– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Om lite drygt en vecka åker jag till Glasgow för att presentera en liten del av min forskning på European Social Science History Conference.
Men för er som kanske inte hinner till Glasgow och lyssna lägger jag ut mitt paper här!
Ni får jättegärna kommentera, fråga och fundera, men texten får inte publiceras på andra ställen utan mitt tillstånd.
Efter UNT:s recension av antologin Men: Mannens frigörelse från mannen funderar Pelle Billing på varför recensenten (på basis av boken) tycker att det är relevant att män lär sig förhålla sig till varför 95% av alla dömda för våldsbrott är män. Billing medger att han raljerar en smula men frågar ändå:
”Menar du att samhället är så kallt och hårt mot just män, att fler män begår våldbrott än någon annan grupp? Menar du att manlig utsatthet är så pass stor att den leder till brott? Menar du att vi bör applicera en humanistisk, socialkonstruktivistisk syn på mäns lidande och problem?
Eller menar du i stället att män föds onda, och därmed måste diskutera sin inneboende ondska?”
Män och kvinnor har sina specifika problem, dels biologiska i form av genetiska sjukdomar, men också sociala problem, kopplade till manlighet och kvinnlighet. Ingen har förnekat att det skulle finnas problem med kvinnligheten; så föddes hela kvinnorörelsen! Fortfarande finns det problem med kvinnligheten, men trots att man kanske inte lika ofta pratar om det på en lugn och sansad ton finns det förstås också problem med manligheten. Även om problemen med både manlighet och kvinnlighet ligger i strukturer och normer är det från vetenskapens horisont ingenting som tyder på att strukturer och normer upprätthålls av bara det ena könet. Inom forskningen är det solklart att genusstrukturer upprätthålls och definieras i relationen mellan könen.
Därför tycker jag att det är oerhört uppfriskande med en antologi som uppmuntrar (och igen måste jag förlita mig på recensenten eftersom jag själv inte läst boken) män – och kanske även kvinnor – till att fundera över manligheten. Det handlar inte bara om att förstå kopplingen mellan att pojkar uppmuntras leka fysiska lekar och att inte visa svaghet eller prata om sina känslor, och den där våldsstatistiken, utan lika mycket om att den manligheten som utesluter män från att vårda sina egna barn kanske borde ifrågasättas mer. För det finns många olika manligheter, många syner på manlighet och många imaginära rätt och fel för män.
Titeln på boken syftar inte på att mannen ska strippas på den onda manligheten eller utgår ”ifrån att manlighet i sig är en patologi” utan att varje enskild man – precis som varje enskild kvinna – i ett samhälle som är så jämställt som Sverige ska kunna titta på sin egen situation och säga ”Är jag här för att jag vill eller för att jag tror att det är vad som förväntas?”. Därefter ska en man kunna sluta leka familjeförsörjare och bli hemmapappa, sluta vara bilmekaniker och bli balettdansare eller sluta slå tillbaka av rädsla för att bli kallad fegis. Det betyder inte att en man inte ska få vara manlig – oavsett vad man lägger i det ordet – utan om att mannen ska ges möjligheten att själv definiera sin manlighet, sitt sätt att vara man. Manlighet och kvinnlighet ser väldigt olika ut i olika tider och olika kulturer eftersom de är socialt betingade och därmed inte statiska tillstånd. Därför måste det finnas plats för reflektion, diskussion och omvärderingar.
Svenskt diplomatariums huvudkartotek för medeltidsbreven (SDHK) har redan ganska länge haft korta notiser om allt som ingår i Diplomatarium Suecanum ute i en databas på Riksarkivet. Den här databasen har varit… ska vi för att vara diplomatiska säga svåranvänd, trots att den givetvis har varit till stor hjälp för exempelvis mitt eget avhandlingsarbete.
Nu har Riksarkivet lanserat nya SDHK som inte bara har en betydligt förbättrad användarvänlighet samt nya enklare sökfunktioner utan också har ett riktigt snyggt reprofoto av (hittills) alla pergamentbrev från 1450-1520 som finns bevarade på Riksarkivet.
