Kategori: Kulturkrockar

Kulturkrockar

Det där med att ha en mentor.

Charlotte2 kommentarer

Eva Frantz skriver fint om vikten av att ha en mentor, särskilt när det känns motigt. Jag inser att det kanske är skillnad på att ha en mentor som i all sin godhet ställer upp med visdomar och tårtbitar när det behövs och att jag som doktorand måste ha handledare för att ens få fortsätta, att det är deras jobb och allas vår plikt liksom. Men ändå. Jag har kanske världens bästa handledare, och jag kan inte nog beskriva hur viktigt det är.

Handledare B har ett sätt att sätta mig på plats, provocera och göra mig gråtfärdig hälften av gångerna jag har samtal med honom vilket gör att jag tar tag i vad jag borde göra, kämpar hårdare, gör om, gör rätt och blir väldigt mycket bättre. Men handledare B är också en sån handledare som jag kan skicka förtvivlade email till mitt i natten och få ett snabbt svar att han sitter i ett obskyrt arkiv i en liten stad i Italien som ingen har hört talas om och som nu är lamslagen av 2 cm nysnö men om jag formulerar kärnan på problemet så ska han ordna allt.

Handledare A är mild och förstående och kan så mycket om mitt ämne att det ibland känns som om jag skulle kunna skriva hela min avhandling bara grundat på intervjuer med henne. Hon bjuder med mig på book release bland de riktiga forskarna när hon vet att jag håller på att klättra på väggarna hemma och oavsett hur katastrofalt ett problem kan vara så kan hon på tre minuter hitta en kreativ vinkel och en inspirerande lösning. Och helt ex tempore skickar hon roliga kort och intressanta artiklar som väntar i postlådan när jag vågar mig ut.

Så även om jag vet att mina handledare kanske är mina handledare lite för att någon längre upp i hierarkin har sagt ”varde handledare” så ser jag dem ändå som mina mentorer. Och det är jag väldigt tacksam för!

Kulturkrockar · Vardagslivet

Det här med språk och universum

CharlotteLämna en kommentar

Vi diskuterar universum, jag och barnen. Vilho tycker att det är hemskt spännande och frågar kring tyngdkraften, atmosfären, ljusår och tidvatten. Jag förklarar så bra jag kan, vilket för en astrofysiker säkert hade uppfattats som ungefär lika vetenskapligt bevandrat som den senaste filmatiseringen av De tre musketörerna för en historiker (en film som förövrigt räddades av att jag är kär i Matthew Macfadyen).

Tilda sammanfattar:
”Mamma, joden knullar solen.”

Så nu har vi börjat träna på uttal. Det är dags. Stackars ungen sliter med att prata finska med alla de där som flyr när man försöker på svenska.

Till grannfrun sa hon:
”Få ja olla häl?”

På många vis helt rätt (olla är finska för vara), men ändå liksom inte helt gångbart i alla hem.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Om genusmedvetenhet och att försvara någons rätt

Charlotte7 kommentarer

Det här är min son. Han heter Vilho, har just fyllt sex år och har tränat så mycket på att vissla att han ett tag inte kom ihåg hur man andades utan vissel.

Vilho talar finska och svenska helt flytande, läser långa ord på båda språken och både förstår och pratar lite engelska. Han kan gräva tunnlar som får kaniner att bli gröna av avund och han kan lyfta påsar långt tyngre än han själv. När någon gråter brukar Vilho bli orolig för det känns som om gråten finns i honom också och när hans lillasyster är ledsen sätter han sig på knä, klappar henne och tröstar ”såja, jag kan bygga något roligt lego till dig!”. Vid julen samlar Vilho in de leksaker han inte längre leker med för att ge dem till barn som annars inte får några julklappar och när jag förklarar att det finns alltför många barn i världen som inte har någon som bryr sig om dem och tycker om dem förklarar han högtidligt att han tycker om de barnen.

Så går Vilho till dagis och eftersom han inte har några extra långärmade tröjor i sin korg får han låna lillasysters tröja, en mjuk och fluffig polo, så att han inte ska frysa när de ska gå ut. Men då är det som om alla de där sakerna som är bra med honom inte längre har betydelse. Allt som har betydelse är att tröjan han har på sig är rosa. Han hinner knappt få den på sig förrän de första retsamma kommentarerna kommer.

