Historikerns historier · Kulturkrockar

Det där om kvinnors sexuella makt

Jag har lovat att jag skulle ta upp kvinnors sexuella makt igen, för det är en hel del saker som bör ifrågasättas och sättas i perspektiv.

För det första: själva premissen för hur sexuell makt som begrepp används av somliga i dag. Grundtesen är nämligen att män vill ha mer sex än kvinnor och att kvinnor därför genom att kontrollera männens tillgång till sex i förlängningen kan kontrollera mannen. Det här förutsätter att män vill ha mer sex än vad kvinnor vill, vilket är långt ifrån bevisat (vi ska återkomma till detta strax). Det förutsätter också att en man är trogen en viss kvinna och att just hon är den enda vägen till sex för honom. I ärlighetens namn är det en premiss som inte kan uppfyllas i särdeles många fall och som dessutom inte ens kan ha varit en faktor förrän de senaste decennierna. Den tvåsamhet som hyllas i dag är nämligen ett helt nytt kulturspecifikt fenomen. Tidigare ansågs det ganska naturligt att mannen roade sig med pigan eller någon lössläppt kvinna i de mer skumma kvarteren. Ville han istället ha sin fru var det bara för henne att ställa upp. Han hade laglig rätt till hennes kropp. Lägg sedan till det stigma ”flickor som ställer upp” beläggs med ännu i dagens relativt fria samhälle. Går vi dessutom utanför den snäva västerländska kulturkretsen har vi ett otal kulturer som har polygami – där mannen har fler än en fru och kulturer där bandet mellan den gifta mannen och kvinnan endast är till för att producera lagliga arvingar. Bra sex får båda utanför äktenskapet. Det var standard också för rikare män i Romarriket samt i antika Kina och Grekland (men INTE för kvinnor). Sexuell makt, så som begreppet används av en del i dag, går inte att föra i bevis som en universell biologiskt betingad maktfaktor tillgänglig endast för kvinnor, utan bara som en del av ett specifikt förhållande.

Det är så som begreppet använts inom den genushistoriska forskningen de senaste 30 åren. I sin Women and Gender in Early Modern Europe skriver Merry Wiesner-Hanks om hur hovdamer (även om de uppmuntrades till kyskhet) snabbt lärde sig att sexuella tjänster var ett viktigt maktmedel. Historien är också fylld av kungliga älskarinnor som arbetat sig uppåt den vägen. Det har alltid funnits kvinnor som kunnat arbeta sig upp genom att spela på sin sexualitet, och det finns det förstås än i dag, men deras makt är och förblir situationell. Det vill säga: den dagen mannen säger nej är makten inte värd något längre. Den kvinnliga sexuella makten är beroende av männens godkännande och kan inte användas av alla kvinnor alltid och mot alla män.

Ibland talas det om hur kvinnor lockar till sig pengar från hårt arbetande män med sin sexuella makt. För det första står kvinnan även då i ett beroendeförhållande till mannen. Dessutom förutsätter det en viss sorts kvinna. 60-åriga Gunhilds sexuella makt torde vara tämligen begränsad.

För det andra: tesen om kvinnors sexuella makt är grundad på idén att män alltid vill ha mer sex än kvinnor. Detta finns det inga bevis för. Frågar man runt är det mycket möjligt att man får resultatet att män vill ha mer, men vad man måste ta i beaktande är att ett sådant resultat inte säkrar för att många kvinnor blivit uppfostrade att inte vilja ha sex. Många kvinnor, även i dagens fria samhällen, växer upp med en syn på sex som något som ger horstämpel om hon skulle visa att hon gillar det. Det mesta i vår populärkultur säger oss att kvinnor inte ska gilla sex för sexets eget skull och att sex är något som män ska kämpa för. Man kan alltså inte avgöra om män eller kvinnor vill mer genom att fråga folk eftersom vi blir socialiserade in i en viss syn på sexualitet. Det Baumeister, Catanese och Vohs har visat i sin Is There a Gender Difference in Strength of Sex Drive? (att män kategoriskt vill ha mer sex än kvinnor) är baserat på just sådana undersökningar som inte säkrar för socialisering. Baumeisters fynd från 2001 – att kvinnor visar större variation gällande sexuellt beteende än män och att män går mer på biologiska drifter – skulle lika gärna kunna sägas ha grund i att kvinnors sexualitet alltid kontrolleras medan män har varit betydligt friare att leva ut sin sexualitet. Det är socialt accepterat för män att följa sina drifter. Att flera av de studier som gjorts på skillnaderna mellan män och kvinnor och som visar på mäns större drifter dessutom gjorts på college students (ex. Lippa 2006, Ostavich och Sabini 2004) är kanske inte alldeles lyckat då det är en ålder då män är på sin sexuella topp. Det är väl belagt att sexlusten varierar över livscykeln.

