Kategori: Kulturkrockar

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Våldtagna kvinnor som ljuger och lyckliga horor

Charlotte7 kommentarer

Michaela på Hej Blekk! skrev ett otroligt uppmärksammat inlägg om ett löp som tidningen Metro hade. Löpet handlar om en 16-årig tjej som hittat på att hon blivit våldtagen. Mikaela pekade på det olämpliga i att lyfta fram det som förstasidestoff.

”Det får falska anklagelser att verka frekventa i relation till antalet faktiska våldtäkter som sker, och det normaliserar den allmänna uppfattningen i samhället om våldtäkter.”

Inte alldeles oväntat blev det något av en shitstorm, och om inte typ 90% av alla cyberspaces tyckare är kvinnor med manliga nicks var det främst män som inte höll med. Och problemet var väl heller inte bara att de inte höll med i sak, utan att de inte höll med om Michaelas rätt att uttala sig, feministers rätt att existera och att det existerar ett problem med sexuellt våld mot kvinnor.

Allt det här handlar om proportioner. Det finns kvinnor som ljuger om våldtäkter, precis som det finns ”lyckliga horor” – kvinnor som är ok med att arbeta som prostituerade. Grejen är bara att dessa kvinnor är försvinnande få i jämförelse med dem som på riktigt blir våldtagna, offer för trafficking, som tvingas till liv i bordeller och gathörn. Varje fall av kvinna som ljugit om våldtäkt eller prostituerad som är ok med sin situation som lyfts upp som förstasidestoff (alltså huvudnyhet) bidrar till synnerligen problematiska strukturer. Det är dessa strukturer som sedan berättigar att riktiga våldtäktsoffer inte tas på allvar och att prostitution fortfarande har en dimension av ”fritt val” – trots att det stora flertalet prostituerade lever under slavliknande förhållanden och de flesta andra inte har något realistiskt val. På UNICEF räknar man till exempel med att 1 miljon barn (främst flickor) per år hamnar i prostitution. Amnesty menar att 150 miljoner flickor under 18 år har blivit utsatta för sexuellt våld. I Sverige inkommer det knappt 100 tveksamma våldtäktsanklagelser per år.

Det är för alla de här unga utsatta flickorna, och även lite äldre utsatta kvinnornas skull, som det inte ska basuneras ut att en tjej ljög om att hon blev våldtagen. I Sverige är det ungefär 2% av alla våldtäktsanmälningar som är falska. I högre siffror ingår fall där det helt enkelt inte finns bevis för våldtäkt. Det betyder alltså inte att man kan bevisa att anmälan var falsk, men inte heller påvisa att ett brott begåtts, eller att fallet helt enkelt inte sorterar under våldtäkt. I en stor forskningsrapport angående hur våldtäktsfall tas emot av rättsväsendet framgick det att siffran aldrig är högre än 9% i något av de 11 länder som ingick och att det finns starka bevis för att förekomsten av falska anklagelser är betydligt överskattad av dem som arbetar inom rättsväsendet vilket leder till överdriven skepsis mot dem som blivit våldtagna. Endast 10% av de äkta våldtäktsanklagelserna leder till en fällande dom i Sverige. (Läs hela rapporten här!)

Skulle man kunna argumentera för att en falsk våldtäktsanklagelse har nyhetsvärde just för att den är ovanlig? Visst. Men man ska vara medveten om att det spär på strukturerna som gör att våldtäktsoffer möts med misstro. Så ska man då inte få rapportera om falska anklagelser alls i helvetes PK-Sverige eller va? Jo. Det är klart att man får. De män (och kvinnor) som falskeligen anklagats har förstås rätt till upprättelse, och dessutom är det viktigt att de som kan tänkas se en våldtäktsanklagelse som en lämplig hämnd för någon oförrätt förstår att det är ett brott att lämna falskt vittnesmål och att det kan förstöra någons liv.

Nej, problemet är att de få falska anklagelserna får berättiga en våldtäktskultur där offer misstros. Precis som den enda lyckliga horan berättigar de hundratals miljoner kvinnor och barn som fortsätter leva i ett nät av sexuell exploatering som de själva inte kan komma loss från.

 

Historikerns historier · Kulturkrockar

En crazy cat lady talar ut

Charlotte10 kommentarer

Titt som tätt dyker det upp folk (läs: män) som berättar om vad kvinnor borde göra för att vara mer tilltalande. Henry Laasanen, som dessutom har skrivit böcker om ämnet här i Finland, kallar det rent av för kvinnors marknadsvärde och menar att kvinnor tyvärr inte förstår det själva. Han har rent av skrivit in det som en disclaimer i början av sin bok. ”Den här boken kan vara svår för kvinnor att förstå”. I dag länkade en vän till en text av Laurie Penny, som handlar om att det är ett politiskt ställningstagande för kvinnor att ha kort hår. Hon refererar bland annat till en text av internetskribenten Tuthmosis som har skrivit klassiker som ”Girls With Short Hair Are Damaged” och ”9 Old-School Ways For A Woman To Become More Attractive To Men”. Penny menar att hon blir annorlunda behandlad när hon har kort hår, och att det därför mycket väl kan ses som ett politiskt ställningstagande.

