Den här bannern säger en hel del om hur kvinnor arbetar i dag, och om vilka skillnader som finns.
En del skillnader finns förstås delvis för att kvinnor själva väljer att ha det så. Många kvinnor kanske exempelvis vill arbeta deltid, och då ska de förstås inte klandras. Däremot kan det vara värt att fråga sig varför så många kvinnor i så fall vill arbeta deltid, och inte minst vad det gör för männens chans att dra ner på sina arbetstimmar, med kvinnors pension och med kvinnors beroende av ekonomiskt stöd.
Och så är det värt att titta extra på det där med styrelseposter. I Sverige sitter det alltså kvinnor på 22% av styrelseposterna. Jag vet inte exakt hur uträkningen har gjorts, men jag gissar att det är alla olika sorters styrelseposter ihopslagna som ger den procenten. Den är låg, och det är något som bör problematiseras. För det verkar finnas någon sorts utbredd uppfattning om att kvinnor inte når till chefspositioner för att kvinnor rent generellt inte vill bli chefer, för att kvinnor inte är lika framåt som män. Att skillnaden ligger i kvinnors respektive mäns inställning till chefspositionen. Men faktum är att kvinnor är hyggligt väl representerade som chefer när vi rör oss på en mellanchefsnivå. I USA är hälften av alla managers kvinnor. Men när det rör de allra högsta positionerna, som chairman, CEO, COO och så vidare, ligger kvinnors andel på endast 7%. Liknande tendenser finns i de nordiska länderna.
De här siffrorna kan inte förklaras med att kvinnor inte vill bli chefer (de är ju redan chefer på en lägre nivå), att kvinnor inte satsar på karriär (de har ju redan nått långt) eller att det skulle finnas ett underskott på kvalificerade kvinnor. Det forskning istället visar är att det rör sig om direkt eller indirekt diskriminering, där framförallt familjen spelar en stor roll. För kvinnor i karriären kanske inte ens själva vill prioritera familjen, men inskrivet i den kvinnliga rollen finns likväl hotet om mammaledighet, om VAB-dagar, om ändrade värden ”så fort hon får barn” och om att en kvinnas karriär alltid ska betraktas i relation till hennes mans karriär och till faktisk eller möjlig familj. Så här skriver Hoobler, Lemon and Wayne (2011):
”Our research suggests that one reason why women are not reaching the top jobs in U.S. companies is because their managers assume that their familiy responsibilities interfere with performance of their work roles […]. Just being a woman signals family responsibilities, and puts women at odds with current perceptions of ‘the ideal worker’.”
Forskning visar alltså att det bortom en enskild kvinnas val finns bromsmekanismer som knyter samman kvinnor med hemmet och bilden av en problematisk anställd. När kvinnor inte når absoluta toppositioner blir det en ond spiral, eftersom en av förutsättningarna för att nå toppen är stöd från andra i toppositioner. Forskning visar att både bristen på kvinnliga förebilder som kan förändra såväl den egna som andras syn på kvinnliga chefer, samt inte minst bristen på kvinnliga mentorer som kan pusha för sina adepter betydligt minskar kvinnors chanser att bli befordrade. Diskriminering mot kvinnor när det gäller befordringar är förmodligen tydligast i branscher som domineras av män: finns det inte kvinnor med på toppen som kan bidra till en professionell syn på underordnade kvinnor kommer män att premieras. Som när Judy Calibuso fick höra från sin chef att han föredrog att ge den sortens konton hon ville ha till män. Eller som Hannah som gick på mammaledighet, fick se sitt jobb försvinna under tiden och sedan fick höra att hon ”borde veta hur det fungerar”. Listan skulle kunna göras oändligt lång.
Och även för dem som inte låter sig hämmas av familjelivet i sin karriär hänger stigmat kvar. Jag vet inte hur många gånger jag när jag varit på konferenser har fått förvånade utrop över att jag har barn och ”hur hinner du med allt” och ”är det inte svårt att åka på konferens då”. Hur många gånger min man fått höra sådana saker? Ganska exakt noll. Andra sidan av kvinnor-sköter-familjen-myntet är förstås trycket på män att inte vara hemma med barn, att inte prioritera familjen och att alltid sträva framåt och uppåt i karriären, vilket förstås binder många män vid en roll de inte vill ha.
Det första vi behöver göra är att acceptera att det fortfarande finns diskriminering mot kvinnor i arbetslivet, för först då kan vi öppet diskutera hur vi ska få bukt med det. Sedan ska kvinnor sluta känna sig som förrädare mot något sorts imaginärt kvinnokollektiv, oavsett om de vill satsa på familj och deltidsjobb eller på karriär. Kvinnor ska heller inte behöva be om ursäkt för att de tjänar mer än sina män, så som många kvinnor gör i dag. Samtidigt ska män beredas utrymme att ta den pappaledighet de har rätt till och att få spela så stor roll i sina barns liv som pappor i egenskap av hälften av föräldratotalet förtjänar. För det är genom att pappor och mammor tar lika stort ansvar för nästa generation som pappor och mammor kan börja göra karriär på samma premisser. Just nu, är det sannerligen inte jämställt.
Hit och dit och tillbaka igen 
Sheryl Sandberg har skrivit den relativt nyutgivna boken Lean in, som jag har svårt att tänka mig att du kan ha missat. Där tas många av de här sakerna upp tillsammans med förslag på vad vi kan göra åt dem. Intressant och bitvis ganska rolig läsning. Rekommenderas!
Mycket klokt som vanligt! Tittar man på när föräldraförsäkringen infördes i Sverige 1974 så ”ville” nästan inga män ta ut den och vara hemma med sina barn. Nu vill betydligt fler. Det är verkligheten som vi har att förhålla oss till som har förändrats, inte männens biologi. Den dagen alla vi pappor lägger samma kraft bakom prioriteringen av omsorgen av barnen contra jobbet som deras mammor gör så kan vi börja snacka om att närma oss en värld där män och kvinnor har samma möjligheter att utnyttja sin fulla potential i karriären.
Amen.
Charlotte:
”Kvinnor ska heller inte behöva be om ursäkt för att de tjänar mer än sina män, så som många kvinnor gör i dag.”
Jag visste inte ens att det finns många kvinnor som tjänar mera än sina män och om kvinnor nu måste ursäkta sina relationer för samhället är det främst inför kvinnor i samhället? Henry Laasanen menar att ”problemet” (läs orsaken) är snarare att kvinnor dissar män som tjänar mindre än dom själva. Men du verkar mena att jämställdhet i form av utjämning av inkomstskillnaden blir till då kvinnor inte mera behöver be om ursäkt för sina högre inkomster och inte genom att kvinnor slutar dissa mindre förtjänande män? Kvinnliga intressen verkar inte existera i din värld, existerar manliga?