Vilho sätter sig ner, tårarna bränner bakom ögonlocken och han är arg hela vägen in i själen över den dumma tröjan. Jag sätter mig ner med honom och förklarar högt nog för att hans närmaste kompisar ska höra att det inte är så lätt för barn som är ganska små att förstå att rosa inte är en flickfärg, och att de vuxna minsann vet att även pojkar – pappor – kan ha rosa. När de där som retas har blivit lite äldre förstår de säkert också att man får ha på sig vilken färg som helst, och att det inte är färger som gör skillnaden mellan flickor och pojkar. Flickor har snippor, pojkar har snoppar – det är den enda skillnaden. Allt annat får man göra som man vill. Han nöjer sig med den förklaringen och tittar på kompisarna som nu vill vara stora nog för att ha förstått att flickor och pojkar får klä sig i vad de vill.

Det här kanske är en liten sak. En petitess. En piss havet.

Men det tycker inte jag. För mig finns det inget viktigare än att barnen får lära sig att alla de där bra sakerna som gör dem till fantastiska ungar är tusen gånger viktigare än om de är pojkar eller flickor. För barn i den åldern är pojkar och flickor färgkodade och även om det inte finns ett problem i sig i att flickor klär sig i rosa och pojkar i blått kan det vara just en av de där grejerna som blir en väg för vuxna att förklara att även om det finns pojkar och flickor finns det inte pojkfärger och flickfärger, inte pojksaker och flicksaker, och inte färdigdragna pojkvägar och flickvägar. I barnens värld kommer den färgkodning som kan tyckas ofarlig tyvärr ofta färdig med en uppsjö olika förbud och hårda straff i form av glåpord och utfrysning för den som bryter mot kodningen.

Så ni som vill utrota genusmedvetenheten i barndagvården; hur skulle ni försvara Vilhos rätt att klä sig i rosa?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Där allting är lite bättre

Charlotte4 kommentarer

Här i Finland finns det en klyscha om att allt är lite bättre i Sverige. När jag läser om förslaget om att införa en genuspedagog på alla förskolor (vilket är det svenska ordet för dagis) kan jag ju inte annat än att hålla med. Det måste fan vara bättre i Sverige.

För här i Finland försöker man fortfarande desperat få ner barngruppernas storlek, renovera lokaler så att personal och barn får trivsam miljö när det mesta verkar byggt på det brunmurriga 60-talet då ergonomi och luftkonditionering inte direkt fanns på prioriteringslistan och garantera att alla som vill få en dagvårdsplats får det inom en rimlig tid och ett rimligt geografiskt avstånd.

När man vill lägga 10 miljoner kronor på att ge förskolorna varsin genuspedagog måste ju de där sakerna redan vara fixade. Eller?

PS: Vad är en könsstereotyp enligt skollagen?

Kulturkrockar · Vardagslivet

Dagens finska del 6

Charlotte4 kommentarer

Scen: Två finska män av den där typen som alla svenskar tänker på när de hör finska män – två meter lång, tatueringar, skallig, skägg, axlar som en ladugårdsdörr – står och tittar ner i vad som måste vara en av Finlands största grötgrytor. Jag kommer dit för att hämta gröt åt ungarna.

Jag: Onko se tyhjä? Är den tom
Finsk man 1: Noo jooo. Nååå, jooo (En vanlig fras som finnar använder när de vill säga ”Det verkar som det, men helt säker kan man ju inte vara)
Finsk man 2: On se. Den är (Helt tom alltså)
Jag: (tittar ner i grytan) Niin onkin. Så är det (Enligt protokollet ”Hur man upprätthåller en dialog på finska”)
Finsk man 1 (tittar hungrigt på grötkladdet på grytans kanter): Eikös sais vielä vähän jos ois lasta? Kunde man inte få mer om man har barn
Finsk man 2 (slickar sig om munnen): Noo jooo.
Jag (tittar på männen).
Finsk man 1 och finsk man 2 (tittar ner i grytan).
Jag (konstaterar inombords att både Tilda och Vilho säkert skulle kunna slicka i sig en hel del utan att göra en Emil i Lönneberga om man bara lät dem turas om): Mulla on kaksi lasta. Jag har två barn.
Finsk man 1 och finsk man 2 (tittar upp).
Jag (inser att något blev fel).
Finsk man 1: Niinkö Jasså?
Jag (kommer på problemet): Siis. Sä tarkoitat LASTA… Alltså du menar slickepott…
Finsk man 2 (nickar).
Jag (tittar ner): Minä haen. Jag hämtar

lasta – slickepott
lasta – barn (i partitiv)

Men jag vidhåller att barnen hade klarat det!

Kulturkrockar

Maassa maan tavalla

CharlotteLämna en kommentar

Det finns få saker som jag tycker så illa om som uttrycket att man ska ta seden dit man kommer. Visst ska man alltid visa respekt för värdarna, men det måste fostras med respekt för gästerna.

