Min äldsta unge har fyllt 19 år. Helt galet hur tiden rinner iväg. Det var ju inte länge sedan jag för första gången satt med honom i famnen och tittade in i hans underbara, mörka ögon. Han var så lugn. Låg bara nöjd och tittade tillbaka. Insöp allt runt omkring honom med stilla nyfikenhet.
Nu är han huvudet längre än mig, men har kvar samma lugn och samma nyfikenhet. Tonårsfasoner, jo visst, och ibland så luras man att tro att han inte hört ett skit man sagt, men jag förundras ständigt av hur mycket av det som händer omkring honom som han faktiskt har hört, sett och ofta förstått på ett mycket större och förunderligare sätt än vad jag har.
Han lärde mig att bli mamma. Även om det ibland har varit hjärtskärande tunga lärdomar är jag tacksam för dem.
Ni som hängt här länge vet att han ett tag efter skilsmässan valde att bo mer hos sin pappa. Inlägget om hur galet ont det valet gjorde är ett av de mest lästa jag har skrivit och ni är många som har hört av sig och varit i liknande situationer. Så här, typ sju år senare, kan jag dela med mig av några reflektioner.
För det första: det är en av de värsta upplevelserna jag har haft. Skilsmässan var en dans på rosor i jämförelse. Jag har förstås varit hans mamma hela tiden, men eftersom han inte har bott tillsammans med mig så har jag inte fått vara förälder. Om ni förstår vad jag menar. Den uppfostrande rollen kunde jag inte ta.
För det andra: Ungens väl och ve är det viktigaste. Min sorg är inte hans problem och jag försökt att helhjärtat stödja hans beslut. Jag tror att det har lyckats. Jag hoppas det.
För det tredje: Jag är otroligt nöjd över att jag genom det här har stått för vad jag tycker är viktigt, och hållit fast vid mina värderingar. I mitt hem följer man vissa regler och vi behandlar varandra på ett visst sätt. Jag har valt att ställa krav på barnen för att jag tror på deras kapacitet. Som en del av min tro på deras kapacitet har jag valt att ”ta fighter” med dem när jag upplever att de inte följer regler eller behandlar varandra bra. När föräldrarna inte bor ihop finns möjligheten för barnen att komma komma bort från det och det är som förälder galet svårt att stå för det man tror på när man kanske skulle kunna böja sig. Så ja. Enkelt är det inte, varken filosofiskt eller praktiskt, men jag tror att det är viktigt och det har varit min ledstjärna.
Och ungen? Han är så jävla fin. 19 år. Min baby.
Hit och dit och tillbaka igen 