Nyhetsplock

Vacker som man är whatever

Ibland när man sitter och skrollar igenom sina sociala medie-flöden för att man borde jobba men liksom inte riktigt orkar så händer det att man får upp någonting som liksom perfekt visar en sak man tänkt ganska mycket på. Som det här inlägget som visades i mitt flöde som någonting algoritmerna (helt felaktigt) trodde att jag kanske skulle tycka om:

Nu känner ju inte jag Kate Winslet så kanske det budskap hon ville förmedla var att alla kvinnor är vackra just som de är, men jag tänker mig att det hon gör är så jävla mycket större och i sin kärna raka motsatsen. Det handlar inte om att visa att kvinnor är vackra, utan om att kvinnor är mer än sitt utseende, att vi ska komma bort från snäva skönhetsideal så att vi äntligen skulle kunna fokusera på saker som kvinnor gör. Kate Winslet är en sjuhelvetes bra skådis. Hennes talang är viktigare än hennes utseende.

Det hjälper ju inte ett skit om vi försöker bredda skönhetsidealen så att alla kvinnor kan få känna sig vackra om vi ändå fortsätter att fokusera på utseendet.

Att inte retuschera en åldrande kvinnokropp i en bransch som är besatt av ungdom och uppbyggd kring ett skönhetsideal så världsfrånvänt att inte ens smärtsamma operationer kan få kvinnor att se ”rätt” ut är en mycket betydelsefull gärning. Skulle vi kunna låta bli att reducera det till ”Yaas, we are ALL so pretty!”?

Vardagslivet

Kaniner kaniner

Kaninungarna har äntligen kommit och de är det sötaste som finns! Jag har inte vågat pilla med dem för mycket, fast jag helst inte skulle vilja göra annat, men jag tror att det blev fem små korvar. För stor hud. Sanslöst små öron. Världens mjukaste små nosar.

En baby, snabbt framplockad för en kort fotosession.

De två vuxna kaninerna bor på varsin våning i ett typ tvåvåningshus som jag har plitat ihop av ett gammalt bord en massa jävlaranamma. Darcy, som bor på bottenvåningen, är som ni vet bara sporadiskt instängd i som bur eftersom han bryter sig ut hela tiden. Runt burarna har jag byggt en hage, vilken jag och Darcy tävlar om att säkra och bryta sönder. För tillfället leder jag.

Idag var det Bridgets tur att vara i hagen, men när jag tittade ut från köksfönstret kunde jag inte se henne. Hon är inte rymmaren, så vad kan ha hänt? Hjärtat i halsgropen. Jag går ut för att försäkra mig om att hon är ok, och möts av det här.

Inne i Darcys fortfarande minutiöst tillbommade bur sitter det inte en utan två kaniner. Alltså. Jag vet inte ens vad jag ska säga. Förutom att det är dags att boka tid för kastrering av Darcy. Och skriva in ”fler kaninungar?!?” i kalendern i början av juli.

Historikerns historier

Kvinnornas historia och det manliga narrativet

På DN:s kultursidor finns det (bakom betalmur) två texter om kvinnohistoria. I den första konstaterar Saga Cavallin att det inte är någonting nytt att skriva historia om berömda kvinnor, och hon ger en lång radda exempel. I sak har hon förstås alldeles rätt. Den som vill se exempel kan med fördel titta på Ellen Fries Markvärdiga qvinnor – vilken har digitaliserats av det fenomenala Projekt Runeberg.

Ellen Fries börjar sin bok, utgiven 1890, med orden

”Den svenska qvinnans historia är ännu till större delen oskrifven.”

Det här är väl i stor utsträckning Saga Cavallins poäng, att vi fortfarande lever med den här premissen och att det fortfarande är precis samma kvinnor som hela tiden lyfts fram, trots att böcker om berömda kvinnor funnits redan länge. I övrigt är jag lite osäker på exakt vad Cavallin vill med sin text, för den är en smula spretig. Hon skriver

”Hela genren präglas av rusig upptäckariver. Som att det skulle vara helt banbrytande att vädra ut bland det förflutnas dävna mans-namedropping.”

