Vardagslivet

Det där med att kommentera på bloggar

Jag hoppas att ni vet hur mycket jag uppskattar att ni tar er tiden att kommentera på bloggen och att jag värdesätter era tankar och åsikter. Utan er hade ju det här bara varit en galen cat lady (inte cat woman, nej, nej) som i sin ensamhet häver ur sig oviktigheter med rosa bakgrund och en överdimensionerad cupcake som ram. Ni gör den här bloggen till något mer, något viktigare.

Därför tvekade jag länge när jag för någon dag sedan för första gången nekade en kommentar.

Det här är en blogg där olika åsikter ska få mötas och där alla ska få komma till tals. Men det är också en blogg där jag tillåter mig att vara personlig (nu tänker ni säkert nej, herregud inget mer om boobs), där jag lägger ut bilder på mina barn och där jag försöker stå för vem jag är.

Därför tycker jag att det är rättvist att den som kommenterar på min blogg också står för vem den är. Det betyder inte att man måste fylla i riktigt namn, skostorlek och sexuell preferens, men att man ska fylla i sin riktiga mejladress. Om vi alla kan komma överens om det behöver jag inte neka kommentarer i framtiden.

Historikerns historier

Varför genushistoria?

I en diskussion med personer som är kritiska mot genusvetenskapen gled vi över till varför genushistoria skulle vara ett berättigat ämne värt skattepengar. Jag tänkte nu försöka besvara en del av den kritik som framfördes.

Ett av de starkaste argumenten verkar vara att det där med att skriva kvinnornas historia är ungefär lika intelligensbefriat som kvotering in i bolagsstyrelser. Kvinnor som inte av egen kraft gjort sig förtjänta av utmärkningar ska inte ha några. Jag är också emot kvotering av kvinnor, men genushistoria är långt ifrån en kvotering av kvinnor utan en effekt av den nya tidens historieskrivning där fokus skiftat från det stora narrativet där man genom kungar och krig beskriver en enskild nations historia till försök att återberätta forna tiders verkligheter objektivt. Vill man förstå hur livet tedde sig i Sverige på 1500-talet är kvinnornas liv en lika naturlig del som männens, och relationen dem emellan det viktigaste objektet för genushistorikern. Det handlar alltså inte om att förneka att Gustav Vasa var den enskilt mest betydelsefulla personen i 1500-talets narrativ utan om att dels beskriva hur alla som inte var Gustav Vasa hade det, dels att förstå vilka samhällsprocesser som ledde till att Gustav Vasa kunde få den betydelse han fick.

Ett annat argument för att genushistoria skulle vara irrelevant är att genus egentligen bara är feministisk ideologisk propaganda. Det är allmänt vedertaget i dagens värld att vi som människor påverkas av både arv och miljö. En del av den påverkan miljön har är genom hur vi socialiseras in i vårt genus, men också exempelvis i vår klass. Jag får ofta höra att genusvetare skiter i det där med biologin och även om det säkert finns genusvetare som inte tar biologin på tillräckligt stort allvar (skräckexempel erbjöds i Hjernevask) är det inte genusvetarnas främsta syfte att identifiera biologiska effekter – även om det förstås till viss del måste vara en bieffekt av att man identifierar genus. För en genushistoriker som betraktar det samhälle som fanns för 500 år sedan är det nästintill omöjligt att med säkerhet urskilja biologiska aspekter, främst för att klass och genus i mycket högre grad än biologi formade samhället.

Ibland kommer det också fram protester om att genushistoria är historieförvanskning med enda syfte att skriva en snyfthistoria om hur jobbigt kvinnor har haft det för att berättiga att kvinnorna nu hämnas på männen. Förutom att det är väldigt cyniskt sysslar dagens historiker aldrig med att värdera tidigare samhällen, utan med att beskriva. När man sedan beskriver samhället för 500 år sedan som tydligt patriarkaliskt och med begränsade rättigheter för kvinnor är det inte för att rättfärdiga en kollektiv bestraffning av dagens män utan för att det är egenheter i samhället man helt enkelt inte kommer ifrån. Samtidigt gäller det för historikern att bibehålla ett öppet sinne för vad källorna berättar och inte söka bekräftelse på en viss tes utan att redogöra för möjliga detaljer som pekar åt ett annat håll. Min fantastiske Handledare B sa en gång att det handlar inte om att ha rätt, utan om att vara vetenskaplig. Det betyder att man har en skyldighet att redovisa för alla tänkbara läsningar av sitt källmaterial och med hjälp av tidigare forskning komma fram till den mest troliga tolkningen. Att kvinnor i historisk tid varit underordnade män råder det inget tvivel om. Jag har fått höra att trots att en del kvinnor möjligen var underordnade män fanns det också män som var underordnade kvinnor. Det är helt självklart, men om vi säger så här: det fanns betydligt fler saker en man fick göra utan tillåtelse från en kvinna än tvärtom. Faktum är att på 1600-talet betraktades kvinnan (som varelse, oavsett klass) som av så klent förstånd att hon inte tillåts sköta sina egna juridiska angelägenheter. Liknande tankar om män (som varelse) fanns inte. Till och med fattiga bönder hade om de var män juridiska rättigheter som adelsmän enligt lagen inte fick kränka. Och återigen: det här är inte att skuldbelägga och ingenting som dagens män ska lida för men det är en del av historien som knappast går att tolka på annat sätt. Däremot är det uppenbart när man studerar mikrohistoria (alltså exempelvis en enskild släkt, en by eller en kort tidsperiod) att kvinnor hade rättigheter och utnyttjade dem. Kvinnor var på intet sätt värnlösa små varelser fångade i en patriarkalisk tyranni.