Rent historiskt sett blir det ännu mer fascinerande för vi lever alltså nu i den första tidseran som betraktar den kvinnliga sexlusten som mindre än den manliga. Genom århundradena har kvinnor framställts som så översexuella och drivna av sina omättliga begär att de måste tryckas ner och kontrolleras. Tidig medicinsk forskning satte det i samband med kvinnors livmoder och menade (på fullaste allvar) att om kvinnan använde sin hjärna för mycket riskerade hon att svimma eller så kunde livmodern skrumpna då den inte fick tillräckligt med blod. För att kvinnan tänkte istället för att, ni vet, vårda sin livmoder. Ordet nymfoman, som är en person som inte kan få nog av sex, är ägnat för kvinnor – inte för män. Sirener, nymfer, älvor och häxor är sexuella kvinnofigurer som driver män i fördärvet. Gudomar för fertilitet och sexuell lust är nästan uteslutande kvinnliga. Och den kvinnliga lusten är så stark att den måste kuvas om den inte ska förstöra hela världen, vilket den var jävligt nära att göra när Eva först upptäckte sexualiteten. Hela det tusenåriga maskineriet för att kontrollera kvinnors sexualitet är baserat på tanken om att kvinnor är så sexuella och så svaga att de inte själva kan kontrollera sig. Jämför också med den logiska mannen versus den sinnliga kvinnan som sågs som den naturliga ordningen på 1800-talet. Ännu i vår tid (så sent som i går faktiskt) får kvinnor höra att de inte tänker tillräckligt logiskt utan att de är så känslomässiga. Det här var exakt de tankarna som för ett par hundra år sedan låg till grund för synen på kvinnan som översexuell, samtidigt som den ideala kvinnan inte visade intresse för sex alls (och riktigt ideala kvinnor födde barn fast de var oskulder).

Synen på kvinnors sexualitet har medfört minst två saker: 1) det går inte att avgöra vad i det sexuella beteendet som är socialiserat och vad som är biologiskt och 2) många kvinnor vet inte själva hur deras kroppar fungerar och att dra biologiska slutsatser från deras utsagor är minst sagt vanskligt. Ja, och det där med sexuell makt är inte något universellt och ska heller inte användas på det viset. Dels för att det inte går att bevisa och dels för att det förstärker synen på att kvinnor i största allmänhet skulle vara skyldiga män något. Att den man som försörjer en kvinna har rätt till sex. Det, om något, är en väldigt problematiskt tanke.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Underordning och överordning och vilken ordning då?

Efter att ha läst, skrivit och gråtit inne på Genusdebatten – då de diskuterade min pro gradu – står det helt klart för mig att det finns grundläggande brister i förståelsen för vad genusvetenskap studerar och hur. Genusvetenskapen studerar genus, det socialt skapade könet. Att det finns ett sådant råder det inget tvivel om inom forskarvärlden. Det är inte ett ämne uppe för debatt. Hur man bäst ska studera genus är givetvis beroende av saker som vilka källor man har (sysslar man exempelvis med skriven text eller intervjuer?) och i vilken kontext man studerar genus (med tidsmässig och geografisk avgränsning). Ett av de begrepp som folk hängde upp sig på inne på Genusdebatten var ”underordning”. Så länge någon någonstans säger att kvinnor är underordnade så tolkas det av somliga som liktydigt med att män är onda, women are wonderful, offerkofta, ideologi istället för vetenskap, Fan och hans underordnade moster. Vi måste reda ut en del saker här.

