Kategori: Historikerns historier

Historikerns historier · Kulturkrockar · Vardagslivet

När det börjar

Charlotte11 kommentarer

I dag körde vi vår lille son till första dagen i skolan. Skolungen. Redan. Tilda går sin första dag på nya dagis och förkunnade stolt att hon inte ville att jag skulle komma med alls för hon visste minsann redan hur allt ska vara. Att hon var nervös syntes dock tydligt. Ni vet, man hör det på tonläget, ser det på en liten rodnad på kinderna. Vet att hon försöker vara tapper och stor. Vilho å sin sida var förvisso nervös men betydligt mer intresserad av att få komma in i klassrummet, rätta fröken och visa hur mycket han redan kan. Älskade, fina ungar!

Själv gör jag första riktiga heldagen på jobbet vilket är helt otroligt skönt. Att få ha ett jobb som får det att krypa i fingrarna när man inte fått jobba i fulltakt.

Och så tänker jag på hur fantastiskt det är att vi har fri, mångårig utbildning i det här landet. Att mina barn får gå i skolan helt gratis. Att de får bra mat, material och omvårdad. Det ska man vara tacksam över.

Men så tänker jag också lite på att det nu sedan Vilho har börjat skolan inte längre är vi som bestämmer fritt över hans tid. Vill vi dra iväg på en äventyrssemester en tisdag måste vi be om lov att få ta vårt barn med oss. Den tanken har jag lite svårt med, särskilt sedan det i Sverige har förekommit att rektorer faktiskt har nekat föräldrarna ledigt åt barnen. Kan man inte ta sitt barn ur skolan någon vecka utan att det obönhörligen hamnar så mycket efter att 9 års skolplikt är hotad är det något seriöst fel med skolsystemet.

När skolplikten först infördes (1848 i Sverige, men 9 år blev det inte förrän 1958) fanns det förstås många motståndare. Ofta betraktas dem som var motståndare till skolplikten som bakåtsträvande, outbildade plebejer utan förstånd att begripa det bästa för sina egna barn. Att skolplikten är livsviktig för jämställdheten, jämlikheten och välfärden råder det knappast några tvivel om, men jag kan verkligen sympatisera med dem som var motståndare. Vilken maktlöshet det måste ha varit att se staten införa tvång på att barnen skulle vara någon annanstans än hemma på gården, många timmar varje dag i flera år. Vilken panik det måste ha varit i en tid när barnens insats var viktig för jordbruket, och på en liten gård till och med för uppehället. Dessutom är jag knappast varken den första eller den sista föräldern som sörjer förlusten av friheten att få rå om sitt barn den lilla tid man har att avvara. Inga fler sovmorgnar med spinkiga barnarmar slingrade runt halsen. Inga mer långsamma vardagsfrukostar då vi kan prata om just det som känns viktigast just då. Inga fler spontana utflykter bara för att solen överraskande lyser efter många gråmulna dagar.

Det finns sådana som förespråkar förlängd skolplikt, att den skulle börja redan vid 3 års ålder, för att det liksom skulle gynna barnens utveckling. Själv funderar jag på vilken utveckling vi talar om då, och om vi verkligen har tillräckligt säkra mätverktyg för att fastslå att föräldrar bara ska få bestämma över sina egna barns tid de första tre åren. Jag betvivlar verkligen att det i längden skulle gynna barnen även i de färdigheter som inte går att mäta, och jag ställer mig mycket tveksam till om mindre fri tid tillsammans med föräldrarna verkligen är vad dagens barn behöver.

Så jag förstår de där som var motståndare till skolplikten, även om jag själv förstås inte är det. Jag förstår känslan av maktlöshet och förlust när barnets tid tillhör samhällsnyttan, inte familjen. Men nu, nu börjar det. Allt jag kan göra är att hoppas att skolan är den trygga vardag sonen, och alla andra barn, förtjänar och att vi aldrig någonsin får ett sådant system där jag inte får låna honom ibland.

