Kategori: Historikerns historier

Historikerns historier

Patriarkat och genusvetenskap – en kärlekshistoria

Charlotte1 kommentar

Lite varstans stöter jag på frustrerade män(niskor) som kritiserar genusvetenskapen, ofta i väldigt hårda ordalag. En av de saker man tycks irritera sig mest över är att män framställs som förtryckare och kvinnor som offer och att genusvetenskapens enda existensberättigande skulle vara att bevisa att det både varit och är så. Även om jag förstår att man genom media och politiska diskussioner kan få för sig att det skulle vara genusvetenskapens syfte kan jag inte säga det på något mildare sätt än att det är fel.

Vad gäller genushistorien är den övergripande ramen patriarkatet – en term som kan vara svår att förstå och som ofta missbrukas just för att göra män till monster och kvinnor till fångar. Det ska medges att patriarkatet som begrepp inte problematiseras tillräckligt inom all genusvetenskaplig forskning – vilket är en brist – men patriarkatet är absolut inte något som genusvetarna har hittat på.

Så vad är då patriarkatet? Ett patriarkat är ett system där män (ofta äldre män) har den ekonomiska, juridiska och politiska makten. Det är allt.

Så what’s the fuss? Att Sverige har varit ett patriarkaliskt samhälle så långt tillbaka vi har källor att beskriva samhällsstrukturen är ett faktum. Det är inte en konspirationsteori, det är inte feministisk propaganda och det är inte något som historiker (oavsett om de sysslar med ekonomi, juridik eller människors förhållande till svampplockning genom århundradena) tvekar kring. Faktum är att sedan genusvetenskapens tillkomst för ungefär 50 år sedan (som kvinnovetenskap) har synen på kvinnan och hennes position både i samhället och genom historien förändrats radikalt. År 1840 skrev den mycket renommerade arkivarien J.J. Nordström att maken

utan ansvar inför verdslig öfverhet icke blott [kunde] tukta [sin hustru] efter godtycke, utan ock sälja och till och med bringa henne om lifvet

Genom att titta på i princip samma källor började en av Sveriges tidigaste kvinnohistoriker över ett århundrade senare beskriva äktenskapet och visa oss dess enorma innebörd i det äldre samhället. Vad gällde hustruns rättigheter menade Lizzie Carlsson år 1965 att

Kvinnan var omyndig – det har ju förresten gift kvinna varit ändå in i våra dagar

Fortfarande år 1997 är den allmänna uppfattningen att kvinnan i det äldre samhället varit omyndig. Maria Sjögren skriver

”(g)iftermålens samhällsfunktion i det äldre samhället förutsatte (…) att kvinnan saknade juridiska rättigheter

Tack vare genusvetenskapen är historikerna idag förhållandevis överens om att kvinnan inte konsekvent har setts som omyndig och att patriarkatet långt ifrån varit en stabil struktur där kvinnan alltid varit underordnad och mannen alltid överordnad. Hade det inte varit för genusvetenskapen har jag svårt att tro att man lagt märke till dessa variationer.

Så kommer vi till det där med patriarkatets inverkan på kvinnors och mäns rättigheter. Kvinnor har genom historien fått göra alla möjliga grejer. Som jag redan nämnt tidigare fanns det i det medeltida Sverige kvinnliga slottsherrar, det har alltid funnits kvinnliga företagare och kvinnor har sedan 1200-talet ärvt och ägt egen jord. Men – och det här är jätteviktigt – det betyder inte att det inte har skett i en patriarkal struktur, det vill säga: att kvinnor förekom på ”manliga” positioner betyder inte att patriarkatet inte fanns. Utan att försöka ta ställning till om män eller kvinnor har haft det värst råder det ingen tvekan om att kvinnors rättigheter var helt beroende av männen. I mitt eget material finns ett mycket tydligt exempel på hur det kunde se ut:

En kvinna kom inför rätten i slutet av 1300-talet och berättade hur hennes make hade slagit henne blå för att hon skulle gå med på att han sålde hennes jord. Eftersom flera personer vittnade om att det har gått till så döms jorden tillbaka till kvinnan.

