Kulturkrockar · Nyhetsplock

Här i Finland pratar vi finska!

Anna Järvinen berättar sin intressanta historia om en finländares flytt till Sverige på SvD. Hon berättar om känslan av skam och att vara lägre stående på grund av sitt språk och jag kan inte låta bli att dra paralleller till hur det är att vara inflyttad svensk i Finland idag. Knappast finns det många ställen där svenskar har så dåligt rykte som här. Det finns ett utbrett missförstånd om ländernas gemensamma historia och svenskans existensberättigande på båda sidor av pölen.

De problem Anna har upplevt i Sverige finns här i Finland idag också. Som svensk kommer jag ganska lätt in i det finlandssvenska sociala sammanhanget (även om jag inte har segelbåt och alltså inte kan bli fullvärdig finlandssvensk) men står på många vis utanför det finska. Jag får fortfarande glåpord titt som tätt om hur jag borde ”åka hem” och jag har på känn att det där med att bussen går först om tio minuter inte har med saken att göra. Ibland får jag höra hur jag borde hålla käft, inte bara för att det vore bra att lära sig, utan för att jag pratar just svenska. Titt som tätt nekas jag hjälp på vårdcentralen och på en universitetskurs fick jag göra alla grupparbeten själv eftersom ingen ville ta sig an den där svensken.

Jag blir illa berörd av att det finns svenskar som behandlar sverigefinnar så som Anna beskriver, för trots mina år här i Finland ser jag mig som svensk och jag har för första gången i mitt liv fått veta hur det känns att inte få medalj, inte få saft och bulle, inte vara på toppen. Det är en obehaglig lärdom och jag hoppas att folk på båda sidor av pölen ska kunna lära sig av andras erfarenheter så att nya generationer kan få växa upp utan förstahandskunskaper av utanförskap. Näin on.

Alltså:

En finlandssvensk är en finländare med svenska som modersmål.

En sverigefinne är en finländare som flyttat till Sverige.

En rikssvensk är en svensk som flyttat till Finland.

Saft och bulle, någon?

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Why is this hotter than that – om kvinnobilder och ideal

Ni har säkert sett dem, de där bilderna där en av nutidens nästintill anorektiska modeller kontrasteras mot Marilyn Monroes fantastiska skönhet och man ställs inför frågan vad fan som hänt med idealen.

Den senaste som jag sett på Facebook är den här:

Visst, på ett sätt är det kul. Jag är själv verkligen inte en av de där från översta raden (utan kanske mer från en imaginär rad tre) och det är klart att större uppskattning av ”normala” kroppar är bra.

Men det handlar ju fortfarande om kroppen. Kvinnokroppen som ett objekt. Kvinnokroppen som ett uttryck för vad som är snyggt och inte, där nutidens kvinnoideal förkastas till förmån för ett rundare ideal som förvisso är mer hälsosamt men som fortfarande betraktar kvinnan som ett objekt för lust.

Så jag gjorde min egen och frågar mig när riktigt smarta kvinnor med en bra utbildning ska bli hetare än dem som är halvt avklädda (och av någon anledning inte riktigt kan stänga munnen).

Photo courtesy Victoria’s Secret and Indiana University.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Två män sexigt insnärjda i samma OnePiece

Som många andra roar jag mig med att fundera över hur reklam skulle sett ut om det hade varit män istället för kvinnor och tvärtom.

Ser ni det? Två biffiga män i den här OnePiecen?

För det blir inte mer patetiskt sexualiserat än så här.

Förresten skulle jag å det bestämdaste vilja avråda alla från att skaffa sig en sån där dräkt, särskilt tjejvarianten. Inte en enda av tjejerna i den tilltänkt inspirerande reklamen har nämligen lyckats få upp dragkedjan längre än till navelhöjd. Det verkar vara någon sorts konstruktionsfel.

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Att stå ansikte mot ansikte med historien

I staden Birka, på Björkön i Stockholms skärgård, dog för 1200 år sedan en sexårig flicka som arkeologerna hittade vid en utgrävning i slutet av 1800-talet. Nu har forskarna åter gett henne liv genom att ha rekonstruerat hennes ansikte och klätt henne, så att hon står inför oss, kanske just så som hon såg ut. Och hon ser liksom… svensk ut. Påminner mig om mitt hemland.

