Vardagslivet

10 bra anledningar att hata strumpbyxor

(Utan inbördes ordning)

1: Strumpbyxor behöver man dra på sig när det är för kallt för att gå barbent; de är en indikation på skitväder.
2: Det går inte att se åt vilket håll de ska sitta förrän man dragit dem hela vägen upp.
3: Tunna strumpbyxor har en relativ överlevnadschans vid påklädning från fot till lår på under 25%.
4: Har man fått på sig dem åt rätt håll är garanterat ena benet snurrat vilket framåt eftermiddagen kommer att skapa blodstoppning i låret.
5: Vanliga strumpyxor ger inte alls en vacker femtiotalsfigur utan skär av magen på mitten så att den undre delen ser ut som om man var gravid och den övre blir till två extra boobs.
6: Strumpbyxor som ”håller in på de rätta ställena” är till för folk som ska stå hela kvällen, för så snart man sätter sig och den övre kanten väl börjat rulla ner, inte bara blottläggs magkorvarna – de multipliceras med roten ur strumpbyxans Denier.
7: Av ren djävulskap kaser strumpbyxor ner fem centimeter i grenen.
8: Om strumpbyxorna gått på rätt och sitter snyggt har de ofelbart ett litet hål på vaden och kommer att repa upp sig så snart man inte längre hinner byta.
9: Effekten av strumpbyxor som ger platt mage är att magen viks ner över troskanten.
10: Har allt gått bra ligger det en liten, liten sten i strumpbyxans fot som är osynlig tills man fått på sig strumpbyxorna, skorna, jackan och gått ut, och som inte låter sig avlägsnas med mindre än att man korvar av sig strumpbyxorna och börjar om från början igen.

Historikerns historier

Föreställningsvärldar och historieskrivning

Det blev en hel del diskussioner på Facebook efter inlägget om tankar om historia. Bland annat protesterades det mot att man tänker på historia i plural eftersom man riskerar att undergräva hela forskningsfältet om det blir acceptabelt att skriva historia enligt eget tycke – inget är fel om inget är rätt. Jag inser förstås att det finns en sådan risk och den ska absolut tas på allvar, men samtidigt tillhör det den nya historieskrivningen att vara medveten om att vi inte beskriver absoluta verkligheter. Historieforskning är ett humanistiskt ämne där kritik av källor är grundläggande men där också det faktum att vi inte arbetar med hårda fakta ska få vara röd tråd i resonemangen. Det måste finnas en respekt för att dåtida människor levde i andra föreställningsvärldar än vad vi gör, och den västerländska övertron på vår egen förträfflighet och naturvetenskapernas ofelbarhet är problematiska i sammanhanget.

Som exempel skulle man kunna ta häxprocesserna. Häxprocesserna har en självklar del i historieundervisningen bland annat eftersom de är spännande och en levande del av vårt historiska medvetande – de flesta känner till dem. Men häxprocesserna är också svåra om man tänker sig historien som en färdig verklighet som kan presenteras på ett korrekt sätt. Det finns nämligen ingen enkel förklaring till häxprocesserna, ingen självklar tidsbegränsning, inget otvetydigt resultat av dem. I den nya boken för gymnasiets kurs i Finlands historia (som i princip är riktigt bra) ges några tänkbara förklaringar. En av dem är att folk kunde ha ätit svamp och börjat hallucinera. En annan är att häxprocesserna var en sista våg av den mörka medeltiden på väg in i den nya tiden. Det här är inte de enda förklaringarna, men jag ställer mig ändå mycket tveksam till vilken bild av historien som förklaringar som dessa ger eleverna.

Seriöst, att häxprocesserna skulle ha berott på någon sort svampinducerad masshypnos är fullkomligt bisarrt. Jag vet inte hur jag på ett neutralare sätt ska kunna kommentera det. Om någon vill försvara det skulle jag väldigt gärna höra argumenten. Men det där med att det var ett sista ryck av medeltid är intressant. För det första framstår det som en trolig förklaring. Ett sorts det oallmänbildade folkets protest mot moderniteten och den nya tidens vetenskap. En uppgörelse med den gamla tidens religiösa vidskepelser och en väg mot bättre vetande. Allt det där verkar helt vettigt när man hör korta bitar av berättelserna från rättegångarna, om häxor och Blåkulla och Fan och hans moster, särskilt som resultatet av häxprocesserna brukar presenteras som att man därefter gav upp vidskepligheten till förmån för Vetenskap. Sedan Urban Hjärne slog hål på häxprocessernas falskspel med Riktig Fakta blev allt bättre.

