Och jag ska försöka hålla kvar den här inställningen när jag ska lägga fram delar av avhandlingen inför seminariet i mars.
Kategori: Historikerns historier
Det där med att vara kvinna och få välja
Det går inte komma ifrån att kvinnor i dag har en fantastisk valfrihet. En valfrihet att göra vad de vill – något som kvinnor knappt ens började vågade drömma om för bara 100 år sedan. Tyvärr träffar jag överallt på den för mig fullkomligt obegripliga uppfattningen att det där med att kvinnor i dag har valfrihet innebär att män inte har det. Nu är det kvinnorna som får välja och allt männen kan göra är att stå och titta på. Och visst, det var ungefär det som männen var rädda för då för snart 100 år sedan när drömmen om någon sorts jämställdhet på allvar började ta form, men det känns ungefär lika verklighetsförankrat som att det där tåget på den första filmen skulle köra över publiken. Kvinnorna har inte kört över männen. Kvinnors valfrihet likviderar inte männens dito.
Nej, det som har hänt är att män måste lära sig att kompromissa, precis som kvinnor. Och inte kompromissa så som i den medeltida lagen när det i paragrafen om faderns rätt att bestämma vem dottern skulle gifta sig med stod att det skulle ske ”med moderns råd” – vilket i praktiken betydde att det var bra om de tyckte samma sak men att hans ord vägde tyngst även om han efter att ha uttryckt sin vilja gick och dog – utan på riktigt kompromissa. Ibland göra något man kanske inte vill göra bara för att det är viktigt för någon annan. Värdera sin dotter lika som sin son. Lyssna på och ta råd även från kvinnor. Visa hänsyn för hustruns vilja och inte slå henne ens lite grann. För de män som levde för 100 år sedan upplevdes detta säkert som kränkande ingrepp i deras naturliga rättigheter, som att alla deras valmöjligheter strypts, att män inte längre inger respekt och att deras makt lösts upp. Det är vanföreställningar som männen av i dag borde ha kommit över.
Essensen av medeltida krigföring
Dagens podcast var krigshistoria. Den första delen handlade om Andra världskriget och… eh… Ni vet. Andra världskriget är kanske, för att använda vetenskapliga termer, det typ frkn tråkigaste nånsin. Så jag kanske inte lyssnade så noga. Men andra delen handlade om Slaget vid Poitiers 1356 och hölls av en Bernard Cornwell, författare av historiska noveller, som talade med en sådan där brittiska att han kunde vara en parodi på sig själv, men med fantastisk inspiration, humor och klarsynthet.
Intervjuaren:: So you say the Battle of Poitiers (uttalat med samma känsla för franskt uttal som Inspector Japp i Poirot) was quite remarkable?
Bernard: It was toootally remarkable!
Och jag ska inte tråka er med för mycket detaljer kring just det slaget, utan bara kommentera det där med medeltida krig. För medeltida krig handlade inte om att ha ihjäl folk utan var i mångt och mycket ekonomiska uppgörelser. Huvudobjektivet var att tillfångata så viktiga personer som möjligt för att kunna kräva lösensumma för dem. Städer och byar skonades mot betalning. Det som tycks ha lockat med nya landområden var skatteintäkter, inte principsaker som etnicitet eller språktillhörighet.
Spännande tycker jag. Så spännande att jag inte märkte hur mycket det snöade förrän jag kommit hem.
Kvinnliga masterminds och det där med att nå till toppen
I går gjorde jag mitt allra första försök att lyssna på podcast. Det var långt ifrån så där avslappnande och befriande som andra verkar tycka, för jag hann inte långt in i programmet (BBC History) förrän jag liksom bubblade av kommentarer, invändningar och personliga påhopp mot talaren – som jag inte ens kommer ihåg namnet på. Kanske har det inte så stor betydelse vem han var, för han var egentligen ganska så nyanserad och vettig, och jag tänker i princip inte opponera mig mot hans resultat. Grejen är den att han hade skrivit en bok om masterminds – alltså folk som är riktigt bra på något – och så föreslagit någon sorts syntes kring vad det är som skapar ett mastermind. Han menar att det inte finns något i hjärnan som skiljer ut vissa genier från vanliga dödliga, utan att ett mastermind är beroende av att personen verkligen är dedikerad och att det finns några svårigheter på vägen som triggar dedikationen.