I Finland kallas det maassa maan tavalla. I landet på landets sätt. When in Rome, do as the Romans – när du är i Finland gör som finnarna. De som med högst röst framhäver uråldriga traditioner har nästan uteslutande bristfällig kännedom om det egna landets historia och saknar vett att förankra traditionerna i en historisk verklighet.

Särskilt gäller det förstås alla dem som tror att maassa maan tavalla skulle betyda att man ska prata bara finska. Det är nämligen en nymodighet att man med sådan hängivenhet att det övergår i enfald envisas med att tala ett särskilt språk att man helt bortser från att vitsen med att prata med varandra inte är att jämföra ordförråd utan att utbyta tankar, idéer, kunskaper och erfarenheter.

Och så står jag och lyssnar på den upprörda berättelsen om ”den där som är från ett annat land, typ Afrika, men här ska han inte tro att han är nåt. Här är det maassa maan tavalla”. Ska vi säga som så, att det funkar bättre när man har ett enormt imperium för inaveln blir inte ett lika utmärkande drag. Och Afrika är inte ett land, det är en jävla kontinent.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Bikinibilder och objektifiering

Charlotte2 kommentarer

Vi har behandlat ämnet förr, det där med att objektifiera kroppar, men det verkar vara ett ämne som upprör och engagerar i tid och otid.

Tyvärr verkar det också som om de som engageras mest är just de där som av obetänksamhet eller av illvilja eldar på objektifieringen. Amanda frågar sig vad det säger om vår tid att Blondinbellas bikinibilder fått så många kommentarer (nu är det 1200!), vilket på många vis är en oerhört relevant fråga. Varför känner över 1200 människor att de har rätten att kommentera någonting om hur hon ser ut? För i ärlighetens namn är det Blondinbellas utseende och rätt att visa sig i bikini som är de huvudsakliga ämnena och inte miljöproblemen på Bahamas, turismindustrins inverkan på lokalbefolkningen eller ens Finlands behov av global uppvärmning vilket alla är ämnen som skulle vara mer berättigade och betydligt viktigare.

För någon annans kropp har vi inte med att göra!

Det handlar inte om att Blondinbella är ”modig som vågar visa sig i bikini fast hon inte är trådsmal”. Förutom att liknande dumheter visar att man måste vara ”modig” för att visa sig i bikini eftersom man förväntas utsättas för omvärldens bedömning bidrar man på så vis själv – i all välmening – till att rättfärdiga dömandet genom att själv göra en bedömning.

Inte heller handlar det om att Blondinbella ”borde hoppa i vattnet för att hon är för fet för att visa sig”. Visst får man tycka vad man vill men har man inget vettigare att säga kan man hålla käft och bloggmoderatorn borde rensa bort sådana kommentarer.

Faktum är att det inte ens handlar om Blondinbellas ”rätt att visa sig i bikini”. Den rätten är så självklar att den inte ens borde diskuteras, men alla som kommenterar någonting vare sig det är positivt eller negativt om hennes kropp bidrar till att göra den till ett objekt. Det faktum att så många ser det som att hon ”visar upp sig i bikini” istället för ”njuter på en söderhavsö” bevisar att vi hellre objektifierar än kontextualiserar – hellre ser Blondinbella som ett kroppsligt objekt än som en människa med turen att inte sitta fast i ett snöhelvete med 20 minusgrader och snålblåst.

Vad det handlar om är att vi tjejer ska sluta försöka hålla ihop och ge varandra komplimanger om hur snygga vi är i någon sorts snedvriden girl power trip. Det handlar om att det ska vara skit samma hur vi ser ut för ingen – ingen – har rätten att tro att vårt utseende säger någonting om våra kvaliteter!

Kuriosa: Peppe rönte liknande, men inte lika omfattande, resultat när hon poserade i bikini på en söderhavsö.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Och gärna plusgrader!

Charlotte2 kommentarer

Dagar när det är 17 minusgrader och lätt vind är vanligen inte dagar då jag tycker om Finland, eller finländare, eller folk av något slag egentligen.

Men efter att ha sett Flashmob Finlandia med sin skönsång hylla Pekka Haavisto som tilltänkt vinnare av vad som måste vara den renaste och mest sakliga presidentkampanj jag någonsin sett är jag så oerhört stolt över mitt nya hemland och dess fantastiska befolkning. Oavsett vem som blir Finlands nästa president blir han det över en nation som visat sin styrka – inte med vapenmakt och dominans utan med med flashmobs och tolerans. Visst finns det hopp om en bättre morgondag!