Lite senare kommer:

”I ambitionen att lyfta fram historieböckernas utraderade kvinnoöden suddas de människor som dokumenterat och forskat om kvinnor i historien, allt som oftast kvinnliga historiker, bort. Samtidigt som en redan traderad kvinnohistoria traderas som vore det första gången, fortsätter en annan vara precis lika oberättad som alltid.”

I ett svar till Cavallin menar Anna Charlotta Gunnarson att det är alltför raljerande, och att det är de stora kvinnonamnen som säljer och blir inkörsportar till mer kvinnohistoria. Bland de stora namnen ”spränger man in ovanligare öden som lyfter på locket till fler världar.”

Som jag ser det finns det här två avgörande problem.

Det första problemet rör både Cavallin och Gunnarson vid, nämligen att det främst är kvinnor som forskar i kvinnohistoria och att dessa forskare osynliggörs i populariserandet. Det är influencern Therese Lindgren som gör pengar på vår forskning i podden I kvinnans fotspår. Och med risk för att låta lite bitter, men det samma gäller givetvis allt från Birgitta Ohlssons Lev som du vill – tio svenska kvinnor visar vägen till Svenska hjältinnor: 100 berättelser om smarta, starka och modiga kvinnor.

Jag får lite samma vibbar som när man intervjuade Alexandra von Schwerin inför utställningen om Den dolda kvinnomakten på Skarhults slott, när hon menade att hon hittat massor med kvinnor som gjort viktiga saker och därför hade ringt upp historikerna.

Vi är ju trots allt ganska många som jobbar med det här. Som har spenderat åratal i arkiven med att göra den grundforskning som de här verken kan bygga på. Och det är klart att det vore klädsamt med lite skriftlig credd i en del verk också, men framförallt lite jävla allmän credd för hur mycket fakta vi har tagit fram för andra att bygga vidare på. Det är en sjuhelsikes skillnad på att ”forska” via litteratur och lexikon och att forska genom att på basis av minst tio års universitetsutbildning tolka hundratals fantasifulla 1500-talsbrev.

Det andra stora problemet, som jag ser det, är att alltför många av de populärt hållna poddarna och böckerna och vad det nu kan vara, utgår ifrån ett föråldrat historiskt narrativ. I sin artikel hänvisar Cavallin till Hans Almgrens artikel i antologin ”Kvinnans plats i historien” i vilken Almgren lite urskuldrar den dåliga kvinnliga representationen i skolböcker med att antalet kvinnonamn ju åtminstone har ökat. Jag har också en artikel med i den antologin, där jag tar upp problemet med att fortfarande låta det manliga narrativet styra. Kvinnor har funnits med, överallt, hela tiden. Det är ett val att inte låta det vara en del av berättelsen, av narrativet. Jag och Almgren har förövrigt haft den diskussionen förr, och ni kan följa den i Personhistorisk tidskrift (min artikel i 2015/2 (som Charlotte Vainio), Almgrens svar i 2016/1 där han menar att jag gjort en okunnig granskning, och mitt svar i 2016/2 – fritt tillgängliga här!).

När jag undervisar i genushistoria brukar jag ta upp vår kronologi som ett exempel, och studenterna får läsa ”Did women have a renaissance?” av Joan Kelly-Gadol. De saker vi normalt förknippar med renässansen (som större frihet att skapa, uppfinna och tänka, samt inte minst uppfinningar och upptäcktsresor) hade motsatt effekt på kvinnor mot vad de hade på män. Ett mycket klassiskt exempel från Sverige är när Gustav Vasa gjorde upp med den katolska kyrkan och stängde alla kloster – platser som varit en av mycket få vägar till utbildning och makt för kvinnor. Upplysningstiden var inte direkt upplysande för kvinnor, och så vidare.