Det betyder att vem som helst som vill kan gå in och läsa vad medeltidsmänniskorna själva skrev. Jag ser det som en mänsklig rättighet att få ta del av sin egen historia, men att Riksarkivet också lägger ut foton och samtidigt fortsätter det tidskrävande arbetet med att transkribera och ständigt uppdatera databasen är jag helt otroligt imponerad över!
Det här är ett av de tusentals dokument som jag ska läsa och analysera, skrivet år 1453 i Uppsala. Det är en kvinna vid namn Katrin som stadfäster (alltså bekräftar riktigheten av) hennes nu avlidna systers donation till Uppsala domkyrka. Vad säger det här brevet om gifta mäns och kvinnors juridiska rättigheter?
Nya SDHK hittar man här!
Och för den som liksom jag nu sitter i ett euforiskt lyckorus redan innan de hunnit med morgonkaffet (något som i ärlighetens namn aldrig tidigare hänt) ska hålla i sig för även i Finland har man i dagarna lanserat en digital utgåva. Fragmenta Membranea är en samling med 9319 pergamentblad, de äldsta från slutet av 900-talet, vilka sedan reformationen gjort ett stort antal katolska böcker oanvändbara användes som skyddsomslag för exempelvis fogdars räkenskaper. Genom att sammanställa alla dessa fragment kan man utforska vilka sorters böcker och därmed även intellektuella strömningar som medeltidssvensken kan tänkas ha kommit i kontakt med.
Fragmenta Membranea finns här!
Både Pelle Billing och Hanna Lemoine skriver (och pratar) om vad som ingår i mansrollen. Billing menar att mansrollen måste definieras av det som större delen av männen gör. Det är en himla intressant tanke. Om män idag i allmänhet inte gör något som kanske av tradition har hört till mansrollen ska det inte vara en del av definitionen av mansrollen. Exakt vad det skulle kunna vara vet jag inte, men tanken är ändå klar.
Att döma av att diskussionerna sedan har lett in på hur mansrollen sammankopplas med våld gissar jag att en av de aspekterna av mansrollen som många inte tycker hör till den idag är just våldet. Män idag är helt enkelt inte så våldsamma, barn får inte längre lära sig att ”när pappa kommer hem ska du minsann få stryk” och det är inte lagligt att fysiskt disciplinera varken tjänstefolk eller sin hustru. Det husliga hemmavåldet som männen har haft laglig rätt till finns inte längre – eller snarare; om det finns är det inte specifikt manligt.
Så långt kan jag verkligen hålla med.
Samtidigt är det svårt att komma ifrån att man knappt hittar leksaker för pojkar (och jag är egentligen emot hela konceptet ”leksaker för bara ena könet”) som inte är till för våldsamheter. Det är Ninjago, Hero Factory, Kung Zhu, Bakugan, Pokémon och en stor mängd andra actiongrejer som ingen kan stava till. Flera av de här varumärkena har också tjejer med i storyn, men det är dömt att misslyckas om man försöker hitta figurerna till dessa. Ett praktexempel är Star Wars, en av mina absoluta favoriter, som annekterats av leksaksindustrin och fråntagits alla de starka kvinnliga karaktärerna som en gång gjorde det till en sån succé. Resultatet är inte bara att flickor inte vill leka med Star Wars prylar för att det inte finns några flickor i Star Wars (wtf?) utan också att vad som var en genusöverskridande kamp mellan ont och gott blir en kamp för pojkar mot andra pojkar.