Tittar man historiskt på Sverige finns det inga som helst (alltså Inga. Som. Helst.) tvivel på att kvinnor var strukturellt underordnade män och att detta gällde oavsett klass. En rik kvinna kunde vara överordnad en fattig man, men gällande man och kvinna från samma samhällsklass var kvinnan underordnad. Underordning och överordning är begrepp för att beskriva maktstrukturer. Att kvinnor var underordnade betyder alltså att kvinnor inte hade samma makt som män. Igen; det här finns det ingen som tvivlar på. Inte ens vi som sysslar med att undersöka kvinnors agerande, och som dessutom visat att kvinnor hade betydligt mer makt än man tidigare förutsatt, kan gräva fram saker som skulle rubba underordningen. På Genusdebatten var det många som tänkte sig att kvinnor kunde utnyttja sin sexuella makt, förtala sin man, tjata, gnata och göra alla de där sakerna som kvinnor gör i dag (just det) för att få män att göra som de vill. Jag sa det där och jag säger det här igen: det finns inga tecken på att kvinnor skulle ha gjort det i så stor utsträckning att det skulle ha blivit en maktfaktor. Är det fullt rimligt att tänka sig att en ung vacker hustru kunde lirka med sin man? Absolut. Hade hon något att säga till om ifall han istället för att rätta sig efter henne pryglade upp henne med jämna mellanrum och tvingade sig till sex? Nepp. Att det kan ha förekommit att kvinnor lirkade till sig makt (även väldigt högt upp i hierarkin) förtar inte det faktum att de var strukturellt underordnade.

Men fram tills det senaste århundradet var det inget märkligt med över- och underordning. Det var så samhället fungerade och det var så människorna i samhället – både män och kvinnor – tyckte att det skulle fungera. De var alla en del av det stora hela med sina egna platser att fylla. Kvinnor gick inte runt och tyckte synd om sig själva för att de var underordnade. Kvinnor bidrog dessutom aktivt till upprätthållandet av det hierarkiska samhället, och överordning är inte liktydigt med förtryck eller med att ha det bättre. Det är bara ett uttryck för maktfördelning inom forskningen. När genushistoriker talar om kvinnlig underordning är det alltså inte ett ideologiskt dömande, utan en neutral, generell beskrivning av förhållandet mellan könen.

På samma sätt som kvinnor var underordnade män och det var helt i sin ordning (pun intended) var exempelvis landbor (som brukade andras jord) underordnade godsägarna. Det betyder inte att godsägarna var dåliga människor, att landborna inte kunde vara lyckliga och nöjda eller att inte både godsägare och landbor aktivt upprätthöll systemet. Det är bara ett uttryck för hur maktfördelningen såg ut. Och när somliga antigenusare (för att använda ett knepigt samlingsnamn) menar att kvinnor hade sexuell makt och kunde förtala och sånt, skulle man kunna säga precis detsamma om landbor i förhållande till godsägare. Landborna kunde förtala, bråka och krångla (vilket vi också vet att de gjorde, för det finns spår av det i källorna) men de kunde också råka illa ut om de gjorde det. Att det fanns kanaler att påverka förtar inte underordningen. Man är inte kommunist för att man beskriver den jordbrukande befolkningens underordning gentemot den jordägande, lika lite som man är feminist för att man beskriver kvinnors underordning gentemot män.

Att använda underordning om dagens svenska samhälle är betydligt mer problematiskt. Ser man på de traditionella sätten att visa på makt, till exempel tillgång till resurser, är det fortfarande män som är överordnade. Därefter blir det svårare. Kvinnor är inte längre juridiskt underordnade, de är inte utestängda från politiken, deras nätverk har officiell acceptans och så vidare. Därmed inte sagt att det inte skulle finnas tillfällen då det är helt relevant att studera kvinnlig underordning i dagens Sverige. Löneskillnaderna är ett sådant exempel, för genom lägre löner förskjuts den ekonomiska makten bort från kvinnor. Det skulle också vara relevant att studera manlig underordning i exempelvis föräldraskapet, för inom familjen har dagens pappa avgjort en underordnad position.

