Godsaker

Enkla cupcakes med rabarber

Just nu har vi jättemycket rabarber i trädgården. Därför passade jag på att stoppa några av dem i smeten när jag lagade muffins. Det här receptet ger inte en väldigt tydlig rabarbersmak – smaken är väldigt mild – men man kan säkert öka mängden rabarber om man vill att det ska smaka mera. Alternativt kan man tillsätta rabarbern senare så att det blir lite större bitar kvar.

Jag är inte så förtjust i att laga kompotter. Det här är alltså ett recept för dem som hellre kör saker i en mixer än förkokar.

Rabarbermuffins
(blir 9 st)

Skölj och skala
1 lagom stor rabarberstjälk (skuret i små bitar motsvarande ca 1 dl)

Lägg rabarbern skuren i bitar i en mixer. Tillsätt
1 dl farinsocker
och kör igång. Tillsätt i farten
2 ägg
1 tsk vaniljsocker
1 krm malen ingefära

och kör tills det blir fluffigt.

Blanda
50 g smält ekologiskt smör
0,5 dl mjölk

Sätt mixern på puls och häll i mjölkblandningen. I en annan skål blandar du
2 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver

Häll försiktigt i mjölet i mixern. Nu är det viktigt att köra på puls, annars blir det stenhårt! Häll upp smeten i muffinsformar och grädda i 175 grader i ca 12-15 min.

Superenkel frosting

Smält
100 g vit choklad

När chokladen svalnat lite tillsätt
100 g Philadelfia färskost
1 dl ekologisk turkyoghurt

och blanda ordentligt. Spritsa eller bred frostingen på muffinsarna. Frostingen kan med fördel färgas med några droppar karamellfärg.


Vardagslivet

Dagens köptips: skor till barn

När jag för första gången bara bet ihop och betalade en rundlig summa pengar för att få ett par fina skor jag verkligen drömt om (ett par svarta Tamaris läderpumps) öppnades en ny värld. Att ha skor i naturmaterial, skor som verkligen passar foten, skor som är gjorda för lång och ihärdig användning – det är något helt annat än billigare skor i syntetmaterial. Numer försöker jag undvika att köpa något annat än riktigt bra skor även till barnen, men länge tänkte jag att barn ändå bara är barn och inte använder sina skor lika länge. Att köpa dyra, riktigt bra skor, till små barn är en dålig investering.

Och helt krasst är det väl en dålig investering vad man än köper till barnen, rent ekonomiskt sett. Men faktum är att barnen med sin hyperaktiva vardag egentligen är i ännu större behov av riktigt bra skor än vad jag själv är, trots att skorna inte håller lika länge när barn inte förstår hur man är försiktig med skorna – eller för den delen passar lika länge när barns fötter växer så snabbt. Bra skor till barnen är således en investering i deras komfort, lekglädje, motoriska utveckling och inte minst i att förhindra den där ruttna stanken syntetskor ger.

Redan förra året provade jag att beställa skor från Shoes for Kids och var mycket nöjd. I torsdags morse beställde jag fyra nya par, igår kom de! Frakten är otroligt dyr (för fyra par var den £ 14) men totalsumman för skorna blir ändå betydligt lägre än om man skulle köpa från en skoaffär här. Skorna är i bra skick, bra kvalitet och otroligt mycket roligare än det mesta man hittar här. Leveransen är snabb och de svarar snabbt och vänligt på email om man vill fråga något. Dessutom mäter de gärna innersulan om man vill vara säker på att skon passar.

Vardagslivet

Ett nytt försök

Jag var ju egentligen redo redan för en vecka sedan. Men eftersom det anses opassande att dyka upp på festligheter en vecka för tidigt gör jag väl ett nytt försök idag.

Rätt datum och tid? Check!
Cupcakes bakade? Check!
Fortfarande förvirrat? Check! Check!

Historikerns historier · Nyhetsplock

Myten om den milda hemmafrun

Ibland får jag höra av sådana som är emot genushistoria att det är patetiskt att försöka göra kvinnor i historien till viktigare än vad de faktiskt var, att liksom av ett sorts snedvridet jämställdhetstvång kvotera in kvinnor i historieböckerna. Samma kritiker påstår också att anledningen till att det är huvudsakligen män som beskrivs som aktörer är att det var män som gjorde de viktigaste grejerna.

Jag har hela tiden hävdat, och hävdar fortfarande, att det är en felaktig bild av vår gemensamma historia. Om vi bortser från att det är absurt att tro att endast hälften av befolkningen har haft potentialen att påverka historien, och då endast för att de har snopp, kan man med genushistoria enkelt se att verkligheten var mycket mer komplex. Vi har tidigare talat om synlighet (visability) som en avgörande faktor för hur vi ser kvinnors liv. Kvinnor syntes inte på samma sätt i källorna, eftersom de i allmänhet inte var med i skapandet av själva källan, skapandet av det man i historieforskningen skulle kunna kalla för kvarleva. Det betyder dock inte att kvinnor inte var med som betydande deltagare i händelserna som beskrivs i källorna.