Vad gäller filmutbudet är situationen kanske ännu mer besvärande. Oavsett om det ligger i mäns natur att tycka att blodstänk är tufft eller inte är det tydligt att filmer som riktar sig till män har en inte oansenlig mängd våld. Min egen högt vördade älskade make uttryckte en oförblommerad förtjusning över filmen Sucker Punch med det inte så nyanserade ”om man blandar halvnakna tjejer, steampunk världskrig, samurairobotar och oskäligt mycket våld kan det bara bli bra”. Alla män tycker säkert inte likadant men om man tittar på vad kommersialismen ser i mansrollen är kopplingen till våld väldigt tydlig. Jag förstår att de flesta män inte vill bli sammankopplade med våld men statistiskt sett står män för väldigt mycket mer våldsutövande än kvinnor och även många av de män som inte någonsin faktiskt slår någon är likväl storkonsumenter av våld i underhållningsformat och i träningssyfte.
Och igen; utanför Sveriges gränser är det en helt annan grej. I USA (varifrån vi får oroväckande mycket influenser) är mansrollen mycket tydligt sammankopplad med våldsutövande, och egentligen behöver man inte ta sig så mycket längre bort än till Finland för att den gängse synen på den svenska mannen ska vara att det är en mes som inte skulle våga slå någon på käften av rädsla för att blodfläckar inte går bort från hans rosa Ralph Lauren-skjorta. De som står för våldet i Mellanöstern är nästan uteslutande män, kvinnliga militärer är mycket sällsynt och den enda kvinnliga våldsamma ”förebilden” jag kan komma på är Sara Connor medan det finns hur många manliga som helst. Överallt ser man män som utövar våld.
Jag tror, precis som Billing, att vuxna män i dagens Sverige inte förväntas slåss och att våldsutövande inte accepteras (vilket det dock gör bland yngre män och små pojkar i alltför stor utsträckning) men vuxna män förväntas ändå ha ett avslappnat förhållande till våld, att liksom gilla våld och att tycka att det är spännande. På så vis tillhör våld fortfarande mansrollen även om våldsutövande inte gör det.
Som ni vet jobbar jag för tillfället med brev från 1500-talet ur Sturearkivet (som förvaras vid Riksarkivet i Stockholm). Mer specifikt läser jag igenom de sammanfattningar som finns av alla breven, sorterar ut dem som på något vis behandlar gifta mäns och kvinnors relation och läser dessa i sin helhet. Breven i Sturearkivet transkriberades (skrevs av) i mitten av 1900-talet och eftersom jag analyserar innehållet (en textuell analys) och inte exempelvis hur brevet sett ut eller potentiella skrivarhänder (de flesta brev dikterades för en skrivare) räcker dessa transkriberingar riktigt långt.
Så jag beställde kopior av de transkriberingar jag nu i första skedet behövde. Och så fick jag en liten räkning.
Eller liten och liten. Ni vet. Så där att det är tur att barnen tycker om rågbröd för det är vad vi alla kommer att äta ett gott tag framöver. Mer kanske i den storleken. Eller åtminstone så där stor att det är tur att jag har gift mig rikt.
Så jag vände mig som vanligt till Handledare B.
Jag: Jo, alltså jag fick en räkning från Riksarkivet.
Handledare B: Mmmm….
Jag: Den är ganska… mastig.
Handledare B: Mmmm….
Jag: Sååå… Jo, kanske du vet om något stipendium man kan söka för att täcka sånna kostnader?
Handledare B: Jo. Vad talar vi om för summor?
Jag (vill inte egentligen erkänna hur mycket det rör sig om): 1640 spänn.
Handledare B (kommer från en annan planet): 1640 svenska kronor? Så vi pratar inte ens euro?
Jag (blir omväxlande frustrerad över att Handledare B inte ser lika allvarligt på summan som jag själv, omväxlande riktigt orolig inför framtida investeringar i kopior om det här är en piss i havet): Nej.
Handledare B: Njae, för så små summor finns det nog inga stipendium.
Jag (uppriktigt chockad): Små summor? Det där är ett par underbara röda skor med hög klack och roliga små prickar som inte kommer att bli mina. Det är vad det är!
Handledare B (stannar upp, tittar på mig, tittar på mina skor): Men bruna skor duger helt bra.
