En av de där sakerna som kommer upp rätt ofta när man talar om varför feminism behövs eller varför det är så åt helvete med patriarkat är att kvinnor ska kunna röra sig fritt, var de vill och i vilka sorts kläder (eller för den delen utan) som de vill utan att vara rädda. Som kvinna ska man kunna gå igenom en mörk park på väg hem från en sen fest utan att behöva krama nycklarna hårt i handen som ett eventuellt vapen, ständigt titta sig om över axeln, känna hjärtat rusa. Det är väl inget man kan argumentera emot. Kvinnor ska inte behöva vara rädda.
Men det ska inte män heller. Och när vi pratar om våldsdåd sena kvällar är män minst lika utsatta som kvinnor, även män vet att undvika vissa platser vissa tider och särskild klädda i vissa sorters kläder, och även män känner rädsla inför den överhängande risken att råka ut för våld. Därför är det något i mig som gör att jag liksom skruvar på mig, och inte känner mig riktigt bekväm när det kommer (huvudsakligen) kvinnor och kräver att kvinnor inte ska behöva känna sig rädda på väg hem sena kvällar. Statistiskt sett är det nämligen minst lika farligt att vara man. Att bara tala om kvinnors rättigheter att inte känna sig rädda blir därför lätt att falla i den traditionella tonen där män inte kan få vara rädda, inte få vara offer – eller det minst lika olyckliga att låta det faktum att de flesta förövarna är män återspeglas i synen på det manliga offret.
Nej, när det gäller att vara trygg i mörka parker och gränder finns det ingen anledning att tala om bara kvinnors rättigheter.
Den stora skillnaden kommer först efter att någonting har hänt. Visst, de flesta offer anklagar säkert sig själva vare sig de är män eller kvinnor, men när det gäller våldtäktsbrott (som är vad kvinnor oftast utsätts för) finns det en tendens att anklaga offret även från samhällets sida – från dem som borde ta offret i försvar. Om risken för män att bli misshandlade är minst stor som för kvinnor att bli våldtagna finns det knappast någon polis som skulle ifrågasätta mannens berättelse, anteckna vad för kläder offret hade i stället för hur förövaren var klädd eller ta i beaktande hur tydligt mannen visade att han inte ville bli nedslagen just då trots att han på skoj knuffat till en kompis tidigare. Och visst kan man försöka argumentera för att trovärdigheten inte beror på om det är en man eller kvinna utan snarare är beroende av brottets karaktär, och möjligen ligger det något i det, men när brotten är så tydligt könskodade utvecklas det till misstro mot kvinnors berättelser om våld. Däri ligger problemet, enligt mig: i misstron mot kvinnors berättelser om det våld de har blivit utsatta för. Rädslan för att bli utsatt är allmänmänsklig. Risken att inte bli trodd är könsspecifik.
Hit och dit och tillbaka igen 
Jepp! You nailed it. Och det är hemskt när efter allt man (kvinna alltså) har varit med på blir det show om hennes klädsel och misshandlarna blir smekde på huvudet att voj voj, du kunde ju inte hjälpa dig för hon var ju och blah blah.
Några saker som jag tänkte på när jag läste det här och som jag gärna skulle vilja lägga till den stora helheten.
Först tycker jag nog att det finns ett visst skuldbeläggande av offer även vid våldsutövning mellan män. Åtminstone när det handlar om det sk. gatuvåldet mellan okända. Där poängteras det väldigt ofta i både rapportering och forskning att ”såväl gärningsmän som offer ofta är berusade”. Det här skapar ju en viss bild av fyllon som sätter sig i situationer där de får stryk vilket de borde låta bli. Den stora skillnaden mot det våld som drabbar kvinnor är ju dock att detta skuldbeläggande främst är socialt och används väldigt sällan i brottsmål eller utredningar. Väldigt få ifrågasätts i domstol angående om den egna fyllan bidrog till att man blev nedslagen.
Sen tycker jag också det finns en skillnad på vad det handlar om för våld som gör att det finns en skillnad, angående vad du skriver om vem som får vara rädd för att gå ute om natten. Precis som du redan skriver så handlar det också om våra uppfattningar om kön och vem som ska/borde/får vara rädd för vem. Jag menar att våldet finns inskrivet i manligheten som sådan och avspeglas därigenom i varje ”manlig kropp” så att säga. Det finns ett löfte eller ett hot om våld i manligheten som landar i varje man. Det är det som gör att en man som skriker och slår handen hårt i ett bord så att kaffekoppen välter i en diskussion med en kvinna sannolikt kommer att mötas av en rädsla som inte hänger samman med om huruvida han som person någonsin skulle slå någon eller inte. Det här beskrivs ganska bra tycker jag åtminstone i sån populärvetenskaplig litteratur om maskulinitet som jag brukar hänge mig åt (Mats Söderlund, Stephan Mendel-Enk mfl).
Det här skapar också en situation i det offentliga rummet där hotet/löftet om våld i den manliga kroppen gör att de som inte bär på samma ”våldskapital” hamnar i en situation där deras säkerhet bygger på att den som kan utöva våld mot dem väljer att inte göra det. Där kommer konstruktionen av kön och vår uppfattning av kön in i bilden där män sas skyddas i det offentliga rummet av sitt våldskapital medan kvinnor som inte gör det kommer känna sig mer rädda och utsatta (oavsett vem som har statistiskt störst risk att utsättas för våld).
Nu blev det här väldigt abstrakt och kanske mer förvirrat än jag hade tänkt men skulle man försöka beskriva det mer konkret så skulle det bli ungefär så här. Jag har precis som de flesta män upplevt våld i det offentliga rummet. Eftersom jag har väldigt svårt med tanken att lyfta handen mot en annan medmänniska så har det inneburit att man får ta ett par smällar innan man lyckas ta sig från platsen. Men, ingen sådan händelse har någonsin tagit bort mitt våldskapital. Det är fortfarande så att när jag möter någon i en mörk park så kommer den man som funderar över att ge sig på mig få väga risken att själv bli utsatt för våld på ett helt annat sätt än de gör mot kvinnor de möter. Våld mot kvinnor begränsar friheten framförallt den kvinna som blir utsatt men även för alla andra kvinnor, våld mot män begränsar ibland friheten för den som utsätts men sällan för någon annan. Visst det här stämmer inte i alla fall och hela tiden och vissa parker är farligare än andra, men ändå det säger någonting om varför jag inte är rädd när jag är ute men jag är orolig för min fru när hon är ute.
Jag tänkte skriva något kort om det sista du skriver också om argumentationen om trovärdighet och sambandet med brottets karaktär och dess könskodning. Men det blir kort. Jag tror att en stor bov i det här dramat ligger utanför själva brottet och handlar om manlig och kvinnlig sexualitet. Så länge vi resonerar runt mäns sexualitet som erövrande och det handlar om att hitta sätt att komma runt kvinnors dygdiga avhållsamhet, samtidigt som kvinnors sexualitet handlar om sas ”släppa till eller inte” så kommer vi ha problemen med att kvinnors historier om övergrepp inte tas på allvar. Nu ska jag sluta.