Allt det där är ju intressant och plausibelt men jag har fastnat i en av hans första meningar, den där som var svaret på hur han hade gått tillväga för att välja ut de personer han skulle undersöka. Han hade nämligen helt sonika tittat på vem som åstadkommit något. Visst, det är säkert en relevant metod för honom men allt jag kan tänka på därefter är att det automatiskt utesluter alla kvinnor fram till det senaste århundradet. Det är oroväckande många som sagt till mig att anledningen till att kvinnor saknas i historieböckerna är att kvinnor helt enkelt inte åstadkommit något, ett enkelt missförstånd om man stirrar sig blind på en särskild sorts resultat. För vad det handlar om, anledningen till att det inte finns kvinnliga masterminds genom historien, är att det förutom dedikation och tillräckligt med svårigheter för att öka dedikationen faktiskt också krävs tillfällen att överkomma svårigheterna och en socialt förankrad möjlighet att leva ut sin vilja. Det har kvinnor inte haft.
Och i dag, när de formella hindren för att kvinnor ska bli masterminds är borta, finns precis samma tendenser att betrakta män som potentiella genier och kvinnor som goda vapendragare kvar. Det här är ett oerhört komplext problem, för om man i dag skulle sätta sig ner och göra vad han den där jag inte kommer ihåg namnet på har gjort och sortera ut masterminds enligt vad de har åstadkommit så skulle det fortfarande vara väldigt få kvinnor på den listan. Jag vägrar tro på att kvinnor är sämre än män. Det faktum att kvinnor gått förbi män vad gäller utbildning så snart de släpptes in på universiteten talar emot en sådan förklaring. Inte heller tror jag att män (åtminstone inte i dagens jämställda Norden) på något sätt medvetet skulle framhäva sig själva på kvinnors bekostnad – i alla fall inte mer än vad kvinnor medvetet gör på mäns bekostnad. Nej, jag tror att det låga antalet kvinnliga masterminds beror på en snirklig väv av fördomar, taskiga kompromisser och förväntningar på vad män och kvinnor borde göra.
Många säger att kvinnor helt enkelt inte har dedikationen i samma utsträckning som män. Att det är biologiskt betingat att män är mer tävlingslystna och därför når längre. Alla som varit i ett stall borde förstå att något inte är riktigt rätt med den förklaringen. Stall är nämligen fulla av små förväntansfulla flickor (85 % är av ryttarna i Sverige är kvinnor) som är dedikerade nog att tillbringa all sin vakna tid med att utföra skitsysslor utan betalning, bara för att få vara där. Om vi leker med tanken att det bara är hälften av de där flickorna som drömmer om en karriär som proffsryttare och att den andra hälften tycker att det räcker att hobbyrida borde det bli en ansenlig mängd kvinnliga proffsryttare. På Svensk Galopp meddelar man glatt svenska tjejer hållit sig framme för bland de 20 bästa jockeyna i Sverige finns inte mindre än sju tjejer. Samma tendens finns i nästan alla delar av hästsport; bland proffsen dominerar männen. Vad hände med alla de där unga tjejerna som drömde om en karriär inom hästsport?
Hästsport kanske är ett av de mest extra exemplen, men trenden finns även inom de flesta andra yrken. Ska man döma av hur könsfördelningen såg ut i skolkören, eller i uttagningarna till talangprogram borde musikervärlden vara fylld av kvinnor. Ändå finns det fler manliga proffsmusiker. Inom sjukhusvärlden och universitetsvärlden finns det förvisso kvinnor på alla nivåer, men andelen kvinnliga överläkare och professorer är beklämmande om man jämför med hur många kvinnor som gett sig in på de banorna. Vad händer längs vägen?
