Etikettarkiv | Attitydinkontinens

Amningsproblem måste tas på allvar

Eftersom mina stackars boobs bara inte vill läka ordentligt utan fortfarande efter både antibiotika och svampmedicin är både röda och svullna och dessutom gör hysteriskt ont så gick jag tillbaka till läkaren. När jag kom därifrån var jag rätt irriterad och även om ni säkert vid det här laget är rätt trötta på inlägg som handlar om mina boobs så känns just det här väldigt viktigt att skriva.

Det är en feministisk gärning om normaliserande av kvinnors… besvär.

Läkaren jag träffade hade nämligen väldigt dålig koll på infektioner i brösten i största allmänhet, och det kanske man kan förlåta hen för eftersom man inte kan vara expert på allt. Av en annan läkare på ett sjukhus hade jag för drygt en vecka sedan fått Fluconazol, som är en tablett man tar om man har fått en invärtes svampinfektion (till exempel i brösten vid amning). Eftersom svamp finns naturligt i barnets mun är det inte helt ovanligt att det sprider sig till brösten också, och då gör det ont att amma och bränner i brösten även mellan amningarna. Den tabletten är det enda som hjälpt mig lite, så jag upplever det som den korrekta diagnosen och behandlingen. Däremot hade jag gärna velat ha en salva som man ska smörja på och som inte är riktigt lika hardcore som tabletten, eftersom jag ändå blivit lite bättre liksom.

Läkaren jag träffade tyckte att vi skulle köra på med ytterligare en antibiotikakur och skrev ut ett recept. Jag försökte förklara att den förra kuren ju inte direkt hade gjort någon skillnad, och var det inte ändå troligare att det var svamp?

Men läkaren jag träffade menade att man inte kan få svamp på brösten. Jag ville helst inte argumentera emot, för jag har väldigt lite respekt för de där typerna som självdiagnosticerar och sedan försöker läxa upp läkaren, så jag var tyst. En stund. Frågade trevande om hen verkligen var säker. Jodå, nickade hen. Svamp kan man bara få utanpå huden och det är inte svamp jag har. Så jag frågade försynt varför läkaren på sjukhuset hade varit av den uppfattningen och då först började hen använda sin dator och kunde konstatera att jo visst, man kunde visst ha svamp i brösten och jajemän, Fluconazol hade varit rätt behandling. Så hen skrev ut ett recept på Fluconazol också.

När jag frågade efter en salva istället så fick jag svaret att sådana åtminstone inte fanns.

Så med risk för att kanske framstå som en smula oförskämd frågade jag om det var möjligt att få en remiss till någon av de amningsexperter som finns på förlossningssjukhusen. Jag har ju trots allt haft såriga bröst i snart fyra veckor och jag skulle verkligen behöva få hjälp. Läkaren tittade medlidsamt på mig och sa att några sådana experter inte finns. Tyvärr. Det är nu bara så att man ofta får sår på brösten när man ammar.

Där någonstans tackade jag för mig och gick. Med två recept på vitt skilda saker. Vitt skilda icke kompatibla saker.

Och jag tänkte att det är en sjuhelvetes tur att detta är mitt tredje barn och att jag är en envis tant. För tänk om det hade varit mitt första. Om jag hade suttit där efter att ha försökt amma på såriga bröst i fyra veckor och fått förklarat för mig att det tyvärr bara är så att det blir sår ibland. Om jag bara hade haft hens expertis att ty mig till.

Att det är vanligt att det blir sår är ju för fan inte samma sak som att det är i sin ordning att det blir sår. Ponera att det hade varit min arm istället. Ponera att jag kommit dit för att jag i en månad haft ett sår på armen, att det inte vill läka, att armen är svullen och röd och att den gör så ont att jag knappt kan använda den. Knappast hade någon läkare skickat hem en sådan patient för att det är vanligt att man får sår på armen.

Men när det gäller saker som rör barnafödande och -skötande så är smärta, sår och sämre livskvalitet helt plötsligt alldeles normalt och jag blir fullkomligt rabiat bara av att tänka på det. Läkare kan inte vara experter på precis allt, men så här får det inte vara.

Tyckande, tänkande och genus

Det är ganska många som kommer till den här bloggen för att de vill läsa om genus. Det är ju lämpligt så till vida att jag tycker om att skriva om genus. Ibland funderar jag dock på vad det är som gör att folk (då menar jag inte bara sådana som mig – som jobbar med det – utan liksom vanligt folk) tycker att det är så intressant. Varför är genus något som engagerar och väldigt ofta upprör så många?

Det finns förstås dem som menar att genus upprör för att genustänk hotar att välta patriarkatet och det får män att reagera med ilsken kastrationsångest. Det är ett hot mot mannen och därför upprör det. Även om jag förstås kan tänka mig att det finns ett korn av sanning i det också kan det knappast förklara särskilt mycket bortom ett korn. Jag tror snarare att det har att göra med att vi i dagens nordiska länder har en aldrig tidigare skådad mängd människor som har tid att fundera över sådana här saker. När jag stort och svepande beskriver historisk utveckling (vilket jag förstås försöker undvika, för stort och svepande blir sällan bra) brukar jag framhålla betydelsen av när matproduktionen blev så stor att man kunde försörja fler människor än vad som krävdes för att producera maten. Det fanns ett överskott som kunde användas för att tillgodose matförsörjningen även för sådana som inte arbetade (med matproduktion). Det där överskottet krävs för att frigöra tid för människor som sysslar med andra delar av samhället än matproduktion – till exempel organiserande eller komplicerat tänkande.