Hur ska man tolka det här exemplet? Mitt förslag är så här (och tolkningen bekräftas av bland andra Maria Ågren i Domestic Secrets):
Kvinnan vet om vilken jord som är hennes och tycker att hon har rätt att bestämma över den (exakt hur stor rätt är svårt att säga), men allmän praxis är att mannen sköter om jorden oavsett vem som äger den (det här finns det inga tvivel om, det visas av tusentals andra fall) med hustruns godkännande (annars hade han ju inte behövt klå henne). Tydligt är också att man inte får slå sin hustru blå för att hon ska gå med på saker vilket visas av att hon får tillbaka jorden. Men kvinnans rättigheter var helt beroende av männen runt omkring henne! Flera vittnen visste om vad som hade hänt men likväl väntar kvinnan tills maken är död (vilket av allt att döma varit flera år) innan hon kan föra sin sak inför rätten.

Historiskt sett (jag skulle spontant säga fram till mitten av 1900-talet) har alltså patriarkatet som system fungerat fint för dem så höll sig innanför ramarna men om något gick fel – när shit hit the fan liksom – då var kvinnorna mycket utsatta och helt beroende av manligt beskydd på grund av att deras juridiska, ekonomiska och politiska rättigheter inte var allmängiltiga. Jag tycker inte om att prata om sanningar när man pratar om historia för det finns alltid så många undantag, men patriarkatet är inte en tolkningsmodell (som Laqueur) utan ett faktum.

Men kvinnorna var förstås inte de enda som riskerade att halka utanför. Liknande problem hade exempelvis barn och sådana som inte ägde egen jord och det ska man inte heller bortse från.

Så vad kan vi lära oss av detta idag? Med den ovan givna definitionen av patriarkat är Sverige idag inte ett patriarkaliskt samhället. Patriarkatet handlar om vem som har rättigheter och skyldigheter – inte vem som gör vad – och i Sverige finns inte längre några strukturella skillnader mellan könen (och nej, det är inte ett matriarkat för att kvinnor ibland kvoteras). Genusvetenskapen har gett oss den nyanserade bilden av patriarkatet som forskningen idag har och genusvetarna (alltså inte genus-veta-bättre-arna) skulle gärna kunna få förklara det här tydligare och ges mer utrymme – ta mer utrymme – i de offentliga debatterna.

Historikerns historier

Genusvetenskap som vetenskap. Igen.

Charlotte44 kommentarer

Så jag gav mig in i en diskussion som egentligen inte ger mig annat än magsår. Men jag vill ändå försöka förklara och så får man gärna fråga mer om något är otydligt.

Som ni ser rör det alltså frågan huruvida genusvetenskap är en vetenskap eller – vilket de flesta där verkade tycka – är en politisk ideologi. Och ska vi vara riktigt ärliga kan det vara jävligt svårt att se skillnaden så som genusdebatten går i Sverige just nu.

Problemet är som så många gånger förr att alla dem som faktiskt sysslar seriöst med genusforskning kanske tar en snabb titt på rabiata feminister och fradgetuggande jämställdister, tänker ”fuck no, de får ta död på varandra” och kryper tillbaka ner i arkivet. Tro mig, med tanke på hur mycket skit som hävs över genusforskare utan att ta någon som helst notis om skillnaden på forskningsresultat och forskaren som kommit fram till dem – saklig kritik och personangrepp – är det mycket möjligt att det här är enda gången jag orkar sticka upp näsan ur arkiven. Men, vi provar!

Om någon mot förmodan missat det är jag alltså genushistoriker och sysslar med svensk juridik 1350-1550. Bara så att grunderna är klara.