Jo, det kommer in barn i bilden. Om ett par får två barn och är föräldralediga i totalt fyra år med dessa två barn och det är kvinnan som sköter den föräldraledigheten kommer hon att automatiskt vara fyra år efter honom i karriären. Man skulle kanske kunna tro att det skulle vara ett starkt argument att någon redan satt sin karriär på paus i fyra år när man senare i livet börjar förhandla om kompromisser som att gå ner i arbetstid för att kunna möta barnen efter skolan och vabba, men i stället verkar det som om de där åren tenderar till att göra kvinnan ännu mindre lämplig för karriär – hon har genom sin erfarenhet lättare att sköta barnen och fortsätter att göra det. Gapet mellan kvinnans och mannens karriärer växer och i takt med att hon får ännu mer erfarenhet av barnskötande och han klättrar uppåt på karriärstegen blir sannolikheten att han ska vilja avbryta och hon ska våga göra något åt sin gnagande känsla av otillfredsställelse mindre.
Jag inser att det för många familjer kan funka väldigt bra att följa mer traditionella mönster. Vi gör det, av ekonomiska och praktiska skäl. Det är vårt enda sätt att få vardagen att fungera och jag ser inget principiellt problem i att det blir traditionellt – i varje enskilt fall. Men någonstans börjar alla dessa enskilda fall skapa så starka normer att de inte går att bryta trots att en viss familj kanske skulle vilja. Pressen att göra vissa val, de ekonomiska konsekvenserna av att ha mannen som tjänar mer hemma är överväldigande och då har vi ett stort problem. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; att för varje kvinna som vill komma framåt måste det till en man (i ett beklämmande heteronormativt uttalande) som tar ett steg bakåt. För varje familj med en mamma i karriären behövs det en pappa som inte tycker att karriär är så hemskt viktigt. Jag tror att ett av de stora problemen i dag är ett det i vårt samhälle ses som det ultimata att man tar för sig, att man är framåt och att det dessutom finns en underton av att dessa positiva egenskaper är manliga. Så länge det både premieras att ta för sig och ses som manligt att ta för sig kommer kvinnan att dra det kortaste karriärsstrået. Det är inte problematiskt för att man på pin tji måste bryta traditionella mönster. Det är problematiskt för att alla de kvinnliga masterminds som drömmer om att få komma ut tvingas till kompromisser som håller dem instängda. Och för att alla de män som inte vill göra karriär, inte vill ta för sig och alltid sikta på störst, bäst och vackrast, tvingas uppfylla förväntningar de inte vill ha och missar att se sina barn växa upp.
Jag menar inte att det finns några lätta lösningar eller rätta svar, men jag tror att det är viktigt att öka medvetenheten för sådana här frågor. Säkert finns det många som suckar (men som inte har orkat läsa ända hit) och menar att det är en del av den där berömda feministiska planen att ta över världen att tro att det skulle finnas potential för kvinnliga mastermind, alternativt några hinder för kvinnor att göra vad de vill. Förutom att ett sådant synsätt visar på inte bara en konspiratoriskt läggning utan också undermåliga historiekunskaper visar det på en oförmåga att tänka lite längre. Betänkt exempelvis att den kvinnliga formen av det manliga ordet ”master” är ”mistress”. Betänk att den kvinnliga formen av ”läkare” är ”sjuksyster”. Betänk att den kvinnliga formen av ”professor” är ”professorska” och syftar på den som är gift med en professor. Vad säger det om den underliggande synen på kvinnans chanser att nå toppen?
Sen kan han skrika hur mycket han vill
På den långa listan över saker som stör mig i historiska filmer finns härförarens inspirerande tal till den underbemannade hären just innan den heroisk offrar sig för att det goda ska kunna vinna. Skit samma om han står på en strategisk sten, eller sitter på en jävla häst, större delen av hären borde inte få stolta tårar i ögonen utan med rynkad panna se sig om och fråga om någon hörde vad fan den där killen sa.
Kvinnor och kroppsliga funktioner
Ni har säkert redan hört att Lady Dahmer lade ut en bild på en blodig binda på sin blogg. Jag får för mig att jag borde gilla liknande stunts, att det liksom är något som ingår i arbetsbeskrivningen när man är genushistorisk bloggare att säga härrigud vad bra att någon äntligen visar upp lite mens, men jag ser inte riktigt poängen med det. Många hänvisar till att den kvinnliga kroppen är skambelagd och att det finns ett sådant utbrett hyssjande i samband med kvinnliga kroppsfunktioner. Ur ett historiskt perspektiv finns det förstås inga som helst tvivel om att vetenskapliga kunskaper om hur kvinnokroppar såg ut och fungerade var skrämmande dåliga, inte minst för att de baserades på hörsägen snarare än fakta. Som Thomas Laqueur har konstaterat så var man inom akademien övertygad om att det fanns ett kön, det manliga, och att kvinnor var fysiska avvikelser från detta kön.