Fascinerad läser jag artikeln på DN, men så händer något. Historikern i mig drar fram källkritiken och börjar såga mening efter mening. Starkast fastnar jag för

”Egentligen är det inte helt säkert att Birkaflickan var just en flicka men de gåvor som hittades tillsammans med hennes skelett tyder på att så var fallet. Med sig i graven fick hon bland annat ett förgyllt spänne, glaspärlor och en behållare med synålar […]”

Kommer ni ihåg Bäckaskogskvinnan som hittades på 1930-talet? I hennes grav hittade man redskap för jakt och fiske och tog för givet att det var en man, ända tills det efter en bäckenanalys visade sig att hon fött flera barn. Varför har man då valt att göra sexåringen på Birka till just en flicka, trots att det inte finns uteslutande bevis? För att vi återigen applicerar våra nutida genusordningar på forntida fynd?Va, va, va?

Eller kanske för att det är mest troligt att sexåringen på Birka var en flicka, för att synålar och glaspärlor under de nästan 7000 år som skiljer Bäckaskogskvinnan från Birkaflickan blivit tillräckligt starka kvinnosymboler för att rättfärdiga en gissning. Och förmodligen för att ”kom och möt Birkahermafroditen” hade gett en helt annan klang och vetenskaplig vinkel.

Jag faller tillbaka på något som jag ofta hävdar, nämligen att kontakten mellan forskningen och samhället är mycket viktigare än vad en del forskare skulle vilja ta till sig. Vi som forskar måste ta ställning till vad som kan tyckas som betydelselösa små detaljer, som om man får skriva ”hermafrodit” när könet är okänt trots att termen egentligen syftar på en individ som är tvåkönad.

Men för den allmänna förståelsen av vår gemensamma historia är de där detaljerna inte lika viktiga. Ett vaknat intresse och en vilja att lära sig mer är betydligt viktigare, och vad kan då vara häftigare än att få möta någon som levt för 1200 år sedan och ser ut just som oss? Häftigt!

Kuriosa: På SVT Play kan man följa arbetet!

 

Historikerns historier · Kulturkrockar

Men det är väl klart att alla kan latin!

I dagens Finland där man diskuterar behovet av att lära sig svenska, och där en oroväckande stor del av befolkningen anser det meningslöst, sitter jag med C. J. Schlyters transkribering av Magnus Erikssons Landslag från 1862 och fnissar förtjust. Själva lagtexten är intressesant, men det kan vi behandla en annan gång för just nu ska vi koncentrera oss på inledningen. Schlyter rör sig nämligen helt obehindrat mellan svenska och latin, med inslag av tyska och fornsvenska, och anser inte någonstans att det vore befogat med en översättning. På sida LXV (och jodå, alla sidor i inledningen är skrivna med romerska siffror) skriver Schlyter i en not för att underlätta förståelsen av en svår passage i den vanliga texten följande underbara förklaring:

”Brefvet […] innehåller en förmaning till ordentligt erläggande af tionde, och börjas sålunda: Cum solucio decimmarum et ex ceteris testamenti institucione et ex noue legis approbacione et pocius de primiciis tam frugum quam aliarum rerum de quibus consueuerat decimari sit iusta consideracione ac deuota merita facienda […]. Det skulle kunna synas som om här talades om en nyligen antagen lag, hvilken då naturligtvis måste vara Landslagen. Men man finner lätt att detta icke är meningen.”

Eller hur? Visst finner man det lätt?

För 150 år sedan var det självklart att folk inte begränsades av språk, och Schlyter hade väl trillat av sin professorsstol om han blivit konfronterad med sådana löjliga påståenden som att det skulle vara meningslöst att lära sig språk. Språk är alltid viktigt, och nya ord är aldrig bortkastad kunskap. Språk är både dörren och nyckeln till andra människor, till andra erfarenheter och till andra världar. Språk är inte begränsande eller avvisande utan inkluderande och välkomnande.

Språk är botemedlet mot den livsfarliga och våldsgenererande bristen på ord.

Visst kan det tänkas befängt att i Google Translates gyllene tidsålder lära sig språk, men Google Translates stora popularitet tyder ju på att det finns ett enormt behov och en vilja att kunna. Ett av de stora problem i tänkandet kring språkinlärning idag är att vi tror att vi måste lära oss språket så bra att vi kan det nästan flytande innan vi har något nytta av det. Vanitas! Nytta av språk har man genom de enskilda orden, inte av språket som helhet. Ju fler ord, ju större nytta möjligen, men redan genom något så simpelt som att kunna säga tack har man vunnit något.

Sic!

Kuriosa: På tal om det där med att man inte måste kunna allt för att försöka tappert – läs Svensken!

Historikerns historier · Kulturkrockar

Kvinnolynnen

Tant Gretel gav mig sin vana trogen en bok i julklapp. Inte alls så där slentrianmässigt för att en bok alltid är en bra grej, utan för att hon återigen lyckats gräva fram en riktigt gammal bok som ingen längre känner till och jag följaktligen inte förstått hur mycket jag saknat.