Jag: Det tror du bara för att du inte har sett de där andra. Om du hade sett dem hade du förstått.
Handledare B (tittar på mig och höjer ena ögonbrynet så där som han gör när jag har fel och han tycker att det är så uppenbart att han inte ens orkar påpeka det)
Jag (tittar på handledare B): Nej, det kanske du inte skulle.
(talande tystnad)
Jag: Och Sturearkivet är ju kul. Jättekul.
Jag ska redan från början erkänna att jag inte har läst Steven Pinkers bok där han förklarar hur vi lever i de minst våldsamma av tider och att det förstås finns en möjlighet att han redogör bättre för förändringen där, men jag har lyssnat på intervjun i Skavlan, föredraget på TED och större delen av en av hans föreläsningar.
Medeltidshistorikern i mig fäller ut klorna och börjar morra gutturalt så där som man kan tänkas göra om man tillbringar lite för mycket tid i ett mörkt arkiv och har andats in oroväckande mängder bokdamm. För i intervjun på Skavlan säger Pinker så här:
”Medieval times was about 30% more violent than present day.”
Det påståendet väcker en så fasansfull mängd metodologiska och historiografiska frågor. Den allra viktigaste rör definitioner. Jag diskuterade det här med definitionen av patriarkatet med några genuskritiker som tyckte att man som seriös forskare inte får anpassa definitioner till den särskilda situation man undersöker. Pinkers uttalande visar vikten av just det där med att i varje given undersökning definiera sina bärande begrepp. Vad menar han med våld? Fysiskt våld? Psykiskt våld? Dödligt våld? Eftersom han i undersökningen talar både om att man ”förr i tiden” tyckte att det var ett kul partytrick att bränna katter levande (något som vi förövrigt inte kan avgöra hur vanligt det var eller vad folk tyckte om det) och bygger sina jämförelser på antal döda i konflikter skulle det vara mycket relevant att veta.
Dessutom undrar jag hur han definierar medeltiden. År 500-1500? Räknar han då bara Europa eller får också Aztekerna, samurajerna och mongolerna vara med? Och om även dessa grupper är med, hur relevant är då egentligen ”medeltiden” som begrepp? Dessutom kommer man inte ifrån att det där med att räkna procent kräver ett mycket stort underlag och ett sådant finns åtminstone inte från Nordeuropa från den tiden. Så hur har han räknat?
Det är svårt att skriva historia. Dels är det alltid en tolkning man måste göra eftersom absoluta sanningar är svåra att motivera, dels blir det alltid ett visst mått av generalisering. Balansgången mellan rimliga tolkningar, detaljhistoria och de generaliseringar som måste göras för att få fram ett narrativ är en bra dag bara problematisk. Jag tror att Pinker har helt rätt i sin slutsats att vi har mycket lägre tolerans för våld idag än förut, men det uttalandet är både eurocentriskt (är det mindre våldsamt i Mellanöstern nu än förut?) och dryper av framtidsoptimism utan förståelse för forna verkligheter (av typen back in the days when violence was entertainment).
Eller vad säger ni? Är det någon som läst hans bok och kan berätta mer om hur han gått till väga?
Under de senaste tusen åren har våra gener av allt att döma inte förändrats i någon större utsträckning. Vi är som biologiska varelser mycket lika dem som bodde här för 1000 år sedan. Men ändå fungerar inte män och kvinnor idag på samma sätt som män och kvinnor då i förhållande till varandra, i förhållande till samhällsstrukturen runt dem och i förhållande till sig själva. Den här förändringen kan inte förklaras med biologi utan är en effekt av kultur och mänsklig interaktion, bra idéer och andra som kanske inte var så väl genomtänkta, känslor och sätt på vilka man kontrollerar dem och synen på vår plats i det stora världsalltet.
Att förstå att genus har påverkat oss genom historien och gör det fortfarande idag samtidigt som man förstår att genus på intet vis är ett statiskt, förutbestämt tillstånd hindrar inte att man ser människan som en biologisk varelse. De två sakerna utesluter inte varandra.
