Igår var det makens födelsedag. Jag stod på eftermiddagen och stekte plättar till barnen. Han hjälpte dem att öppna en syltburk. När jag hör honom svära ljudligt tittar jag upp och maken håller ett hårt tag om sin egen högra handled. Mellan fingrarna sipprar blod. Burken har spruckit och skurit honom, djupt och långt, rakt över handleden.
Och det är vid sådana tillfällen man är lite extra tacksam över systemen. Jag ringer 112 och de svarar nästan innan den första signalen nått fram. Maken förklarar situationen (min finska, där och då, sträckte sig inte bortom att högljutt skrika blod, hjälp och biipaabiiipaaa) och vi kommer överens om att det inte kommer så mycket blod att vi behöver en ambulans, utan att vi kan hoppa i bilen och susa till sjukhuset. Då är man också tacksam över att barnen är så stora att man kan säga till dem att hålla sina telefoner på och att vi snart kommer tillbaka hem igen och sedan bara åka, istället för att behöva packa ner en baby någonstans.
Man är också otroligt tacksam över att det bara är att stiga in på sjukhuset och få hjälp. Utan att oroa oss över hur mycket det kostar. Utan att oroa oss över om vi skulle få hjälp alls. Maken var drogad och lagad (fem stygn) inom en timme, och vi kunde bege oss hemåt. Ja, och så är man tacksam över att man har bra grannar, som varit och tittat till barnen eftersom vi åkte i väg i sådan hast.
Nu några bilder på kaninungar för att lugna nerverna.
”Hur ska du klara av att sälja bort de här små sötnosarna” brukar min man hånfullt fråga mig. Som om jag skulle vara den enda som är kär i dem.
Hit och dit och tillbaka igen 
Vad skönt att allt gick så bra som det gick! En stilla undran från en oinsatt svensk, pratar inte de på 112 också svenska?
Autch! Inte roligt. Tur a
Tur att det finns söta kaninungar att trösta sig med. Och allt det andra också. (Sorry, fingrarna slant)