Författare: Charlotte

Historikerns historier · Nyhetsplock

Tänk vad ett genusperspektiv kan göra

CharlotteLämna en kommentar

Vi talar ju ofta om genusperspektiv, ni och jag. Igår publicerade DN en artikel om att forskare nu kommit fram till att faderskärleken är jätteviktig för barns personlighetsutveckling. Kanske till och med viktigare än moderskärleken.
Det är ett oerhört snävt sätt att redovisa resultaten.

För det första är det mest betydelsefulla resultatet i studien som DN hänvisar till inte alls sammankopplat med faderskärlek utan med hur oerhört stor inverkan föräldrars rejection – acceptance har på barn, även sedan barnen blivit vuxna, och att denna är oberoende av kulturella skillnader. För det andra skulle ett genusperspektiv på den pågående studien av faderskärlek (där resultaten alltså inte är färdiga) som DN i förbifarten tar upp vara synnerligen välbehövligt. För vad de preliminära resultaten egentligen visar är inte att könet (man eller kvinna) skulle vara den avgörande faktorn. Den avgörande faktorn är istället vilken förälder barnet upplever har mer status och prestige, vilket i de flesta fall råkar vara fadern.

Jag säger alltså inte att faderskärlek inte skulle vara viktig, för det är jag helt övertygad om att den är, men det forskningen visar är alltså inte på vikten av faderskärlek utan på barns behov av acceptans från dem som står över dem i rang. Därför är det synnerligen betydelsefullt att fråga sig vad det är som får så många barn att uppfatta fadern som föräldern med högst status och prestige.

Vardagslivet

Barn som blåser ballonger

CharlotteLämna en kommentar

Vi tränar på att blåsa in bara luft. Och vi kan väl säga som så, att det krävs fortfarande lite mer träning innan just den aspekten av ballongblåsandet är riktigt under kontroll.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Vad är väl ett namn?

CharlotteLämna en kommentar

På många vis är det ganska humoristiskt att en av Finlands mest högljudda och omstridda islamkritiker heter något som inte ens med lång träning, hård koncentration och en uttalshastighet som får en logikprofessor att tappa tråden går att få rätt.

Al-hallo?
Alla-ho?
Hal-alo?

Jag ger upp.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Det här med att vara en underordnad kvinna

Charlotte2 kommentarer

I genusforskningen förekommer begreppet kvinnlig underordning betydligt oftare än vad de flesta kritiker verkar tycka är rimligt. Oavsett vilken inställning man som forskare har till begreppet är den kvinnliga underordningen någonting som man måste ta ställning till när man forskar i genus. I just det stadiet av teoribildandet är jag själv just nu.

Begreppet är svårt. Min forskning rör Sverige 1350-1550 och det råder inget tvivel om att samhället så som det framkommer genom källorna var mansdominerat. Lagen gynnade männen vilka i sin tur hade ensamrätt på lagskapande och på så vis kunde ett system där kvinnor systematiskt uteslöts från juridiska, politiska och ekonomiska rättigheter upprätthållas. Med våra nutida mått mätt skulle begreppet kvinnlig underordning kunna vara mycket beskrivande.

Men jag ställer mig ändå väldigt tveksam. Redan 1996 frågade sig Gudrun Andersson (Lennström) och Maria Ågren om man kan påstå att kvinnor varit underordnade om kvinnorna själva inte har uppfattat det så. Jag tycker att det är en oerhört relevant fråga. För historieforskningen handlar det förstås om vilka nutida filter som påverkar historikerns tolkning av förflutna verkligheter. Av alla de tusentals dokument jag läst från 1300- och 1400-talen har jag inte hittat ens en liten antydning till att kvinnor som grupp kände sig förfördelade. Det fanns, så vitt jag kan bedöma, ingen uppfattning om kvinnlig underordning som något annat än sakernas naturlig ordning. Det fanns ingen kvinnokamp, inga tal om jämställdhet, ingen känsla av underordning som någonting negativt.

Kanske kan begreppet kvinnlig underordning användas för att neutralt beskriva ett patriarkalt samhälle där kvinnor inte hade tillgång till samma sfärer som männen? Men ändå. Motsatsen till kvinnlig underordning är manlig överordning och även i ett starkt patriarkalt samhälle kräver dessa begrepp en värdering av dels samhällsfunktionerna (ofta genom att värdera traditionellt manliga sfärer högre än traditionellt kvinnliga), dels aktörernas förmåga att styra sina egna val. Kan man vara underordnad utan att känna sig underordnad? Och vem är det i så fall som har rätten att bestämma vad som ska betecknas som underordning? I vårt västerländska nutida samhälle ser vi ofta kvinnor i burka som manifestationer av den ultimata kvinnliga underordningen. Men är de kvinnor i burkaförbudens Frankrike som klär sig i sin burka och går ut för att demonstrera för sin rätt att klä sig som de vill verkligen underordnade? Och i så fall underordnade vad och vem?

– Jag klär mig som jag vill!

– Nej kvinna! Du är så underordnad att du inte ens förstår det själv!

Vardagslivet

Den som väntar på något gott

Charlotte4 kommentarer

Igår bakade jag gå-bort-cupcakes som packades ner i en fin låda, drog på mig en klänning, fixade röda läppar och kontrollerade så slutligen, innan jag skulle ge mig av, en sista gång adressen på inbjudan.