Men jag gillar genus för att människan är ett av de få djur som kan gå emot sina biologiska drifter för en tro på att någonting annat är rätt, att det är viktigare att uppfylla sitt genus än att föra arten vidare. Någonting som är så mäktigt är i mitt tycke otroligt intressant, och dessutom oerhört viktigt att skaffa sig mer kunskap om.
Läs gärna Forskarfeministen om det där med biologiskt kön!
Det finns många saker som gör mig lite arg men det finns få saker som gör mig riktigt heligt förbannad. En av de där sakerna som får mig att bli så arg att jag nästan gråter är när man på fullt allvar hävdar att män sedan tidernas begynnelse och i alla kulturer varit förfördelade och att man har hållit kvinnors mänsklighet i högre aktning.
Jag förstår tankegången. Kvinnor måste man ha för att det ska kunna födas barn och ju fler ju bättre, men det räcker med en enda man. Därför har män offrat sig för kvinnorna, skyddat dem för att skydda artens fortlevnad. Biologiskt sett verkar det helt rimligt.
Men samtidigt har det ingen verklighetsförankring.
För det är flickfoster som aborteras, flickbebisar som mördas, flickbarn som inte får sjukvård, unga kvinnor som dör en för tidig död av undernäring och änkor som stöts ut ur samhället. Det här är inte feministisk propaganda. Det är statistik, forskning och livsöden. Men visst är det i huvudsak män som drar i väpnade konflikter och som så att säga ”försvarar resurserna” men det är, och har av allt att döma varit, för att kvinnors sysslor tar hela dagen i anspråk och är helt avgörande för uppehället inte för att man prioriterar kvinnors behov eller sätter ett högre värde på kvinnor.
Men är det inte så att man alltid skyddar kvinnor och barn? Är det inte så att man minsann prioriterar dem? När trupper stormar staden har de sedan bibliska tider skrikit ”döda alla män och våldta alla kvinnor”.
Det är väl en fråga om personlig preferens om man tycker att det är bättre att bli dödad på plats eller bli våldtagen och sedan bortförd som krigsbyte, men ingenting vi vet om mänsklig kultur tyder på att det någon gång på någon plats ska ha varit förenat med respekt att bli våldtagen och krigsbyte. Däremot är det hedervärt att bli dödad i strid. Men kan man inte tänka sig att den där kvinnan som överlever och som ju dessutom blivit våldtagen löper en större chans att få föra vidare sina gener – att uppfylla sin biologiska mening? Jovisst, men människor har utvecklats från att enbart sträva efter att föra arvsmassan vidare, till att vilja leva under tiden. En del människor genom historiens årtusenden har rent av valt att inte föra sina gener vidare, trots att de kanske fått chansen – en del för att de inte vill, andra för att de vet sig vara bärare av genetiska sjukdomar.
Människan är en oerhört komplex varelse, som förvisso styrs av biologiska drifter men som också har lärt sig att genom intrikata kulturer göra saker som biologiskt sett inte är det självklara alternativet. Kanske har män på grund av sitt biologiska kön förfördelats någon gång i en så avlägsen forntid att vi inte längre har källor som berättar om det, men ingen av alla de källor till det förflutna vi har idag tyder på att män som grupp varken medvetet eller omedvetet skulle ha förfördelats, och situationen i flera länder i Afrika och Asien idag tyder snarare på raka motsatsen.
Så om man nu tycker att offermentalitet känns som ett kul inslag i debatten så ska man åtminstone ha lite mer respekt för alla dem som som inte får uppleva lyxen att öppet få diskutera sina rättigheter och för alla dem som faktiskt far systematiskt illa. Det gäller särskilt om man tänker dra stora generaliseringar kring hur män har förfördelats, men också om man vill hävda kvinnoförakt i dagens Sverige. Lite perspektiv, tack!