 

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Bland manliga män och finska presidenter

Charlotte2 kommentarer

En av de punkter Haavistos kritiker väljer att lyfta fram i debatten om vem som är lämpligast att bli Finlands president är att han gjorde civiltjänst i stället för militärtjänst. Eftersom Finlands president också ska vara överbefälhavare anser många att en civare inte kan komma på tal.

Vad jag kan minnas var det här med militärtjänstgöring inte ett problem när man återvalde Tarja Halonen.

Men hur som helst. I dagens Husis publicerar man en stor bild där Haavisto och försvarsmaktens ex-kommendör poserar framför en bil fullastad med vad som ser ut som lokala soldater i ett land med mycket öken. Titta här! Han skulle visst kunna vara överbefälhavare! Och faktum är att som överbefälhavare skulle Haavisto möjligen rentav ha mer att komma med än Niinistö, eftersom den förre deltagit i fredsoperationer runt om i världen. Men allt det där är sådant som debattörerna på båda sidor redan vet och sliter fram och tillbaka. Och hade diskussionen gällt sakkunskaper och meriter hade den säkert sett annorlunda ut. Sånna saker kan man lättare kontrollera.

Men presidentvalet verkar just nu handla om manlighet och där är militärtjänstgöringen en viktig del. Jag hör ofta finska män skryta om sin tid i värnplikten, se ner på civare och dunka sig själva i ryggen över deras duglighet i diverse testosteronstinna uppvisningar. Riktiga män har gjort värnplikt, krälat i smutsen, klättrat berg och kastat granater. Men ändå – militärtjänstgöringen har inte varit en debattfråga i presidentvalen tidigare så varför just nu?

Att man nu väljer att lyfta fram att Haavisto är civare har ingenting med hans kompetens att göra utan är illa förtäckt kritik över hans homosexualitet. I tidningarna försöker man diskutera fakta om vem som gjort vad och fått vilken medalj, vilket säkert är det enda man kan göra, men de som mest högljutt kritiserar Haavisto som civare kommer inte att ta till sig fakta eftersom militärtjänstgöringen får stå som ett politiskt korrekt slagträ mot vad de ser som en omanlig man. Hans sexualitet rubbar ordningen i den förskönade kärnfamiljens värld där mamma, pappa och barn kan sitta i sitt pastellfärgade kök och äta husmanskost som mamma lagat.

Det där är något som Niinstö verkar ha fattat. Han ser att alla behöver någon där hemma som kan laga mat åt dem och stryka deras skjortor. Jag antar att han som riktig man menar att han ofta ställer upp för sin fru genom att laga mat åt henne och stryka hennes skjortor eftersom att han vet att hon är trött när hon kommer hem. Väyrynen hade också fattat och menade att presidentens slott behöver en husbonde.

Jodå. Debatten om vem som är lämpligast som president handlar just nu om manlighetsideal där husbondetraditionen ställs mot kärlek som trotsar alla odds.

Må bäste man vinna!

Kuriosa: Ett uttalande som Niinistös hade varit politiskt självmord i Sverige.

 

 

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Att hylla favorisering på grund av sexuell läggning

Charlotte8 kommentarer

Sällan har det väl varit så accepterat i frisinnade rörelser att välja baserat på sexuell läggning som i det finska presidentvalet. För om sanningen ska fram är det nog en stor del av Haavistos väljare som inte har en aning om den politik han vill driva eller vilka frågor han tycker är viktigast.

Han är gay. Det räcker.

Egentligen är det lika befängt som att med kvotering få fler kvinnliga brandmän. Om man ska kunna vara motståndare till kränkande särbehandling måste man vara motståndare till positiv dito. Sexuell läggning ska inte få spela roll. Samtidigt är den stora mängden röster på Haavisto en symbol för något annat.

Det finnarna gjorde igår var att rösta med hjärtat. De röstade för öppenhet, förståelse och mänsklighet där farhågor om instängdhet, antipati och fientlighet mot normbrytare har frodats. Det är blåögt att inte medge att det faktum att Haavisto är gay skulle ha spelat roll, men just nu finns det få aspekter av valet som är värda att hyllas mer än just det.

Jag är svensk. Vi ser oss själva som mer jämställda än de flesta. Finnarna röstade just på en gay kille som efterträdare till sin kvinnliga president. I all ödmjukhet: tillåt mig gratulera.

Kuriosa: I DNs presentation över de finska kandidaterna står det att Haavisto är homosexuell men inte att Niinistö är nästan dubbelt så gammal som sin fru.