Författare: Charlotte

Vardagslivet

Men vem fan äter lunch vid klockan 11?!

CharlotteLämna en kommentar

Har ni någonsin blivit lite väl sena på morgonen när ungarna ska till dagis? Ni vet, så där att alla andra ungar och alla tanter sitter samlade i ringen redan, och man stressad som bara den, halkande runt i sånna där blå plastfodral på skorna ska försöka lämna av en unge som inte vill annat än studsa upp och ner med högerskon på huvudet alltmedan man som öm förälder förtvivlat drar i halsduken man smällde fast i dörren med ena handen och med andra handen försöker få sin älskade avkomma att förihelvete sluta studsa.

Och så kommer man in, svettig och risig och så hittar man inte barnets inneskor och när man väl hittar dem och lyckas kränga på dem på barnets fötter då har strumpan korvat sig och inneskorna åker av på bråkdelen av tiden det tog att få på dem. Så man rättar till strumpan och tar på inneskorna igen medan man hela tiden upprepar mantrat ”det är mina barn och jag älskar dem det är mina barn och jag älskar dem”.

Då får man den där blicken från personalen. Den där blicken som säger att alla andra minsann klarar av att ha sina barn färdiglämnade redan innan samlingen ska börja och hade det funnits föräldrakörkort så hade man inte blivit beviljad ett. Ni vet den blicken.

Man ska komma i tid till samlingen!

Idag fick jag skynda på barnen så att de skulle hinna i tid till lunchen. Det känns som ett genidrag för tanterna blev så överraskade att jag hann smita ut medan de fortfarande riktade sin dömande blick mot klockan och tjattrade med varandra om att nu kommer ju barnen mitt i maten.

Score!

Vardagslivet

Matcravings

Charlotte2 kommentarer

Så sakteliga börjar livet återvända efter den i ärlighet värsta magsjukan jag någonsin haft (om vi inte räknar graviditeterna som magsjuka).

Och jag kan äta igen.

Häromdagen fick jag en craving efter nybakade croissanter och blåbärssoppa. Min högt vördade älskade make har kanske inte världens bästa förflutna vad gäller att tillfredsställa mina matcravings. Som då när jag var vegetarian och väntade Vilho och insåg att jag dör om jag inte får leverpastej. Nu. Och så ber jag honom snällt och vänligt att hämta leverpastej till mig men då passar det tydligen inte honom. Nä, då börjar han komma med bortförklaringar. Som att det är mitt i natten. Vad hade han förväntat sig att det skulle vara för tid när hans milda harmoniska höggravida vegetarian till hustru behöver leverpastej? Och sedan slingrar han sig med intetsägande struntsaker som att ”vi inte direkt har någon leverpastej hemma”, ”inga affärer är öppna vid halv två på natten” och ”men grannarna ligger ju för fan och sover”. Som om det var mitt fel.

Därför är jag lite extra lycklig över att han den här gången utan minsta gnat dukade upp nybakade croissanter och blåbärssoppa. Och herregud vad gott det var!

Historikerns historier

När det är dags att sortera

Charlotte2 kommentarer

Det är extremt nedslående att jag inte hittar de kopior jag tog ur Sturerarkivets material när jag var vid Riksarkivet. Lite för att de kostade hutlösa 4 spänn per kopierad sida. Lite för att jag behöver dem till ett visst paper till Glasgow som bara måste bli färdigt men som fått vänta en hel vecka medan jag har legat utslagen. Men mest för att det är kopior av dokument som överlevt i fem freaking hundra år men som är spårlöst borta efter bara några månader med mig.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Äpplena faller inte långt från päronträden

Charlotte7 kommentarer

Mina barn har helt avgjort tagit efter både sin mor och far. Vilho har mina ögon, Tilda sin faders. Till exempel.

Och det är ju kul.

Sen finns det sånna där små egenheter som visar att barnen redan i denna späda ålder har en genetisk anpassning till två olika kulturer. Från finska sidan har ungarna fått det där med att äta rågbröd precis som riktiga ugrer gjort i tusentals år, trots att de som äkta svenska ungar envisas med att ta bort kanterna på vanlig vit limpa för att kanterna liksom är för hårda.

Från finska sidan kommer också reflexen att gå ut i köket och hämta en kniv (inte av den vassare sorten tack och lov) för all form av ickeverbal problemlösning. Tilda är en hejare på att pilla loss leksaker som fastnat. Med kniv.

Från den svenska sidan kommer det där med att ungarna tamefan kan prata oavbrutet. Vilho har nu pratat i 43 minuter utan att ens andas.

Vardagslivet

BH-storlek och självförtroende

Charlotte6 kommentarer

En av de bästa grejerna med att vara sjuk är att ligga på soffan och titta på förmiddagsprogram. En av de värsta grejerna med att vara sjuk är att hjärnan exploderar om man inte hinner stänga av innan TV-shop börjar.

