DN rapporterar om fenomenet med man caves, ett ställe (företrädesvis en källare) där mannen kan få inreda och husera alldeles efter eget behag. Jag fastnar ofta i inredningsprogram från både USA och Storbritannien och den där källaren verkar betydligt viktigare än vad man kunde tänka sig.

Och visst behöver alla sin egen vrå, sin egen trygghet och sin egen tid. Särskilt i den stressade miljö som vi lever i nuförtiden. Många män i både Finland och Sverige verkar ha toaletten som det heliga rummet där ingen får störa. Själv älskar jag att få stänga dörren till mitt arbetsrum och skapa text.

Så om alla har ett behov av sin egen fysiska plats, vad är det då som retar mig så med man caves…? Visst är det bra att även männen tar initiativ till inredning och välbefinnande. Teoretiskt sett. Men var är kvinnans plats? Var är hennes egen grotta dit hon kan dra sig undan en hel dag utan att behöva bekymra sig om värre saker än att TVn inte är grannskapets största? I inredningsprogrammen brukar männens intresse för i vilket av källarens hörn bardisken ska stå jämställas med var kvinnan vill ställa spisen. Även om jag vill tolka detta som en jämlik fördelning av arbetet med mat och dryck är nog den bistra sanningen att männens vrå är frikopplad från sysslor (vilket är hela poängen) medan kvinnornas utrymmen i hemmet är köket (så att hon samtidigt kan laga mat) eller tvättrummet (så att hon samtidigt kan bearbeta tvättberget). Många män berättigar dessutom sin fristad i huset med att de i alla fall är hemma. Författaren till The Man Cave Book menar att det är bättre att mannen sitter hemma och tar en öl än ”springer ute och blir full”, som att det skulle vara de enda alternativen.

Det är hög tid att det där med att bygga sig ett gemensamt hem faktiskt blir ett gemensamt projekt. Om kvinnan är den som bestämmer i de flesta fallen (på DN nämns siffran 99 %, även om det knappast är statistiskt mätt) kommer hennes plats i hemmet förvisso kanske bli en njutning för henne, men förmodligen också ganska ensam och inte minst konstant. Så länge hon inreder hemmet till sitt kan hon knappast förvänta sig annat än att mannen betraktar det som hennes. Alltför ofta menar män att det är bättre att låta kvinnfolket hållas med inredningen för att kvinnorna ändå är de som bryr sig mest, vilket talar för att dessa män antingen inte förstått vikten av vardagsmiljön eller också inte ser hemmet som vardagen utan ett undantag. Istället för att fråga mannen om de gardiner man nyss köpt och hängt upp passar och ge honom alternativen a) säg ja och bevara friden b) säg nej och öppna Pandoras ask: be honom köpa gardinerna. Vill han inte ha gardiner: lev utan.

Alla behöver en egen fristad, men ett gemensamt hem ska erbjuda en fristad till alla som bor där och varken mannens fristad eller mannens plats ska vara ett tillägg till hemmet utan en naturlig del.

Kuriosa: Serpens Albus skrev om detta för inte så länge sedan.