Historikerns historier · Vardagslivet

Några fler (tvivelaktiga) fynd

Charlotte4 kommentarer

Det rör sig rätt mycket tankar i huvudet på en trött liten historiker som yours truly, när man röjer runt i ett hus som det här. De som bott här före oss verkar inte ha kastat någonting. På ett hundra år. Det blir ganska mycket grejer. Det mesta är förstås skräp. Trasigt. För gammalt. För malätet. För har-inte-en-aning-om-vad-det-här-var-innan-det-började-förmultna. Uppe på vinden ligger det prylar från husets långa historia och så länge vi inte renoverar övervåningen (vi har 180 kvm här nere, så vi lär inte ge oss på övervåningen i första taget) bevaras allt. Men sedan, när vi ska inreda där uppe, då tar det långa livet för många av de fantastiska föremålen slut. Föremål som det helt enkelt inte går att spara för att de är oanvändbara, men som genom vindens livsuppehållande funktion ändå har bevarats i kanske ytterligare 80 år sedan de för första gången kasserats. Det är lite sorgligt på något sätt, så jag försöker spara sådant som skulle kunna ha lite kultvärde och sådant som tydligt hör ihop med själva huset. Och så försöker jag åtminstone fotografera och dokumentera innan vi hivar prylarna i sopen. Här är några av de senaste sakerna vi hittat.

En otrolig mängd ljuvliga flaskor, som Tilda glatt har stoppat blommor i.

IMG_7645 IMG_7646Magdropppar från Sibbo Apotek anno Väldigt Länge Sedan.IMG_7647Matolja från Borgå Nya Apotek som gissningsvis inte är så nytt längre. Arthur Hellström var, av allt att döma, apotekare där, och möjligen gift med en Elna Elfvengren. Om det stämmer talar vi ganska tidigt 1900-tal.IMG_7717 Det här är Tove. Hon kom inte med huset. Men hon är etnolog, så hon smälter in bra. Vi hittade en gammal press, och det bästa sättet att kolla vad som finns i gamla pressar är förstås att öppna dem. IMG_7718Tove bläddrar försiktigt bland de gamla tidningarna, bland andra Huvfudstadsbladet från 60-talet. Något annat än tidningar hittade vi inte i pressen.IMG_7722Sälj grej med tjej var hett redan då.IMG_7723En fantastiskt vacker gammal kaffeburk.IMG_7727Nedre delen av en oljelampa påminner om att el inte var något självklart i husets begynnelse. Exakt när el installerade i huset vet jag inte. Det kan ha funnits från början, men mängden oljelampor på vinden tyder på att så inte är fallet. De första hushållen som hade el fick den i slutet av 1800-talet, sedan Gottfried Strömberg (yes, really) uppfunnit dynamon, men en del hushåll i utbyggderna fick el så sent som på 70-talet. En film om när elen kom till Finland finns här!IMG_7728

Historikerns historier · Vardagslivet

En hypotetisk fråga

Charlotte7 kommentarer

Ponera rent hypotetiskt att ni har en blogg. Ponera också, lika hypotetiskt, att ni skriver en avhandling. Som inte direkt är i bloggformat. Ponera sedan att ni just fått reda på att er handledare, den där som ni regelbundet ska försvara er tidsanvändning inför, hypotetiskt läser er hypotetiska blogg. Skulle ni då

a) satsa på att handledaren ser bloggens texter som tecken på en otrolig talang och avundsvärd produktivitet.

b) förbereda ett försvarstal som möjligen involverar förklaringsmodeller som ni kopierat från konversationer med era barn.

c) nästa gång ni träffar handledaren börja med att fråga om hen har haft några byråkratiska problem med att er identitet blivit kapad och någon skapat en massa internetprofiler och typ bloggar och sånt i er namn. Och med er bild. Och med kort på något som är förvillande lika era barn och katter.

Historikerns historier

Reflektioner kring medeltida persongallerier och galenskaper

Charlotte5 kommentarer

1: Alla hette Bengt. Bengt Bengtsson. Far till Bengt. Son till Bengt. Gift med Bengta Bengtsdotter.
2: Att med någon form av säkerhet avgöra vem som var vem är väldigt svårt. Förmodligen var det Bengt.
3: Förteckningar över medeltida personer utgår alltid från mannen. Kvinnan återfinns som ett bihang. Eller ett Bengthang.
4: En hustru kan till exempel stå med i förteckningen som Bengts hustru (men hon hette inte Bengt eller Bengta så vi skriver inte ut hennes namn).
5: Vidare anges i förteckningarna om paret hade barn. I praktiken är barn detsamma som söner.
6: Eller döttrar som gift sig med någon annan känd Bengt.
7: De släktnamn vi är vana vid att våra svenska ädlingar svängde sig med användes inte av Bengtarna själva. De använde sitt eget namn (Bengt) och patronymikon (Bengtsson).
8: De som inte var adliga skrev i stället vilken by de kom ifrån. Som Bengt från Bengtshult. Så att det inte ska finnas några tvivel kring vem det är man talar om.
9: Stavningen var inte normaliserad. Bengt kunde alltså lika gärna skriva sitt namn Benkt. Eller Benedict. Eller Benct. Eller valfria kombinationer av dessa.
10: Gissningsvis är Lars och Nils också egentligen bara alternativa stavningar av Bengt.

