Jag gör mig i ordning. Barnen sitter i köket och äter frukost.
Tilda: Jag ska kasta den här muggen rakt i ditt huvud så att det kommer mjölk på dina byxor.
Vilho: Då måste du sedan gå och hämta ett par nya byxor och sedan måste du göra allt bra igen och se till att ingenting kommer emot bulan jag får i huvudet.
Tilda: Näe! Jag är ingen mamma!
Författare: Charlotte
Så vet man när det är dags att köpa en lott.
Gammelkatten kommer in, sätter sig på mattan och börjar hurkelgurgla med ett sånt ljud som man kan tänka sig att man skulle höra om man står där i Buffys skola precis vid ingången till Hell Mouth där alla vampyrer kommer ut och man just skurit sig i fingret. Ungefär. Så sitter Katt där på mattan och hostar upp en blaskig blandning av mat, löv (wtf?), slem och hårbollar stora som hamstrar.
Och så hostar Katt med sånt tryck att det liksom skjuter till golvet. Istället för på mattan. Och blaskblärket missar en toffel med ungefär en och en halv centimeter.
Det här är på riktigt en sån där dag där stjärnorna står i något magiskt mönster och mirakel inträffar.
Att förstå vad man vill
Jag har alltid vetat att jag vill undervisa. På hösten brukar suget efter halvmögliga, dunkla korridorer, datorer i nät så långsamma att 80-talets tekniska framsteg upplevs som revolutionerande och studenter i varierande grad av vegeterande stadium vara som störst. Jag älskar det, men på något sätt hade jag hunnit glömma riktigt hur det är. Den där friska höftluften, spänningen, förväntan.
Idag höll jag den första föreläsningen på universitetet och det gick jättebra. Eller. Ni vet. Det var ingen som sov eller så. Och ingen som ens plippade med telefonen. Och så ställde de frågor som jag kunde svara på. På den universella hur-gick-föreläsningen-skalan är det där helt avgörande kriterier.
Det här är vad jag vill göra. Undervisa. Föreläsa. Prata hål i huvudet på folk. Övertyga andra om att det jag tycker är kul också är viktigt, vilket det förstås också på riktigt är. Hoppas det blir mycket sånt i framtiden.
Henrik, korstågen och vikten av att popularisera vetenskap
På tisdag ska jag föreläsa om korstågen. Det är egentligen ett ämne med lite väl mycket datum och namn på härförare för att vara min grej, men jag kommer att fokusera på de där sakerna runt omkring, de där som man inte kan googla sig till på två sekunder. Lite mera varför och hur än vem och när, alltså.
Föreläsningen börjar förvisso med korståget mot muslimerna, men det är ofrånkomligt att också tala om korstågen mot finnarna. Och jag läser med stigande fascination om hur vanlig föreställningen är att kung Erik den Helige och biskop Henrik tillsammans reste från Sverige till Finland för att kristna finnarna i slutet av 1150-talet. När man googlar populärvetenskapliga framställningar verkar avståndet till den senaste forskningen fullkomligt astronomisk och de nationella undertonerna inte ens diskreta. Erik, Henrik och Lalli (som enligt legenden ansvarade för att Henrik led martyrdöden) är alla lika heliga i det avseendet.
Men idag finns det inte många historiker som skulle acceptera Henriks och Lallis historicitet. Det finns inga samtida källor som nämner någon av dem och även om vissa strofer i legender kan härledas till 1200-talet kvarstår det faktum att själva de textuella kvarlevorna (alltså dokumenten) är daterade till tidigast 1400-talet. De kan alltså inte ens med lite välvilja sägas trovärdigt avspegla historiska händelser, ett faktum som bekräftas av att en hel del angivna datum kolliderar med datum ur andra källor. Är det omöjligt att Henrik existerat? Nej då. Det finns bara ingenting som tyder på det.
Därtill ska också läggas hela korstågsidén. Om Erik (Jedvardsson) den Helige vet man med säkerhet inte mer än att han var kung i Västergötland. Hans inflytande på riksnivå kan ifrågasättas – faktum är att hela begreppet riksnivå för en tid som var så pass splittrad kan ifrågasättas – och det står klart att hans kändisskap är en politisk efterhandskonstruktion snarare än en effekt av något han de facto gjorde. Att en person som Erik, i en tid som 1100-talets politiska kaos, skulle få för sig att dra på korståg för att kristna finnar är inte så lite osannolikt. Att Erik ens om han vore en riktigt stor kung skulle kunna uppbåda resurserna i manskap och penningar i 1100-talets Sverige för att bege sig på något som skulle kunna liknas vid ett korståg är ytterst otroligt.
Det första korståget till Finland har aldrig inträffat. Biskop Henrik har med största sannolikhet inte funnits och Lalli har definitivt inte gjort det. Erik den Helige var en bricka i ett politisk spel, utspelat efter hans död. Och svenskarna har varken koloniserat Finland eller dragit på korståg mot finnarna. Det är dags att dagens forskare populariserar sina resultat så att vi äntligen kan komma bort från den här nationalistiska snedvridningen.