Men häxprocesserna måste ses som en del av betydligt större transgeografiska rörelser och det vi ser som vidskeplighet i dag såg man som väletablerade sanningar då, och begreppet medeltiden var långt ifrån något som folk i allmänhet kände till. Förklaringsmodellen osar västerländskt utvecklingstänkande där historien hela tiden går mot utveckling och bättre liv, trots att det knappast kan ses som självklart att allt är så mycket bättre nu. Dessutom kan man inte förklara häxprocesserna om man inte tar i beaktande att folk på riktigt trodde på häxor, på Gud, på Djävulen och på magi och det är direkt föraktfullt att antyda att människor sedan på något vis befriades från sådana när Vetenskapen tog över.  För att kunna förstå varför människor agerade som de gjorde måste man våga möta dem i deras egen föreställningsvärld. I dag verkar det nästan finnas en rädsla för att det ska finnas saker i världen som Vetenskapen inte kan förklara, men den rädslan borde inte få färga tolkningarna av det förflutna. Visst är det en svår balansgång, det är det. Hur ska man göra med dem som säger sig ha sett häxor? Eller med dem som rent av säger sig vara häxor (för det fanns folk som erkände)? Ska vi bara helt enkelt konstatera att de sannolikt hörde till gruppen som käkat olämpliga svampar?

Nej, det är här som vikten av att respektera förflutna världar kommer in. Som historiker borde inte fokus ligga på att söka så kallade ”naturliga” eller ”verkliga” förklaringar till fenomen utan att beskriva fenomenen så som de tedde sig för den tidens människor. Självklart kan det vara av intresse med förklaringsmodeller som reflekterar över hur i hela friden det kan komma sig att grannar angav varandra eller att familjemedlemmar skickade varandra i döden. Sådana saker som händer då och då över hela världen; mänskliga tragedier som är svårgreppbara men som vi ändå känner att vi borde kunna förstå och förhindra. Men vi borde inte försöka förklara hur folk kunde tro på häxor, utan hur tron såg ut och vad den innebar. Beskriva inte bara vad vi ser utan hur dåtidens människor såg det, beskriva utan att döma.

Vardagslivet

Hurra! *panik* Hurra! *panik

Så vi lade ju ett bud på Rucklet. Och det accepterades. Ena sekunden sitter vi nu och längtar och är jättenöjda och andra sekunden kall panik. De största farhågorna rör barnen. Tänk om de inte trivs på nya skolan? Tänk om de inte får några vänner? Tänk om vi nu har släppt taget om något som var väldigt bra för att kasta oss in i något vi inte kommer att klara?

Så jag bläddrar i odlingskataloger och fokuserar på vilka sorters tomater som ska odlas i växthuset, var det efterlängtade körsbärsträdet ska planteras, vilken som är bästa platsen för potatislandet. På tapeter och skåp och lampor och tavlor och annat som är viktigt men som inte ger den där orosklumpen av ”tänk om vi gör fel” för det går att gräva nya potatisland och tapetsera om.

Huset ska hur som helst granskas innan köpet är bindande. Nu håller vi bara tummarna för att allt går väl!

(Och i höst kommer ni väl till oss på skördefest va?)

Historikerns historier

Portsmouth check!

Då har jag fått stipendium för att åka till Portsmouth i slutet av sommaren och tala under rubriken ”For Better and For Worse – married women’s political participation in late medieval Sweden”. Det ska bli helt vansinnigt kul!

