1 msk, jag bara råkade ha ett matskedsmått till hands när jag skulle hälla i kakao. Vill man inte ha så stark kakaosmak kan man ju ha ett halvfullt matskedsmått. Själv tog jag så där att det krävdes en stadig hand och mycket koncentration att förflytta måttet från burken till kastrullen utan att spilla.

* Kulprovet ska vara ganska fast. Jag var exalterad och nöjde mig med ett ganska sladdrigt kulprov och fick hela eftermiddagen försöka komma på sätt att få kolan att stelna tillräckligt för att man skulle kunna få loss den från de söta formar jag hällt den i. Om ni också gör samma grundläggande miss (vilket ni inte borde nu när ni blivit varnade) ska ni inte försöka rädda något genom att ställa in kolan i ugnen. Det kokar över nåt så in i *censur* och när man fått rent ugnen igen vill man aldrig mer se en kola. Åtminstone inte på ett tag.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Han, hon och hen

I finskan behöver man inte fundera på det här med kvinnligt eller manligt pronomen. Både han och hon heter ”hän”. Själv tycker jag att det är svårt att hänga med vem man pratar om, men jag antar att det är något man lär sig. I Sverige har man nu lanserat den första barnboken helt fri från han och hon och istället berättar man om ”hen”. En del av mig tycker att det är en kul idé som visar att man inte behöver nischa mot pojk-eller flickläsare för att kunna skriva en bra bok.

Men egentligen kan jag inte tycka annat än att krutet i jämställdhetsdebatten återigen läggs på fel ställe. Finland har alltid bara ”hän” och är inte ett dugg mer jämställt för det. Visst, ”Kivi och monsterhund” är könsneutral på många fler sätt eftersom man inte får veta alls om Kivi är pojke eller flicka. Jag förstår bara inte poängen. Vad tror man sig uppnå? Lika löner för kvinnor och män? Lika värdering av kvinnors och mäns arbete?

Man ska inte underskatta genus och samhällets krav, men inte heller våra medfödda benägenheter. Varför kan inte barn få lära sig att det finns flickor och det finns pojkar? Varför kan inte pojkar och flickor få vara olika? Huvudsaken är väl att de värderas lika högt, att barn oavsett kön får växa upp och veta att de är värdefulla för den de är. Där borde krutet läggas!

Kulturkrockar · Vardagslivet

Att göra saker man inte borde

Jag har en kompis som är expert på att göra saker man inte borde. Inte allvarliga farliga saker, som att bära döda griskultingar genom stan (true story!) eller kasta studsboll på ett minfält, utan helt galna harmlösa saker som i huvudsak drabbar turister på Senatstorget. En gång såg hon ett gäng holländare som låg på trappan utanför domkyrkan för att ta tuffa fotografier att visa för sina vänner när de återvände hem, varpå hon helt sonika gick fram och satte sig på en av dem. Bara så där.

En uppsjö turister har fått ofrivilliga kaninöron på foton när de allvarligt poserat framför statyn av tsar Alexander, och ännu fler kommer sedan de framkallat sina bilder finna sig grubblande över hur de egentligen kände den där vackra kvinnan med det stora leendet som står bredvid dem. I ärlighetens namn blir nog ett handfull turister också, sedan de genom sina bilder återupplever semestern i Helsingfors, konfunderade över den där som av någon anledning står halvt framför dem och vinkar åt kameran. Hade de sett den här bloggen hade de kanske känt igen en viss skribent…

Kanske turisterna då funderar över hur ingen i Finland egentligen tilltalade dem under vistelsen där, men att de ändå lyckades föreviga nåt sorts utstött original.

Det här kom jag att tänka på när jag såg den här videon, och blev vansinnigt sugen på att turistsäsongen ska öppna igen.

 

Kulturkrockar · Vardagslivet

Dagens finska del 4

Scen: Jag och sonen sitter på soffan och läser. Dottern och grannflickan leker så vilda lekar på övervåningen att de är på väg ner rakt genom golvet. Ungefär en miljon leksaker är i bruk, och eftersom det inte är nog skakas huset av bullret från när ytterligare en låda med leksaker töms på den kvadratcentimeter golv som är ledig.