Hela det historiska narrativet utgår från män. Periodiseringen utgår från män. Vad vi tycker är viktigt utgår från män. Vad vi ser som brytpunkter utgår från män. Det som är allmängiltigt är det manliga. Det är inte så konstigt att kvinnor ses som undantag och det är verkligen inte konstigt om Therese Lindgren, Birgitta Ohlsson och andra skuttar av glädje över att ha ”upptäckt” kvinnor som ”varit glömda” för de vet inte VARFÖR kvinnor har varit glömda.

Kvinnor har inte varit glömda för att man inte kan hitta dem eller för att de inte skulle ha funnits eller inte gjort Viktiga Saker (TM) utan för att vi hela tiden utgår ifrån ett narrativ enligt vilket vartenda litet kvinnfolk är ett undantag.

När Ellen Fries för 130 år sedan konstaterade att den svenska kvinnans historia var oskriven hade hon helt rätt. Den är nu, i ganska stor utsträckning, skriven. Vi har en solid bas att stå på. Den har bara hittills inte tillåtits förändra det stora historiska narrativet. Ännu.

Vardagslivet

Babyfeber och hur man botar den

Jag har sån fruktansvärd babyfeber, hörni! Ja, inte människobebisar alltså, utan kaninbebisar. Min fina hona, Betty, som kom som baby förra året och som jag hade tänkt ta en kull på så fort vädret blev lite bättre på den här sidan året, dog ju knall och fall. Från samma uppfödare fick jag sedan Bridget, för ett par månader sedan. Om allt bara går som det ska borde det inom de närmaste dagarna födas småttlingar.

Och jag brukar egentligen vara väldigt emot att man tolkar djur genom mänskliga filter, och ger djur känsloliv eller beteenden som inte är naturliga för just det djuret, men Bridget alltså. Hon är ung, ensam och gravid (förmodligen alltså) och jag kan så jättemycket relatera. Jag skulle vilja stötta henne, vara där och peppa. Men kaniner behöver förstås inte pepp. Tvärtom faktiskt. Särskilt kaniner som är just ganska unga och dessutom förstagångsföderskor. Vad Bridget behöver allra minst är en hysterisk tantmänniska som cirklar runt henne hela tiden.

Så jag försöker stilla min babyfeber med att titta på videor av kaninbebisar och hamnade så på en förlossningsvideo. Världens sötaste lilla kaninfejs. Visste ni att kaniner (precis som de flesta djur) äter moderkakan? I just den här videon moderkakan till en dödfödd unge. Världens sötaste lilla kaninfejs som slaskar i sig dödfödd kaninunges moderkaka.

Jag hade inte behövt se det.

Mr Darcy och Bridget.

Skilsmässor · Vardagslivet

Centrum av världen

(ursäkta stöket här inne, jag möblerar om lite)

Tiden går helt fruktansvärt fort just nu, och jag stannar alltför sällan upp för att skriva ner några av mina tankar, trots att jag ju egentligen vet att det gynnar allt det andra jag borde göra också. Hur som helst.

I flödet på sociala medier blinkade det förbi en artikel om en kvinna som levt i ett våldsamt förhållande i en massa år, och det lilla jag hann se av vad artikeln tog upp var ett citat i still med att hon hade upplevt sig vara centrum av hans värld. Jag är säker på att vi är ganska många som kan skriva under på att det är en rätt berusande känsla, att få vara någons högsta prioritet.

Jag hade aldrig tid att läsa den artikeln, men det fick mig att tänka på en sak som Pojkvännen gjorde igår. Han skickade nämligen ett meddelande om att vi inte kommer att få lika mycket tid tillsammans den här veckan som vi hade hoppats och planerat, och han uttryckte sin frustration över det. Berättade att han verkligen hade hoppats på mer tid.

Och det fina med honom är att han kan göra det på ett sätt där han a) får mig att känna mig uppskattad, prioriterad och efterlängtad, samtidigt som han b) inte lägger någon som helst press på mig att göra avkall på något jag måste/vill göra för att kompensera för den tid som faller bort.