”Missförstå mig rätt, jag har tagit ställning i fråga om större saker i mitt liv. Men att välja att medvetet bete sig som att mäns sexuella intresse och omhändertagande inte är prio ett för mig har betytt mer för hur mitt liv har utvecklat sig än vad jag någonsin kunnat föreställa mig.”

Vad Tuthmosis, Henry Laasanen och så många andra gör är att hänvisa till vad som är naturligt – vad män av naturen är attraherade av. Det var exakt det samma som hände när Karl-Johan Karlsson skrev sin krönika om unga tjejers sjuka drömmar och menade att det var dags för männen att säga ifrån eftersom män egentligen inte är attraherade av sjukt smala tjejer. Försvaret för hans argument, som dök upp till exempel bland kommentarerna i min blogg, rörde exakt just det naturliga: han har rätt för statistiskt sett vill män hellre ha kurvigare kvinnor.

Här finns (minst) två uppenbara problem. Det första är att standarden för vad kvinnor ska göra för att vara attraktiva för män är helt otroligt västcentrerad. Ta det här med kort hår till exempel. Den här Masaikvinnan visar sin status genom de gigantiska, tunga örhängena. Hon är gift. Hennes marknadsvärde är säkert skyhögt. Men långt hår? Förstås inte.

Laasanen har skrivit en omdebatterad bloggpost om att kvinnor som tatuerar sig saboterar sitt marknadsvärde. Som min man påpekade är det även utifrån en marknadsteoretisk ståndpunkt felaktigt. Tatuerade kvinnor har i så fall nischat – höjt sitt värde på en bestämd marknad. Som Maorikvinnor.

Och när Peter Paul Rubens målar kärlekens gudinna Venus i början av 1600-talet tänker han sig henne så här. Hon har långt hår. Jepps. Men knappast den kroppsform som män i dag skulle ha ansetts vara mest attraherade av.

Jag försöker förstås inte argumentera för att det inte skulle ligga biologiska drifter i botten för attraktion – ingen tvivlar väl på att så är fallet. Vad jag däremot hävdar är att det inte ens i väldigt specifika fall går att avgöra exakt vad det var i den biologiska (eller neurologiska, om man så vill) kompotten som skapade attraktionen. Att män statistiskt sett attraheras av kurviga kvinnor betyder inte att män konsekvent föredrar kurviga kvinnor. Alltför många faktorer spelar in för att man ska kunna säga att kvinnor genom att se ut på ett visst sätt alltid ska vara attraktiva för att det ligger någon sorts naturlig selektion i grunden. Dessutom, och från ett historiskt perspektiv fundamentalt, är fysisk attraktion som avgörande för parbildning en nymodighet. En attraktiv kvinna för 200 år sedan var en kvinna med fast egendom – med stor hemgift. Det är klart att utseende hade betydelse i den mån att en ogift kvinna var i en väldigt utsatt position och att vackra kvinnor (vad det nu sedan betydde) hade större chans att bli gifta, men det räckte sällan att bara vara vacker. Och om det är så som somliga i dag påstår, att det är kvinnorna som kan välja och vraka bland männen för att det är kvinnor som är biologiskt petiga vid partnerval, varför har det då ens betydelse vad männen är attraherade av? Det borde ju i så fall vara männen som gör allt för att behaga kvinnan, inte tvärtom.

Jag kan inte säga det här nog tydligt men: Det finns inget samband mellan västs kvinnliga stereotyper och mäns medfödda förmåga att attraheras av fruktsamma kvinnor. Långt hår betyder inte fruktbarhet.

Det andra problemet är att kvinnor mår dåligt av att ständigt pådyvlas aldrig så välmenande rättesnören för hur de ska se ut. Att försöka dölja skönhetsidealen bakom vetenskapliga förtexter är skenheligt så det förslår. Som Laasanens teori om att tatuerade kvinnor saboterar sitt marknadsvärde. Han utgår från att kvinnan från början skaffat tatueringen för att höja sitt marknadsvärde, för att imponera på män. När så den här videon dök upp i mitt flöde blev jag väldigt illa till mods. Videon handlar om kvinnor som överlevt bröstcancer och som istället för att dag efter dag mötas av sina mastektomiärr har valt att tatuera någonting vackert och betydelsefullt över ärren. En påminnelse om att livet kan vinna över döden.

Att ens nämna marknadsvärde här är fruktansvärt okänsligt. Precis som att det inte var Brad Pitt det var synd om när hans hustru Angelina Jolie gjorde mastektomi.