Läs gärna Tuomas Heikkiläs Sankt Henrikslegenden. Det är en bra start.
Mina stipendieansökningstips
Så där ja. Nu var det klart för den här gången. Alla stipendier som borde sökas under septembers ansökningscirkus har blivit sökta. Och så är det dags att sammanställa en lista med väl beprövade tips och trix att tänka på när man ska söka stipendium.
1: Det du inte söker kan du inte få. Det låter kanske väldigt bisarrt, men så är det. Sök. Sök. Sök.
2: Det värsta som kan hända om du söker ett större belopp är att du inte får allt. Så sök alltid maxbelopp. När man söker från sådana som delar ut helårsstipendier, kan man kontrollera nuvarande index (för år 2013 är ett helår 23.000) och från sådana som gått ut med storleken på stipendiet söker man max enligt deras anvisningar.
3: Räkna in avgifterna till LPA i din ansökan. För ett helår ska drygt 11% gå till LPA.
4: Läs igenom anvisningarna.
5: Följ anvisningarna. Någon berättade att den första sållningen av lämpliga kandidater görs utgående från vilka som klarat av att följa anvisningarna.
6: Se till att du stavat rätt. Mindre stavfel är kanske inte hela världen, men det ser illa ut. Grundläggande koncept och termer ska vara korrekt stavade (#dethetermålsmanskap). Och för i hela friden: stava ditt namn rätt.
7: Se till att märka alla dokument med ditt namn, förslagsvis genom ett snygg sidhuvud. Repetition är all lärdoms moder, och stipendiegivarna ska lära sig ditt namn.
8: Tänk aldrig ”ja, ja, jag fyller i kontaktuppgifterna sedan”. Fyll i dem direkt. Tro mig.
9: Gör aldrig någonsin roliga små anteckningar på sådant som ska skickas in. Just då kanske du är säker på att du kommer ihåg att ta bort ”för att jag har stora boobs” i rutan ”motivera varför din forskning borde finansieras”, men ångesten när du inte minns vad du i slutändan skickade in är helt i stil med den där gången någon som gärna vill vara anonym råkade kalla den tillförordnade professorn för tillfredsställande professor.
10: Var inte blyg med vad du kan. Du kanske inte behöver skriva ”jag kan dansa också”, men tänk på att stipendiegivarna vill kunna vara säkra på att du kan genomföra vad du söker pengar för.
11: Var ute lite tidigare än i sista sekunden (#takesonetoknowone). Särskilt om du har barn. Sannolikheten att något barn spyr på ditt tangentbord två timmar innan ansökningstiden slutar är ungefär fyramiljonersjuhundrafemtiotretusenåttahundrafemton gånger större om du inte har lämnat in redan tidigare.
12: Kom ihåg att en del fonder vill att man inte bara skickar in allt digitalt utan även printar och skickar in vanliga papperskopior. Av hela ansökan. Som man just skickade in digitalt. Det finns 23.000 anledningar att inte leka rebell och försöka rädda regnskogen just då.
13: Skriv under. Jo. Gör det.
I helgen har vi…
… njutit av den underbara höstsolen, planterat de sista blommorna som borde komma i marken och krattat så mycket löv att armarna idag är väldigt skakiga redan innan björkarna faktiskt börjat tappa sina löv. Somliga av oss har klättrat väldigt högt upp i en klätterställning. Andra har stått på marken och skrikit ”försiktigt nurå!”.

… varit på Bistro Omat i Kyrkslätt och ätit oss blinda. Barnen uppförde sig riktigt fint och provade flera olika maträtter de egentligen inte ville prova. Min högt vördade make var nöjd med mitt uppförande också för ”you looked good, and that is really all that matters in a wife”. Sedan var det en del av oss som fick springa lite. Tilda fick klappa på en alldeles riktig baby, som hon sedan klappade så länge att den somnade.

… slängt ihop en tårta vi kom på att vi ville göra framåt tiosnåret på kvällen. Med hjärtan i sockermassa, tryckta med helt vanliga pepparkaksformar, blev det en riktigt fin tårta som var enkel nog för att barnen helt själva skulle kunna laga den.

Tildas logik
Tilda: Mamma.
Jag: Mmm…
Tilda: Kan jag få ett muminkex som är två.
Jag: Eh. Va?
Tilda (talar långsamt och tydligt som om problemet är att jag hör dåligt): Kan jag få ett muminkex. Som är två (håller upp två fingrar).
Jag: Alltså. Du vill ha två muminkex?
Tilda (lättad att jag äntligen fattat): Ja! (sätter händerna i sidorna) Och om jag inte får två muminkex, då tar jag tre.
Skor
Igår, efter att vi till vår fasa insett att Tildas fötter återigen i smyg vuxit en storlek och de enda skor hon hade var ett par fake crocs, åkte vi till köpcentrumet för att åtgärda saken. Jag tänkte mig ett par vattentäta, sköna springskor. Tilda tänkte lite annorlunda.