Historikerns historier · Kulturkrockar

I en tid inte alltför långt borta, på en plats nära dig.

Charlotte17 kommentarer

Ibland undrar jag om sånna som ser slöjor som uteslutande patriarkalt förtryck och kulturell tillbakagång på riktigt förstår hur nära i tiden det där med att täcka sitt hår var standard även i väst och att det tillhör de flesta nordiska folkdräkter att kvinnan täcker sitt hår (åtminstone om hon är gift). Att en slöja eller annan huvudduk kan vara status och mode och att det tveklöst är en viktig del av vårt kulturarv.

Gissa vem som inte gift sig än.

Och täckt hår hörde inte bara till folkdräkten, utan till den fria flärdfulla kvinnan. Eller vill någon komma och argumentera för att Audrey Hepburn är sinnebilden av en förtryckt, kulturellt efterbliven kvinna?

 

Eller den här?

Det var bara det jag tänkte på. Det där att ett historiskt perspektiv inte alltid behöver vara mer än några decennier för att vara viktigt.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Dagens genuskodade barn

Charlotte5 kommentarer

För några dagar sedan diskuterade jag och maken könsstereotypa barnsaker, och hur det är ett nytt problem. I dag lever vi i en tid som är nästan besatt av att könsbestämma, och därmed även avgöra karaktärsdrag, även hos riktigt små barn. Visst, ett barns framtid avgjordes av könet även på medeltiden, men anpassningen efter vad som förväntades av en flicka eller en pojke började inte i vaggan. Små barn var helt enkelt bara barn. De hjälpte till där de kunde, följde med föräldrar, släktingar och tjänare de första åren. Barn sågs inte som små vuxna – och inte heller finns det några belägg för att föräldrar inte älskade, uppskattade och vårdade sina barn – och hade i allmänhet inte samma sorts krav på sig. Först sedan den så att säga neutrala barndomen var över (åldern varierade men ofta var den första fasen till 7 år) följde barnen den genusspecifika väg som utstakades av kön. I dag ska barnet redan innan födseln (”vi ville veta vad det blir så vi vet vad vi ska köpa”) slussas in i genusspecifika kategorier. Det är inte så det alltid har varit. Och ingen ska inbilla sig att det är ”den naturliga vägen”.

The Daily Mail skriver intressant om Let Toys Be Toys projekt att jämföra leksaker från 1970-talet med dem från i dag, där man kommer fram till att allt i dag är färgkodat. Och så är det ju. Till och med vad som brukar kallas för vitvaror blir rosa i de färgkodade leksakernas värld. Och vad man gör genom att färgkoda är att förutbestämma konsumentgrupp, något som barn (och deras betalande vuxna) glatt anammar om ingen ger dem alternativ. Inte för att vi egentligen är korkade, utan för att vi inbillar oss att det är så det ska vara. Det finns ingen neutral fas i barndomen i dag.

Och jag tror att dagens otroliga prylkonsumtion har med det att göra också. Vi konsumerar genus på ett sätt som under tidigare århundraden inte varit möjligt (och inte bara för att rosa plast är en ny uppfinning). Vi köper och köper, istället för att ärva och tillverka. Inte ens cyklar eller skor kan skickas från storebror till lillasyster för det är fel färg och form. Inte för att små pojkar och flickor skiljer sig från varandra, utan för att det är stor och märkbar skillnad på sakerna och för att vi prioriterar rätt sorts prylar framom exempelvis bra mat. Den som letar efter genusneutrala saker får ofta räkna med att betala betydligt mer än den som nöjer sig vad industrin tycker är lämpligt. Att tillverka saker själv blir dessutom ofta drastiskt dyrare än att köpa det färdigt – en oerhört sorglig utveckling som sakta men säkert dödar både fantasin och miljön.

När debatten om att vi i dag försöker utplåna könsskillnader går het brukar jag tänka på sådana här saker, att vi har kommit långt i jämställdheten men att könsskillnaderna framhålls mer än någonsin – och framförallt från betydligt yngre åldrar.