Vad gäller genushistoriska teorier är den viktigaste att det är skillnad på kön (som är biologiskt) och genus (som är socialt) och helt fundamentalt är att genushistoria rör sig om dynamiken mellan män och kvinnor, inte om könskamp eller kvinnohistoria. Av de genusvetenskapliga modeller som jag själv använder är de viktigaste enkönsmodellen och tvåsfärsmodellen. Den första, som utvecklades av Thomas Laqueur, innebär att man först för ett par hundra år sedan insåg att det finns två kön. Dessförinnan var man övertygad om att det bara fanns män. Det där med att somliga inte hade snopp förklarade man med att de befann sig längst ner på en glidande skala där manliga män var högst upp och att de andra inte var riktigt färdiga män. Min egen syn på enkönsmodellen är att den är väldigt tydlig när man tittar på medicinsk kunskap och biologiska teorier men att den i mitt eget material (juridiska källor) inte alls är lika tydlig. Tvärtom verkar det som om tvåsfärsmodellen skulle vara bättre på mitt material. I den modellen menar man att det fanns en sfär (ekonomisk, juridisk och politisk) som var för männen och en sfär (hemmet) som var för kvinnor. Ofta säger man den offentliga och den privata sfären.

Och nu kommer det viktiga, det som gör genusvetenskapen till en vetenskap, eller åtminstone gör genushistoria till vetenskap. När jag som genushistoriker tolkar vad jag ser är det inte min uppgift att döma någon utan att med hjälp av modellerna försöka förklara hur människor såg på sin verklighet – men modellerna är förstås sentida konstruktioner och ingenting annat! Trots att tvåsfärsmodellen passar bäst in på mitt material finns det helt klart en flytande gräns mellan sfärerna och undantag kan man alltid hitta. Som genushistoriker är det min uppgift att redogöra för alla dessa undantag och försvara varför jag väljer en viss modell över en annan, men som i all forskning handlar det om att teorier och modeller i ljuset av ny kunskap kan behöva omvärderas. Vilket är tur, för annars hade det knappast funnits något behov av historiker alls.

Frågor på det?

Läs också gärna om vems fel allt är!

Får man bara inte nog utan vill läsa ännu mer kan jag rekommendera exempelvis Maria Ågren Domestic Secrets (2009), Anu Lahtinen Anpassning, förhandling, motstånd (2009) och Christer Winberg Grenverket (1985).

Historikerns historier

Vems fel är allt egentligen?

Charlotte11 kommentarer

Ibland när jag och min högt vördade, älskade make har livliga diskussioner och det känns som om han har en poäng som jag inte vill erkänna slänger jag upp mamma-kortet.

Ah men, ja va ju gravid i 9 månader! Fattaru alls hur jävligt det var?

Och eftersom jag ju faktiskt var gravid i 9 månader (18 då, om man räknar båda ungarna, men så hårt har jag inte behövt slå ännu) och han helst inte vill lyssna fler gånger på riktigt hur jävligt det var ger han upp. Och jag vinner.

Ibland känns det som om hela den svenska genusdebatten fungerar på ungefär samma sätt.

Ah men, ja hör ju för fan till den delen av befolkningen som varit förtryckt i 1000 år! Fattaru alls hur jävligt det är?

Och eftersom alla vet att män har förtryckt kvinnor i 1000 år (minst) och mannen genom att då fortsätta diskutera med kvinnan så att säga bekräftar förtrycket ger han upp. Och hon vinner.

Det där mamma-kortet, det sparar jag för trivialiteter. Som om det verkligen är rimligt att maken åker och hämtar sushi till mig fast det är en 20 min bilresa, som att det ens är något att diskutera. Eller om gardinerna i vardagsrummet borde vara blommiga eller rutiga när det egentligen är självklart att vi ska ha båda för att enkelt kunna byta när andan faller på. Eller när vi bråkar om vems tur det är att städa kattlådan (hans veka argument att det är mina katter är förstås ingenting i jämförelse med mina graviditetssmärtor då för 4 år sedan).

Men genusdebatten är alldeles för viktig för att man ska få dra förtryckt-kortet och nu har det flitiga användandet lett till helt nya problem. Helt plötsligt höjs det röster för att kvinnor kanske inte har haft det så pjåkigt under de senaste 1000 åren ändå och att männen faktiskt har haft det rätt tungt. Kvinnligt företagande fanns ju redan för flera hundra år sedan och hemmafru-idealets era var jättekort. Män, däremot, har hela tiden slitit hårt och fått sätta livet till i krig. Män har faktiskt också haft det jobbigt.