Alla argument för att kvinnor borde anpassa sig till vad män tycker är attraktivt, vare sig det gäller att inte klippa håret eller att inte tatuera sig, förutsätter att det viktigaste i en kvinnas liv är att vara attraktivt inför en man. Hotet om att få leva sitt liv ensam, med ett gäng katter som enda sällskap (detta händer, varnar Roosh V för, om man exempelvis inte klär sig sexigt eller äter för mycket Ben & Jerry’s glass när man väl hittat en man) sägs vara överhängande.

Ett liv utan en man är det värsta som kan hända en kvinna (inte typ bröstcancer). Det är ringer rätt mycket 1700-tal, hela resonemanget.

En av de mest betydelsefulla förändringarna som kvinnornas frigörelse för snart 100 år sedan förde med sig är att äktenskap inte längre är det enda karriäralternativet. Kvinnor av i dag (i väst) kan välja om de vill leva ihop med en man eller en kvinna eller en hel jävla hoper katter. Att vara fysiskt attraktiva för män är inte vår enda funktion och mäns preferenser ska inte få styra vår tillvaro. Därför kan dessa män med fördel sluta utgå från att det skulle vara ett vetenskapligt grundat faktum att allt kvinnor gör baserar sig på ett hopp om att öka sitt marknadsvärde, att göra sig mer attraktiv. Det händer nämligen att kvinnor gör saker bara för sig själva. Och för sina katter. Helt utan tanke på vad män kan tänkas tycka om det.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Den manliga normen och jämställdheten

Charlotte9 kommentarer

I en kort beskrivning av anglo-amerikansk feminism (citerad av Kuhn och Schutte i introduktionen till  Time, Space and Women’s Lives in Early Modern Europe 2001, xvii ) slog Karen M. Offen huvudet på spiken när hon framhöll att den jämställdhet som eftersträvas underförstått antar den medelålders mannen som norm. I dag, drygt 20 år senare, skulle jag vilja påstå att det fortfarande är det största problemet när man talar om jämställdhet, att man definierar den i termer av att kvinnor ska ha samma rätt som män att leva upp till den manliga normen.

Många av de karikatyrer som gjordes över suffragetterna, som var själva motståndet mot kvinnorörelsen, visar män i kvinnors positioner. När kvinnan ger sig ut ur hushållet måste mannen passa barnen och diska.

Med facit i hand vet vi att det inte alls var det här som kvinnorörelsen ledde till. Inte ens i dagens välfärds-Norden med år av betald föräldraledighet är män hemma med barnen i särskilt stor utsträckning. I Finland är det till exempel  bara 6% av föräldraledigheten som tas ut av fäder. Nej, det som hände när kvinnorna började komma ut i arbetslivet var att de sysslor som kvinnor tidigare hade utfört lyftes ut från hushållet och numer utförs av andra yrkesarbetande kvinnor i barndagvården. Poängen är förstås att det fortfarande, trots att det numer är ett (förvisso under)betalt yrke, är kvinnor som sköter barnen. Och jo, det finns många som arbetar för att fler fäder ska vara hemma med sina barn, men det är nästan uteslutande i jämställdhetssyfte med kvinnorna i fokus – för att kvinnorna ska kunna vara utanför hushållet. För att kvinnorna ska kunna leva upp till den manliga normen.

Det stora problemet, som jag ser det, är att det kvinnligt kodade fortsätter att ha lägre status. Mannen fortsätter att vara normen så länge vi räknar jämställdhet i kvinnor i bolagsstyrelser, lönenivåer och arbetade minuter. Glastaket som måste krossas har aldrig gällt män. Varför? För att vi inte har fört fram mäns inträde i kvinnliga domäner som en lika brännande fråga trots att det bevisligen är betydligt färre män som är hemma med barnen än vad det är kvinnor i bolagsstyrelser (Sverige är det ungefär lika stor procent, dryga 20.). Och nej, jag tycker absolut inte att lönenivåer och kvinnor i styrelser inte skulle vara oerhört viktiga frågor – för det är de – men de löser inte alla problem.

Ju mer historia jag läser (och det har ju blivit ganska mycket vid det här laget) desto tydligare ser jag hur utvecklingen av samhället inte alls står och faller med det som kodats som manligt. För samhällets skull, för välfärden, är det nämligen de  typiskt kvinnliga domänerna som är de viktigaste: åldringsvården, barndagvården, vården i största allmänhet – det är aspekter som måste fungera. Tekniska landvinningar, geografiska dito, politiska utspel och månflygningar är vad som får det största utrymme i historieböckerna och vad som traditionellt klassats som samhällsbyggande. Men så här: de är inte samhällsbärande. För drygt 100 år sedan ställde man sig den här frågan:

Svaret vet vi i dag. Alla bär nämligen byxor. Till detta kan läggas Danske Bank fullkomligt bisarra reklamkampanj ”A new normal”. Det nya normala är att kvinnor tillåts in i den manliga normen. (I själva verket är det exakt samma struktur som jag ser i mina medeltidskällor med samma procentuella deltagarnivå. Kvinnor kan delta bland alla män, men de gör det tillsammans med barnen.)