För efter den här kursen kommer de förstås inte någonsin att kunna lära sig något annat
För tillfället sitter jag och förbereder de föreläsningar jag ska hålla för de nyantagna historiestudenterna vid universitetet nästa vecka. Och jag ser fram emot det alldeles oförskämt mycket! Det här är ju drömmen; att få kombinera forskning och undervisning. Nu ska jag bara få färdigt en roman och klämma ur mig några populärvetenskapliga böcker så är jag färdig med hela min karriär (och ni som vill publicera dem kan ju höra av er redan nu).
Men herregud vad det är nervöst att undervisa på universitetet. Undervisat har jag ju gjort förr, i många år faktiskt, men på gymnasiet. Och då har jag alltid tänkt att om jag skulle råka förklara något på fel sätt är det inte hela världen för när studenterna kommer till universitetet får de höra det rätt. Det har varit min tröst, det där att det finns en plan B för studenternas bildning. Tåget har inte gått. Getterna har inte rymt. Alles är inte ännu verloren.
Så nu gäller det.
Att bli våldtagen eller att få sina tarmar runt en påle
Ett av de där argumenten som jag fått höra beträffande hur män har betraktats som lägre stående än kvinnor genom historien rör vad som händer i strider. Det vill säga, när en här attackerar dödar den männen men lämnar kvinnor och barn. Att det skulle vara ett tecken på att män har uppfattats som förbrukningsvara förutsätter två faktorer: för det första att det är värre att bli dödad som man än tillfångatagen som kvinna och för det andra att kvinnor som blir tillfångatagna kan fortsätta leva sin liv, om inte som förr så åtminstone i någon sorts ok tillvaro. Ingen av dessa förutsättande faktorer tar dock hänsyn till historiska realiteter. I en värld där det inte existerade någon kvinnlig sexuell frigörelse var kvinnans sexualitet mycket hårt kontrollerad och beroende av männen i hennes omedelbara närhet och en kvinna som blev tillfångatagen av en främmande här var då (liksom nu) ett våldtäktsoffer waiting to happen. I en sådan värld var det att ta ifrån en kvinna hennes liv att våldta henne för skammen kunde man inte komma bort ifrån. Hon var utstött, ensam, förbrukad. Inte ens genom att ta sitt liv kunde kvinnan komma bort från skammen; självspillingar var syndare och kunde aldrig få komma till himlen. Om våldtäkten resulterade i barn (på den tiden hade inte kvinnor heller magisk, spermiefrånstötande livmoder) var båda två utkastade ur samhället.
Att våldta en kvinna i ett sådant samhälle var att fördärva det enda hon hade för att trygga sin framtid; sin kropp.
Och nu ska vi inte bortse från att en bra kvinna, en bra hustru, förväntades ha en hel mängd färdigheter också, samt förstås att rika änkor stod mycket högt upp på listan över attraktiva kvinnor, men själva grundförutsättningen var att deras sexualitet hade varit kontrollerad – att den sexuella integriteten var intakt.
För att ingen nu ska behöva skrika om att det är så jävla typiskt kvinnor att tycka att det är så hemskt att bli våldtagen och att det minsann förstås var värre att dö tar vi ett exempel på hur personer i den intellektuella eliten för snart tusen år sedan såg på saken. När Robert Munken summerade påve Urbans II brandtal till korsfararna 1095 gav han en detaljerad beskrivning av vilka extrema hemskheter som väntade de kristna i det Heliga Landet.
”De [alltså fienden] dödar gladeligen andra genom att skära upp deras bukar, de drar ut slutet på inälvorna och binder dessa vid en påle. Därefter, genom prygling, driver de sina offer runt pålen tills, när deras inälvor har dragits ut, de faller döda till marken. Åter andra binder de vid pålar och skjuter dem med pilar; andra fångar de och sträcker deras nackar för att se om de kan slå av huvudet med bara ett hugg från ett blankt svärd. Och vad ska jag säga om de chockerande våldtäkterna av kvinnor?”
Enligt Robert likställer påven (och jag behöver väl knappast påpeka vilket inflytande påven hade på den tidens tänkande och varande) att en kvinna blir våldtagen
med att en man får sina inälvor utdragna och upprullade på en påle tills han faller ner och dör. Det är inte direkt en jämförelse som antyder att kvinnor som ”bara” blir våldtagna när hären anfaller kommer lättare undan än de män som dödas. Att påstå att män setts som lägre stående för att män löpte en större risk att dö på plats (eller med tarmarna virade runt en påle) är att bortse från samtidens idévärld. Den man som dog en ärofylld död hade inget att frukta för han kom till himlen. För den kvinna som blivit våldtagen fanns inget hopp.
Citatet är taget från Thomas F. Madden ”The New Concise History of the Crusades” (2005), sid. 8-9. Översättningen är min.
