Vardagslivet

Vad var det jag sa?!

Vi diskuterade det länge, du och jag. Vände ut och in på vartenda argument tills det inte fanns något mer att säga.

Men det är som att tala med en vägg. Du lyssnar inte alls, har ingen respekt för min åsikt och vägrar lita på att jag vet vad jag talar om. Du vill bara lyssna på dig själv, egoistisk och cynisk.

Ibland vet jag inte varför jag ens bryr mig om att försöka, för det kvittar hur mycket jag försöker förklara, berättar att jag vet – för jag har varit där – och att jag visst förstår din längtan.

Hade du bara lyssnat på mig istället för att ge dig av.

Men näe.

Så vem hade rätt? Vem?

Vavavava! Vad säger du då, kattskrälle? Jag sa ju att det snöade!

Historikerns historier · Nyhetsplock

Kliv ur sandlådan!

Pär Ström skriver en replik på DN:s kulturdebatt angående Maria Svelands artikel om hur hon blir politiskt deprimerad. Man kan förstås läsa Svelands artikel ur precis vilken vinkel som helst – precis som att Fan kan läsa Bibeln – och jag inser att jag kanske missade att Svelands syfte inte alls var att lyfta fram problemet med att den offentliga retoriken i större utsträckning tolererar nedvärderande språk utan att racka ner på Pär Ström. Så kan det ha varit.

Men vad som kunde ha varit en upplyst replik från Pär Ström om hur delar av Svelands argument kanske är bra medan andra kan tolkas som orättfärdigt nedvärderande av inte bara Ström utan också Pelle Billing mynnar ut i just ett sådant sorts aggressivt sandlådeepos som den offentliga debatten inte behöver. Jag menar inte att Ström inte har rätten att tycka att den insinuerade kopplingen mellan tyskt 30-tal och Ströms åsikter kan tyckas väl hård. Men läste han alls sin egen replik? ”[j]ag är inte antifeminst”. ”Det är feministerna som är anti.”

Den som är fri från synd kan ju kasta första prefixet.

De citat Pär Ström väljer att ta upp – en del av de obehagligheter som sagts om honom – borde räcka för att vilken normalt funtad människa som helst ska förstå att hans kritiker har gått långt över gränsen. Så synd då att han underblåser hatretoriken genom att skriva att ”feministerna är på defensiven. De är rädda nu. De är rädda för sanningen och rättvisan.” Vems jävla sanning och vilken rättvisa? Pär Ström faller ju själv i samma grop av floskler, illvilliga missuppfattningar och hets som han anklagar Maria Sveland för.

Jag håller med Ström om att jämställdhet måste betyda att människor har samma rättigheter, oavsett kön, men det är dags för alla att ta ett steg tillbaka och fundera inte bara över vad man vill ha sagt utan hur man säger det.

Läs gärna Bo Rothsteins kommentar på Maria Svelands artikel! Den är ett utmärkt exempel på hur man kan debattera med äran i behåll (och som intressant nog bortser från genus och istället tar fasta på politisk orientering).

Min tidigare kommentar på Sveland finns här!

Historikerns historier

Nästa gång kanske

I fem dagar har jag kämpat med en ansökan om doktorandplats vid doktorandprogrammet Law in a Changing World, fullt medveten om att sannolikheten att jag skulle få en doktorandplats bland ett gäng jurister är så patetiskt liten att ansökningsförfattandet i princip borde betraktas som bortkastad tid.

Men som de säger: Hoppet är det sista som överger människan.

Olyckligtvis verkar varsamheten vara en av de där grejerna som ger upp strax innan hoppet. Fem dagar av minutiöst petande i ansökningshandlingarna och så lämnar jag in skiten utan att ha undertecknat ansökningsbrevet.

”Hej!

Jag är ansvarsfull, noggrann och värd era pengar!

Vänliga hälsningar

[tomrum]”

Vardagslivet

Kattungar och vuxna katter

Jag vet inte vad det finns för zoologisk definition av när kattungar klassas som vuxna. Men jag tror att ett avgörande tecken är om kattungen kommer och stryker sig mot dina ben medan du står i köket och häller upp te, och kattungen sedan ställer sig på baktassarna och lite lojt vässar klorna mot din rumpa.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Dagens finska del 6

Scen: Två finska män av den där typen som alla svenskar tänker på när de hör finska män – två meter lång, tatueringar, skallig, skägg, axlar som en ladugårdsdörr – står och tittar ner i vad som måste vara en av Finlands största grötgrytor. Jag kommer dit för att hämta gröt åt ungarna.