Idag var en sån där dag då TV-shop smög sig på. Så jag har fått lära mig att den nya BH-n Comfortisse skulle lösa alla mina problem och förmodligen också stävja hungersnöden på Afrikas horn och väcka mig med en kopp nybryggt kaffe varje morgon.

Först visar man ett långt set med kvinnor som inte är intelligenta nog att ta på sig en BH på vanligt sätt vilket gör att axelbanden åker ner, kuporna skär till tre extra boobs och att en blondin försöker bända vänsteraxeln ur led för att pilla på knäppet och som dessutom i likhet med alla moderna kvinnor har så mycket att tänka på att de omöjligt kan hålla sin BH-storlek i huvudet.

Räddningen är Comfortisse som genom att vara tillverkad med en teknik med komplicerat engelskt pseudovetenskapligt namn är så flexibel att du kan kliva i den, ha flera ovanpå varandra (wtf?) och bara behöver komma ihåg din tröjstorlek för det är numer samma som din BH-storlek. How handy is that?!

Därefter visar man hur glada kvinnorna blir när de får ha på sig Comfortisse. Alla kvinnor, inklusive värdinnorna, är storlek S. Men räds icke! Detta är något man tänkt på! Därför kallar man in Megan.

”I would call Megan a real woman, wouldn’t you?” kvittrar den ena värdinnan förtjust. Megan är säkert jätte-riktig och kanske hon är trevlig och ambitiös, vad vet jag, men bara för att Megan är storlek M och har snäppet större boobs än de andra representerar hon knappast den större massan kvinnor som har problem med sin självkänsla och vill bli av med sina dangliga struttuttar.

Riktigt osmakligt blir det när man ställer upp den riktiga kvinnan Megan, vänder henne för att visa vilken fantastiskt slät rygg hon har för att sedan rynka ögonbrynen (i den mån det går när de är fulla med botox) och påpeka att utan Comfortisse hade Megan sett ut så här. Och så visar man en bild, men inte på Megan i en vanlig BH, utan på ”Megan” 30 kilo tyngre intryckt i en 75A som sitter så helvetiskt illa att det ser ut som ett uppslag ur spanska inkvisitionens best seller ”30 tortyrmetoder att prova medan du dör”. Comfortisse gör inte bara Megan lycklig, den har också tydligen fått henne att tappa 30 kg, ändra hudfärg och bli 10 år yngre. Halleluja!

Säkert finns det många som beställer Comfortisse. En liten del av dem är kanske kvinnor som mycket väl kan ha en superelastisk kvasi-BH eftersom de är formade ungefär som värdinnorna. Somliga kanske rentav känner sig lättade av att inte behöva komma ihåg sin BH-storlek.

Men jag tror att de flesta som beställer Comfortisse är kvinnor som mår dåligt, som känner att de inte duger och som just lyssnat på två upp-piffade donnor i storlek S förklara att Gudrun, 48 år och storlek XL, bara behöver skaffa sig en Comfortisse för att genomgå samma förändring som Megan och bli lika lycklig. Jag har inget principiellt emot att man försöker köpa sig lycka (jag har ett par röda Tamaris stövletter så jag vet att det går) men jag avskyr när reklammakare trycker ner huvudsakligen kvinnors självförtroende för att sedan bygga upp det runt en påstått oumbärlig produkt. Och jag hoppas att kvinnor idag är intelligenta nog att inte låta liknande reklam påverka dem.

Vardagslivet

Internationella kvinnodagen

Charlotte5 kommentarer

Jag gillar inte internationella kvinnodagen. Förutom att den antyder att de övriga 364 dagarna är mansdagar ger en kvinnodag en tydlig signal om att mannen är det normala, kvinnan en avvikelse och att kvinnor återigen är så svaga att de behöver en extra puff.

Jag gillar inte att någon puffar mig, speciellt inte i vanföreställningen att jag fötts som en av de svagare i samhället. När jag ser mig omkring känns det nämligen inte rättvist. Jag har kämpat för min plats i världen och kämpat för alla de mål jag uppnått och fan ta den som tror att jag inte fått vad jag har genom hårt arbete utan genom att vara svagare.

Och jag vet att det finns många kvinnor som far illa och behöver hjälp, men dessa kvinnor ska inte vara berättigade till hjälp för att de är kvinnor utan för att de är medmänniskor, och alla de män som far illa ska ha samma rättigheter.

Så jag gillar inte internationella kvinnodagen.

Men det betyder förstås inte att jag inte kan rucka på mina principer tillräckligt för att ta emot tårta och blommor.

Vardagslivet

Prioriteringar

CharlotteLämna en kommentar

Det här huset har drabbats hårt av magsjuka. Så här på dag tre av min egen smitta tar jag mig inte längre ur sängen. Mot bättre vetande googlar jag förstås magsjuka och läser om olika virus, bakterier och saker jag inte kan uttala men säkert har drabbats av om jag bara känner efter.

Det finns mycket saker att oroa sig över. Som att man inte får i sig tillräckligt med vätska, att saltbalansen är åt helvete, att den fiktivt homogena gruppen ”barnen i Afrika” säkert har det så här varje dag och att ett paper jag borde ha lämnat in för konferensen i Glasgow fortfarande är halvfärdigt.