Historikerns historier · Kulturkrockar

En medeltidshistorikers syn på det naturliga i våldtäkt

Charlotte29 kommentarer

Jag har alltid trott att jag varit en sån där som förespråkat så många olika perspektiv som möjligt. På allt. Alltid. Men den trend som nu finns med att förklara allt mänskligt beteende med evolutionen, utgående från grundtesen att människan är ett djur och en skapelse av evolution, den klarar jag mig bättre utan. Varför?

För att jag hittills inte läst en enda sådan teori som inte gör anspråk på att 1) vara ultimat sanning och 2) vara feminismens motsats. Och om vi säger så här, att all forskning som vill positionera sig själv som motsats till en politisk ideologi istället för, säg, som komplement till andra forskningsdiscipliner, förlorar direkt i trovärdighet.

Jo, vi är skapelser av evolutionen, och jo, vi har biologiska drifter. Men det som gör mänskligt beteende så spännande är att vi oberoende av tid och rum – över kronologiska och geografiska gränser – fortsätter att forma och upprätthålla ideal som inte gynnar reproduktionen och går emot våra drifter. Det första en medeltidshistoriker kommer att tänka på är säkert klosterväsendet, när människor över hela Europa valde att ingå äktenskap med Gud och tjäna honom hela livet. De enorma donationer klostren mottog och den makt de hade talar tydligt för att även de som inte själva gick i kloster stödde idén och att det fanns en genuin tro på att man genom att ägna sitt liv endast åt Gud de facto gynnade mänskligheten. Människans otroliga förmåga att skapa immateriella band och filosofiska tankekomplex är helt avgörande för det mänskliga beteendet, och det enda generella man kan säga om denna förmåga är att den inte följer några biologiskt givna mönster. Våra regler och lagar är skapade av kultur och tankar, inte enkom av behov och naturlig logik (fast människor själva ofta hänvisade till naturlagarna). Detsamma gäller normer och genus.

Har ni hört om boken A Natural History of Rape: Biological Bases of Sexual Coercion? Den kan förstås inte klassas om vedertagen på något vis, för den har blivit kritiserad från alla håll, men ändå är det just sådan populistisk, anti-feminismforskning som ofta plockas upp av dem som inte tror på genus. I A Natural History of Rape argumenterar biologen Thornhill och antropologen Palmer för att våldtäkt är en adaption, alltså en anpassning, som vuxit fram hos män i syfte att öka deras chanser till avkomma. Väldigt kortfattat är alltså våldtäkt en naturlig manlig strategi.

Ta en stund och WTF-a den slutsatsen. Det behövs.

Det finns redan forskare som tagit upp sådana saker som våldtäkt mot barn och åldringar (som inte är reproduktiva), mord i samband med våldtäkt (som är ganska korkat om man vill öka sina chanser till avkomma) och våldtäkt av män (vilket man förstås inte kan räkna med om man vill argumentera för att våldtäkt har att göra med sex och reproduktion snarare än säg makt och förnedring). Den mesta grundläggande sågningen finns här, tack till @planckskonstant.

Som medeltidshistoriker tänker jag också på hur själva konceptet våldtäkt påvisar att det rör sig om någonting helt annat än en manlig reproduktionsstrategi. Det började som latinets raptus och kunde lika gärna innebära att en kvinna helt sonika blivit bortförd som att någon våldfört sig på henne. Hiram Kümper, bland andra, har visat att brottet raptus åtminstone fram till 1200-talet inte hade någonting med kvinnans samtycke att göra. Brottet raptus var inte beroende av ifall kvinnan hade gått med på att föras bort, eller sagt nej till annat, och svarande i raptusmål var heller inte kvinnan utan hennes närmaste manliga släktingar eller hennes målsman. Att våldta på 1100-talet var alltså, som koncept, att ta en kvinna från hennes familj och hennes rätta plats i samhället och var i vissa lagar straffbart med halshuggning. Däremot var det inte raptus om en man med våld såg till att hans fru uppfyllde sina hustruliga förpliktelser. Den medeltida synen på våldtäkt har alltså förvånansvärt lite med samtyckt sex att göra, och desto mer med de där immateriella banden och filosofiska tankekomplexen att göra.