Och om ni också vill höra mig tala om spännande saker (för att bloggen liksom bara inte är nog) men nu av någon outgrundlig anledning inte har möjlighet att komma till Portsmouth för att göra det kan ni alltid höra av er med en inbjudan.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Fria val och guldmedaljer

I helgen har Vilho varit på sin första judotävling. Han fullkomligt sopade mattan med motståndarna. Alltså bokstavligen. Han vann alla sina matcher och när guldmedaljen hängdes på sin rättmätiga plats runt hans hals konstaterade han att han aldrig varit så lycklig i hela sitt liv. Det är häftigt när de blir så där stora en dag att man ser dem vägas in inför tävlingarna, ser dem stå där på mattan och buga sig inför motståndaren, dyka på varandra och kasta varandra i golvet och få sin guldmedalj för att de verkligen har förtjänat den. Det här är väl första gången som jag inte har kunna hjälpa till, inte har petat och påverkat. Vilho har själv förtjänat sin medalj. Det är han som har tränat, han som lärt sig, han som gjort. Det är stort. Han är stor.

På morgonen talade vi om hans hår. Det är långt, som ni vet, och han får Samsons förhållande till hår att framstå som avslappnat. Trots att vi inte har haft några traumatiska mamma-klippte-fel-och-nu-måste-allt-bort-incidenter så får jag inte röra hans hår. Han vill ha det långt och hängande i ögonen. Det bara är så. Eller alltså. För mig så är det så enkelt; vill han ha långt hår så får han ha långt hår. Men för många andra är det långtifrån så enkelt. På diskussionsforum för föräldrar diskuteras det ivrigt om hur långt hår på söner som egentligen är ok. Passar det sig verkligen att pojkar har så långt hår att de misstas för flickor? Alla föräldrar tror jag vid något tillfälle oroar sig för att barnen inte ska passa in och det är helt naturligt, men alltför många oroar sig öppet inför barnen – ”nej, du kan bli retad om du har flicktröja” – utan att ta steget vidare och reflektera över hur mycket den oron bidrar till att skapa fördomar hos barnen. Dessutom finns det massor av vuxna som är emot det ”könslösa samhället” och hela ”den där hen-debatten” och som ”inte tycker att det är något fel på att visa om man är flicka eller pojke”. Sånna vuxna som brukar säga att ”det är klart att alla ska få göra som de vill” men man behöver inte gå runt och tjata om det liksom. Det ska bara få bli av sig självt, det där fria valet.

Så när jag sitter med min underbare son och diskuterar hår över en kopp te på morgonen så funderar jag över det fria valet som de där föräldrarna tror kommer av sig självt bara för att det kallas fritt. Visst, sedan mina ungar själva har börjat säga till vad de vill ha (det vill säga sedan de lärde sig tala i ettårsåldern) är valet mycket enklare. De får ha vad de tycker är fint och jag lägger mig inte i om det inte finns konflikt mellan exempelvis väderlek och klädval. Men barn är oerhört känsliga för vad omgivningen kan tänkas tycka om dem för barn är skapade för att försöka passa in. Barn söker sina roller och en av de rollerna kan vara en könsroll. Barn ser sig om och identifierar sig med andra som de själva tycker att de liknar och en av de första identifierarna vi lär barnen är att skilja på pojkar och flickor, på pappor och mammor och det är här som en liten gnutta genustänk göra väldigt mycket nytta. För genom att bryta de traditionella könsrollerna visar vi barnen att det finns andra grupper att identifiera sig med och vi kan ge dem ett större spektra att välja från. De kan identifiera sig med pappa för de tycker om att laga mat, de kan identifiera sig med grannungen för de tycker om att leka med dockor och de kan vilja träna judo för i den gruppen finns det både pojkar och flickor och alla sorters barn får vara med. Att aktivt bryta ner könsrollerna genom att våga tänka utanför lådan är att ge barnen större möjligheter att växa upp och bli trygga i sig själva, som den de är. Att ge dem större möjligheter att kunna identifiera sig med nyttiga och konstruktiva förebilder som passar just dem.