Vi vet att medeltida kvinnor inte var några milda hemmafruar. Brittiska forskare har nu insett vilken stor betydelse kvinnor spelat i bondeuppror under medeltiden. Kvinnor deltog dels i själva folksamlingarna, men de förekom också som regelrätta ledare och upprorsmakare (upprorsmakerskor?). Varför har vi inte sett det förr? En delförklaring är säkert att de som producerade texterna som berättar om upproren var män som såg händelserna i ett ljus där kvinnors agerande inte premierades. En annan, möjligen viktigare, förklaring är dock att när senare historiker skrev om händelserna försvann kvinnorna från beskrivningarna. Kvinnorna sågs inte som kompetenta nog att delta vilket gjorde att man helt enkelt bortsåg från att skapa narrativ där kvinnorna ingick. Jag menar absolut inte att det skulle ha varit en medveten förvrängning, men jag är övertygad om att tidigare historieforskning (och då menar jag främst den från sent 1800- och tidigt 1900-tal) måste omvärderas enligt nuvarande metodologiska principer. Forskning skapad i en kontext där kvinnor anses inkompetenta och oförmögna kommer inte att visa att kvinnor var någonting annat tidigare heller.

Vardagslivet

Bloggen har frågestund

Jag har skrivit över 500 inlägg. Det här är nummer 501. Många av er har hängt med redan från början, medan andra har tillkommit längs vägen. Oavsett vilket är jag väldigt glad och tacksam över att ni kommer hit, gläds, upprörs, skrattar, gråter, jublar så att grannarna klagar eller spenderar timmar på att försöka rätta mig när ni tycker att jag har fel.

Så idag tänkte jag att vi skulle ha frågestund då ni kan passa på att fråga saker ni undrat över men inte tagit chansen att fråga tidigare.

Så. Shoot.

Och kom ihåg, det finns inga dumma frågor! (Bara dumma människor.)

Vardagslivet

Sätt för katter att göra mitt jobb lite svårare

Om man är katt och tycker att det gamla tricket att lägga sig på tangentbordet för att ha en bekväm ställning när man bevärdigar skribenter med sitt nådiga sällskap känns very last week kan man exempelvis drapera sig över skribentens arm.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Kvinnostäder och idealism

Jag ska vara helt ärlig. Jag har inte läst Carin Franzéns bok om den höviska kärleken som kvinnlig strategi. Den kanske är helt skit, så kan det vara. Ändå vill jag kommentera Nina Björks syn på boken.

Kanske blev mitt intryck av Björks recension av Franzéns bok färgad av det totala oförstånd Björk tycks uppvisa i recensionens första del, den som handlar om Christine de Pizans Kvinnostaden som hon kallar för ”tråkig läsning” eftersom ”[n]amnen på hjältinnorna byts ut, men samma historia berättas om och om igen”. Jo. Det var liksom så man skrev. Visst kan man recensera Pizans fullkomligt enastående prestation som tråkig läsning, men då missar man helt att boken inte var ämnad för en bredare allmänhet eller som underhållning. Kvinnostaden är ett politiskt verk, skriven i en tid då läskunnighet var få förunnat och den tysta läsningen ännu var relativt outvecklad. Kvinnostadens upprepningar visar inte på författarinnans bristande fantasi utan på hennes synnerligen stora kännedom om samtida litterära traditioner och bör, precis som all annan litteratur, läsas för vad den är.

Angående Franzéns bok menar Björk att man inte ska ”hänge [… sig …] åt idealism” eftersom ”[d]ominansförhållanden bygger på pengar och vapen”. Franzén menar dock (enligt Björk) att ”dominansförhållanden inte är faktiska utan bygger på ritualer och förhandlingar, på diskursiva relationer och regleringar”. Anledningen till att Franzén hittar motsägelser i riddarromantikens idealisering av maktförhållanden är att de finns där och att en samhällelig rangordning som har verkat huggen i sten i själva verket var ett mycket intrikat och komplext nätverk av allianser där både män och kvinnor deltog. Det lilla Björk lyfter fram ur Franzéns bok ger inte mig någon som helst indikation på att resultaten skulle vara ett resultat av idealism, snarare att de är helt överensstämmande med den nuvarande diskursen och andra forskares resultat. Kvinnliga strategier under medeltiden är inte omedelbart synliga eftersom nära nog all text – Christine de Pizan var ett lysande undantag – producerades av män i manligt dominerade miljöer. Men strategierna fanns där och blir synliga för den som förstår sig på tidens uttryck och tar sig tiden att lägga pusslet.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Objektifiering av kvinnor

För inte så länge sedan skrev jag ett inlägg om att man måste ha rätt att diskutera genusspecifika problem utan att känna ett tvång att påpeka att även det genus som inte nämns säkert också har det jobbigt. Som exempel tog jag upp att kvinnor görs till sexobjekt. Det är ett problem som till sitt mönster är så specifikt för just kvinnor att även om män ibland också objektifieras så finns det en poäng i att diskutera objektifiering endast utifrån en kvinnoaspekt utan att behöva skämmas för det.