För hur ska man se på våldtäkt? Som historiker är jag benägen att svara att det är ett fenomen som måste betraktas utifrån en specifik kontext. Det går inte att förutsätta att raptus i 1100-talets rättsprotokoll innebär sex, ändå var det vad samtiden klassade som våldtäkt- vad samtiden ansåg gjorde våldtäktsskada. Dessutom är det nästintill omöjligt för oss i dag att bedöma i vilken utsträckning våldtäkt inom äktenskapet förekom eftersom hustrun skulle uppfylla sina plikter. Det kunde alltså vara våldtäkt att föra bort en aldrig så villig jungfru som mannen sedan sjöng romantiska ballader för och plockade blommor till, men inte våldtäkt att tvinga sig på sin hustru. Det förstnämnda, som man riskerade halshuggning för, kunde förvisso betraktas som en manlig strategi men knappast gynnad av evolutionen. Beträffande det sistnämnda är det svårt att tänka sig att det i någon större utsträckning skulle gynna mannen. Kanske det blir några bebisar fler än utan tvång? Kanske det går på plus minus noll för att sexuellt våld avbrutit andra graviditeter?  Men eftersom grundtesen i A Natural History of Rape är att våldtäkt också är kopplat till männens behov av att sprida sin säd kan det där med att våldföra sig på sin fru (vilket inte var straffbart i Finland före 1994, det vill säga ytterligare sisådär 800 år från det ovan diskuterade) knappast betraktas som en särdeles effektiv strategi. Om han inte våldtar andra kvinnor ibland också då förstås.

Att lyfta bort våldtäkter från den sociala och historiska kontexten går inte, och även om tanken är motbjudande för oss i dag har det tidigare varit fullkomligt självklart att det är en stor skillnad på om mannen hade rätt till kvinnan eller inte – en rättighet given av andra än kvinnan själv. Även om det inte är det sociala brott det var under medeltiden är det fortfarande ett brott som går långt bortom sexualitet och reproduktion, och också handlar om makt, om kvinnors plats i samhället och om kulturellt betingade uppfattningar om vad som är okej och inte. Det finns något universellt över våldtäkter, men det finns inget naturligt med dem. Och framförallt, ingen man ska någonsin få tro att evolutionen gett dem våldtäkt som en strategi, som en Plan B för att sprida sina gener. Män som våldtar är avvikelser, inte adaptioner.

Jag skulle vilja avsluta med ett citat från förordet till A Natural History of Rape:

”Rape is horrific for women. The mere thought of rape arouses anxiety, revulsion, and anger, so it is not suprising that women are very ambivalent about subjecting rape to scientific scrutiny. […] The authors […] are familiar with various expressions of such ambivalence, and they understand why women are so anxious. As scientists, they value knowledge and assume that trying to understand everything about why rape occurs is far more beneficial for women in the long term even if the scientific inquiry inspires anxiety and revulsion. […] Thornhill and Palmer are doubly handicapped by the topic and by their theoretical approach since most people have no relevant background in evolutionary biology.”

När ”kvinnor” ställs mot ”forskare” och måste få förklarat för sig varför de förmodligen inte kommer att förstå utan bara gå på känsla är inte min första reaktion alls oro, utan hederlig, okvinnlig, antievolutionär vill-slå-någon-på-käften-ilska. Hade jag ändå varit man så hade jag kanske kunnat vetenskapligt resonera kring våldtäkt!

Kuriosa: Jo, jag vet att män kan bli våldtagna också. Så behöver den som kände att det bara måste inflikas inte inflika det utan att tänka  konstruktivt.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Det där med varför män älskar boobs

CharlotteLämna en kommentar

I går kväll hamnade jag på en artikel om varför män älskar bröst – en fråga som psykiatriprofessorn Larry Young nu tycker sig ha svaret på. Youngs teori kännetecknas av ungefär exakt de sakerna som gör att jag får krupp när mänskligt beteende ska förklaras med hur evolutionen påverkat människans sinne:

1: Det är sensationella aspekter; varför alla män älskar alla bröst på alla kvinnor (utom Angelina Jolie som själviskt nog opererade bort sina och skaffade plast) i alla tider.
2: Huvudargumentet, och det som alltför många läsare utanför akademien fastnar för, är att det verkar så troligt; män älskar bröst för att de är ett sätt att hetsa upp kvinnan så att hon ska älska honom.
3: Skilda bevisade biologiska funktioner ges kausalitet; oxytocin som utsöndras vid bröstvårtestimulans och möjligen är till för att stärka bandet mellan mor och barn vid amningen sägs nu också vara till för att stärka bandet mellan sexpartners.
4: Det finns absolut noll förankring i historien.
5: Hela beskrivningen och troligheten i argumenten utgår från nutida, västerländska heteros.

För om män älskar bröst för att stimulansen stärker bandet mellan kvinnan och mannen och därmed gynnar evolutionen, varför är då inte kvinnor lika fascinerade av penisar? Och om evolutionen har gynnat stora bröst, varför finns det då så många kvinnor med små bröst kvar i dag trots att storlek i hög grad är ärftligt?