Det finns säkert föräldrar som ser min långhåriga son och tänker att jag är en sån där rabiat genusmamma som låter min son se ut som en flicka, som tror att jag använder min son för att styrka min egen övertygelse att barn ska få växa upp utan krav på att passa in i en könsroll som om hans hår vore ett yttre tecken på en kamp som jag vill föra. I själva verket är frisyren en effekt av något som han själv har valt. Och jag kan försäkra de där anti-genus-föräldrarna om att de knappast behöver vara rädda för att barn ska växa upp och inte veta om de är pojkar eller flickor och att deras misstro mot genustänk frodas i samhället. Det är bara det att det inte är föräldrar som jag själv som drabbas av det, utan barn. Till exempel en liten kille som väldigt gärna vill ha långt hår och som får utstå hån och retande för det. På träningen inför tävlingen var det några pojkar som hade skrattat åt Vilho, som kallat honom för flicka och sagt att han inte kunde, och det är verkligen inte första gången. Så jag och Vilho talade om hur det inte har någon betydelse hur man ser ut, och om hur de där pojkarna som retas verkar tro att flickor inte kan. Och tja. Vilho har ju en guldmedalj runt halsen så skrattar bäst som skrattar sist liksom.

Men det där fria valet som man förväntas kunna göra och stå för, hur lätt är det egentligen när man sedan blir retad för det? Hur många vuxna hade gett upp och klippt sig? Jag hade det säkert. Men Vilho gör det inte. Och när jag frågar honom hur han känner inför att vara långhårig och bli retad skakar han på axlarna och säger att det struntar väl han i. Han är sju år gammal och starkare än de flesta. Det finns inte guldmedaljer nog i hela världen för att belöna honom för det.

Vilho judo

 

Vardagslivet

Segern är nära…

Trädgården ser för sorglig ut. De där positiva jävlarna som tjatar om hur mycket ljusare och härligare det blir med snö, de borde ha en smäll i april.

20130414-200932.jpg

Men i ett soligt hörn av trädgården, där börjar nyckelpigorna sakta vakna till liv, till min och barnens oförställda glädje!

20130414-201157.jpg

Historikerns historier

Tankar om vad historia är

Det seminarium jag just kommit hem från handlade om historiografi, alltså om hur man skriver historia. Det mesta som sades var egentligen ganska självklart, men samtidigt sådana saker som vi som skriver historia kontinuerligt konfronteras med och måste vara medvetna om i allt vi gör.

Bland annat talade Maria Sjöberg om hur historia är politik. Inte så att man får skriva historia med partipolitisk inramning, men att man ska vara medveten om att hur vi skriver historia inte är en slump – historiesynen samverkar med det politiska klimatet. Nationernas historia växte fram med nationalismen, arbetarnas historia med kommunismen, kvinnornas historia med feminismen och queerhistoria med HBTQ-rörelsen. Istället för att försöka inbilla sig själv att man kan knata till arkivet med ett helt fritt sinne och är det viktigt att ta ställning till sin egen samtid. Historia skrivs ju inte för dem så levde då, utan för oss som lever nu.

Jag har alltid sett på historia som något levande, någonting som skapas i mötet mellan historikern, läsarna och det förflutna, snarare än någon sorts konstant som kan beskrivas rätt eller fel. Pertti Haapala satte ord på vad det handlar om; att vi som arbetar med historia sällan ser historia i singularis. För oss är historia alltid i plural, det finns inte en historia utan många. En del historier ses som nära sammankopplade redan av dåtidens människor, andra får sina klara samband först när vi några århundraden senare kan se effekterna, och somliga kan utspela sig i samma land vid samma tid men inte ha fler beröringspunkter än så.

Jorma Kalela talade om publikens (‘audience’) betydelse för hur man skriver historia – det där mötet mellan historikern och läsarna, eller för den delen lyssnarna. Frågan om hur mycket man som historiker vågar säga lyftes fram, och det är verkligen en relevant fråga. Det behöver inte ens vara frågan om nationens historia på beställning av en framväxande diktatur med överhängande risk för allvarliga konsekvenser om man forskar fram ”fel” sorts historia, utan kan tas ned på en betydligt närmare nivå. Som doktorand har man till exempel en hyggligt bra uppfattning om vem som kan tänkas få den tvivelaktiga äran att bedöma ens avhandling när den dagen kommer. Lämnar man då bort de sakerna som går i polemik med vad granskarna anser? Hur mycket kan man anpassa och tillrättalägga? Samtidigt har man förstås en skyldighet att redogöra för vad man ser, och det finns en stor fara i att positionera sig alltför långt ifrån den rådande diskursen. Diskussionen uteblir, och även om resultaten hade kunnat vara viktiga så faller de platt om de inte tillräckligt nära kan relateras till andras resultat.