Jag har också väldigt ofta fått höra att kvinnor helt enkelt inte borde ha plats i historieböckerna för att de inte har presterat någonting och att tidigare historieskrivning inte är mansdominerad utan bara anpassad till vem som var betydelsefull och att dessa råkat vara män. Det är just en sådan här bild av världen som gör att genusvetenskapen behövs. Om man på riktigt upplever att kvinnor inte presterat något värt att nämna för eftervärlden under de senaste 1000 åren borde den naturliga frågan vara: varför? Varför upplevs fortfarande inte allt det kvinnor gjort som viktigt för att det inte är politik eller krig? Och varför är alla kvinnor som levt och verkat före oss osynliga? Jag fick höra att de inte ska lyftas fram bara för att de är kvinnor, men lika viktigt är att de inte ska gömmas undan bara för att de är kvinnor. Kvinnor under århundradenas lopp har inte fortsatt vara hemmafruar, heltidsmödrar och oskolade för att de på grund av biologi skulle ha varit olämpliga som härförare, politiker och lärda utan för att den delen av världen under hundratals år varit stängd för dem. Att ge dessa kvinnor en plats i historieböckerna är inte att kvotera utan att komplettera. Historien om hemmet, om barndomen, om lokalförsörjning, om äktenskapet (den kanske enskilt mest betydelsefulla ekonomiska faktorn i förfluten tid), om uppfostran, om socialisering, om gräsrotsnivån – allt det borde vara en del av det stora narrativet: inte för att det rör kvinnor utan för att berättelsen och framförallt förklaringarna blir lidande utan. Inte heller handlar det om att skapa upprättelse för kvinnor utan om att förstå hur social- och kulturhistoria har format samhället i minst lika hög grad som politik och krig.

Och jag kan knappast skriva om det här ämnet utan beröra sexuell makt. Det hävdas nämligen ganska utbrett att kvinnor hade sexuell makt och därför kunde påverka männen nästan hur de ville. I samband med detta hävdas också att kvinnor – huvudsakligen för att de inte behövde dra i krig – hade det ganska bekvämt och att samhället var anpassat efter kvinnornas behov. Först och främst vill jag passa på att påpeka att det är just sådana här frågor som genushistorikerna kan reda ut. Sedan vill jag också säga att sexuell makt är mycket relativ. Visst kunde vissa kvinnor säkert påverka männen runt omkring dem med sexuell makt, men makt som inte är lagstadgad eller skyddad av normer är oerhört begränsad och otillförlitlig. I ett samhälle där exempelvis våldtäkt inom äktenskapet var lagligt, där kvinnors sexualitet var starkt begränsad av samhällets normer om dygdighet och där män inte straffades för utomäktenskapligt umgänge (om inte partnern var gift, man eller ett djur) kan den sexuella makten rimligen inte ha varit ett särskilt betydelsefullt vapen i kvinnors vardagsliv. Kvinnor i allmänhet hade det knappast mer bekvämt än män i allmänhet och om man vill hävda att samhället var anpassat efter kvinnornas behov bör man noga definiera ”behov”. Det verkar som om man tyr sig till biologin och menar att eftersom kvinnornas främsta uppgift och behov som biologisk varelse var att reproducera och sedan skydda sin avkomma var samhället anpassat till detta. Det enda jag kan komma på som stöder den här teorin är att kvinnor enligt medeltida lag inte kunde bli bannlysta, men i praktiken frångick man glatt denna regel. I själva verket var det inte kvinnans rätt till avkomman utan mannens rätt till avkomman som skyddades. En mor blev exempelvis inte automatiskt ansvarig för sina barn om fadern dog.