Det finns också en fullkomligt förkrossande mängd detaljer, både kring anatomi och kring folkliga traditioner, som tyder på dåligt kunnande kring just kvinnor, och i förlängningen på hur kvinnors kroppsliga funktioner låg dem till last. Det kanske främsta sådana exemplet är att kvinnor under katolska tiden inte fick komma på mässan under menstruationen, ett synnerligen hårt förbud med tanke på hur viktig mässan var för det själsliga välbefinnandet. Men faktum är att samma regel gällde för alla som blödde, det vill säga, män som huggit sig med svärdet i foten fick inte heller komma på mässan. I teorin vad det alltså ett allmänt förbud, men i praktiken stängde det ute främst kvinnor. Ett annat exempel är att det inte är förrän år 1827 som forskare upptäcker att kvinnor har ägg och det dröjde till 1875 innan man drog slutsatsen att ett nytt liv blev till genom att både mannen och kvinnan deltog. Innan dess hade man sett kvinnan som ett kärl i vilket mannen planterade sitt frö. Kvinnor har också, särskilt under de många århundraden då man ansåg att kroppen bestod av olika vätskor, setts som otillräkneliga och orena på grund av menstruationen. Under 1800- och 1900-talen när man ansåg att en stark kropp var en spegling av ett starkt sinne betraktades kvinnor allmänt som mentalt svagare.
Så jo, visst finns det ett oerhört tyngande historiskt bagage som säger att det råder tabu kring kvinnliga kroppsfunktioner, och visst har kvinnor nedvärderats på grund av att de fysiskt avvek från den manliga normen. Men för mig personligen så handlar det här rätt mycket om vad man gör med sin tid, vad olika saker symboliserar och hur man vill föra debatt. Med den begränsade tid jag har till förfogande för att läsa vad andra bloggar om och för att slösurfa vill jag läsa roligheter och välgenomtänkta tankar, samt titta på bilder av gulliga kattungar, vackra loppisfynd och sinnrika cupcakeskreationer – inte använda bindor. En bild av en använd binda symboliserar heller inte girl power eller en kamp mot patriarkatet för mig, lika lite som en bild på någons bajsrandsprydda kalsonger symboliserar kvinnoförtryck eller männens makt. Och nej, jag tycker inte att det är skillnad på blod och blod och hade inte varit det minsta imponerad om det istället för mensblod varit exempelvis näsblod. Äckligt. Oavsett vilket. Samtidigt tycker jag att det är Lady Dahmers rätt att göra som hon vill på sin blogg (men jag tar mig här friheten att inte länka till själva inlägget för att jag då måste titta på det och det vill jag inte), särskilt eftersom hon tar diskussionen efteråt. Frågan är väl bara vad debatten gör när den förs på det viset, om den skrämmer bort eller öppnar upp. Jag tycker att det är oerhört viktigt att unga män och kvinnor lär sig mer om varandra och sig själva och att den som undrar något vågar fråga om det. Men jag tänker mig också att det finns en tid och en plats för allt och att använda bindors tid är 4-6 timmar och deras plats därefter är soppåsen. Dessutom är jag rädd för att alla dem som låter sig provoceras av Lady Dahmers tilltag kommer att låta högre och längre än dem som håller med, och att det är just dessa arga röster som i framtiden kommer att ringa i öronen på den unga flicka som inte vågar prata om sin kropp. Det krävs väldigt många positiva pushar för att väga upp ens en enda som står och skriker skit.
Jag hoppas att det här blogginlägget inte tolkas som en av de arga röster som tystar unga nyfikna, för det är verkligen inte meningen. Jag hoppas att ingen ung kvinna i dag låter sig tyngas av historiska tabun utan lär sig att förstå sig själv och uppskatta sig själv. Och jag hoppas att det framgår att min poäng är att det finns en stor skillnad i att tala om vad som händer inuti kroppen på kvinnor, hur det är naturliga processer, hur de påverkar oss – att våra kroppar är fantastiska, starka och viktiga – och att säga att mensblod är så naturligt att man borde fotografera det eller göra ett dekorativt stilleben. Det är, mycket kortfattat, naturligt att mensblod kommer ut, men det är inte lika naturligt att göra något kul med det därefter.