Jag: Onko se tyhjä? Är den tom
Finsk man 1: Noo jooo. Nååå, jooo (En vanlig fras som finnar använder när de vill säga ”Det verkar som det, men helt säker kan man ju inte vara)
Finsk man 2: On se. Den är (Helt tom alltså)
Jag: (tittar ner i grytan) Niin onkin. Så är det (Enligt protokollet ”Hur man upprätthåller en dialog på finska”)
Finsk man 1 (tittar hungrigt på grötkladdet på grytans kanter): Eikös sais vielä vähän jos ois lasta? Kunde man inte få mer om man har barn
Finsk man 2 (slickar sig om munnen): Noo jooo.
Jag (tittar på männen).
Finsk man 1 och finsk man 2 (tittar ner i grytan).
Jag (konstaterar inombords att både Tilda och Vilho säkert skulle kunna slicka i sig en hel del utan att göra en Emil i Lönneberga om man bara lät dem turas om): Mulla on kaksi lasta. Jag har två barn.
Finsk man 1 och finsk man 2 (tittar upp).
Jag (inser att något blev fel).
Finsk man 1: Niinkö Jasså?
Jag (kommer på problemet): Siis. Sä tarkoitat LASTA… Alltså du menar slickepott…
Finsk man 2 (nickar).
Jag (tittar ner): Minä haen. Jag hämtar

lasta – slickepott
lasta – barn (i partitiv)

Men jag vidhåller att barnen hade klarat det!

Vardagslivet

Men att spela hockey, där går min gräns också!

Sonen sitter ute i en snöhög och gråter. Inget konstigt med det egentligen, av någon anledning verkar det vara en av de där grejerna barn gör titt som tätt, men den här gången är det hjärtskärande.

Alla andra pojkar i grannskapet vill spela hockey. Vilho vill gräva tunnlar.

För mig som vuxen finns det liksom inget problem med att någon gräver tunnlar i närheten av hockeyspelandet och alla är lyckliga och glada. För en sexåring som dag efter dag sitter själv med sina numer meterlånga tunnlar, utgrävda med en noggrannhet som skulle få vilken arkeolog som helst att avundas, är det tyvärr inte lika problemfritt.

Faktum är att det är riktigt jävla ensamt att inte spela hockey. Men som förälder kan jag inte göra annat än trösta och försöka hålla en trevlig balans mellan ”snart ska du se att de vill gräva tunnlar också” och ”förbered dig på att resten av ditt liv kommer att kantas av liknande situationer”. Det är som om hjärtat vill gå sönder när man ser sitt älskade barn gråta ut över ofrivillig ensamhet, och man måste hålla sig från att köpa en ny uppsättning spadar till grannskapets alla ungar för att uppmuntra tunnelgrävande eller låta bli att hjälpa dem att skapa en byggfirma man kan kontraktera för att liksom lite ekonomiskt uppmuntra dem.

Ibland måste man bara trösta. Och dra på sig utebyxorna och greppa en spade.

Undrar om det här kan inkluderas i CV:n som praktisk arkeologisk erfarenhet?

Vardagslivet

Allt är förlåtet

Vi har en gäst här. En kompis som ursprungligen är från USA men som nu bor i Sverige och som tillhör samma underbart knäppa gäng medeltids-reenactors som oss. Alltmedan jag hasade mig upp på morgonen, pigg och alert som en zombie, pysslade iväg barnen till dagis, städade upp i köket efter morgonens frukostkatastrof, kokade kaffe, drack allt kaffet själv, satte mig med författandet av ansökningsbrev och suckade, gäspade och svor låg han och sov. Och med risk för att låta generaliserande men när män sover låter det ungefär som om man skulle köra Cthulu i en mixer.

Och när jag med en överfull kopp kaffe tassar förbi sovrumsdörren är det någon som trycker på startknappen.

Cthulu: MRÖHHRÖÖRM hurrk hurrk
Jag (torkar kokande kaffe från låret och försöker stampa bort det som runnit ner mellan tårna): *censur*
Cthulu: ÅRRRRGHHHH hurrk hurrk

Jag när en viss illvilja.

Några timmar och x koppar kaffe senare har gästen vaknat och gått ner för att äta frukost. Jag sitter vid datorn, lutar mig lätt bakåt och sträcker på mig med en sån där känsla av att det kanske går rätt bra allting ändå. Men då. Krampar. Halsmuskeln. Jag tar ett stadigt tag i skrivbordet, gurglar och lutar huvudet åt vänster för att sträcka ut krampen. Men då. Krampar. Den andra halsmuskeln. Så jag försöker förtvivlat massera ut kramperna med det enda resultatet att armarna domnar på tre sekunder och att halsen liksom blir några centimeter kortare.