Ytterligare en protest mot genushistoria rörde att om jag vill sitta och läsa 500 år gamla brev får jag göra det som hobby, inte på skattepengar. Egentligen rör väl den protesten inte bara genushistoriker utan alla historiker. Jag har, om jag får säga det själv, en ganska gedigen utbildning för att göra just det jag gör och en färdig historiker har allra minst åtta års universitetsstudier bakom sig (ofta betydligt fler). Som jämförelse kan nämnas att en läkarutbildning är 5,5 år lång. Förvisso kan man hävda att det historikerna lär sig inte är särskilt viktigt men personligen tycker jag att det är tryggt att det finns en så bred och så gedigen utbildning av dem som ska hjälpa till att förklara allas vårt förflutna. För i grund och botten handlar det om att det förflutna tillhör oss alla, och att den kunskap de 500 år gamla breven jag nu läser kan ge vår nutid ska komma alla till godo. Att skattepengar bidrar till finansiering möjliggör att alla de som är intresserade av det förflutna har rätt att få veta mer utan att själv spendera de tiotals år i mörka arkiv som det tar att leta reda på kunskapen, eller förväntas skaffa sig de år på universitetet det tar att lära sig tolka den.

För att avsluta vill jag citera Michelle Rosaldo som 1980 skrev:

”We must begin […] to ask just how it comes about – in a world where people of both sexes make choices that count – that men come to be seen as the creators of collective good and the preeminent force […]”

Historikerns historier · Vardagslivet

Att jobba hemifrån

Det där med att jobba hemifrån underlättas betydligt av att man har fri tillgång till kaffe. De där pappren jag just nu håller på att pryda med kaffekoppsringar är kopierade avskrifter av brev från Sturearkivet, det vill säga privata brev från maktens centrum i början av 1500-talet. Snart är mitt paper till Glasgow baserat bland annat på de här breven hyggligt färdigt så att ni kan få läsa det.

Historikerns historier · Vardagslivet

När debatten tar en ny vändning

Jag förstår många av de argument irriterade genuskritiker använder. Det där med att kvinnorna håller på att ta över, att det blivit mer accepterat att smutskasta män som grupp och att den rådande debatten skapar ett ohälsosamt vi-mot-dom-klimat. Jag förstår det, även om jag inte alltid håller med.

Men så kommer det här:

”För att hitta liknande situation som kvinnor har idag gentemot män kan man titta på hur ariska tyskar hade makt gentemot judar och zigenare i tyskland under 30-talet.”

Jag vet inte om det är mest oförskämt mot dagens kvinnor eller alla de som på riktigt fick se sina rättigheter försvinna i 30-talets Tyskland. Men när debatten tar en sådan vändning ger jag upp. Har man sådana vanföreställningar kan inga argument i världen hjälpa.

Uncategorized

Fotogeni(que)

Jag vet att jag inte blir bra på bild. Hundratals misslyckade foton i släktens album, på vänners Facebook-sidor, i folks telefoner talar sitt tydliga språk. Jag tänker mig att min snygghet är charm och att det är därför som jag de gånger jag mot förmodan inte blundar lite ser ut som en papillon-bulldog-korsning på crack på alla bilder. Det är ingen nyhet, inget konstigt, bara så det är.

Men när Tilda med sin leksakskamera glatt tar fantasibilder på mig och efter att ha tittat ner på kamerans låtsasdisplay konstaterar att det inte blev särskilt bra och att vi nog måste ta en ny bild känns det inte riktigt rättvist.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Landet Bättre och cafékultur

Om ni från Sverige någonsin varit på café i Finland och beställt semla har ni säkert lagt märke till en viss skillnad. En semla här är vad vi skulle kalla fralla i Sverige. Med ost och skinka, en torr salladsbit och en klott smör som någon inte orkat breda ut utan fördomsfullt tryckt in i locket. Sånna ni vet.

Och även om man är på sin vakt och beställer fastlagsbulle måste man vara försiktig för många fyller dem med sylt. Sylt! Jag förklarade för grannfrun att vi i Sverige minsann bara har semlor med mandelmassa. Hon såg förvånad ut och undrade vad vi kallade semlor med sylt då och jag svarade att det kallas styggelse om man inte har bakat den av sockerkaka för då kallas det tårta och är helt socialt accepterat.

Så jag bakade riktiga svenska semlor fyllda med grädde och mandelmassa och barnen dansade runt sockerhöga och lyckliga och sjöng en sång som handlade om svenska semlors förträfflighet.