Om vi dessutom ska börja dra in i historia, vilket kan tyckas vettigt om man vill argumentera för att att något kontinuerligt varit viktigt under hela människans utveckling, blir det ännu mer komplicerat. Att just brösten ska ha rönt sådan fascination i äldre tider finns det nämligen inga belägg för. Medicinskt var man övertygad om en koppling mellan livmoder och brösten, bland annat genom att menstruationen blev till bröstmjölk under graviditeten. Men som särskilda sexobjekt? Nej. Det var hud i allmänhet och anklar i synnerhet som var grejen om vi går tillbaka i tiden. Det var därför den romerske poeten Ovidius beklagade sig över långa klänningar. Och håret! Finns det något som har drivit män galna så är det kvinnors svallande hår, och det är först under de senaste hundra åren eller så som kvinnor även här i väst inte täcker sitt hår. Ger vi oss dessutom utanför västvärldens snäva gränser finner vi en uppsjö av kulturer som inte bryr sig om bröst alls. Kvinnorna täcker inte brösten, bröst har ingen mystik, och män är inte som bebisar som bara tänker på boobs.

Professor Young menar att bröst även i andra kulturer och tider varit en del av det sexuella spelet. Självklart. Men tidigare har de beskrivits som en naturlig del av kvinnan medan boobskulten i dag existerar helt oberoende av kvinnan de sitter på. Den här sjuka fascinationen för bröst som finns i västvärlden i dag är ett kulturspecifikt fenomen och ska inte berättigas genom att det på något vis skulle vara naturligt för män att älska bröst och att det är så det ska vara.

Så. Varför älskar män boobs då? För att de är symboler för kvinnor och kvinnligheten, och det funkar för många hetero män i vår kulturkrets.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Akademiskt språk, intersektionalitet och kvinnliga erfarenheter

Charlotte5 kommentarer

Inne på PK-maffian finns ett fantastiskt bra inlägg om intersektionalitet och om hur dagens feminism är den vita kvinnans kamp. Läs det!

Någon som jag inte vet vem det är men som kallar sig Jemym hade kommenterat om hur feminismen utvecklats och måste utvecklats.

”Äldre feminism har lutat sig på konfliktsperspektiv där kategorier ställs mot varandra där du antas gynnas av att vara på rätt sida om gränsen.

Men intersektionalism hanterar ju kulturellt förpackade stereotyper. Här är hemmafru, modell och genusvetare tre genuskodade stereotyper med olika verkligheter och med kontextspecifika maktaxlar men vardera tre stereotyper rymmer individer som formas och påverkas av stereotypen i sig lika mycket som de styr stereotypen.

När något presenteras som “feminism” utan att ha tagit till sig detta så riskerar den att bli vit, västerländsk, heteronormativ, heterosexuell, puritan och en rörelse för äkta kvinnor där de med högst socialt kapital definierar äkta. Nu kör vi, the fuck behöver körkort.”

I enlighet med min princip att ge uppmuntrande kommentarer till sådant jag gillar på nätet, för att liksom motarbeta all skit som sprids, passade jag på att skriva att jag tyckte att det var en väldigt, väldigt bra kommentar. På Twitter skriver Jack Werner så här:

Och på bloggen, som svar till mig och till Jemym skrev någon som kallar sig Lol:

”Men gud skojar du lr, onanin över akademiskt språk e.. Lugn m alla svåra ord. Poängen med den här bloggen e sylvassa analyser som e skrivna på sätt som e lätt å ta till sig. Så kommer ni här å ba ÄLsKaR motsatsen? Fuck off till ngt universitet sluta besudla den här heliga platsen som e ca enda stället jag verkligen känner pratar om/med mig

Töntar”

Tre saker: För det första är det inte så lite korkat att under ett inlägg om exkludering be folk att dra trots att de håller med om hur viktigt det är.

För det andra är det exakt samma fegisar som söker makt och utrymme bakom sin anonymitet som slänger ur sig sådana här kommentarer som dem som är rent ut hatiska. Sånt här borde man liksom nip in the bud, eller be att folk står med sitt eget namn bakom dem.