Men man måste inte studera kvinnors underordning för att studera genus. Mitt fokus i min avhandling är inte på underordning utan på aktörskap – alltså vad kvinnor kunde göra snarare än vad de inte kunde göra. Väldigt många genushistoriker har gjort samma sak. Inte heller den mycket snabbt växande genren med fokus på män och manlighet har kvinnors underordning som objekt. Det samma kan sägas om den forskning som syftar till att ta fram information om kvinnor som ett komplement till vad vi redan vet om män (som exempelvis kvinnors brevskrivande – WEMLO).

Och slutligen skulle jag vilja säga att de enda jag någonsin hört säga att alla män skulle vara onda är antifeminister/jämställdister och radikalfeminister. Det är inte något som genusforskning utgår från eller någonsin kommer fram till. En del på Genusdebatten protesterade för att så länge man säger att män är överordnade så framställer man dem som onda. Genusvetarnas enda uppgift är att beskriva hur förhållandet mellan män och kvinnor ser ut, inte att ta ställning till vems fel det är. Det går helt enkelt inte att beskriva män och kvinnor genom historien utan att se det uppenbara i att män var överordnade och kvinnor underordnade. Det är inte en värdering. Det är ett beskrivande faktum. Vill antigenusarna på riktigt ta itu med bilden av män som onda (en bild jag ställer mig mycket tveksam till som en generalisering) föreslår jag att man slutar protestera mot genusvetenskap och vänder blicken mot populärkulturen i stället. Där kan vi tala värdering i mansbilden. Och det blir inte alltid positivt.

Historikerns historier

Om kronologier

När man studerar historia måste man göra någon sorts tidsindelning för att göra tusentals år av mänsklig aktivitet begriplig. Att de indelningar som gjorts bottnar i en patriarkal syn på historien är ungefär lika självklart som att de numer kritiseras hårt. För mig som jobbar med svensk senmedeltid finns det en hel del att fundera på, särskilt om man just kommit hem från en konferens som i princip behandlade tidigmodern tid och räknade det från 1400-1800. För jag har alltid sett mig själv som medeltidshistoriker, men min nuvarande forskning går ju fram till 1550 och därmed även en bit in på renässansen och den tidigmoderna eran, även med svenska mått mätt.

Men i Italien börjar renässansen redan på 1300-talet. I Tyskland räknar man ofta att medeltiden tar slut vid mitten av 1400-talet, då boktryckarkonsten får ett uppsving. I Spanien har förstås återerövring (La Reconquista) blivit en brytpunkt – trots att det egentligen var en väldigt lång process. Och så är det det där med upptäcktsresor, statsutveckling och sånt.

Så. Vad är det egentligen som jag borde förhålla min egen forskning till, rent tidsmässigt? Borde man räkna tidsepok och tänka att själva historiens stadiga utveckling och våra artificiella tidsindelningar är av störst betydelse, så att jag borde jämföra det senmedeltida Sverige med andra länders senmedeltid och få en förskjutning på rent av århundraden? Eller är det viktigare att man rör sig inom dåtida samtid, det vill säga svenskt 1400-tal ska relateras till italienskt 1400-tal trots att det är himmelsvida skillnader i sådant som statsutveckling och ekonomisk utveckling? Eller borde man alltid göra en ämnesspecifik avvägning, och i så fall, påverkar det hur svensk forskning kan relateras till annan svensk forskning om det inte finns generella riktlinjer för tidskontexter?

Nu antar jag att de flesta redan har så att säga hoppat av tåget. Men det är sådana tankar som snurrar i mitt huvud i dag. Beträffande mitt eget ämne kommer jag att se de andra nordiska länderna i sin samtid, och sedan se mitt specifika objekt (målsmanssystem) utifrån medeltida kontext i övriga Europa. En sorts kombination alltså.