Det kan tyckas vara en liten sketen detalj, men jag tror att det är jätteviktigt. När man är centrum av någons värld i ett destruktivt förhållande är det alltid ens eget fel om man inte kan träffas. Partnern kanske är borta några timmar, men om man själv skulle ha något uppbokat på annat håll senare på kvällen får man skulden för att inte prioritera. De veckor partnern måste jobba över borde man själv låta bli att träffa kompisar, eller gå på promenader, eller vilja läsa en bok, för att frigöra tiden. Känslan, åtminstone i början, är förstås att man är så efterlängtad och prioriterad att man skulle göra nästan vad som helst för att få vara kvar i centrum av hens värld. En dag inser man att man aldrig stått i centrum, utan bara tvingats in i en evig omloppsbana av konstant tillgänglighet.

Medan jag letar efter varningstecken i det här nya förhållandet, är det sånna här saker jag hittar, i mig själv och i honom. Han ber inte mig göra avkall och kompensera för att förtjäna en central plats i hans universum. Det är fan guld värt.

Nyhetsplock

Jämnbördiga sidor

Lite snabbt bara, för jag har jättemycket att göra idag, men alltså nyhetsrapporteringen om den eskalerade Israel/Palestina-konflikten. Jag bryter ihop.

Överallt så rapporteras det som om det vore två hyggligt jämnbördiga sidor i konflikten. Det framhålls att det från Gaza har avfyrats över 1000 raketer mot Israel. Jo, det är helt sant, men 200 av dem har för i hela friden inte ens tagit sig över gränsen utan landat i Gaza. Vad säger det om den militära förmågan? Och från de 850 raketer som slagit ner i Israel eller förstörts av deras sjukt avancerade försvarssystem har det inte rapporterats några personskador. Vad säger DET om den militära förmågan? Sex israeliska medborgare har dött (jag antar att flera av dem är araber, i Lod), medan minst 43 palestinier i Gaza har fått sätta livet till. 13 av dem var barn. Oavsett hur man räknar har det alltså dött flera än dubbelt så många barn i Gaza som det dött israeler. Vad säger det egentligen om den här konflikten?

Det är inte två jämnbördiga sidor. Det är en av världens mest välutrustade arméer mot ett folk som är instängt, avstängt och som levt utan medborgerliga rättigheter, fri tillgång till mat, vatten och sjukvård i flera decennier redan. När man då skriver att ”båda sidor trappar upp våldet” eller ens talar om det som en konflikt mellan Israel och Palestina framstår det som om upptrappat våld från palestiniernas sida skulle ha liknande potential som upptrappat våld från israelernas sida. Så är det förstås inte.

Lite som att ta en geting i sin hand och sedan slå ihjäl den när den sticker en. Självförsvar, liksom.

Skilsmässor

Mors dag och identitetskris

I går var det Mors dag i Finland. Det var en sjuhelvetes tung dag, måste jag erkänna. Som ni redan vet har mitt äldsta barn redan länge bott mestadels hemma hos sin pappa, men även dottern har meddelat att hon vill bo mer hos pappa. Och jag har slungats in i någon sorts identitetskris. Sedan jag fick barn för över 15 år sedan har jag först och främst identfierat mig som mamma. Ingen annan roll (som till exempel fru eller forskare) har varit viktigare. Ingen annan roll har givit mig mer och ingen annan roll har jag värdesatt lika mycket. Jag har inte levt genom barnen, men jag har tveklöst levt med dem – rättat in mitt liv efter deras behov.

Jag vet inte vem jag är när jag inte först och främst är deras mamma. Och när jag inte vet vem jag är kommer jag inte riktigt ifrån känslan att jag inte är någonting alls.

Två saker har hållit mig över ytan. Den ena är förstås Gabriel, som fortfarande (på gott och ont) är i den åldern att han sover på mitt ansikte och sitter i mitt knä när jag går på toaletten. Den andra är min pojkvän, som har visat sig ha en naturlig fallenhet för att navigera mina känslostormar.