Vi är ganska långt ifrån suffragettemotståndarnas mardröm:

Det blev ingen hemma när kvinnorna lämnade hushållet. Kvinnogörat har inte flyttats på männen, utan på andra kvinnor, och det är fortfarande låg status och dåligt betalt. Inte för att det inte skulle vara ett fundament i vårt samhälle, utan för att det är kvinnligt kodat. Samma gamla norm.

Kulturkrockar

Homoerotisk idrott

Charlotte1 kommentar

Det är ju jävligt bisarrt att Ryssland envisas med att manifesterad homosexualitet inte skulle höra hemma i idrottsvärlden. Särskilt när man sedan här i Finland stöter på statyer föreställande nakna män som hoppar bock över varandra, som en klassisk hyllning till sport. För det Ryssland ställer sig emot ju inte klassiska idrottsstatyer som från alla vinklar (särskilt snett underifrån) ser homoerotiska ut, utan själva känslan. Själva kärleken. Och världen behöver fler som manifesterar kärlek, så är det bara.

20140208-105516.jpg

Kulturkrockar

Dumma skylten

Charlotte11 kommentarer

Utanför lokala mataffären finns den här skylten.

20140205-223035.jpg
Och man behöver inte ens vara rabiat genustaliban för att sucka över stereotyper i det här fallet. Det räcker med att man är barn till en.
”Mamma, varför får bara mammor och flickor och bebisar vara här?”

Barn ser, tar till sig och lär sig hur världen är beskaffad, även från så till synes intetsägande saker som skyltar på en parkeringsplats. Och ibland protesterar de.
”Fy vilken dum skylt mamma! Pappor kan ju också åka och handla med barnen. Eller så kanske barnen bah näh och gnäller och inte kommer med alls. Så kan det faktiskt också vara!”

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Lite kort om könsidentitet och genuspedagogik

Charlotte3 kommentarer

För några dagar sedan var det på Hbls debattsidor någon som kommenterat den lysande artikel om dagis med genuspedagogik som publicerades av samma tidning några dagar tidigare. Jag har ingen av de tidningar kvar, så jag kan inte citera något, men i princip gick insändaren ut på att det är direkt skadligt för barn att växa upp könslösa eftersom könet är en mycket viktigt bit av identiteten. Det är ju förstås rätt, så till vida att könsidentiteten är väldigt viktig. Grejen är ju bara den att vad som faktiskt ingår i könsidentiteten inte bara är biologiskt, utan också socialiserat och därmed också föränderligt. Könsidentiteten skapas inte bara i hjärnan utan också i kontakt med samhället, i förhandling med samhällets normer och stereotyper. När vi möter varandra och gör den första bedömningen av hur vi ska agera är det ofta utifrån kön, och inte biologiskt sådant – eftersom de flesta av oss inte viftar runt med snippor och snoppar så där till vardags – utan ifrån vår kunskap om hur en man eller kvinna, pojke eller flicka, bör se ut.

Vad som ingår i könsidentiteten, hur man känner att man är pojke eller flicka, inget av det eller båda (inte att man känner det, det sitter i hjärnan), är bundet till tid och rum. När man talar om att ge ett barn med tveksam könstillhörighet uppfostran till flicka eller pojke är denna uppfostran inte baserad på biologi utan på vad samhället där och då tycker är rätt sorts uppfostran för ett visst kön. När man visar att flickor som utsatts för högre halter testosteron i livmodern sedan leker mer pojkaktigt (typ med bilar) är det samhället som definierar vad som är pojkaktigt.

Att ha genustänk i uppfostran av barnen, eller sätta dem på ett dagis som nyttjar genuspedagogik handlar inte om att ta ifrån barnet könstillhörigheten, att göra dem könslösa, utan om att visa på att könsidentiteten – hur man upplever sin könstillhörighet – inte måste vara så snäv och kvävande som den många gånger är. Och dessutom skulle jag vilja tillägga att genuspedagogik borde vara självklart för alla som jobbar med barn, eftersom det i grund och botten handlar om att möta varje barn som individ – att se varje barn bortom kön, klass och etnicitet och att respektera varje barn för vem barnet är snarare än för vem det statistiskt är mest troligt att vara.