Jepp. Jag har skrivit av den rätt. Jepp. Mummi hämtar barnen från dagis. Jepp. Jag är jävligt taggad. Jepp. Rätt dag: tisdag (helt säker på att det är tisdag) den 19 juni (helt säk…) Nämen vänta här nu.

Det är inte så att jag känner mig ensam och inte kommer ut så ofta. Nej då.

Idag får jag trösta mig med cupcakes till frukost.

Vardagslivet

Hitta barnet

Charlotte3 kommentarer

Den råa Bohemen Maggie har en pågående fantastiskt kul utmaning som heter Hitta katten. Så den här bloggen ska förstås inte vara sämre!

Kan du hitta barnet? Extra poäng om du också listar ut vilket barn det är…

Tips: Det är ett av mina.

Vardagslivet

Vad gör man med en fågelunge?

Charlotte8 kommentarer

I trädgården sitter det en ensam liten fågelunge som uppenbarligen gått en match mot någon av katterna. Eller, egentligen är väl ”liten” inte rätt beskrivning. För att vara en luddig fågelunge är den skitstor. Vi talar tre-gånger-större-än-gråsparv-stor.

Den är grå (surprise!), med grå fläckar (surprise!), en gråsvart näbb (no way!) och lång gråsvart stjärt (really!). På buken är den brunspräcklig. En gök? En svan? En kackadua?

Vad fan gör man med skadade godzilla-inspirerade fågelungar som man hittar i trädgården?

Kuriosa: Igår körde jag och barnen en hink med sniglar från trädgården ut i skogen för att jag inte har hjärta att döda dem. Det sätter ribban för alternativen beträffande fågelungen.

Vardagslivet

Att bli några år äldre i ett nafs

Charlotte2 kommentarer

I ärlighetens namn har vi varit lite oroliga över att Vilho inte velat lära sig cykla. Vi skaffade honom en cykel förra året, en bra en utan stödhjul, som han ett par gånger försökte cykla på medan jag sprang bakom och höll i men en misslyckad inbromsning och ett dike senare gav han upp. Inget lockande i världen kunde få honom att vilja prova igen.

Hans lillasyster cyklar som en galning och tjuter av lycka när vinden blåser henne i ansiktet. Så i våras satte vi tillbaka Vilhos stödhjul, fullt medvetna om de möjliga sociala effekterna av att vara sex år och ha stödhjul – när ungen blåvägrade att vara utan hade vi inget val. Men han hann inte ens prova cykeln förrän det visade sig att det var punka på bakdäcket. Och sedan punka på framdäcket. Och sedan sådana groteskt stora hål i båda ytterdäcken att de behövde bytas.

Orka. Byta. Däck.

Som de ekologiskt medvetna föräldrar vi är packade vi barn och cykel i bilen och åkte till återvinningscentralens varumottagning och gav bort cykeln. Sedan åkte vi runt till andra sidan av återvinningscentralen och införskaffades vad som bara med mycket god vilja kan beskrivas som en bättre begagnad cykel men som var behäftad med det i ärendet synnerligen avgörande ”inte punka” och så åkte vi hem.

Och som ni redan vet är jag ganska målmedveten och driven (eller dumdristig beroende på vem man frågar) och av allt att döma är det något som gått i arv till min son. Det tog honom en knapp dag att lära sig svuscha fram utan stödhjul och på kvällen efter maten stack han iväg på cykeln till skolgården och spelade bandy med sina kompisar. Bara så där. Hade jag vetat att det skulle göra honom fyra år äldre hade jag aldrig lärt honom cykla.

Kulturkrockar

Genusspecifika problem och rätten att diskutera dem

Charlotte11 kommentarer

Jag är en av de många som är övertygade om att genus har en stor betydelse. Jag tycker att det är ett problem att män som rör sig ute på stan om kvällarna löper en högre risk att misshandlas bara för att det är män. Jag tycker också att det är ett problem att så många kvinnor våldtas och görs till sexuella objekt bara för att de är kvinnor. Dessutom tycker jag att det är ett jätteproblem att pappor ofta behandlas som andra klassens föräldrar och att karriärkvinnor inte får uppmuntrande klappar på axeln utan på rumpan.

Det betyder inte att hustrumisshandel inte är ett gissel, att män inte kan våldtas, att somliga mammor inte tillåts sköta sina barn eller att män inte får utstå sexuella trakasserier. Men problematiken och framförallt mönstren är genusspecifika och det måste vara tillåtet att diskutera dem i en genusspecifik kontext.

Jag uppskattar jämförelser och nya perspektiv. Det gör jag. Dagar när jag känner att jag sett någonting jag inte sett förut är lyckade dagar. Men det är så in i helvete tröttsamt att konstruktivt diskutera exempelvis sexualiseringen av kvinnokroppen när det alltid finns sånna som av någon sorts tvångstankar och för mycket fritid måste häva ur sig att män minsann också råkar ut för sexualisering och jag dunkar huvudet i tangentbordet och upprepar för hundrade gången att det inte är samma sak!

För det är inte samma sak. Lika allvarligt? Ja. Samma sak? Nej. Så ifall jämförelser mellan män och kvinnor i genusspecifika problem inte medför något konstruktivt utan bara är ett uttryck för en inbillad förfördelning och ett nutidens ”men tänk på alla de svältande barnen i Afrika” så är det bättre att hålla käft. Ett litet tips i all vänlighet bara.