I år fick jag Kvinnolynnen av konsthistorikern Carl G. Laurin (1868-1940). I handen håller jag fjärde utgåvan från 1916.

Tillåt mig citera från förordet:

”[Författaren] vet mycket väl, att satsen >Alla negrer äro svarta> endast är en relativ sanning. Somliga äro nästan vita, men som hjälphypotes duger det nog att hålla på svärtan.”

”Författaren har reda på, att man egentligen ej får >slå en kvinna ens med en blomma>, men om han av sanningskravet, vilket somliga påstå vara det minst kvinnliga av alla krav, varit tvungen till aga, så har han just valt detta straffredskap.”

Rynkar ni på näsan? Skrattar ni åt äldre tiders tokigheter? Fick ni den berömda svenska PKn i vrångstrupen? Själv upplevde jag allt det och lite till.

Men visst låter det lite som att han skämtar? Som att det inte riktigt är skrivet på allvar?

You wish. I Svenska Akademins Ordbok från år 1938 kan man under uppslagsordet ”Kvinnolynne” läsa sig till beskrivningen ”en för kvinnan utmärkande lynnesart” och vidare få en referens till Laurins utförliga beskrivning av detsamma.

Genushistorikern gnuggar händerna av pur hänförelse och skrockar i sin vrå. En följetong minsann.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Mannens eget ställe

DN rapporterar om fenomenet med man caves, ett ställe (företrädesvis en källare) där mannen kan få inreda och husera alldeles efter eget behag. Jag fastnar ofta i inredningsprogram från både USA och Storbritannien och den där källaren verkar betydligt viktigare än vad man kunde tänka sig.

Och visst behöver alla sin egen vrå, sin egen trygghet och sin egen tid. Särskilt i den stressade miljö som vi lever i nuförtiden. Många män i både Finland och Sverige verkar ha toaletten som det heliga rummet där ingen får störa. Själv älskar jag att få stänga dörren till mitt arbetsrum och skapa text.

Så om alla har ett behov av sin egen fysiska plats, vad är det då som retar mig så med man caves…? Visst är det bra att även männen tar initiativ till inredning och välbefinnande. Teoretiskt sett. Men var är kvinnans plats? Var är hennes egen grotta dit hon kan dra sig undan en hel dag utan att behöva bekymra sig om värre saker än att TVn inte är grannskapets största? I inredningsprogrammen brukar männens intresse för i vilket av källarens hörn bardisken ska stå jämställas med var kvinnan vill ställa spisen. Även om jag vill tolka detta som en jämlik fördelning av arbetet med mat och dryck är nog den bistra sanningen att männens vrå är frikopplad från sysslor (vilket är hela poängen) medan kvinnornas utrymmen i hemmet är köket (så att hon samtidigt kan laga mat) eller tvättrummet (så att hon samtidigt kan bearbeta tvättberget). Många män berättigar dessutom sin fristad i huset med att de i alla fall är hemma. Författaren till The Man Cave Book menar att det är bättre att mannen sitter hemma och tar en öl än ”springer ute och blir full”, som att det skulle vara de enda alternativen.

Det är hög tid att det där med att bygga sig ett gemensamt hem faktiskt blir ett gemensamt projekt. Om kvinnan är den som bestämmer i de flesta fallen (på DN nämns siffran 99 %, även om det knappast är statistiskt mätt) kommer hennes plats i hemmet förvisso kanske bli en njutning för henne, men förmodligen också ganska ensam och inte minst konstant. Så länge hon inreder hemmet till sitt kan hon knappast förvänta sig annat än att mannen betraktar det som hennes. Alltför ofta menar män att det är bättre att låta kvinnfolket hållas med inredningen för att kvinnorna ändå är de som bryr sig mest, vilket talar för att dessa män antingen inte förstått vikten av vardagsmiljön eller också inte ser hemmet som vardagen utan ett undantag. Istället för att fråga mannen om de gardiner man nyss köpt och hängt upp passar och ge honom alternativen a) säg ja och bevara friden b) säg nej och öppna Pandoras ask: be honom köpa gardinerna. Vill han inte ha gardiner: lev utan.

Alla behöver en egen fristad, men ett gemensamt hem ska erbjuda en fristad till alla som bor där och varken mannens fristad eller mannens plats ska vara ett tillägg till hemmet utan en naturlig del.

Kuriosa: Serpens Albus skrev om detta för inte så länge sedan.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Felplacerat beröm

Det kommer en hel del spamkommentarer. Sedan jag skrev om finnar (som i befolkningen) har det exempelvis varit en fantastisk uppsättning acneprodukter.

”Så utrotar du finnarna.” Det är väl kanske lite drastiskt.