Både Pelle Billing och David Holman har de senaste dagarna skrivit om våld och pojkars lek. De skriver om hur pojkar måste tillåtas leka sina lekar trots att det finns våldselement i lekarna eftersom pojkar till sin natur är mer våldsamma och framförallt kanske fysiska än flickor.
Samtidigt som man hävdar pojkars naturliga rätt till fysiska lekar visar statistik att kvinnor slår precis lika ofta som män och att våldet bland unga kvinnor ökar snabbt.
Visst kan det finnas biologiska skillnader i mäns och kvinnors aggressivitet men sättet på vilket man hanterar aggressiviteten är kulturellt betingat. Hur ska man annars förklara att ökad jämställdhet ger fler våldsamma kvinnor? Rätten att utöva sanktionerat våld har genom historien tillhört männen, men när könsgränserna börjar luckras upp framträder även våldsamma kvinnor. Förklaringen till varför män har varit de största våldsutövarna ligger således inte i biologiska betingelser utan i vem som hade kontrollen över våldet och möjligheten att utöva det. Ingenting tyder exempelvis på att en kvinnlig regent skulle ha inneburit minskat statligt våld och de få källor vi har tyder på att kvinnor inom hemmets ramar kunde prygla både barn och tjänstefolk – det vill säga: även kvinnor kunde utöva våld mot dem som hade lägre status. Den stora skillnaden var alltså att mäns våldsutövning var av den sorten som genom samhällelig sanktion kom att göra avtryck i källorna, medan kvinnornas våld förblev av den mindre destruktiva sorten – inte på grund av biologi utan på grund av strukturer och normer.
Det hävdas friskt att män är mer våldsamma av naturen, men små pojkar förväntas leka med Ninjago, Action Man, Transformers och till och med pojkarnas variant av söta, tjattrande batteridrivna hamstrar har tillbehör i form av pansar eller min personliga favorit – Hamster Powered Battle Tank. Lite äldre pojkar förväntas leka fysiska lekar på skolgården och den som inte vill vara med blir hånad som flickig och i värsta fall ett offer för de andra pojkarnas påstådda naturliga våldsamhet – allt bortförklarat med det klassiska boys will be boys. Att pojkarna sedan de blivit lite äldre tar till våld och litar på sin fysiska styrka är knappast konstigt. Deras hela socialisering har gått ut på just det – att våldsutövning är en del av manligheten.
Därför vill jag hävda att det är oerhört viktigt att stävja pojkars ”maktlekar” istället för att se det som pojkars naturliga träning inför vuxenlivet, samtidigt som man måste skilja på lekar med våldsinslag (exempelvis av typen fysiska bestraffningar) och lekar som bara är fysiska. Våld hör inte hemma i lek och ska alltid motarbetas medan fysiska inslag är en naturlig del av lekande. Däremot finns varken biologiska eller (i dagens samhälle) sociala anledningar till varför det skulle vara viktigt att just pojkar ska tillåtas sådana lekar. För rätten till fysiska lekar får inte beläggas med könssegregering. Alla barn oavsett kön borde få chansen att leka fysiskt; att brottas, att spela fotboll, att springa, hoppa och ibland kanske skrapa knäna. För det är sånna saker som de flesta barn gillar innan vi har hunnit lära dem vad vi förväntar oss av pojkar och flickor, innan vi hunnit ta hand om den gråtande flickan och tröstat med att pojkar är sånna och därmed gett dem deras framtida roller. Det är också sånna saker som barn i ett alltmer stillasittande samhälle behöver för att göra sig av med sin energi, för att lära sig laganda och inte minst för att lära sig att det inte är farligt att ibland göra sig illa. Dessutom gör en könssegregering av fysiska lekar att de pojkar som leker stillsamt inte tillåts vara sig själva utan ses som undantag, som avvikelser. Det finns det inga vetenskapliga belägg för att de är. De är barn och ska tillåtas vara det på sina egna premisser.
Pojkar kommer att vara pojkar så länge vi inte låter barn bara vara barn.