En av de sakerna som togs upp i den ursprungliga artikeln, och som många av oss som har lite genustänk i vårt bemötande av barn försöker tänka på, är att hellre använda könsneutrala uttryck i samtalen. Det måste inte handla om ordet hen, utan kan lika gärna vara att man säger ”barnen” istället för ”pojkarna och flickorna” eller ”dela med dig till den där kompisen” istället för ”dela med dig till den där pojken”. Genuspedagogik är ju inte jättestort här i Finland, om vi säger så, men jag skulle vilja berätta en liten historia om hur det kan se ut när man fullkomligt saknar det där perspektivet. Tilda kom hem från dagis (inte det hon är på nu) och förkunnade att hon inte tyckte om pojkar. Alls. Någonsin. När jag frågade varför svarade hon att det är för att alla pojkar är dumma och bråkiga. Försiktigt nystade jag lite mer i vad det var hon menade och det visade sig att det var två pojkar i hennes grupp som ofta satt och bråkade med varandra när barnen skulle sätta sig och äta. Personalen på dagis tillrättavisade dem genom att säga något i stil med ”sluta bråka nu pojkar”. Utan att tänka på det, gjorde de på så vis alla pojkar i rummet passivt medskyldiga till vad dessa två bråkade om i en fyraårig flickas värld. Pojkar bråkar, är vad hon fick med sig ur den situationen (som dessutom upprepades så gott som dagligen). Det hade inte varit mycket svårare än att låta bli att könsbestämma bråkstakarna.

Det behöver inte vara svårare än så. Och nej, det är inte skadligt för barnen.

Kulturkrockar

Vitas privilegium

Charlotte4 kommentarer

I går ramlade jag över en länk till en serie som förklarar det privilegium alla vi som är vita har. Hela serien är förvisso läsvärd, men egentligen sammanfattades det hela i en enda mening:

”White privilege is the privilege to be ignorant of the world around us.”

Den som aldrig har upplevt att den har blivit orättvist behandlad, eller aldrig fastnat i strukturerna, är inte en extraordinärt tolerant person utan privilegierad. Det är ju inte den persons fel, det är bara något som händer för att man har rätt sexuell läggning, rätt hudfärg, rätt kön – eller en kombination av dessa. Således är det i princip inte heller någonting som dessa personer kan klandras för, men det finns någonting så fundamentalt fel i att det så ofta är dessa privilegierade som högljutt förnekar existensen av rasism och sexism. Att inte själv vara utsatt bevisar inte att andra inte är det. Ja, och att inte öppet bete sig rasistiskt eller sexistiskt betyder inte att man inte tjänar på det. Som vit behöver jag aldrig fundera på vart jag rör mig på stan, till exempel. Ingen stoppar mig, ber mig förklara mig, ifrågasätter mina intentioner.

Och vi har ju talat om det här förr, att den mest privilegierade är den vita, straighta mannen, men efter att ha läst en länk som Kaisa Kyläkoski skickade blev det så mycket mer uppenbart. I vårt samhälle handlar det mycket om att ta för sig, att arbeta för det man vill ha. När kvinnor, eller människor som inte är vita, blir strukturellt förfördelade så heter det ofta att det är för att de själva valt det. Hon blev inte befordrad för hon ville det inte tillräckligt mycket. Mustafa fick inte jobbet för han hade inte tillräckligt med driv. Det borde vara så självklart att man inte ens behöver säga det, men världen är inte så enkel att alla bara kan ta för sig (och då inte bara ur en ren hållbarhetssynpunkt). Vita, straighta män verkar ha alldeles osedvanligt svårt att se det, förmodligen för att så många av dem tar vad de vill ha och kallar det välförtjänt. De prioriterar sig själva och kommer undan med det för att de är just vita, straighta män.

Det behöver inte vara stora grejer. Tänk kön till bardisken en fredagskväll. Tänk er en vit kille som vill beställa en öl, men inte riktigt vänta. Han makar sig lite diskret närmare bardisken. Han är längre än kvinnan framför sig och lyckas genom att lägga armen om hennes rygg komma fram och när bartendern frågande tittar upp för att se vem som stod på tur viftar killen till med handen. Hans tur. Han ler stort åt bartendern, ber artigt om ursäkt till kvinnan, får sin öl och går tillbaka till sitt bord. En superschysst kille, artig och väluppfostrad. Tänk er nu i stället att killen inte vore vit. Tänk er att han vore från till exempel Turkiet. Tänk er det, och begrunda hur han skulle uppfattats då.

Tänk er sedan samma kö till bardisken, kanske rent av samma kväll. Tänk er Mustafa, som kommit till baren med sin pojkvän gå fram och vilja beställa. Tänk er att det inte är en kvinna han har framför sig, utan en vit, straight man. Tänk er att han lägger armen om hans rygg för att kunna komma fram och beställa före honom, trots att han inte väntat lika länge. Tror ni att det skulle hjälpa att han log stort mot bartendern och artigt bad om ursäkt till den man han lagt armen om ryggen på och trängt sig före? Det tror nämligen inte jag.