Idag var det en kommentar om vilken fantastisk blogg jag har, och att det är så fint att man kan få information gratis här, särskilt sedan inte ens en bok från biblioteket hjälpt (oh my!). Vi var nog nästan själsfränder eftersom att vi tänker så lika.

Men seriöst. Ni driver en sida om hur man minskar kolesterolet. Jag dricker grädde direkt från förpackningen.

 

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Av alla dumma idéer

I Sverige diskuterar man som bäst möjligheterna att återinföra studentexamen. I Finland funderar man snarare på hur man ska komma bort ifrån den.

Jag förstår vikten av kontroll. Både statlig kontroll över vad som händer i skolorna och att systemen uppfyller kraven, och den kontroll som innebär att man vet på ett ungefär vad ungdomarna kan när de kommer ut ur skolan. Jag förstår det, men samtidigt är det så åt helvete fel tänkt.

Den största invändningen – och nu bortser jag från att pengarna som återinförandet skulle kosta gör sig bättre på andra håll – är att vi sätter ett större värde på att mäta och rangordna än på att ge färdigheter för ett liv i framtiden. Att lägga all sin kraft på att komma igenom skrivningar en viss dag, en viss tid ger knappast eleverna den känsla för kontinuerligt lärande som de borde utrustas med. Inte heller belönas de för färdigheter som kan tänkas vara nyttiga i framtiden, när det är deras tur att förvalta världen – kreativitet, nytänkande, skapande? Dessutom då förutsätter vi att alla i 18-årsåldern fungerar ungefär likadant, vilket ett besök på vilken skola som helst kan bekräfta är en felaktig premiss. Istället för att ge eleverna en chans till individuellt lärande i den takt som passar dem stresspressas de igenom ett standardiserat skolsystem där det viktigaste är att samhället i slutändan har en måttstock på vem som orkat med. På så vis prioriterar man att alla har fått samma information, inte att alla har fått samma chans till lärande, för i ärlighetens namn är det långt ifrån samma sak.

Barn och ungdomar spenderar allt fler år i skolbänken. Själv är jag inne på mitt tjugonde, men jag gör det för att jag älskar det. Skolbänken passar mig, jag gillar lukten av vetandets snirkliga korridorer och frasandet när man öppnar en ny bok, men jag respekterar att det inte gäller alla. Samtidigt som vi oroar oss över problemen med ökande marginalisering tycks vi tro att en skola för alla är en skola där alla måste vara. I dag är gymnasiet mer eller mindre obligatoriskt i Sverige, vilket knappast gynnar dem som redan i högstadiet inser att deras styrka ligger i andra områden än svenska, engelska och matematik. Nu ska de inte bara orka ytterligare tre år i skolan, utan testas i slutet också. Eller ska studentexamen bara gälla de teoretiska gymnasielinjerna? De som kommer att ha en bättre chans för att skolsystemet passar dem?

Att ha en utbildning är viktigt, det kommer man inte ifrån, men att likställa utbildning med förmågan att efter 12 år i skolan under några få dagar med slumpen som bästa vän svara rätt på några frågor är makabert. Idén med att återinföra studentexamen kom när en betydande betygsinflation uppdagats, och syftet är att göra ett föråldrat system rättvisare. Rättvisare för vem?

Läs gärna Johannes Åman om ämnet!

DN

Kulturkrockar

Vad finnarna vill ha

I söndagens tidning publicerade HBL en artikel om vad finnarna söker i sin nya president. Visst, jag gillar ytliga generaliseringar med en måhända lös bakgrund i verkligheten, men statistiken över finnarnas drömpresident är helt i linje med alla mina fördomar.

Den 22 januari är första omgången i presidentvalet, och den egenskapen som finnarna värdesätter högst i den presidenten är fosterländskhet. Fosterländskhet? WTF. Rätta mig nu om jag har fel, men är det ens en allmänt vedertagen egenskap…? Och vad i hela friden betyder det? Är det en symbol för stängda dörrar? Ett uttryck för främlingsfientlighet? Kärlek till de fiktiva gränser som är dagens Finland?

42% anser att det är en av presidentens fyra viktigaste egenskaper. Jag fortsätter att förundras över innebörden av att vara fosterländsk och hur det ska hjälpa presidenten i dennes ämbetsutövning. Blir man kanske bättre på att hålla tal? Mingla? Förhandla?

Nej, sånt krafs är inte vad finnarna vill ha. Presidenten borde vara en av de där tysta urfinnarna, som byggt sitt eget hus med hjälp av en täljkniv, en skog och några träplugg. Som tycker att konversation är slöseri med tid och att Gud gett finnarna all denna ödemark för att finnarna ska slippa springa på varandra.

Endast 5% tycker att ”social” är en av den blivande presidentens viktigaste egenskaper. Just så.