Förutom att man framstår som två arga treåringar som står och viftar med förtryckt-kort blir en debatt om hur man ska göra vardagen bättre för människor oavsett kön idag en uppvisning i vem som haft det jobbigast under de senaste 1000 åren. Även om det ett tag är underhållande är det knappast kreativt i längden. Dessutom riskerar man genom den nuvarande historierevisionistiska utvecklingen att vi tappar perspektiv på vad vi egentligen diskuterar.

Jag är genushistoriker. Det är mitt jobb att studera relationen mellan män och kvinnor i förfluten tid. Därför känner jag mig nu manad att sammanställa en kort och mycket generell lista över saker som (genus)historiker i allmänhet är överens om och som förhoppningsvis kan ge lite perspektiv.

1: Under de senaste 1000 åren är det bara under de senaste kanske 100 som man kan tala om endast två genus. Om vi går tillbaka i tiden 400 år är det helt tydligt att två genus (män och kvinnor) inte räcker till för att beskriva hur människor hade det. En del väljer att tolka vad de ser som att det bara fanns ett enda kön, det manliga, och att de olika varianterna av genus var glidande på en skala ”manlig man” till ”kvinnlig kvinna” (men av manligt kön).

2: Män har i allmänhet varit överordnade och kvinnor i allmänhet underordnade. Det betyder inte att det inte fanns vissa kvinnor som bestämde över män (det fanns till exempel kvinnliga slottsherrar på medeltiden) och många män som hade det svårt, men strukturerna fungerade till männens fördel. Juridiskt, ekonomiskt och politiskt var männen gynnade. De kvinnliga företagarna som man nu talar om (och som absolut fanns men som utgjorde en bråkdel av det totala företagandet) var utsatta och beroende av att männen runt omkring dem tillät verksamheten. Män och kvinnor av samma sociala status var inte jämbördiga. Varför och hur stor ojämlikheten var har varierat över tiden.

3: Genus är inte en myt. Säkert vet alla att både arv och miljö bidrar till att göra oss till dem vi är och inom ”miljö” är vår könsidentitet, vårt genus, en viktig del i vår socialiseringsprocess. Vad som ibland skjuts åt sidan (bland annat för att det är oerhört svårt att utreda) är ”arv”-delen under historisk tid. Under de senaste 1000 åren har det funnits alltför många som inte passar in i nutida stereotypa mallar av hur kvinnor och män ska vara för att man ska kunna konstatera att den nutida synen på vad som är manligt och vad som är kvinnligt inte kan appliceras på förfluten tid och att idealen har varierat både över tid och rum.

4: De senaste 150 åren är första gången som det finns ett bredare folkligt stöd för lika rättigheter oavsett härkomst, kön eller social status. Ur ett historiskt perspektiv är det alltså en väldigt kort period som tanken om ett jämställt samhälle har funnits. Vad många tänker på när de tänker ”förr i tiden” och ”kvinnoförtryck” är de korta årtionden i mitten av 1900-talet då hemmafrun lyftes fram som ett ideal och då är det alltför lätt att avfärda synen på manlig dominans som en parentes. Faktum är dock att under de senaste 1000 åren har mannen haft rättigheter som kvinnan saknat och mannen har dessutom haft bestämmanderätt över alla dem som bodde inom hans hushåll.

Det här får inte bli en tävling om vem som haft det jävligast – det var säkert trist för alla utan duschar och med böldpest och spetälska – men de historiska drag som gjort att jämställdhetsdebatten ens har behövts ska man inte förneka. Så vad är det vi diskuterar här egentligen? Jag skulle vilja föreslå lika rättigheter för män, kvinnor och alla däremellan från och med nu.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Och han klev ur sandlådan!

Charlotte11 kommentarer

Igår satt jag och suckade över hur jämställdhetsdebatten i Sverige är så åt helvete sned och att det hela mest liknar en beklagansvärd sandlådeuppgörelse om vem som tog den rosa spaden.

Och idag skriver Pelle Billing ett så sansat och snyggt inlägg i debatten att man inte kan göra annat än imponeras. Lugnt och stilla konstaterar han att somliga olikheter mellan könen inte är en effekt av diskriminering. Män och kvinnor ska inom och genom lagen ha rätt att välja hur de ordnar sin vardag och ”[o]m denna individuella frihet leder till att kvinnor och män gör delvis olika val” är ”det som en konsekvens av våra demokratiska rättigheter.”

