Domedag

Jag lär mig hela tiden nya saker om hur kroppen och sinnet och nervsystemet och alltet fungerar. Ibland skulle jag till och med vilja lära mig lite mindre. Eller åtminstone ha en paus i den rent praktiska utbildningen.

Väldigt kort så har det varit rätt stressigt under en längre tid. Inte så att det har varit mycket att göra (det har det förvisso också) utan så att det har funnits Stora och Viktiga Saker som inte har fungerat. Framförallt handlar det om föräldraskap och det yngsta barnet. Vi har suttit i möten med olika instanser angående den saken över femtio gånger de senaste åren. Nu har vi äntligen fått ett beslut från tingsrätten om hur det ska ordnas. Det är, tycker jag, ett väldigt bra beslut. När jag läste det kände jag mig ödmjuk inför att så många vuxna hade sett och hört mitt älskade barn, satt sig in i hans situation och sedan gjort sitt yttersta för att han ska ha det så bra som möjligt.

Nu får han vara mycket med mig, och det är bra. Jag får i lugn och ro ta hand om honom. Och om mig själv.

Och jag hade så vansinnigt mycket sett fram emot att få det där domslutet, pappret i handen som skulle göra slut på tröstlösa diskussioner. När jag först fick det skakade jag så mycket att jag knappt kunde läsa. Fick lägga det ifrån mig flera gånger och bara andas. Det blev bra. Allt blir bra. Jag kan äntligen, äntligen börja leva igen. Planera för framtiden.

Så det är med synnerligen stor frustration som jag har insett att mitt nervsystem inte alls hänger med. Snarare blir det värre. Jag kan inte slappna av. På nätterna arbetar hjärnan på högvarv med att gå igenom allt som hänt det senaste decenniet. På morgnarna vaknar jag utmattad med skenande puls och ångest. Men jag har ju mycket att se fram emot så jag kan förstås roa mig om dagarna. Njuta av en ny sorts frihet. Därför syns det kanske inte direkt vad som händer inuti, men kroppen är banne mig helt slut.

Ni vet när man stressar som en gnu inför semestern, för att hinna få allting klart? Och så får man ledigt och så blir man sjuk för att kroppen bah ”yaas, vi kan gå ur total panic mode – kör ner alla system!”?

Där är jag nu.

Fast det är inte några veckors stress innan semestern, utan ett fucking årtionde av käck. Såatteh.

Psykologen undrade om jag kan visa förståelse för mig själv och det kan jag väl. Men det är som när man ska gå på fest med sin bästa kompis och hen får feber kvällen innan. Klart att man har förståelse för kompisen. Hen gör väl så gott hen kan liksom. Men man kan ändå känna stor besvikelse över att det inte blev fest. Och jag tror att det är helt ok också.

Jag ville så innerligt gärna få gå på fest nu. Jag tänker mig att jag hade förtjänat det.

Även om jag kan visa förståelse för mig själv och liksom logisk ser hur det är helt rimligt att ett system som har varit alldeles för ansträngt alldeles för länge kollapsar när trycket inte längre är lika hårt, finns det samtidigt en liten ettrig del av mig som sitter och hojtar om att det inte är så himla farligt. Härriguuuud. Folk går ju igenom suuuuuperjobbiga grejer utan att hålla på och klaga. Allt är ju bra nu. Tönt.

Men det är samma del som tycker att man bara har ett värde om man kan vara produktiv och om jag ska vara helt ärlig, så är det bara mig själv som jag tänker så kring. Bara mig själv som jag inte litar på kan avgöra när det är för mycket. Som jag har högre krav på. Och det är inte rättvist.

Men hur som helst. Det blir fest senare.