Historikerns historier

En första sammanfattning av historiskt genus och politik

Nu har jag efter en mycket lång resa äntligen landat hemma igen och tänkte att jag skulle ge mig på några första sammanfattande tankar av konferensen, Gender and Politics 1400-1800.

Det allra viktigaste är kanske också det mest självklara: genus får inte vara en kategori att välja bort i politisk historia, lika lite som klass. Merry Wiesner-Hanks menade under sin keynote att studera genus har gått från att vara radikalt till att vara oumbärligt, och även om det finns viss protest mot genus fortfarande har hon fullkomligt rätt. Det går inte att studera politiskt historia (eller nästan någon sorts historia) utan att ta genus i beaktande. Det behöver inte vara en huvudkategori för analys, men ett ställningstagande krävs. Samma ställningstagande gör ju historiker automatiskt när det handlar om klass. Det finns inte en avhandling som inte meddelar vilket samhällsskikt källorna härstammar från och hur det påverkar resultaten. Samma hänsyn borde tas till genus. Är det män eller kvinnor som har producerat källorna? På vilket sätt kan det tänkas påverka bilden källorna ger?

Det andra viktigaste (jo, man kan ha två) är att kvinnor har varit politiskt aktiva lika länge som män. Bara under 1500-talet fanns det i världen i alla fall trettiotalet regerande drottningar, alltså drottningar som regerade i sin egen rätt. Räknar man längre är det hundratals. De är så många att det inte kan och inte får klassas som undantag. Kvinnor var fundamentala i spridningen av den västerländska kulturkretsen under koloniseringarna. Kvinnor deltog i uppror (även beväpnade) och organiserade politiska möten. Anledningarna till att kvinnor inte har synts på samma sätt som män är flera. För det första har genealogier (alltså släktskap) ofta räknats endast i manslinjer varpå kvinnors släktskap och inflytande har byggts in i och dolts av den man som representerade släkten i officiella källor. För det andra (och detta visade exempelvis Grethe Jacobsen med all önskvärd tydlighet) så var idealbilden – den man ville föra vidare till kommande generationer – tydligt delad i manligt och kvinnligt och politik föll inom det manliga. Det Jacobsen gjort är att jämföra de predikningar som lästes över avlidna adelskvinnor- och män med deras faktiska gärning. Knappt ett ord nämns om kvinnornas politiska gärning (trots att andra källor visar att kvinnorna haft stort inflytande på politiken) medan männens redogörs för i noga detalj. Liknande sortering gjordes när arkiven skapades (många på 1800-talet) då männens handlingar sorterade under historieskapande och kvinnornas under miscellanea.

På konferensen kom det också upp diskussioner om problematiken med att arbeta i motsatspar. Privat vs offentlig finns det kanske inte så många som använder fortfarande, men studerar man politisk historia – framförallt innan 1800-talet – är den indelningen synnerligen vansklig. 1700-talets franska salonger – drivna av kvinnor i deras hem och politiska som få – är ett praktexempel på varför privat vs offentlig är svår. Politik bedrevs inte bara i institutioner skilda från hemmet och kvinnornas vardag. Vad som också stod klart på konferensen var att kvinnors politiska deltagande inte får ses endast genom männen. Det vill säga; kvinnor deltog inte bara indirekt genom sina män utan även själva, i sin egen rätt. Den dimensionen borde tillföras vad vi redan vet om kvinnors indirekt påverkan.

Historikerns historier

Presentationstipsen

Nu har jag suttit och lyssnat på så många papers att jag tänker drista mig till en liten tipslista.

* Läs inte en artikel du har skrivit. Ta chansen att berätta större drag och göra kopplingar som gör att folk vill läsa artikeln istället.
* Var realistisk med hur lång tid det tar. Det finns en tidsbegränsning. Din uppgift är att göra det bästa av den tiden, inte bända marginaler för att få med allt du vill.
* Att ta mer tid än vad man blivit tilldelad är att ta av andras tid. Så gör man inte.
* På 20 min hinner man berätta någonting med ungefär 2600 ord.
* En powerpoint med stödord, bilder, viktiga namn och årtal är stöd för presentationen.
* En powerpoint med fullånga meningar, animationer, färgad text på svart bakgrund och/eller aldrig så intressanta textstycken på latin kommer inte att hjälpa någon att förstå bättre.
* Planera vad du vill säga, sortera och förkorta. Att prata väldigt snabbt är aldrig rätt.