Visst behöver man inte hålla med honom i vad han skriver, men för en gångs skull står fokus på idéer, problem och lösningar istället för på personerna som representerar dem. Då kan man driva debatten framåt utan att börja kasta sand.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Kliv ur sandlådan!

Charlotte16 kommentarer

Pär Ström skriver en replik på DN:s kulturdebatt angående Maria Svelands artikel om hur hon blir politiskt deprimerad. Man kan förstås läsa Svelands artikel ur precis vilken vinkel som helst – precis som att Fan kan läsa Bibeln – och jag inser att jag kanske missade att Svelands syfte inte alls var att lyfta fram problemet med att den offentliga retoriken i större utsträckning tolererar nedvärderande språk utan att racka ner på Pär Ström. Så kan det ha varit.

Men vad som kunde ha varit en upplyst replik från Pär Ström om hur delar av Svelands argument kanske är bra medan andra kan tolkas som orättfärdigt nedvärderande av inte bara Ström utan också Pelle Billing mynnar ut i just ett sådant sorts aggressivt sandlådeepos som den offentliga debatten inte behöver. Jag menar inte att Ström inte har rätten att tycka att den insinuerade kopplingen mellan tyskt 30-tal och Ströms åsikter kan tyckas väl hård. Men läste han alls sin egen replik? ”[j]ag är inte antifeminst”. ”Det är feministerna som är anti.”

Den som är fri från synd kan ju kasta första prefixet.

De citat Pär Ström väljer att ta upp – en del av de obehagligheter som sagts om honom – borde räcka för att vilken normalt funtad människa som helst ska förstå att hans kritiker har gått långt över gränsen. Så synd då att han underblåser hatretoriken genom att skriva att ”feministerna är på defensiven. De är rädda nu. De är rädda för sanningen och rättvisan.” Vems jävla sanning och vilken rättvisa? Pär Ström faller ju själv i samma grop av floskler, illvilliga missuppfattningar och hets som han anklagar Maria Sveland för.

Jag håller med Ström om att jämställdhet måste betyda att människor har samma rättigheter, oavsett kön, men det är dags för alla att ta ett steg tillbaka och fundera inte bara över vad man vill ha sagt utan hur man säger det.

Läs gärna Bo Rothsteins kommentar på Maria Svelands artikel! Den är ett utmärkt exempel på hur man kan debattera med äran i behåll (och som intressant nog bortser från genus och istället tar fasta på politisk orientering).

Min tidigare kommentar på Sveland finns här!

Historikerns historier

Nästa gång kanske

Charlotte4 kommentarer

I fem dagar har jag kämpat med en ansökan om doktorandplats vid doktorandprogrammet Law in a Changing World, fullt medveten om att sannolikheten att jag skulle få en doktorandplats bland ett gäng jurister är så patetiskt liten att ansökningsförfattandet i princip borde betraktas som bortkastad tid.

Men som de säger: Hoppet är det sista som överger människan.

Olyckligtvis verkar varsamheten vara en av de där grejerna som ger upp strax innan hoppet. Fem dagar av minutiöst petande i ansökningshandlingarna och så lämnar jag in skiten utan att ha undertecknat ansökningsbrevet.

”Hej!

Jag är ansvarsfull, noggrann och värd era pengar!

Vänliga hälsningar

[tomrum]”

Historikerns historier

Det svagare könets utbildning

Charlotte4 kommentarer

Jag tycker att det är fint att man försöker ge unga kvinnor utbildning. Den här postern till exempel, uppmanar till att ge pengar för den livsviktiga utbildningen för flickor.

Och flickor över hela världen behöver stöd för att få utbildning. I Finlands största tidning Helsingin Sanomat talar alla fyra annonserna för förberedelsekurser för att det är just flickor som behöver dem.

För det kan väl inte vara så att man försöker sälja lite bättre genom att ha bilder på tjejer? Right? Och det kan väl inte vara så att man i feministisk välmening inser att det vore nästintill omöjligt att få pengar till unga utsatta pojkars utbildning eftersom vi ser flickornas behov som störst?

