I kommentarerna till inlägget om de lyckliga diskande männen dök en väldigt vanlig fördom upp. Den där om hur män och kvinnor fördelar sin arbetstid ojämnt, att fast att en man och kvinna arbetar heltid så arbetar mannen lite mer. Därför kan män och kvinnor inte fördela hushållssysslorna jämt utan att det blir orättvist – mannen jobbar ju liksom lite mer heltid än vad kvinnan gör.

Jo, män jobbar oftare övertid än vad kvinnor gör. Jo, kvinnor tar oftare ut VAB än vad män gör. Men jag får fullkomligt spel när folk använder denna dystra statistik för att berättiga att många män inte tar sitt ansvar med hushållssysslorna. Jag tycker inte att man behöver dela 50-50, det finns inget självändamål i att båda parter ska lägga ner exakt lika mycket tid på hushållssysslor, men när dagen är slut ska både mannen och kvinnan kunna känna att de har haft en likvärdig fördelning av sin tid och en rättvis tillgång till egentid. Fortfarande är det alltför många kvinnor som ser sin egentid förvandlas till kvalitetstid med barnen och alltför många män som inte förstår vad som krävs för att sköta ett hushåll.

När jag tar upp sånna här saker får jag ofta frågan när jag vaxade bilen senast. Förutom att jag tycker att frågan är ett ganska oförskämt sätt att ifrågasätta inte bara min utan i största allmänhet kvinnors rätt att hävda betydelsen av traditionellt kvinnliga sysslor visar det på ett stort problem angående tidsfördelning. Jag säger inte att det inte är viktigt att vaxa bilen. Jag säger inte heller att jag vaxat bilen särdeles många gånger. Däremot har jag gjort det tillräckligt många gånger för att veta att tidsåtgången inte ens är i närheten av densamma som till exempel att sköta tvätten. Eller diska. Eller laga mat. För att få ett normalstort hushåll att rulla går det ett par timmar varje dag till matlagning, diskning, tvättning, lättare städning, handling och ännu längre tid om man städar noggrannare, stryker tvätten, har djur, har barn, ett större hus, en trädgård. Vi pratar timmar. Varje dag. Bara för att få det att rulla på. Det blir jävligt många vaxade bilar.

En del tror att kvinnor har någon sorts biologisk fallenhet att sköta hushåll. Att det ligger i kvinnors gener att förstå skillnaden på 40 graders tvätt och 60 graders tvätt. Följden av ett sådant synsätt är ofta att det ses som att mannen har en biologisk fallenhet för att sköta arbeten med pensionsgrundande inkomst. Att det ligger i mäns gener att ta en kall öl på soffan efter en tung arbetsdag. Många invaggar således sig själva i tron på att mannens arbete är viktigare eftersom det är han som tjänar mer pengar, vilket de gör inte bara för att män tjänar mer än kvinnor utan för att män också jobbar mer än kvinnor, utan att se att själva förutsättning för att han ska kunna gå till jobbet är att hon bistår med allt annat. Hon ger honom möjligheten att tjäna pengar. Hennes del i vardagspusslet är lika viktig som hans.

Och alltför många söker stöd för den här fördelning i att det är så det har varit genom historien och att det är så det är bäst att det förblir. Men faktum är att den här fördelningen rent historiskt sett är ett relativt nytt påfund. Det är först på 1700-talets andra hälft som man börjar få en större grupp befolkning i arbete utanför hemmet och inte förrän under 1800-talets industrialisering som så många män arbetar utanför hemmet att man kan börja tala om mäns tid, kvinnors tid och egen tid. Det är först då som kvinnor, vilka inte tillåts arbeta utanför hemmet, förväntas sköta ett obetalt hushållsarbete utan semester eller sjukledigt medan männen får en någorlunda reglerad arbetstid och voilà: egentid. Tid att förkovra sig. Tid att gå på puben med polarna. Tid att komma hem med känslan av att dagens arbete är gjort.

Under de hundratals föregående åren har kvinnorna förvisso drivit hushåll, men det var allmänt accepterat att ett hushåll utan en kvinna och en man var ett dödsdömt hushåll. Till och med präster som skulle leva i celibat tilläts ha kvinnliga hushållerskor. Ingen förväntades sköta ett hushåll själv. Ingen förväntades komma hem till en kall öl och få vila sig med motiveringen att hans dagliga arbete var slut. Tänk om Per hade satt högaffeln i marken mitt i skörden, spänt tummarna i hängslena och konstaterat att nämen nu har ju han gjort sina åtta timmar. Då hade förmodligen Per fått uppleva andra ställen att sätta en högaffel på. Man hjälptes åt tills det som måste bli gjort var gjort. En man som inte drog sitt strå till stacken kunde till och med innebära grund för skilsmässa.

Att män i dag jobbar mer övertid än kvinnor, att kvinnor tar ut mer VAB och mer föräldraledighet och att kvinnor i genomsnitt lägger nästan 50 % mer tid på hushållsarbete per vecka är inte en gudagiven ordning utan en effekt av en oerhört trög struktur där kvinnors möjlighet till arbete fortfarande hämmas. En struktur som en gång i tiden innebar att både mäns och kvinnors arbetsinsats betraktades som oumbärlig men som förvandlades till att mäns arbete var det enda som var betydelsefullt nog att berättiga egentid. Så måste det inte vara. Så borde det inte få vara. Finns det tid att vila ska den fördelas rättvist. Finns det arbete att göra ska allas insats värderas lika.