För det tredje, och det var det här jag tänkte vi skulle tala mer om i dag, är det väldigt intressant med reaktionen mot det akademiska språket. Faktum är att jag inte ens reagerade på att Jemyms kommentar kunde klassas som komplicerad innan Jack Werners kommentar dock upp i mitt Twitterflöde. Jag tyckte Jemym var helt right on – kort och koncist. Men när jag sedan läste den igen och funderade över hur den kanske låter för sånna som inte är lika insnöade som somliga andra (no names), så ser jag ju att den är… ganska akademisk. Det är svårt med akademiskt språk. Riktigt svårt. Och inte bara att läsa det utan också att skriva det. När man skriver vetenskapligt måste språket vara definierande och beskrivande så att det inte kan finnas utrymme för alltför vidlyftiga tolkningar. Det vill säga, det ska inte bara vara klarspråk, det ska också vara ett exakt språk. För den som inte är insatt i terminologin kan det därför bli rätt tungt att läsa, för alla de där termerna är till för att skapa exaktheten, vara definitionerna.

Jag har nu på heltid spenderat två år med att undersöka målsmanskapet i förhållande till gifta kvinnors juridiska handlingsutrymme under medeltiden. Två år på ett ganska snävt ämne. Innan jag är färdig kommer tiden att ha fördubblats. Resultatet ska bli 250 sidor text. 250 sidor avskalad, exakt text utan någonting extra, ingen kuriosa, inga kul anekdoter, inget ”det var jag, en katt och en tvättmaskin”. Fyra års arbete ska genom språk formuleras på 250 sidor. Och när någon frågar mig vad jag skriver om är det gynnsamt för det sociala samspelet om jag kan förklara det i några meningar, trots att jag inte är säker på att jag skulle få med allt jag skulle vilja berätta om ens på en hel termins föreläsningsserie. Språket måste vara exakt.

Det var det här som jag uppskattade i Jemyms kommentar, att hen fångade problematiken med äldre feminism som ser på världen i motsatser (som i Hirdmans dikotomier, som vi ju talat om) istället för kategorier, beroende av sin kontext och via skalor. Jemym får också med samspelet mellan skapandet av stereotyper och individen – hur individ och stereotyp skapar varandra. Om man inte betraktar alla dessa saker, utan tror (som tidig feminism) att det finns något sorts globalt systraskap där kvinnor av alla sorter delar erfarenheter enkom för att de är kvinnor kommer man att få just den exkluderande feminism som PK-maffian skriver om. Som exempel kan vi ta en hemmafru i dagens Finland. Hon går helt enkelt inte att jämföra med en hemmafru i 1850-talets Finland, eller för den delen med en hemmafru i dagens Nigeria. De har inte gemensamma referensrammar, inte gemensamma erfarenheter och kan inte förväntas prioritera och vilja samma saker. Deras sätt att definiera sig själva kommer inte vara lika, och ska inte heller vara det.

Och här kommer vi tillbaka till det akademiska språket. När man skriver om feminism inom genushistoria är det nämligen ganska så självklart i dagens forskning att det inte finns något globalt systraskap och att feminismen i sin nuvarande form är skapad av och för den vita medelklasskvinnan. Genom tron på systraskapet förväntas även andra kvinnor hålla med om och kämpa för feminismen, trots att den inte är deras. Som de muslimska kvinnorna i Frankrike som slåss för sin rätt att bära burka, samtidigt som många feminister menar att de flesta former av slöja är patriarkala symboler som måste bekämpas.

Att genussystem är nära kopplat till andra sorters maktsystem, såsom klass och etnicitet, är fullkomligt självklart. Särskilt tydligt blir det med kolonialismen i Amerika i vilken ingår inte bara klass och etnicitet utan också exempelvis sexualisering av mörkhyade (som sågs som osedvanligt sexuella och okontrollerbara – en syn som lever kvar än i dag). År 1772 kommenterade den västindiske plantageägaren Edward Long att ”the lower class of women in England are remarkably fond of the blacks”. I relation till detta skriver Merry E. Wiesner-Hanks i sin underbara ”Gender in History – Global Perspectives” (s. 208) att

”Long’s brief comment manages to bring together sex, gender, race and class, and he was far from alone in his thinking. […] Racial hierarchies became linked with those of sexual virtue, especially for women, with white women representing purity and nonwhite women lasciviousness [lustfylldhet].”