Den som är mer intresserad kan läsa Denise Malmbergs avhandling Skammens röda blomma? : menstruationen och den menstruerande kvinnan i svensk tradition från år 1991.
Korka upp skumpan!
Nästa resultat från stipendiesökningarna har inkommit och det blev mer pengar än vad jag i ärlighetens namn någonsin hoppats på att få. Faktum är att det med råge är det största stipendium jag någonsin sett SLS dela ut, och om någon hört om något större är det bara vara tyst – i dag pissar ingen på min parad.
Så hörrni, korka upp skumpan, sparka av er skorna, dansa på borden! Min forskning (läs: blogg) får fortsatt finansiering!!
Nationen Finland och de nyfikna barnen
Det är svårt att vara mamma och historiker när barnen kommer hem från dagis och förskola och glatt meddelar att det i dag är Finlands födelsedag. Särskilt då de kräver att få veta vad det egentligen betyder, det där med att det är Finlands födelsedag. Så hur förklarar man nationer, gränser och liknande för små barn egentligen? Hur ska man introducera det egna landets historia på ett sätt som gör att nästa generation klarar av att bryta med den farliga nationalromantiska mytbildningen som fortfarande i dag präglar det finska historiemedvetandet?
Personligen tror jag att det största misstaget man kan göra är att underskatta barns förmåga att förstå oerhört komplexa verkligheter. Barn förstår riktigt bra när man helt enkelt säger att världen inte alltid har sett likadan ut, och man behöver inte ens gå långt tillbaka i tiden för att kunna erbjuda tankeexperiment kring hur människor klarade sig utan alla de bekvämligheter som vi har nu. Det räcker med att berätta att när mamma var liten satt telefonerna fast i väggen för att barnen ska känna historiens vingslag och tacksamheten över att utvecklingen gått framåt.
Så när jag berättar för barnen om Finlands födelsedag gör jag det förvisso i ganska enkla termer, men med stora och vetenskapligt korrekta koncept. Jag berättar att Finland och Sverige var samma land i många hundra år och att Sveriges kung var kungen även i Finland. Jag berättar om att det var krig mellan Ryssland och Sverige och att Sverige, då det förlorade kriget, fick ge upp Finland. Att Finland blev ett storfurstendöme under Ryssland och att det därefter blev ett eget land och att det är det som man kallar Finlands födelsedag. På frågan om Finland fanns innan dess svarar jag att det har funnits länge, som en del av något annat, men att det är jättesvårt att säga när det fanns för första gången. Egentligen är ett land främst ett stort område som lyder under samma lagar och betalar skatt enligt samma sorts system, medan människorna i det landet kan komma från många olika ställen. Som jag, som kommer från Sverige.
Så pratar vi om att Finland är deras land och att Sverige är mitt land, men att Sverige – genom mig – är deras land lite också. Det brukar barnen tycka om att höra om, för då känner de att de hör hemma någonstans men att världen ändå ligger öppen för dem och det tror jag att framtidens barn behöver bära med sig. Men att tala om Finlands historia med barnen handlar lika mycket om vad man säger som om vad man inte säger. Exempelvis säger jag aldrig att Finland blev fritt från Sverige, helt enkelt för att det inte finns några vetenskapliga bevis för att Finland i början av 1800-talet såg sig som ett så egenartat område att det var en egen nation och det fanns inte en uttryckt vilja om ”frihet”. Inte heller säger jag att Finland vann sin självständighet eftersom en utbredd kamp inte var orsaken till varför Finland slutade vara storfurstendöme. Men framförallt så säger jag aldrig att Finland är finländarnas land (eller för den delen att Sverige är svenskarnas land), utan att de som tillhör Finland, som är finska medborgare, kallas finländare. Skillnaden är hårfin, men nog så viktig. Ingen har förtur till landet. Ingen har mer rätt till landet än någon annan.