Igår bakade jag kanelbullar så att hela huset doftade som en första klassens husmorsskola. Vilho tittade på bullarna, drog in doften och utbrast: ”Hurra, svenska bullar”. Allt som är gott är numera belagt med epitetet ”svenska”.

Jag tänker inte rätta honom.

Kuriosa: På finska heter svensk-semla laskiaispulla. Man ska inte blanda ihop det med laiskiaspulla.
Kurios 2: På ett café i Östra Centrum kan man beställa ”bulla”. Jag beställde hurtfriskt en med en bannlysning men att döma av servitrisens ansiktsuttryck tyckte hon inte att det var lika roligt som jag tyckte.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Modet är det sista som överger människan

Ni vet hur man brukar säga att modet går igen?

Men om vi säger som så, att om det var en modedetalj vars återkomst var otippad så var det 1500-talets kragar.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Kritiska män

Pelle Billing skriver om genusvetenskapens problem och frågar sig varför man på Umeå universitets hemsida marknadsför grundkursen i genusvetenskap som ”en introduktion till det genusvetenskapliga och feministiska kunskapsområdet” och med ”feministisk vetenskapskritik”.

Utan att vara närmare bekant med Umeå universitets tanke bakom det här skulle jag våga påstå att det beror på hur man ser på ordet feminism. Få ord har väl blivit lika missbrukade i svensk politik, men egentligen står feminism för idé-och kunskapskomplexet som uppfattningen om sociala kön har skapat. Det finns en uppsjö olika feministiska teorier från alla politiska vinklar, trots att feminismen i Sverige är klarröd. På grund av den starka politiska kopplingen i Sverige skulle det möjligen vara tid att diskutera huruvida det är lämpligt att ha ”feministisk vetenskapskritik” eller om man borde kalla det genusbetonad vetenskapskritik eller kanske något helt annat, men så länge feminism som begrepp är så internationellt gångbart är det kanske bättre att upplysa folk om skillnaden på feministisk vetenskap (som alltså är vetenskap som rör genus) och politisk feminism (som inte har med vetenskap (eller egentligen feminism) att göra).

Billing frågar sig också varför man talar om ”kritiska studier av män och maskuliniteter” och skriver att det uppenbarligen inte går ”för sig att bara ha mansstudier eller maskulinitetsstudier, utan det måste a priori betonas att män och manlighet ska vi vara kritiska mot”. Nej då, det handlar absolut inte om att vara kritiska mot män och manlighet som sådana utan mot tidigare historieskrivning och mot normer. Eftersom historieskrivningen har varit så centrerad kring män finns det ett välutvecklat narrativ (alltså en berättelse) om manshistoria, men genom att med kritisk blick studera detta narrativ får vi fram männens livsvillkor på ett sätt som tidigare historieskrivning inte har tillåtit. Vi kan ta krig som exempel. Krig har setts som den ultimata manliga sysslan. Kungarna red i täten av hären, alla stora män var på ett eller annat vis högt uppsatta inom militären och fortfarande finns det unga män som blir kallade fjollor om de inte gör värnplikten (här i Finland aktualiserades detta vid presidentvalet). En kritisk granskning av det tidigare narrativet kan lyfta fram exempelvis vardagen vid fronten och männens livsvillkor. Genusvetenskapen har redan genom att kritiskt granska gett oss kunskaper om att krig historiskt sett var långtifrån en helt manlig angelägenhet. Som exempel kan nämnas att på 1600-talet följde fruar och barn ofta med härarna, men deltog förstås inte i drabbningarna. I förlängningen skulle de kritiska studierna av män och maskuliniteter i det här grovt förenklade exemplet kunna leda till större kunskaper om hur politiska faktorer kan ha bidragit till att upprätthålla soldatlivet som ett manlighetsideal och därmed eftersträvansvärt, istället för att se krig som effekt enkom av mannens biologiska drivkrafter.

Det handlar alltså inte om att vara negativ mot män (vilket tyvärr är vanligt förekommande inom den politiska feminismen) utan om att vara kritisk mot tidigare mansfokuserad forskning (vilket är kännetecknande för feministisk vetenskapskritik).

Vardagslivet

Det blir lite lättare

Just nu är det, som man brukar säga, rätt mycket. Mitt paper till Glasgow bara måste bli färdigt men jag har både uttrycksförmåga och tålamod som en förståndshandikappad orc.

Så här kommer en av de där sakerna som gör Internet och världen i allmänhet lite bättre.

En bild på en katt. Den här gången i en rosa kasse.