Inte ens på ett väldigt generellt plan är synen på den vita kvinnan jämförbar med synen på den mörka kvinnan, inbyggt i genussystemet finns alltid klass och etnicitet. Ändå förväntas färgade kvinnor i dag sluta upp i den vita medelklasskvinnans kamp mot patriarkatet, trots att dessa olika kvinnor kanske inte definierar sig själva eller sin plats i samhället utgående från samma kriterier. Inom genushistoria är detta viktigt och dessutom i postkolonialismens spår rätt väl utforskat. Därför tyckte jag att Jemyms kommentar var en bra sammanfattning av vad vi i dag har att tampas med. I hens exakta språk låg kärnan – vikten av att definiera, att inkludera, att specificera. Bara på så vis kan vi ge röst åt och utrymme för alla olika erfarenheter. Så man ska inte bli skrämd av det akademiska språket, eller falla i fällan att känna sig dum när det inte är självklart vad insnöade, pedantiska akademiker som sysslat med samma lilla aspekt i många år faktiskt menar. Man ska fråga. Det finns knappast någon akademiker som inte gärna utvecklar vad hen menar.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Tankar om invandrare, invandring och det svåra i att vara nationalist

Charlotte1 kommentar

Det är mycket tal om invandring just nu, i kölvattnet av Husbykravallerna i Sverige. Förutom att jag verkligen skulle vilja se någon av de rasister som nu skriker att det är så typiskt jävla invandrare att hålla på och slåss och sånt, fundera över statistiken beträffande gruppen mäns inblandning i våldsdåd och höra vad vi bör göra åt det problemet, funderar jag mycket över min egen situation.

Jag är ju trots allt invandrare. Därför blir jag alltid extra förbannad när någon lite löst skyller på invandrarna, så som man gjort i samband med Husby. Inte för att de därför skyller på mig, utan tvärtom: att jag i allmänhet exkluderas ur gruppen invandrare för att jag ser rätt mycket ut som en random finländare. Det samma gäller talet om hur invandrarpappor är auktoritära. Är pappor som flyttat från Norge till Sverige alltså mer auktoritära än svenska pappor? Eller? Inte det? Så vad i hela helvete är då en invandrare om det inte är en person som invandrat?

Som invandrare i Finland tänker jag extra mycket på de här sakerna i dag, när människor, just nu, samlas inne i Helsingfors för att protestera mot det hat som svenskspråkiga möter i det här landet, de mordhot ”svenskvänliga” och svensktalande journalister utsätts för. Och så undrar jag om det inte måste vara jävligt svårt att vara fundamental nationalist. Som när man står i Finland och skriker att man vill bevara Finland finskt utan en tillstymmelse till eftertanke kring vad som egentligen är finskt. Tänker de här människorna också protestera mot Starbucks kommande till Helsingfors? Mot McDonalds? Mot pizza? Pasta? Potatis? Rättssystemet? Kristendomen? Skriften? Hur långt tillbaka i tiden ska man gå för att hitta det finska Finland som man vill bevara? Det måste vara svårt att vara nationalist och försöka bevara sin egen kulturella särart och sin egen glamorösa historia, inte minst eftersom alla finska historiska källor är skrivna på svenska.

Men ibland verkar det som att finskheten har väldigt lite med historia och nationen och desto mer med språk att göra. Hur många av oss som pratar svenska i det här landet har inte någon gång fått höra att man i Finland minsann talar finska? Men då är vi tillbaka vid frågan om vad som egentligen är finskt, om språk trumfar nationalitet för nationalisten (och då kan man ju fråga sig hur undermålig finska man får ha innan man inte längre är finne; särskrivningar? stavfel? grammatiska fel?) eftersom många svenskspråkiga finländare räknar sin släkt många hundra år tillbaka i tiden – betydligt längre än vad många finskspråkiga finländare klarar (särskilt om de inte kan läsa de svenska källorna). Och om det inte räcker med att vara tjugoåttonde generationens invandrare för att man ska få vara finländare, då blir det banne mig inte många finländare kvar i det här landet.

Och som första generationens invandrare från Sverige till Finland funderar jag också mycket på hur svenska nationalister ställer sig till utvecklingen här i Finland. Tycker svenska nationalister att det är helt i sin ordning att svensktalande i Finland mordhotas, att det liksom är sådant man måste räkna med om man sysslar med kulturblandning även om denna kulturblandning pågått i typ 800 år? Eller har det någon betydelse att våra länder var ett och samma, och att blanda finnar och svenskar är lite som att blanda östgötar och västgötar? Kommer svenska nationalister att möta finska nationalister på en färja i Östersjön för att diskutera vem det är korrekt att mordhota utan att trampa grannationalisterna på tårna?

Nej, det kan inte vara lätt att vara fundamental nationalist när ingen vet vem som är invandrare vart, eller ens i vilken historisk kontext nationens gränser skapats.