Normalt pratar jag alltid svenska med mina barn, men eftersom grannflickan inte förstår svenska så bra, och jag inser vidden av att göra mig förstådd väljer jag ugriskan:

Mamman: Kaikki se mitä te (och här blir jag osäker på hur man böjer verbet ”stökar till”) eh sotku(bra start, betyder stök)tt(finfin fortsättning, är man osäker är dubbla konsonanter ett säkert kort)ee(och dubbla vokaler)tte(ändelsen för de mesta i tredje person plural) te eh (misströstar så smått) siivotatte (nästan i närheten!).
Sonen: *vrider sig av skratt*
Mamman: *tittar förebrående på sonen*
Sonen: Du sa ”sotkutteette”.
Mamman: Mmmm… Jag gjorde nog det.
Sonen: Det heter ”sotkee”.
Mamman svarar: Oj, tack! Vad bra! Nu vet jag det!
Mamman tänker: Besserwisser.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Radiopratare och ansvar

Idag vid klockan 16 fördes i Radio X3M (en ungdomskanal på svenska här i Finland) en diskussion om att vara full. Eller, egentligen kanske diskussion är fel ord, för det var snarast ett återgivande av små anekdoter från helgens lillajulsfester (då många svenskar bakar pepparkakor och lussekatter drar många finnar årets hårdaste fylla vid första advent). En av radiopratarna konstaterade att hon hade varit nykter, och således bara orkat med de alltmer berusade kamraterna ett kort tag innan hon gick hem. Det gick ungefär så här:

Kompisarna (återberättat av radioprataren): ”Fan, går du hem för att vi är fulla eller?”

Radioprataren (återberättat av densamma): ”Nä, jag går hem för att jag INTE är full.” Asså, man bli nog tråkig när man är nykter.

Jag kan inte låta bli att fundera över vilket sorts ansvar man har när man har privilegiet att folk lyssnar på en. Man kan förstås inte alltid vara jätterolig eller ha något revolutionerande intelligent att säga, men det finns gånger då man hellre borde sätta på en låt än fortsätta prata. I ett samhälle där alltfler dricker alltför mycket och där barn som knappt ens kommit in i tonåren super sig redlöst berusade är det värt att tänka på vad ens egen status som kulturskapare och opinionsbildare på radio faktiskt innebär. Att lättvindigt konstatera att den som är nykter är tråkig är ett hån mot alla oss som valt bort alkohol, och fult mot alla dem som dagligen kämpar för att hålla sig nyktra.

Radiopratarna fortsatte återgivningen av helgens festligheter med att berätta hur folk liksom varit så fulla att de slocknat. En hade slocknat på gatan, en annan blev buren hem av sina kompisar. Istället för att, som radiopratarna gjorde, fråga sig var den bra baren låg kunde man fråga sig om den som vaknade frusen utomhus i novembernatten eller de som fick avbryta sin kväll för att konka hem sin packade kompis håller med om att nyktert är tråkigt.

Jag dricker inte alkohol men det har aldrig påverkat mina utekvällar, på annat sätt än att de blir billigare. Jag hoppas att jag inte behöver alkohol för att vara rolig och trevlig, och jag vet att jag inte behöver det för att vara den som dansar på borden eller stannar uppe längst. Väldigt sällan upplever jag det som ett problem att vara nykter när mina vänner dricker, för bra sällskap är bra oavsett om det finns alkohol med i bilden. Om jag mot all förmodan är på en fest där folk spyr eller slocknar på obehagliga ställen är jag glad att jag är nykter nog att enkelt kunna välja bort den festen och gå hem, och har inte en enda gång tänkt att det vore härligt om jag också var packad för att det på något sätt skulle göra det mindre vidrigt. Säkert upplever jag en del människor som mer störande för att de är fulla och jag inte är det, men som nykter har jag en bättre chans att med äran i behålla komma ur sådana situationer.

Jag vill absolut inte mästra och säga vad man får säga eller inte i radio, men jag skulle gärna se lite mer eftertanke kring vilka värden man ger till dem som kan tänkas lyssna på en kanal som radio X3M en måndag klockan 16. En kvalificerad gissning är att de flesta hör till en åldersgrupp och en kultur som inte behöver uppmuntras till att dricka mer alkohol.

 

Kulturkrockar · Nyhetsplock · Vardagslivet

Mångkultur eller tvångkultur

På dagens Signerat skriver Erik Helmerson om bekymren med hur man ska fira religiösa högtider i skolan i Sverige, med tanke på stundande advent. För många i Finland känns liknande besvär säkert väldigt avlägset. Mina egna barn som går på ett kommunalt dagis har utan min vetskap fått gå på påskgudstjänst trots att varken jag eller min man är kristna. När jag påpekade för personalen att jag inte ville att mina barn deltog i gudstjänster fick jag förvånade miner och ”oj då, vi har aldrig hört om att någon inte skulle vilja vara med”. Här i Finland rör debatten snarast huruvida man ska be bordsbön i skolan än om man får fira advent eller ej.

Jag antar att en stor del av skillnaden i inställning ligger i Sveriges betydligt mer utbredda mångkultur. Visst, det finns många i Finland också som skriker om att mångkulturen är ett problem och att det finns för många invandrare men statistiskt sett är Finland ett synnerligen homogent land. En av de sakerna som invandrarkritiska finska röster ofta hänger upp sig på är att man inte vill bli som Sverige. Det mångkulturella land jag älskar just för dess färger blir ett skällsord och ett exempel på hur illa det går när man öppnar sina dörrar.