Nu är vi fler och fler som börjar upptäcka våra egna privilegier och fler och fler som reagerar mot vita, straighta män som blånekar att det skulle ha någonting med samhällsstrukturer att göra. Det var så uttrycket vita, kränkta män föddes – för att det finns någonting så uppenbart bisarrt i att somliga vita straighta män på fullaste allvar tror att de tillhör den enda befolkningskategorin som strukturellt förfördelas. De skriker rasist om man skriver en sån här text, sexist om man påpekar att män har fördelar. De menar att feminismen gått för långt, att strukturer inte existerar och att de har vad de har bara på grund av att just de har jobbat mycket hårdare än alla kvinnor och alla icke-vita. Det här gör mig ibland väldigt, väldigt trött. Jag förstår om man aldrig har tänkt på vilka fördelar man har på grund av kön, nationalitet, hudfärg, klass och så vidare, jag förstår det, men jag kan inte för mitt liv förstå att man stoppar fingrarna i öronen och skriker rasist när någon försöker berätta för en hur det är vara född med andra förutsättningar. Bara det att inte dagligen vara tvingad att ta sin hudfärg och sin sexualitet i beaktande när man träffar andra människor är ett jävla privilegium. Så vad kan man göra? Lyssna, lära och förändra.

Man behöver inte skämmas för att man är vit och privilegierad, men man ska tamefan skämmas om man tror att det är rasism när någon påpekar det.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om pedagoger och hjärnforskning och det där som kallas genustrams

Charlotte12 kommentarer

Dagens tveklöst intressantaste text är Hannahs översättning av en dansk artikel om neurologi, med den catchiga titeln ”Pedagoger bör hålla sig borta från hjärnforskningen”. Essensen av artikeln är det jag har tjatat om i ett par år nu: forskning om människan som biologisk varelse kan inte ersätta forskning om människan som kulturell varelse för de undersöker inte samma sak. Samhället runt omkring oss kan inte utformas på basis av biologiska förklaringar eftersom vi är kulturella varelser, anpassningsbara och mottagliga. De referenser till neurologi och biologi som poppar upp titt som tätt, förpackade som sanningar eftersom det är mätbar naturvetenskap, kan inte få ligga till grund för hur vi hanterar problem och lösningar.

För att ge ett väldigt konkret exempel: I går dök en skärmdump av en kvinna som letar förskola till sitt barn upp i min FB-feed. Kvinnan sökte specifikt en förskola med konservativ ideologi, utan modernt pseudovetenskapligt genustrams. Det står förstås alla föräldrar fritt att söka sådan dagvård åt sitt barn som de finner lämpligast, visst, men jag kan ändå inte låta bli att undra varför. Vad är kvinnan rädd för? Vad tror hon ska hända med hennes barn på en förskola som är genusmedveten? Kanske hon har en son (för av någon anledning så verkar det viktigast att skydda söner från genustrams) som hon är rädd ska börja leka med Barbie, bli homosexuell och börja lyssna på rockmusik, vad vet jag. Och jag säger inte att alla förskolor med genustänk automagiskt är bättre än så att säga vanliga förskolor, men jag kan inte för mitt liv se problemet med att personalen uppmärksammar och motarbetar att barnen behandlas efter stereotypa mallar istället för utgående ifrån vem barnet faktiskt är.

Och så till det konkreta i mitt konkreta exempel: Kvinnan upprepar vid flera tillfällen att ingenting av det som har med genus att göra kan klassas som vetenskapligt belagt. Det enda som är vetenskapligt belagt (för att det är naturvetenskap) är att det är skillnad på pojkar och flickor.

Utgår man från den enda idén, om det är det enda som man accepterar som fakta, då har man en väldigt, väldigt, vääääldigt lång väg kvar att förstå hur ens barn fungerar och varför. För man behöver inte ens ta de få barn som faktiskt inte är varken pojke eller flicka som exempel (och för vilka genustramset är livsviktigt), det räcker med att konstatera vad vilken biolog som helst skulle kunna bekräfta: barn är mer än sitt kön. Hur kan man vara förälder och inte se det? När man väl accepterat denna bit grundläggande fakta är det ytterligare en liten bit längre innan man själv blivit tillräckligt medveten om hur man som förälder skapar och återskapar det som kommer att ses som effekter av barnets kön. Hur man, medvetet eller omedvetet, styr barnet i en riktigt som är anpassat efter sin egen kulturella kontexts syn på kön. När sonen kommer upp i den där åldern runt ett år, då han vill ställa sig upp och köra runt saker, får han en bil med handtag där bak. Dottern får en dockvagn. Båda skulle vara nöjda med att köra runt husets alla stolar för det är själva körandet som är roligt. De vuxna däremot gör den könsspecifika skillnaden. ”Titta, nu är han så stor att han vill köra en egen bil!” ”Titta, nu vill hon vara som mamma och också köra vagnen!” Det sägs att det är naturligt för pojkar att vilja köra med bilar. Hur i hela helvete pojkar har klarat sig under de tusentals år som gick innan bilar uppfanns vet jag inte.