Så jag staplar ner i köket, skiter i hälsningsfraserna, pekar med ett sladdrigt finger på nacken och stönar ”kramp” och ”hjälp”. Det tar honom nån minut att få kramperna att lossna. Allt är förlåtet.

Historikerns historier

Det svagare könets utbildning

Jag tycker att det är fint att man försöker ge unga kvinnor utbildning. Den här postern till exempel, uppmanar till att ge pengar för den livsviktiga utbildningen för flickor.

Och flickor över hela världen behöver stöd för att få utbildning. I Finlands största tidning Helsingin Sanomat talar alla fyra annonserna för förberedelsekurser för att det är just flickor som behöver dem.

För det kan väl inte vara så att man försöker sälja lite bättre genom att ha bilder på tjejer? Right? Och det kan väl inte vara så att man i feministisk välmening inser att det vore nästintill omöjligt att få pengar till unga utsatta pojkars utbildning eftersom vi ser flickornas behov som störst?

Det känns rätt töntigt att slå ett slag för pojkars rätt till utbildning. Historiskt sett har det liksom varit en helt annan grej och faktum är att ännu idag är flickor i fattigare länder betydligt mer utsatta. Men ändå. Det är något som har gått väldigt fel. Vad sägs om en annons om insamling till pojkar i slummen i Ukraina? Handen på hjärtat, skulle den verkligen funka? Behovet finns. Tänk bara vad utbildning och ett sammanhang skulle kunna göra för de unga pojkar som annars fastnar i våldsspiraler och gängverksamhet. De båda bilderna ovan kommer för visso från helt skilda världar men båda speglar med oroväckande tydlighet trender i vårt eget samhälle.

* Bilder på flickor säljer.

* Vi uppfattar flickor som så svaga att de behöver extra hjälp.

Enligt FN:s livsmedelsprogram hindras 75 miljoner barn från att gå i skolan och de behöver hjälp. Skit samma om det är flickor eller pojkar.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Ifrågasättandet och hatet

Maria Sveland skriver ett fantastiskt intressant debattinlägg på DN om hur gränserna för vad man får göra i samhället förskjuts och hat helt plötsligt börjar tillåtas. Hon sätter fingret på något oerhört viktigt – de politiska trenderna med främlingsfientlighet, antifeminism och religionshat är farliga. I grund och botten handlar det om att se bortom kategoriseringar och upptäcka människorna bakom. Det var här det gick fel på 30-talet, som Maria jämför med, då nationalismen och framförallt rasbiologin inte bara var rumsrena utan rentav ansågs som sanningar. Försöken att dela in människor i olika fack, vare sig dessa är definierade genom tänkta raser eller politiska attribut som feminist eller rasist, gör att vi slutar lyssna på vad människorna egentligen står för och förblindas av en alltigenom påhittad struktur. För det finns lika många olika sorters feminister som det finns feminister.

Men hur ska man kunna jämka mellan yttrandefriheten och de där sakerna som man bara inte får säga? För det första måste journalister bli bättre på att ställa öppna och ärliga följdfrågor. När någon – oavsett om det är en privatperson eller en offentlig person – säger att det är bäst att kvinnor hålls hemma måste man fortsätta att fråga varför. Är det en kvinna som egentligen menade att hon önskade sig ekonomiska förutsättningar att vara hemma eller är det en kvinna som menar att kvinnorna måste vara i hemmet för att kunna fostra nästa generations arier? Skillnaden är ju ändå rätt stor.

Och vi som driver bloggar måste moderera hårt bland kommentarerna. Inte så att man inte ska tillåta kritik, men kommentarerna ska ju vara till för reflektioner kring innehållet i ett inlägg och därmed erbjuda underlag till diskussion, inte vara ett forum för hat i någon form.

Ifrågasättandet av rådande strukturer är en naturlig del av utvecklingen. I ett historiskt perspektiv ser man kontinuerligt reaktioner och motreaktioner mot gällande normer och regler, det är vad som driver samhället framåt. Det var så man fick allmän rösträtt, så kvinnorna fick börja förvärvsarbeta och så som vi vann rättigheten att säga vad vi vill. Men det var också så som Stalin kunde få järngrepp om en enorm nation och leka Fia med knuff med befolkning, så som miljoner människor kunde skickas till koncentrationsläger och så som man tog sig rätten att jaga häxor. Historien visar oss att ifrågasättandet av politisk korrekthet måste komma. Men nu om någonsin vore det på tiden att vi lärde oss någonting av det och ifrågasätter reaktionerna.

Jessica Parland-von Essen har också skrivit om ämnet!