Gissa om debatten om adventsfirande kommer att ge dem vatten på kvarnen.

När mina barn, som är tre och fem år gamla, följde med på påskgudstjänst blev jag heligt förbannad. Det är inte så enkelt som icke-kristen förälder att förklara hela den där korsfästelsegrejen för två små barn. ”Synd” är i deras värld en vardaglig klagan i stil med ”synd att det regnar”, inte ett medfött arv från Adam och Eva. Men man måste skilja på gudstjänst och kulturell ceremoni. Jag kan inte komma på en enda svensk eller finsk högtid som inte under århundradens gång har anpassats till kulturen i så hög grad att den rent religiöst kristna spillra som finns kvar är försumbar om man inte väljer att lyfta fram den. I vår familj firas både påsk och jul, men utan Jesus och med vår kultur. Det går riktigt bra att vid advent tända ljus, äta gott, tänka på sina nära och kära och vänta på julafton och tomtens ankomst. Verkligen, är det fortfarande någon som tror att julklappar, julgran, tomtar eller lussekatter är religiösa attribut?

Men allt är ju vad man gör det till. I min hemstad firades alltid alla avslutningar i kyrkan (en underbar byggnad från 1300-talet), men det får man inte längre eftersom vissa kan ta illa vid (trots att kyrkan är den enda byggnaden tillräckligt stor för liknande ändamål). Det känns helt bisarrt. Man trippar som små tomtar kring julegröten för att undvika problem, men skapar sig istället desto större. Om vi för ett ögonblick ponerar att den kristna versionen av verkligheten är sann är det knappast farligt att gå in i kyrkan, utan snarare gynnsamt för alla oss som inte tagit till oss Guds ord och annars med största sannolikhet lär brinna i helvetet när den dagen kommer. Om det är så att Gud inte finns är det väl skit samma, och allt som har hänt är att vi små människor gjort en höna av en fjäder. När ska vi svenskar lära oss att alla inte kan få medalj, saft och bulle alla gånger? När ska vi lära oss att den mångkultur så många av oss hyllar blir en tvångkultur när allas behov ska tas i beaktande in absurdum?

Att jag inte vill att mina barn går på gudstjänst betyder inte att de inte får vara med i allt annat firande. Grejen är att jag inte vill att någon predikar för mina barn, oavsett om det gäller Gud, växthuseffekten eller nya tuffa leksaker. Vi går ofta i kyrkan (enligt barnens egna önskemål ska vi härnäst besöka Uspenskijkatedralen) för att det är magnifika byggnader, fulla med kultur och vittnen till århundraden av mänskliga upplevelser. Ofta tänder vi ett ljus för vår familj i Sverige, för att vi tänker på dem och saknar dem. Alla ritualer – sådd, skörd, tända ljus, äta mat – kan ges en religiös dimension men det måste ligga i varje människas eget hjärta att tro eller inte. Så jag ber en stilla bön; offra inte adventsfirandet på mångkulturens altare, för de enda som gynnas av det är mångkulturens motståndare.

 

Kulturkrockar · Vardagslivet

Sura tanter

Om du står i rulltrappan bakom en tant som är så gruvligt i vägen att du i din stress upplever henne som en lägre livsform oförtjänt av luften hon andas, och sedan tänker det tyst inne i huvudet med den inre rösten är det viktigt att kontrollera att det inte samtidigt råkar sägas med den yttre rösten. Det kan tydligen uppfattas som oförskämt.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Det här med att åka tunnelbana

Jag erkänner att det inte talar till min fördel att det tog mig tre dagars tänkande och ungefär 15 kilometers promenerande innan jag insåg att jag höll kartan uppochner utanför hotellet. Däremot vidhåller jag att det är märkligt att vad som på kartan (när man håller den åt rätt håll alltså) ser ut som en alldeles vanlig väg någonstans på mitten avbryts av trappor, och att dessa är gömda bakom en byggarbetsplats.

Svänger vägen? Närå. Den fortsätter en byggarbetsplats och fem trappor senare rakt fram.

Från det att jag insåg att det gick att komma förbi och på så vis förkorta promenaden till tunnelbanan med i runda slängar 25 minuter tog det mig ytterligare två dagar att hitta den nedgången till tunnelbanan som låg närmast. I fredags, min sista dag vid Riksarkivet för den här gången, stod så stjärnor och planeter i korrekta vinklar för jag gick åt rätt håll OCH ner på rätt ställe. Som om det inte vore nog med flyt stod tåget inne när jag kom ner och med en känsla av att vara oövervinnerlig, världsvan och snyggast i stan skuttade jag på.