Historikerns historier

Flygplansbloggen

Då var vi på väg, jag och en hel del andra unga historiker, till Gender and Politics i Plymouth. För tillfället flyger vi över södra Sverige. Klockan är ungefär den tiden jag normalt brukar vakna. Gick upp kl 5. Fortfarande förvånad över att det var andra som också var vakna då, och lite besviken över att min tidiga morgon därför inte får den sortens imponerade respons den förtjänar.

20130828-091923.jpg

Historikerns historier · Vardagslivet

En kort rapport

Vi hade inflyttningsfödelsedagskalas i helgen och härrimingud vad det blev bra! Trots att vi bor mitt ute i ingenstans var det närmare 50 pers som hittade hit och firade med oss. Hur bra? Så bra att jag inte lyckades få en enda bild av spektaklet. Stort tack till alla!

Och nu sitter jag och försöker få till slutklämmen på mitt paper inför Gender and Politicis 1400-1800 som hålls i Plymouth i slutet av veckan. Det måste bli färdigt men sitter av någon anledning jävla långt inne. Det jag tänkte prata om är hur gifta kvinnor kunde representera sina män i den senmedeltida politiken. I breven i Sturearkivet finns det förvånansvärt mycket om det, om man bara bryr sig om att läsa kvinnornas brev som en del av det politiska spelet. Nu ska jag bara försöka få ihop det till någon sorts trovärdig syntes.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Familjen genom historien – ett projekt

Jag har haft den stora lyckan att komma med i docent Anu Lahtinens projekt På jakt efter familjen – familjeband och kön i Norden 1450 till 2000. Det är ett samarbetsprojekt med flera doktorander, docenter och professorer som genom sin egen forskning bidrar till att skapa ny kunskap om hur familjen och könsrollerna utvecklats i Norden från medeltiden till vår tid. Själv kommer jag att skriva om det juridiska och ekonomiska spelrummet för gifta medeltida kvinnor och män, med utgångspunkt i att lagen föreskrev att maken skulle vara hustruns målsman. Projektet kommer att pågå till år 2015 och presenteras bland annat på projektets egen blogg.

Ett av målen med projektet är att så att säga faktagranska myterna kring familjen. Som att det där med att nyfamiljer på något vis skulle vara ett modernt fenomen till exempel, vilket inte stämmer. Nyfamiljerna skapas förvisso i högre grad av skilsmässa än av en partners död nuförtiden, men effekten på familjen var ungefär densamma: familjen bestod av barn från flera äktenskap, av jämkning och kompromisser och ålderskillnader och åsiktsskillnader då som nu. Det ska bli riktigt spännande att se vad det här projektet leder till!

Historikerns historier · Vardagslivet

Riktiga män gillar kvinnliga kvinnor!

På en av vindarna hittade vi några nummer av en av de äldsta herrtidningarna, Mies, som på det stora hela taget är rätt harmlös jämfört med dagens dito. Några saker är värda att anmärka på. Den första är kroppsformen och vikten på de kvinnor som sågs som attraktiva. Samma kvinnor skulle klassas som plusmodeller i dag. Den andra är att det på mittuppslaget finns en poster med ”Flickor i sängen”, som jag av förståeliga skäl inte ville lägga upp här men som ändå förtjänar att nämnas. Varför undrar ni? Jo, för att det så tydligt visar på det ideala åldersgapet mellan män och kvinnor. Visst, på sista sidan står det också att män gillar kvinnliga kvinnor (och därför läser Mies), men kan ni tänka er en poster för medelålders kvinnor med titeln ”Pojkar i sängen”? Den tredje är anledningarna till varför 60-talsmannen borde lära sig judo. ”Judo är makt”. Judo ger också självförtroende och ”väcker respekt och admiration hos er följeslagare”.

IMG_7632 IMG_7633 IMG_7635