Jag tror att det är jätteviktigt att barn får lära sig sitt lands historia, men jag tror också att det finns en stor fara i den populistiska nationalromantiska historieskrivningen om finnarnas kamp för sitt land som alltför många tar till. Jag sällar mig gärna till gratulanterna på Finlands födelsedag. Finland är ett härligt land, kallt som fasen förvisso, men med en definitiv tjusning. Det gäller bara att acceptera och tro på att det som Finland är nu är bra nog och att det räcker så. Man behöver inte konstruera ett pompöst förflutet för att kunna se och uppskatta nuet. Det är så enkelt att barn förstår det.
Om stipendium och om att få vad man förtjänar
De första resultaten från stipendieansökningarna har kommit och hittills är jag utan. Det är inte så lite nedslående, om vi säger så, och arbetsmoralen just i dag är kanske inte riktigt på topp. Men min fina vän, Ensamstående Mamman, fick ett riktigt saftigt stipendium som dessutom har goda chanser till förlängning och det känns riktigt bra!
För i ärlighetens namn förtjänar hon stipendiet mer än vad jag gör. Jag har finansiering till slutet av mars nästa år. Hennes tog slut i november. Jag är i pisset, men hon var djupare. Så att säga.
Och det här är mitt stora problem med det nuvarande systemet med stipendier. Som stipendiat hänger man alltid på en skör tråd, det finns ingen framförhållning och inget planerande för framtiden.Vilken annan yrkesgrupp tvingas sitta på samarbetsförhandlingar minst två gånger om året? Ensamstående Mamman är förstås ensam med sitt barn och har inte ens en andra inkomst att falla tillbaka på om det skulle skita sig, men vi klarar inte heller av att ha kvar exempelvis huset om inte jag också har en inkomst. Jag vågar gissa på att jag inte fick några pengar nu delvis för att jag redan har finansiering. Så har diskussionen nämligen gått ganska många gånger när jag ansökt om något. Som när jag sökte plats på en doktorandskola för tre år men redan hade ett års finansiering. Det är klart att det är fint att det finns någon sorts rättvisa i systemet, att den som behöver pengarna mest just då ska få dem, men varför måste man låta det gå så långt? Hur kan det vara ett argument att man redan har finansiering för några månader till när hela projektet kommer att pågå i ytterligare två år? Varför måste man vänta tills allt hopp är ute, tills man fått ta sin magisterexamen och sina år som doktorand och knata till arbetsförmedlingen innan man kan få mera pengar?
För i dagens ekonomiska klimat är det verkligen ingen lätt sak att få ett jobb, oavsett om man har en bra examen eller inte. Har man ett försörjningsansvar, kanske barn och hus, har man inte råd att vänta tills pengarna är slut med att hitta en ny lösning. De sista månaderna med stipendium måste gå till att söka jobb, att hitta en plan B. Det måste finnas framförhållning och planering, inte bara för stipendiatens mentala hälsas skull utan också för den bistra ekonomiska verkligheten, för att räkningar inte betalar sig själva, för att barn inte ska leva på nudlar.
Jag är så innerligt glad för Ensamstående Mammans skull. Hon har jobbat så hårt, varit så stark och förtjänar det här så mycket. Vad hon inte hade förtjänat var december utan pengar och utanför systemet. En månad utan. Så ska det inte behöva vara.
Kuriosa: Jag har en plan B redan.
Att låta som en äldre norsk professor
För tillfället sitter jag och läser de sista kapitlen i den bok jag ska recensera innan året tagit slut. På det hela taget är det en riktigt bra bok, även om kvalitén i de olika artiklarna varierar osedvanligt kraftigt. Den artikeln jag läser nu är skriven av en äldre norsk professor. I Leeds var jag och lyssnade på honom när han presenterade den här forskningen (fast ur en något annan synvinkel), vilket på alla sätt var trevligt och lärorikt. Men nu. Fkt it asså. Nu när jag läser artikeln är berättarrösten inte min egen. Den är hans. Hela vägen igenom. Norsk intonation på engelskan. Marriage formation gulledutt och inheritance law burreputt. Det finns så många anledningar att aldrig gå ut igen. Minus 20 och snålblåst är en. Norsk äldre professor som inre röst är en annan.
Annars har vi det ganska bra.
Hit och dit och tillbaka igen 