Liknande tankar ställdes jag inför när jag för någon månad sedan undervisade i Finlands historia för en gymnasieklass. Det är min skyldighet som lärare att förbereda eleverna för kommande studentskrivningar eftersom deras chanser till fortsatta studier till stor del avgörs vid skrivningarna. Samtidigt finns det avgjort ett betydande glapp mellan forskningsresultaten från de senaste år(tiond)en(a) och vilka kunskaper studentexamensnämnden kan tänkas besitta i ämnet Finlands historia. Och där står man som lärare fast i en äldre tradition som är svår att bryta sig loss från om man inte sätter elevernas framtidsutsikter åt sidan.

Ytterligare en mycket intressant tanke som jag tog med mig från seminariet var den om hur man redogör för historiska sanningar. Jag har alltid hävdat att om folk trodde att jorden var platt så var jorden platt (nu var inte det där med att jorden var platt en tillnärmelsevis lika utbredd föreställning som många i dag tänker sig, men ändå). På samma sätt kan man inte studera medeltiden och utgå ifrån att Gud inte finns för då förlorar man kontakten till den tidens tankevärld. Och så fick jag över en kopp kaffe igår höra en av de mest spännande historierna jag någonsin hört. I en dagbok från 1600-talet finns en ögonvittnesskildring av en vampyr. Det var en kvinna som hade dött och därefter, som sig bör, blivit begraven. I flera veckor hade hon sedan plågat staden med att gå igen om nätterna och bita folk. Efter långa diskussioner beslutade man sig för att gräva upp graven. I graven hittade man kroppen och svepningen i perfekt skick (det brukar vara tecken på att något skumt är i görningen. I allmänhet är begravna kroppar helt oskadade om de skyddats av Gud eller av Djävulen) så när som på den lätta slöjan som täckte kvinnans mun. Slöjan var söndertuggad.

Mannen som har skrivit dagboken var med när graven öppnades. Han har alltså förstahandsinformation om vad som faktiskt försiggick. Ändå är det svårt för oss i dag att ta hans historia på fullt allvar, för i dag tror vi inte (eller alltså, jag gör) på vampyrer och gengångare. Vittnet har alltså fel. Men vad har vi för rätt i dag att tillmäta ögonvittnen olika trovärdighet beroende på hur det bevittnade ställer sig till vår syn på världen? Varför tror vi mindre på ögonvittnet som sett en vampyr än ett ögonvittne från exempelvis avrättningen av Marie Antoinette, koncentrationslägren eller något berömt slag? Historien är aldrig objektiv, men vi kan göra vår beskrivning så objektiv som möjligt genom att vara medvetna om vår egen plats i historien och acceptera att andras plats inte är eller har varit densamma.

Historikerns historier

Bloggen tar det där med att lyssna på läsarna till en helt ny nivå

Jag är på seminarium och lyssnar på en av bloggens många fantastiska läsare berätta om sin forskning om sambanden mellan konstruktionen av manligheten och välfärdsstaten. Om hur kön diskuterades i den framväxande välfärdsstaten, om hur männen var den implicita normen men också hur män och manlighet var explicita måttstockar. När välfärdsstaten växte fram diskuterades nämligen faktorerna utifrån män (industrialisering, förvärvsarbetande, alkohol…). De nordiska välfärdsstaterna var förvisso kvinnovänliga, men utgick likväl från mannen som norm. Ett jämförande exempel, som jag tänker mig, skulle kanske kunna vara dagens finländska debatt om barndagvården. Barndagvården är en oerhört viktig välfärdsfråga, eftersom förvärvsarbete hör ihop med välfärd, men i Finland så är det en fråga om hur man ska få kvinnor i arbete. Männen förväntas redan vara där.

Ett annat exempel, som tas upp i skrivande stund, var berättelserna om de fattiga hårt arbetande torparsönerna som genom sin flit arbetade sig uppåt. Det är ett exempel på ”the self made man” – idealet att en hårt arbetande man ska få vara (och kan vara) sin egen lyckas smed.