Det är inte hittepå och pseudovetenskap att kön skapas av kulturen. Det är så och har alltid varit så. I vilken utsträckning skulle man förvisso kunna diskutera ad infinitum, men den praktiska tillämpningen av vad vi kan vara säkra på torde ändå vara klar: som förälder kan man vara helt säker på att samhället kommer att fösa och fasa in ens barn i en mall. Visst kan man stå vid sidan om, se det hända och hoppas att barnet ska trivas. Själv vill jag ge mitt barn verktyg att forma sig själv och göra alla trånga mallar lite större, lite mer flexibla.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Att experimentera med sitt barn

Charlotte4 kommentarer

I nästan varje sammanhang där de som är negativa till genus diskuterar genusmedvetna föräldrars val luftas åsikten att vi skulle experimentera med våra barn. För det första vill jag påpeka att man kan få vara precis hur negativ till genus som man vill, det gör det inte till ett mindre verkligt fenomen. För klarhetens skull; det finns inga som helst tvivel om att det finns könsroller som påverkar oss. Man kan göra sig medveten om dem eller låta bli, men att låta bli att vara medveten tar inte bort genus påverkan.

För det andra skulle jag vilja hävda att all barnuppfostran är experimentell. Det finns nämligen ingen fungerande manual till hur alla barn alltid är. Man lära känna sitt barn genom att experimentera. Det står i Boken om barn att barnet ska prova fast föda när det är 6 månader och att barn brukar gilla potatismos. Det betyder inte att alla barn vill ha fast föda när de är 6 månader och då glatt kommer att slafsa i sig potatismos. Nej, det betyder att runt 6 månader kan det vara dags att börja prova med fast föda, och att potatismos funkar för många. Resten måste man som förälder själv testa sig fram till. Experimentera, så att säga.

Och jag hade utan att blinka kunna köpa idén om att vi som vill uppfostra våra barn med en dos genustänk är knasiga opportunister om det faktiskt var så att alla i tidigare generationer varit uppfostrade i perfekt harmoni och lycka och vi nu står här med våra genustrumpeter och försöker förstöra ett fungerande system, men så är det ju inte. Jag uppfostrar mina barn med genustänk för att jag vill att de ska få fler möjligheter i livet än vad jag hade. Jag uppfostrar också mina barn med genustänk för att de inte ska växa upp som en del av de strukturer som får människor som inte passar in i ett heteronormativt samhälle att må sämre, oavsett om mina egna ungar kommer att växa upp som skolexempel på hur heteronormativitet teoretiskt ser ut.

Rent konkret betyder det att jag utmanar mina barns sätt att tänka. När de säger att pojkar inte kan ha långt hår så frågar jag varför, lyssnar på deras förklaring (”för bara flickor kan det”) och diskuterar sedan med dem om alla pojkar med långt hår vi faktiskt känner. När de säger att bara flickor tycker om att titta på My Little Pony så frågar jag varför, lyssnar på deras förklaring (”för pojkar gillar inte sånt”) och så pratar vi om ifall det kan vara så att många pojkar inte gillar My Little Pony för att de helt enkelt inte har tittat på det, och bara tror att de inte tycker om. Vi pratar om att man får gråta när man är ledsen fast man är pojke, att flickor visst kan klättra i träd, att alla barn kan få vara starka, fina, fantastiska och sårbara helt oavsett om de är pojkar eller flickor.

Det innebär också att jag söker lite extra för att få tag i kläder som kanske inte har de allra värsta genusstereotyperna, men däremot inte att jag bränner min dotters prinsessklänningar eller tvingar min son att ha kjol. När de tittar på program som skulle få även de hårdaste antigenuspropagerarna att höja på ögonbrynen (typ Barbie Dreamhouse) försöker jag hålla mig uppdaterad om vad det handlar om för att kunna ge en motbild (”nej, det är inte bara Ken som kan allting”). Jag är också noga med att inte förutse kön på karaktärer, eller karaktär utifrån kön. När jag är med i lekarna introducerar jag ofta kvinnliga skurkar, till exempel. Dessutom talar vi mycket om hur det har varit förr och om hur det är i andra länder fortfarande. Som det barn till en genushistoriker hon är tyckte så Tilda att Lucia var det coolaste nånsin för att det var en snygg zombiebrud med ljus i håret (för jag kanske berättade att Lucia dött för hundratals år sedan och Tilda är en smart unge).