Det tog förstås inte så lång tid innan det kom en kommentar om att kvinnor själva gör sig till objekt, eftersom objektifieringen är en del av kvinnligheten. Genom att vara kvinna är man ett sexuellt objekt och det är kvinnorna själva som skapat detta samband. Jag ser poängen i att inte bara problematisera vad som ibland kallas ”den manliga blicken” utan att även diskutera varför kvinnor gör sig själva till objekt, men samtidigt är det på något vis så typiskt att när man lyfter fram strukturer som upprätthåller genusspecifika problem så kommer det banne mig alltid någon som måste skylla på dem som är utsatta. Jag tycker själv om att klä upp mig, fixa håret och strosa runt i höga klackar. Jag ser det dessutom som min rättighet att göra det. Jag är gammal och erfaren nog att känna mig bekväm så. Att göra valet att måla röda läppar, och att låta bli när jag inte vill. Många av de unga flickor som förtvivlat drar i fållen på sina korta kjolar, som har så många blåsor på fötterna av obekväma men sexiga skor att de knappt kan gå, som ständigt lägger armarna i kors över magen för att inte visa att magen inte är tillräckligt platt och som inte tog en kofta trots väderleken för att de vill visa hud, de flickorna har inte den erfarenheten. Många av de unga flickorna har inte det valet. De klär sig på ett visst sätt för att samhället runt omkring dem säger att det är så det ska vara. Filmer, reklam, idoler och vänner samverkar på ett sätt som skapar ett så starkt tryck att vara blickfång att det blir övermäktigt att stå emot det.

Men först och främst måste man helt slopa konceptet med den manliga blicken. Det ställer män och kvinnor på motståndarsidor på ett sätt som inte gynnar någon. Jag nämnde att objektifieringen av kvinnan har ett särskilt mönster. Med det menar jag exempelvis en lång historia av att kvinnors huvudsakliga syfte var att främja sitt utseende för att tilltala män för att det i den västerländska kulturen så långt bak i tiden vi vet något om äktenskapsmönster har varit manliga val i fokus – inte kvinnliga. I perioder har vackra kvinnor varit accessoarer som visats upp för sin skönhet. Fram till 1900-talet har kvinnors karriär varit helt beroende av giftermål och giftermål i sin tur påverkat av skönhet.

Jag säger absolut inte att kvinnor själva inte, både nu och då, bidragit till att kvinnor blir sexuella objekt. Det tjänar ingenting till att betrakta kvinnor som viljelösa offer för en struktur om man tycker att kvinnor ska ha rättigheter. Men det är inte svårt att se att strukturerna, som skapas av män och kvinnor i samverkan, bidrar till att upprätthålla objektifieringen och gör de kvinnor som väljer att skita i sin plats som sexuella objekt till normbrytare. Se bara på den fullkomligt befängda uppståndelsen kring håriga armhålor som uppstod efter melodifestivalen. Dessutom finns det en oroväckande tendens att betrakta kvinnor som är väldigt snygga som odugliga på det mesta annat. Man kan liksom inte både vara snygg och smart – ett faktum man kan få bekräftat genom i princip vilken amerikansk tonårs-TV som helst. På så vis blir objektifieringen av kvinnor i förlängningen inte bara om utseende utan även om andra kvalitéer, om karriär, om intelligens och om förmågan att påverka sin egen position.

Så jo, visst är kvinnor på sitt sätt skyldiga till den sexuella objektifieringen, men det motsäger inte att det är ett problem som måste få diskuteras. Ett problem som inte ska avfärdas med att det är så kvinnor är.

Vardagslivet

Jag är en Rogue som levlat upp

Igår fick jag en smäll i ansiktet. För den följande beskrivningen av min upplevelse av smällen måste vi för tillfället bortse från att den kom i misstag från Tilda när vi luktade på blommor och att märket är en direkt följd av Tildas bakhuvud i kombination med mina solglasögon.

Så. Jag fick alltså en smäll i ansiktet. Det är kanske inte helt korrekt att beskriva det som att blodet sprutade och det var bara på grund av mina superkrafter som det inte gick värre än vad det gjorde. Men nästan. På kvällen med rufsigt hår lekte jag i smyg, så där som man kanske gör om man andats in för mycket arkivdamm och spenderat en ansenlig del av sitt liv med att spela rollspel i olika former, att min Rogue levlat upp efter ett möte med en level 45 Barbarian med Boots of Doom. Sedan tränade jag på att se mystisk ut, med mitt sargade ansikte och vilda hår, trött efter ett hårt uppdrag men nöjd över att rättvisan ännu en gång segrat. Det gick så där. Men det var tur att jag fotade märket igår, för till min stora besvikelse syns det inte alls idag.

You talkin to me?