Och jag försöker nu på intet vis värdera fördelningen, bara peka på att den finns och att alla delarna är viktiga aspekter av mänsklig civilisation. I dag är det väldigt få i Norden som arbetar med matproduktion. Utan att ha några siffror att hänvisa till skulle jag vilja påstå att det aldrig förr varit så låg andel av befolkningen involverad i matproduktionen som det är nu. Samtidigt är mängden byråkrater och tänkare (av klart varierande komplexitet) enorm. Folk i allmänhet har tid att fundera över saker som skulle ha betraktats som bortkastad tid förut. I dag ska alla ha en åsikt och tycka en massa saker. Väldigt många står för sina åsikter utan att veta vad ens åsikter egentligen står för. Väldigt få undviker diskussioner för att de inte tycker att de kan tillräckligt om ämnet. Ännu färre diskuterar för att lära sig mer om ämnet.

Så varför just genus? Jag tror att det har att göra med vår tids besatthet med att finna sig själv. Jag tror också att mångas första kategorisering av sig själv är efter kön – det är liksom den första delen av blanketten man fyller i. Samtidigt är det många som inte upplever att de kan hitta sig själva som man eller kvinna, som funderar över vad den indelningen innebär och som ser att de inte passar in i rådande stereotyper. Och om man ska hitta sig själv men inte ens vet vad man ska kryssa i den första rutan, vad gör man då? Insikten att genus är en samhällelig konstruktion är av avgörande betydelse för vår syn på män och kvinnor, manligt och kvinnligt, och därmed också för synen på oss själva.

real woman

Och så finns det förstås dem som söker sig till den här bloggen och andra ställen där genus diskuteras för att diskutera genus existens. De hör till den gruppen människor som jag har väldigt svårt att förstå mig på. Man kan till exempel diskutera hur fort olika saker faller till marken och om anledningen till att de är i fallande är att de tappades eller kastades, men att de faller till marken beror på gravitationen. Oavsett fallandets omständigheter påverkade gravitationen fallet, så att säga. Oavsett hur man blev man eller kvinna (eller något annat) så påverkar genus resultatet.  Visst kan man diskutera stereotyper, effekten av dem, vad som borde göras politiskt, hur man kan hitta sig själv och så vidare – men existensen av genus som en samhällelig konstruktion är att betrakta som fakta. Ofta – alltför ofta – är det de som vill diskutera genus existens som sätter ribban för hur diskussionen ska föras. På grund av det kan det också ibland vara svårt att komma vidare, att komma längre och det blir polariserat, destruktivt och synnerligen tröttsamt.

För genus finns och påverkar oss hela tiden, vare sig vi vill eller inte. Säkert är det också därför som genus intresserar så mycket, eftersom alla kan relatera till det. Nästan alla har nog någon gång blivit behandlade utgående från en uppfattning om deras manlighet eller kvinnlighet och när det händer tillräckligt många gånger är det inte konstigt om man börjar fundera på varför. Genus är också nära kopplat till jämställdhet eftersom det är först sedan man insett att kön konstrueras av samhället som det ens blivit aktuellt att låta kvinnor delta i samhällslivet på lika villkor med män. Så länge kvinnor betraktades som sämre versioner av män och detta bestämdes av Gud och/eller biologisk konstruktion fanns det förstås inte utrymme för kvinnor som något annat än bakgrund till mäns aktiviteter. I dag vet vi till exempel att kvinnors mentala funktioner inte är lägre än mäns och att idén om att män borde bestämma över kvinnor är en social konstruktion snarare än ett naturligt resultat av världens beskaffenhet. För många som växer upp i dagens Norden är det självklart, men det har inte alltid varit så självklart – och är det fortfarande inte överallt.

Jag tror att genus intresserar för att det påverkar alla, engagerar för att det är en konstruktion som styr oss och upprör för att det ofta missförstås. Och jag är övertygad om att en av anledningarna till att genus i dag engagerar så många är just för att så många i dag, i Norden, har den globalt sett enorma lyxen att fundera över världen och sin egen plats i den bortom överlevnad. Vad som är helt säkert är i alla fall att det inte finns något fog för att påstå att det stora intresset skulle vara för att dagens genusteorier skulle vara världsfrånvända och vetenskapligt ogrundade. Jämför man med som lades fram för säg 500 år sedan är de nämligen väldigt sansade. Förr diskuterade man till exempel hur en man blev kvinna av att vara den sexuellt inaktiva och hur en man som spann tydligt var hermafrodit och begick sodomi (men mer om det en annan gång). Skillnaden är alltså inte att dagens genusteorier skulle vara crazy utan snarare att det förr i tiden helt enkelt inte fanns lika många genuint intresserade sökare eller tyckare med åsiktsrättigheter som kunde delta i diskussionerna.

Oundviklig attitydinkontinens

Jag hade tänkt att jag skulle låta bli. Skyller på min bror. Det var han som började.

Alltså: Missa inte Språkrådets nyordslista 2011!

Personliga favoriter är:

Bamseteorem

Fulparkerare

Möpare

Tjejsamlare

Kuriosa: Stavningsprogrammet vill först inte godkänna nyordslista utan föreslår ackordsprislista.

DN, SR, GP, SvD