Vi har också pratat om hur det är att vara pojke och hur det är att vara flicka och vad som skiljer dem åt. Där var vi rörande överens, jag och barnen, om att det enda som skiljer pojkar från flickor är pippeli (snopp på finlandssvenska) och snippa. Jag tycker nämligen inte att det finns något annat sätt att diskutera det här sakerna med barnen för grejen är den här; de neurologiska skillnader som finns mellan män och kvinnor som gått igenom puberteten är försvinnande små men likväl ännu mindre mellan barn. Faktum är att de rent biologiska skillnaderna är så oerhört små mellan pojkbarn och flickbarn att oavsett vilken av alla ”pojkiga” beteenden jag skulle ta upp så skulle jag känna en flicka som också skulle passa in på beskrivningen och tvärtom. Jag kan helt enkelt inte diskutera några skillnader mellan pojkar och flickor med mina barn och påstå att det är medfödda skillnader som liksom ska finnas där utan att samtidigt peka ut att alla inte följer mönstret. Den verkliga barnaskaran är nämligen oerhört diversifierad. Den enda logiska slutsatsen är således att barn är barn och ska få vara det, oavsett om de råkar ha pippeli eller snippa. Ja, och sedan har vi förstås också talat om att en av de viktigaste anledningarna till varför flickor och pojkar ska få göra som de vill är att det finns jättemånga som inte känner att de hör till en av de grupperna. En del av dem kanske är pojkar som ibland gillar att göra vad någon skulle kalla flicksaker, medan andra är barn som faktiskt mår dåligt av att känna att de inte är riktigt rätt, att de inte passar in. Allt det här är saker som jag diskuterar med barnen. Inte så att vi har genussessioner där vi tar varandra i hand(h)en och bekänner oss könslösa, utan vi talar om sånt här när de berättar vad som hänt i skolan, hur de har haft de, saker de sett och hört och grubblar på.

På så vis experimenterar jag mig fram med mina barn. För att jag inte tror att det finns en mall som de följer, för att de ska få vara sig själva och för att jag – i egenskap av deras förälder – vill röja alla vägar för dem att hitta sin egen plats. Jag önskar att fler skulle våga experimentera med sina barn, tänka lite utanför lådan och upptäcka hur fantastiskt finurliga barn är – och inte minst hur mycket de kan växa när de får göra det utan förutbestämda begränsningar.

Kulturkrockar

Om starka kvinnor och om vad som inte borde vara det

CharlotteLämna en kommentar

Vi måste tala lite mer om det där med girl power och starka kvinnor. Så. Jag gillar P!nk. Massor. Jag tycker att hon är oerhört duktig artist och hon om någon utstrålar just den där nya kvinnliga självsäkerheten och styrkan. Hennes låt och video Stupid Girls är superb. Dessutom vill jag passa på att tillägga att jag är fullt medveten om att självsäkerhet och styrka är aspekter av kvinnligheten som är historiskt sett ganska nya och som är välbehövliga. Som Grynet brukade säga; ta ingen skit. Det finns dock stora delar av den nuvarande popkulturen riktad mot unga tjejer som tar den här girl powern till nivåer som är mycket problematiska. För att återvända till P!nk. Här är hennes video till låten Trouble.

Jag gillar draget i den här låten och jag tycker att videon dessutom är jättesnygg. Men (ni visste att det skulle komma va?). Prova och se på videon men tänk gender swap. Tänk er en bar full av kvinnor. Tänk er en man som kommer dit och börjar spöa upp kvinnorna för att kvinnan bakom bardisken vägrar servera vad som tydligt är en bråkstake mera sprit. När P!nk gör det är det sexigt och coolt. Men det är av samma anledning som det är humor när kvinnor lappar till män på TV. Det är, i grund och botten, fortfarande sett som tämligen harmlöst. Män är fortfarande i så pass starkt överläge gentemot kvinnor att det kan bli underhållning av vad som skulle ha 18-årsgräns och synnerligen mörka undertoner om män betedde sig likadant.

Jo, jag ser aspekten av att kvinnor behöver ha starka och tuffa förebilder. Det gör jag. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att varje kvinna som framhålls som stark på just det här viset – genom att handgripligen ge sig på män – ändå upprätthåller det manliga övertaget. Det bibehåller männens ensamrätt på allvarligt våld och kapaciteten till skada. Dessutom ska förstås inte styrka och förebilder byggas på våldspotential, men om just den biten kan man väl tycka vad man vill. Sådana förebilder för män har ju funnits i alla tider (typ Batman). Men, som grädde på moset, i all denna girl power finns fortfarande heteronormativiteten. P!nks video är ett sexigt förhållningssätt till män – den kretsar kring det heteronormativa, kring relationen mellan män och kvinnor. På så vis blir bilden av den starka kvinnan relaterad mannen, snarare än en stark kvinna i sig själv, om ni förstår hur jag menar. I slutet handlar det då ofta likväl om att bli accepterad och älskad av en man (och det här gäller inte alltid P!nk, men många andra) och styrkan och självsäkerheten bestod i att hitta rätt man. Hellre skulle jag vilja att den starka, självständiga kvinnan var det relaterad sig själv och andra tiders kvinnoroller. Utbildning, svar på tal, trygghet i sig själv och i sin rätt att existera på lika villkor. Det behöver inte vara en fysisk kamp mot män, utan snarare ett uppbrott från att definieras vis-a-vis manligheten och männen. Att få vara sig själv. Den sortens starka och självständiga kvinnor har vi alldeles för få av.