Pelle Billing bad mig kommentera hans inlägg om Patriarkatets oundviklighet i primitiva kulturer. För det första måste jag säga att jag tycker att det är en läsvärd text, med många intressanta punkter. Hans slutsats tror jag att de flesta kan skriva under på:
”Vi lever i en privilegierad tid, och har helt nya möjligheter att ha ett konstruktivt samtal om jämställdhet, kvinnofrågor och mansfrågor. Det vore olyckligt om ett sådant samtal präglas av de gängse missuppfattningar som finns om det förgångna. Insikten om könsrollernas historiska oundviklighet borde kunna leda till ett lugnare tonläge och mindre bitterhet över de epoker som förflutit. Kvinnor har inte varit passiva mesar, och män har inte varit utstuderade patriarkala förtryckare.”
Vi lever i en privilegierad tid och om vi ska kunna föra jämställdhetsdebatten framåt måste vi sluta skuldbelägga och börja tänka konstruktivt.
Kärnan i Billings inlägg är, om jag har förstått rätt, att så länge kvinnor föder barn och män på grund av sin fysiska styrka sköter de farliga och tunga uppgifterna gör ett socialt kontrakt att männen får de högsta posterna och den formella makten. Ett förindustriellt samhälle är alltså oundvikligen ett patriarkat.
Min största invändning mot Billings inlägg är att det är alltför generaliserande. Utvecklingen de senaste 10.000 åren har inte skapat några större biologiska förändringar i oss människor, men däremot inneburit enorma kulturella förändringar vilket medför att en biologisk förklaring inte räcker till. Billing nämner konflikter med ”intilliggande kulturer och samhällen” i samhällen som inte har demokrati och hänvisar till Steven Pinkers TED-föredrag där Pinker menar att upp till 60% av männen i jägarsamlarsamhällen dog som en direkt följd av en annan man. Hela Pinkers föredrag visar på skrämmande lite förståelse för förfluten tid även om slutsatsen att den sociala acceptansen av våld har minskat drastiskt med säkerhet är korrekt. Däremot är det meningslöst att jämföra ursprungsbefolkningar med moderna västerländska samhällen och konstatera att dödligheten var extremt mycket högre i ”primitiva” kulturer som en direkt följd av ett våldsammare sinne utan att ta den moderna sjukvården i beaktande. Alla de mindre skador som smärre bråk orsakat och som modern läkarvård kan bota men som tidigare kunde ha lett till döden, för att inte tala om de enorma sjukvårdsinsatserna i väpnade konflikter, måste påverka siffrorna.
Att siffrorna är snedvridna motsäger dock inte principen att så länge män måste försvara samhället krävs ett patriarkat. Billing menar att ”[d]en farliga miljö som Pinker redogör för är grogrunden för patriarkala styrelseskick” eftersom män var de enda som kunde offras. Kvinnorna behövdes för att barnafödandet inte skulle bli lidande. Följden blir enligt Billing att ”framgångsrika kulturer är […] de kulturer som använder männen som “förbrukningsvara”, och som begränsar kvinnans roll till mer trygga miljöer. Att dessa framgångsrika kulturer även blir patriarkat är relativt lätt att förstå”. Men patriarkatet handlar inte om en uppdelning av sysslor i hemmamammor och bortapappor – ett system som förövrigt kom först med industrialiseringen – utan om att män har den ekonomiska och politiska makten. Sådan makt fanns inte ens i jägarsamlarsamhällena eftersom ekonomisk makt förutsätter ett överflöd av resurser (något som kom med bofasthet) och politisk makt är direkt relaterat till ekonomisk makt. Jägarsamlarsamhällena var alltså inte patriarkala eftersom både män och kvinnor av allt att döma sågs som lika viktiga för samhällets fortlevnad. Christine Saidi (2010) argumenterar för att kvinnors produktion gav daglig överlevnad medan mäns produktion gav tillgång till lyx och status (s. 15) men att de trots att de fyllde olika funktioner ansågs lika viktiga.