Så Mors dag var tung. Visst är jag fortfarande trebarnsmamma, tekniskt sett, men det är bara ett av dem som jag faktiskt får dela vardagen med. Och jag kan inte klä i ord hur ont det gör. Mors dag firades inte alls här hemma. Det kändes bara fel.

Samtidigt försöker jag vänja mig vid nya identiteter. Undersöka vem jag kan vara när det har blivit plats för något annat än barnen. Inte för att jag egentligen på något sätt skulle vilja det, men som en överlevnadsmekanism. En fokusförflyttning bort från det stora svarta hålet och avgrundens kant, mot soluppgångar och nya dagar.

Och jag försöker hålla fast vid att barnen ju trots allt har det bra. Det är, givetvis, det viktigaste.

Historikerns historier

R

En dag ska jag bygga en traditionell gärdesgård runt delar av min gård, så jag sitter nu här och läser hur man bäst bör göra. Kommer till en sida där det står att materialet till gärdesgården enligt folktron får längre hållbarhet om det är hugget i månader som innehåller ”R”. Skribenten konstaterar att ”[d]etta gäller tills motsatsen har bevisats”.

Älskar den utgångspunkten.

Vardagslivet

Knorren

Jag har länge haft ont i ländryggen. Ja, inte bara i ländryggen, utan liksom hela bäckenet, och alldeles särskilt i svanskotan. Jag har haft ont så länge att jag började tro att jag inbillade mig lite. Var gnällig och vek. Bara inte stretchat ordenligt. Har dåliga muskler. Fuskar med knipövningarna. Är för tjock.

Men eftersom jag faktiskt har så ont att jag inte kan sitta och det fungerar väldigt dåligt i kombination med att jag borde ha ett bokmanus färdigt det här året blev jag till slut tvungen att göra något åt det. Jag fick tid hos en fysioterapeut som är specialiserad på förlossningsskador och idag var jag där för första gången. Det tog henne lite drygt 1,5 minut att konstatera att jag är sned. Nästan allting på vänster sida är vridet.

Först vred hon ankeln tillbaka på plats. Sedan tryckte hon min roterade höft lite rakare och lättade upp alla krampiga lås kring blygdbenet. Och när hon sedan gav sig på svanskotan kunde hon konstatera att det inte var särskilt märkligt att jag hade ont eftersom svanskotan är helt sned. Den är böjd. Det ska den inte vara.

Även om jag förstås är lite glad över att det i princip betyder att jag har en knorr är jag lite ledsen över hur länge jag gick med det här.

För jag har haft ont sedan Gabriel föddes. Fysioterapeuten funderade på om svanskotan kunde ha gått av vid förlossningen. Möjligen är det bara den vansinniga foglossningen som liksom har läkt ihop fel. Gabriel är nu tre år gammal.

Hon kunde också se att flera av musklerna i bäckenbotten, inklusive de långa som går ner i benet, hade tagit skada av hur episiotomin hade gjorts och sytts ihop, så att musklerna inte längre satt ihop utan var stela och felläkta. Episotomin gjordes när Vilho föddes. Han fyllde just 15 år.

Jag känner mig lite mör. Dels fysiskt för härrimingud så det gjorde ont när hon lade saker till rätta. Dels mentalt. I flera år har jag gått och skuldbelagt mig själv för smärtan. Tänkt att ”om jag bara…” så går det säkert över. Jag är förvisso ganska handlingskraftig, men jag kan inte lägga min sneda svanskota till rätta. Är just nu så oerhört glad över att det fanns någon annan som kunde göra det.

Vardagslivet

Sten

Nästan lika symbolisk som blommorna som kommer fram mitt i gräsmattan där jag slängt dem, är stenen vid Gabriels gunga. ”Ett ögonblick, älskling, mamma ska bara lite snabbt ta bort den här stenen”, sa jag blåögt och felaktigt när Gabriel ville gunga. Så här har det gått med de flesta små saker jag lite kvickt har tänkt ordna undan på sistone…

De typ 10 cm som inte bär spår av jord var allt som syntes när jag började.