På dagens Signerat skriver Erik Helmerson om bekymren med hur man ska fira religiösa högtider i skolan i Sverige, med tanke på stundande advent. För många i Finland känns liknande besvär säkert väldigt avlägset. Mina egna barn som går på ett kommunalt dagis har utan min vetskap fått gå på påskgudstjänst trots att varken jag eller min man är kristna. När jag påpekade för personalen att jag inte ville att mina barn deltog i gudstjänster fick jag förvånade miner och ”oj då, vi har aldrig hört om att någon inte skulle vilja vara med”. Här i Finland rör debatten snarast huruvida man ska be bordsbön i skolan än om man får fira advent eller ej.

Jag antar att en stor del av skillnaden i inställning ligger i Sveriges betydligt mer utbredda mångkultur. Visst, det finns många i Finland också som skriker om att mångkulturen är ett problem och att det finns för många invandrare men statistiskt sett är Finland ett synnerligen homogent land. En av de sakerna som invandrarkritiska finska röster ofta hänger upp sig på är att man inte vill bli som Sverige. Det mångkulturella land jag älskar just för dess färger blir ett skällsord och ett exempel på hur illa det går när man öppnar sina dörrar.

Gissa om debatten om adventsfirande kommer att ge dem vatten på kvarnen.

När mina barn, som är tre och fem år gamla, följde med på påskgudstjänst blev jag heligt förbannad. Det är inte så enkelt som icke-kristen förälder att förklara hela den där korsfästelsegrejen för två små barn. ”Synd” är i deras värld en vardaglig klagan i stil med ”synd att det regnar”, inte ett medfött arv från Adam och Eva. Men man måste skilja på gudstjänst och kulturell ceremoni. Jag kan inte komma på en enda svensk eller finsk högtid som inte under århundradens gång har anpassats till kulturen i så hög grad att den rent religiöst kristna spillra som finns kvar är försumbar om man inte väljer att lyfta fram den. I vår familj firas både påsk och jul, men utan Jesus och med vår kultur. Det går riktigt bra att vid advent tända ljus, äta gott, tänka på sina nära och kära och vänta på julafton och tomtens ankomst. Verkligen, är det fortfarande någon som tror att julklappar, julgran, tomtar eller lussekatter är religiösa attribut?

Men allt är ju vad man gör det till. I min hemstad firades alltid alla avslutningar i kyrkan (en underbar byggnad från 1300-talet), men det får man inte längre eftersom vissa kan ta illa vid (trots att kyrkan är den enda byggnaden tillräckligt stor för liknande ändamål). Det känns helt bisarrt. Man trippar som små tomtar kring julegröten för att undvika problem, men skapar sig istället desto större. Om vi för ett ögonblick ponerar att den kristna versionen av verkligheten är sann är det knappast farligt att gå in i kyrkan, utan snarare gynnsamt för alla oss som inte tagit till oss Guds ord och annars med största sannolikhet lär brinna i helvetet när den dagen kommer. Om det är så att Gud inte finns är det väl skit samma, och allt som har hänt är att vi små människor gjort en höna av en fjäder. När ska vi svenskar lära oss att alla inte kan få medalj, saft och bulle alla gånger? När ska vi lära oss att den mångkultur så många av oss hyllar blir en tvångkultur när allas behov ska tas i beaktande in absurdum?

Att jag inte vill att mina barn går på gudstjänst betyder inte att de inte får vara med i allt annat firande. Grejen är att jag inte vill att någon predikar för mina barn, oavsett om det gäller Gud, växthuseffekten eller nya tuffa leksaker. Vi går ofta i kyrkan (enligt barnens egna önskemål ska vi härnäst besöka Uspenskijkatedralen) för att det är magnifika byggnader, fulla med kultur och vittnen till århundraden av mänskliga upplevelser. Ofta tänder vi ett ljus för vår familj i Sverige, för att vi tänker på dem och saknar dem. Alla ritualer – sådd, skörd, tända ljus, äta mat – kan ges en religiös dimension men det måste ligga i varje människas eget hjärta att tro eller inte. Så jag ber en stilla bön; offra inte adventsfirandet på mångkulturens altare, för de enda som gynnas av det är mångkulturens motståndare.