Men just nu känns det inte så prioriterat att banta.

Vardagslivet

Till min dotter

CharlotteLämna en kommentar

Du vet hur jag brukar säga att du ska sluta springa runt hela tiden. Särskilt när vi ska åka iväg på morgonen och du obönhörligt sätter iväg när vi ska ta på ytterkläderna. Runt, runt springer du och låter mig stå med en slapp overall och försöka omväxlande med honungsröst locka dig nära nog för att kunna fånga och omväxlande med den inte så pedagogiska tonen skrika att nu får det fanimej vara nog.

Du vet hur jag brukar säga att du ska sitta still vid matbordet. Hur du då med upprorisk blick liksom rinner av stolen, ner under bordet, biter pappa i benet, skrattar så du kiknar åt hans skrik och sedan flyger tillbaka till din stol som om inget hade hänt. Och jag säger att du ska sitta på din stol och du säger att du ju sitter på din stol och jag säger att du ju nyss för i hela friden bet din pappa i benet och du säger nej. Det var katten.

Du vet hur jag brukar säga att du inte ska springa så fort när vi är ute. Jag säger att du kommer att ramla och slå dig. Du säger att du trycker på turboknappen och så försvinner du. Jag ropar efter dig, men du vet att jag inte hinner ifatt. Så snabb är du.

Så vild.

I tre dagar har du nu legat still. Hålögd och svag. Torra läppar som knappt orkar le. Du är sjuk och vi saknar dig. Storebror kryper upp i min famn och säger med tårar i ögonen att allt känns så konstigt när vi inte har en vild flicka som far runt hela tiden.

Du, glöm bort det där jag brukar säga. Jag har köpt ett par nya springskor till dig. När du orkar ska vi testa dem, och jag ska inte säga åt dig att vara still.

Vardagslivet

Det hade man kunnat lista ut

Charlotte1 kommentar

Så jag står och spacklar i lekrummet med förhoppningen att kunna sätta upp tapeterna i morgon. Tilda kommer ner, tittar på mig, gurglar, och spyr ett spackeltråg fullt med kvällsmat på retur.

Och hela golvet. Fullt.

Och de nya tapeterna. Numer mönstrade i art kräko. Très chic.

Historikerns historier

Det här med rabiata feminister

Charlotte11 kommentarer

Du kallar mig rabiat feminist. Det är första gången någon gör det. Först skrattar jag så att det sprutar te ur näsan. Sedan blir jag förbannad. Förutom att det visar att du känner dig berättigad att uttala dig om mina personliga preferenser utan att ha en aning om vem jag är visar det också en oförskämdhet i genusdebatten. Kalla någon rabiat feminist och du har vunnit. Grattis liksom. Poäng till dig.

Saken rörde historisk forskning om män. Jag menade att den historiska forskningen har varit centrerad kring män för att tidigare historiker har sett de områden där männen var verksamma som de enda som drev samhället framåt, åtminstone fram tills kvinnoforskningen introduceras på 1960-talet. På uppmaningen att bevisa detta tog jag en bok hur min bokhylla – den sista delen av Almquists Världshistorien från 1924 – och räknade lite snabbt hur många man valt att visa porträtt av. Boken har, förutom andra illustrationer, hela 54 porträtt. Av dessa är det en enda kvinna (änkekejsarinnan av Kina). Du svarar att jag inte bevisar någonting genom att räkna bilder i någon gammal bok. Nä, kunde jag visa forskning som bevisar min poäng?

Så jag tar ut en annan bok ur bokhyllan. Antologin Kvinnohistoria där redan första kapitlet behandlar just den problematiken jag lyft fram. Men då säger du att det inte är riktig forskning eftersom det är genus och därmed per definition underkänt som ovetenskapligt. Jag får höra att jag klänger mig fast vid min Bibel. Den där antologin är skriven av nio synnerligen premierade och kompetenta forskare som idiotförklaras ohörda. Visste du det? Vet du hur många år av hårt arbete och hur mycket ackumulerad kunskap du förkastar utan att ens förstå det själv?

Jag vet, jag borde inte bry mig. Men vet du vad? Det gör jag! Inte för att du kallar mig rabiat feminist, men för att puckon som du tillåts förstöra en oerhört viktig debatt. Alla vi som jobbar med historia, som arbetar hårt och många kvällar och helger, som kanske sliter med att balansera familjeliv och jobb, som har samma problem med att få vardagspusslet att passa som alla andra, vi ser folk som du och tänker: nej tack. Fuck if I care. Vill du häva ur dig skit får du stå själv.

Och den verkliga förloraren är debatten. En debatt som kunde få ett helt annat djup om vi som faktiskt har historia och forskning som arbete skulle bli hörda. Jag menar inte att du ska svälja allt, absolut inte. Men smaka innan du spottar. Som du beter dig nu har jag mer utbyte av att diskutera hur man ska klä på sig vinterkläder med min treåring.