Billing menar att ”[p]atriarkatet är […] en konstruktion där män i genomsnitt får mer formell makt än kvinnorna, mot att de i genomsnitt tar på sig huvuddelen av de farliga uppgifterna” vilket är en generalisering så grov att den förlorar kontakt med verkligheten. Den enskilt mest farliga sysslan var (och är i samhällen utan modern sjukvård) barnafödande där den nutida mortaliteten i exempelvis Afghanistan visar att så många som 1 av 6 kvinnor dör (att jämföras med Sveriges 1 av 30.000) som en direkt följd av barnafödande. Jag håller helt med Billing om att indelningen i ”manliga” och ”kvinnliga” sysslor ursprungligen inte är något som män och kvinnor själv valt utan en effekt av biologiska förutsättningar. Man kan tycka att det är orättvist att kvinnorna ska föda alla barn, men så länge det är kvinnorna som har livmoder är det avgjort enklast så. Däremot är inte en uppdelning i manliga och kvinnliga sysslor den avgörande faktorn och sysslornas farlighet har av allt att döma ingenting med patriarkatet att göra.
Så om det inte handlar om vem som har farligast sysslor, vad handlar det då om? Mycket förenklat skulle jag vilja föreslå att det handlar om möjligheten att köpa sig tid och inte minst om värderingen av mäns och kvinnors insats. Om vi rör oss från jägarsamlarsamhällena till jordbrukets tid, den neolitiska revolutionen för ungefär 10.000 år sedan, vet vi fortfarande oerhört lite om hur samhällena styrdes. Vi vet dock att jordbruket innebar att människor för första gången producerade mer resurser än vad vardagen krävde och att detta drastiskt förändrande vardagen. En effekt var att somliga fick tid till icke-producerande sysslor och exempelvis prästerskapet uppstod. Vi vet också att sociala hierarkier, klasser, uppstod när vissa samlade på sig fler resurser än andra och sedan i tider av missväxt eller andra svårigheter klarade sig bättre eller rent av kunde sko sig på dem som inte hade ett överskott. De som kunde dra nyttan av den här förändringen torde ha varit män, eftersom kvinnor fortfarande var upptagna med allt det där dagliga som drev livet vidare. Och igen, detta är mycket förenklat, men med överskottet föddes ekonomi och politik och eftersom det var mäns tid som frigjorts och huvudsakligen mäns arbetsuppgifter som förändras var det följaktligen män som sysslade med ekonomi och politik.
Men är det ett patriarkat då? Jag skulle säga nej. Som Saidi har visat fanns det gott om samhällen i Afrika som hade just den uppdelningen utan att ha en patriarkal struktur. Nyckeln ligger i vem som bestämmer över resurserna och arbetet. Så länge kvinnorna själva bestämde över sin sfär, sitt arbete, sin tid och sina resurser, var det inget patriarkat (somliga forskare menar att det då var matriarkat men i betydelsen ”jämställt”). Ett patriarkat innebär ju inte bara att männen innehar vissa positioner utan att samhället tolkar dessa positioner som viktigare. Ett ”primitivt” samhälle behöver alltså inte vara ett patriarkat, och alla förindustriella kulturer har inte varit patriarkat. Patriarkatet är således ingen oundviklighet.
Så varför blev det då patriarkat i Europa? Den frågan skulle behöva mycket mer utrymme än vad jag kan ge den här, men patriarkatet är en effekt av en övergång till jordbruk, mer tillgång till tid, överskott av resurser och en omvärdering av nyttan av olika uppgifter och som ledde till att män genom uppkomsten av ekonomi och politik i en komplexare samhällsstruktur fick makten över resurserna. Men det var – precis som Billing säger – långt ifrån en medveten statskupp utan en utveckling över säkerligen tusentals år som ledde till uppkomsten av patriarkatet och inget som någon ska straffas för idag!
Hit och dit och tillbaka igen 