Det känns rätt töntigt att slå ett slag för pojkars rätt till utbildning. Historiskt sett har det liksom varit en helt annan grej och faktum är att ännu idag är flickor i fattigare länder betydligt mer utsatta. Men ändå. Det är något som har gått väldigt fel. Vad sägs om en annons om insamling till pojkar i slummen i Ukraina? Handen på hjärtat, skulle den verkligen funka? Behovet finns. Tänk bara vad utbildning och ett sammanhang skulle kunna göra för de unga pojkar som annars fastnar i våldsspiraler och gängverksamhet. De båda bilderna ovan kommer för visso från helt skilda världar men båda speglar med oroväckande tydlighet trender i vårt eget samhälle.

* Bilder på flickor säljer.

* Vi uppfattar flickor som så svaga att de behöver extra hjälp.

Enligt FN:s livsmedelsprogram hindras 75 miljoner barn från att gå i skolan och de behöver hjälp. Skit samma om det är flickor eller pojkar.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Ifrågasättandet och hatet

Charlotte10 kommentarer

Maria Sveland skriver ett fantastiskt intressant debattinlägg på DN om hur gränserna för vad man får göra i samhället förskjuts och hat helt plötsligt börjar tillåtas. Hon sätter fingret på något oerhört viktigt – de politiska trenderna med främlingsfientlighet, antifeminism och religionshat är farliga. I grund och botten handlar det om att se bortom kategoriseringar och upptäcka människorna bakom. Det var här det gick fel på 30-talet, som Maria jämför med, då nationalismen och framförallt rasbiologin inte bara var rumsrena utan rentav ansågs som sanningar. Försöken att dela in människor i olika fack, vare sig dessa är definierade genom tänkta raser eller politiska attribut som feminist eller rasist, gör att vi slutar lyssna på vad människorna egentligen står för och förblindas av en alltigenom påhittad struktur. För det finns lika många olika sorters feminister som det finns feminister.

Men hur ska man kunna jämka mellan yttrandefriheten och de där sakerna som man bara inte får säga? För det första måste journalister bli bättre på att ställa öppna och ärliga följdfrågor. När någon – oavsett om det är en privatperson eller en offentlig person – säger att det är bäst att kvinnor hålls hemma måste man fortsätta att fråga varför. Är det en kvinna som egentligen menade att hon önskade sig ekonomiska förutsättningar att vara hemma eller är det en kvinna som menar att kvinnorna måste vara i hemmet för att kunna fostra nästa generations arier? Skillnaden är ju ändå rätt stor.

Och vi som driver bloggar måste moderera hårt bland kommentarerna. Inte så att man inte ska tillåta kritik, men kommentarerna ska ju vara till för reflektioner kring innehållet i ett inlägg och därmed erbjuda underlag till diskussion, inte vara ett forum för hat i någon form.

Ifrågasättandet av rådande strukturer är en naturlig del av utvecklingen. I ett historiskt perspektiv ser man kontinuerligt reaktioner och motreaktioner mot gällande normer och regler, det är vad som driver samhället framåt. Det var så man fick allmän rösträtt, så kvinnorna fick börja förvärvsarbeta och så som vi vann rättigheten att säga vad vi vill. Men det var också så som Stalin kunde få järngrepp om en enorm nation och leka Fia med knuff med befolkning, så som miljoner människor kunde skickas till koncentrationsläger och så som man tog sig rätten att jaga häxor. Historien visar oss att ifrågasättandet av politisk korrekthet måste komma. Men nu om någonsin vore det på tiden att vi lärde oss någonting av det och ifrågasätter reaktionerna.

Jessica Parland-von Essen har också skrivit om ämnet!

Historikerns historier · Vardagslivet

Vet ni vad det här är?

CharlotteLämna en kommentar

Det är sol som skiner in på mitt arbetsrum, det är vad det är.

Men ska vi säga att det säkert är tur att det inte är längre än 20 minuters sol här just nu, för jag har en artikel som borde bli färdig. Visst kan jag skriva med stängda ögon men tydligen är det inte förrän man blivit professor som proof reading flyter på samma sätt.