SCORE!

Jag klarade det. Jag gjorde rätt. Fy fan vad jag är bra!

Tåghelvetet gick förstås åt fel håll. Redan på första stationen åt fel håll insåg jag det och med äran någorlunda i behåll hoppade jag av igen, svängde med min väska som om inget hänt och jag alltid liksom bara gör så här (vilket är sant, det var inte alls första gången jag åkte åt fel håll, men första gången jag insåg det så fort). Därefter visade det sig att inga tåg går åt andra hållet på grund av störningar på banan. Ersättningsbussar går från en vältrafikerad gata i slutet av någon av de fem uppgångarna. Att tjejen jag frågar om vägen trösterikt försäkrar att hon också var lantis en gång i tiden hjälper inte. Inte ett rätt den gången heller.

Bättre lycka nästa gång liksom.

 

Historikerns historier · Kulturkrockar · Vardagslivet

En historikernörds bekännelser

Jag har vetat sedan barnsben att jag ville bli medeltidshistoriker, men efter att nu ha spenderat några dagar instängd i ett arkiv fylls jag av förvissning att detta är rätt för mig. Följande tecken talar sitt tydliga språk:

Jag kommer inte ihåg hur man betalar med kort, utan vill betala i smör.

iach bekaennomps haermedh at iach haffwer anammath eth spraak aff aaldherdoemerlighe charachtter

På kvällen kan jag uppleva att dagen har varit fylld av bra diskussioner trots att den enda jag har pratat med är mig själv.

Jag dömer ut en kyrka som byggdes 1890 som nybyggt krimskrams.

Att dricka kattpissdoftande kaffe från en automat i ett sunkigt fikarum övergår från att kännas som ett nödvändigt ont för att säkra den dagliga koffeindosen till att upplevas som höjden av modern teknik och nutida njutning.

När en berömd bok från 1500-talet tas fram får jag hjärtklappning, tårar i ögonen och blir så exalterad att jag glömmer att fotografera insidan.

Det känns helt naturligt att alla heter Bengt och Märta. Och att deras barn också heter Bengt och Märta.

Jag vill sparka Gustav Vasa på pungen för att hans fogdar har kladdat i mina böcker.

De få gånger jag pratar med någon börjar jag alla mina meningar med att harkla mig.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Liten ordlista för den som pratar med en stockholmare

Jag har fått många kommentarer om hur härligt det måste vara för mig nu när jag är liksom ”hemma”, och jag vill å det bestämdaste dementera alla sådana rykten. Stockholm är inte hemma, och jag känner mig omväxlande som en sur finnjävel som tittar neråt och går förbi, omväxlande som den där bonnjäntan som aldrig går ner på rätt sida till tunnelbanan. Under mina första dagar här har jag vid flera tillfällen råkat ut för verbala förväxlingar, och sammanställer därmed en liten ordlista för den som pratar med en stockholmare. Vänligen observera att stockholmare i allmänhet inte uppskattar att man skrattar åt dem när de säger rev när man trodde att de menade röv. Och de menade räv.

Hursomhelst.

Stockholmaren säger: ”Det är piece of cake på cykel.”

I verkligheten betyder det: ”Så länge du med dödsförakt är villig att cykla i 30 km/h på trefiliga hårt trafikerade vägar med en gul reflexväst, en trendig hjälm och en tilltro till Stockholms bilförares respekt för cyklister som enda säkerhet är det inga problem”. Vänligen observera att det inte har något med tårtor att göra, och det är ofint att bli besviken.

Stockholmaren säger: ”Asså, det är typ max 10 minuter.”

I verkligheten betyder det: ”Förutsatt att du tar tunnelbanan åt rätt håll tar det inte mer än 10 minuter”. Observera att det inte är tänkt att du ska gå, trots att det ser ut som så när de pekar.

Stockholmaren säger: ”Ah men eller hur?”

I verkligheten betyder det: ”Jag håller med dig” eller ”Hur fan kan du tro det?”. Observera: intonation är allt!

Stockholmaren säger: ”Det är bara en liten bit rakt fram och så en liten backe.”

I verkligheten betyder det: ”Det är ungefär 2 km rakt fram och sedan backen från helvetet i 90 graders vinkel.” Observera att det inte finns några små backar i Stockholm.

Stockholmaren säger: ”Hoppa bara på bussen så tar det två minuter”

I verkligheten betyder det: ”Om du hoppar på rätt buss av de fjorton som går från den hållplatsen och den mot all förmodan går åt rätt håll tar det två minuter om du inte fastnar i trafiken”. Observera att detta är något som bara fungerar för andra stockholmare, men att det nästan alltid går att få åka med tillbaka när bussen kommit till slutet av sin rutt. Lägg då på 35 minuter.