Föreställningsvärldar och historieskrivning

Det blev en hel del diskussioner på Facebook efter inlägget om tankar om historia. Bland annat protesterades det mot att man tänker på historia i plural eftersom man riskerar att undergräva hela forskningsfältet om det blir acceptabelt att skriva historia enligt eget tycke – inget är fel om inget är rätt. Jag inser förstås att det finns en sådan risk och den ska absolut tas på allvar, men samtidigt tillhör det den nya historieskrivningen att vara medveten om att vi inte beskriver absoluta verkligheter. Historieforskning är ett humanistiskt ämne där kritik av källor är grundläggande men där också det faktum att vi inte arbetar med hårda fakta ska få vara röd tråd i resonemangen. Det måste finnas en respekt för att dåtida människor levde i andra föreställningsvärldar än vad vi gör, och den västerländska övertron på vår egen förträfflighet och naturvetenskapernas ofelbarhet är problematiska i sammanhanget.

Som exempel skulle man kunna ta häxprocesserna. Häxprocesserna har en självklar del i historieundervisningen bland annat eftersom de är spännande och en levande del av vårt historiska medvetande – de flesta känner till dem. Men häxprocesserna är också svåra om man tänker sig historien som en färdig verklighet som kan presenteras på ett korrekt sätt. Det finns nämligen ingen enkel förklaring till häxprocesserna, ingen självklar tidsbegränsning, inget otvetydigt resultat av dem. I den nya boken för gymnasiets kurs i Finlands historia (som i princip är riktigt bra) ges några tänkbara förklaringar. En av dem är att folk kunde ha ätit svamp och börjat hallucinera. En annan är att häxprocesserna var en sista våg av den mörka medeltiden på väg in i den nya tiden. Det här är inte de enda förklaringarna, men jag ställer mig ändå mycket tveksam till vilken bild av historien som förklaringar som dessa ger eleverna.

Seriöst, att häxprocesserna skulle ha berott på någon sort svampinducerad masshypnos är fullkomligt bisarrt. Jag vet inte hur jag på ett neutralare sätt ska kunna kommentera det. Om någon vill försvara det skulle jag väldigt gärna höra argumenten. Men det där med att det var ett sista ryck av medeltid är intressant. För det första framstår det som en trolig förklaring. Ett sorts det oallmänbildade folkets protest mot moderniteten och den nya tidens vetenskap. En uppgörelse med den gamla tidens religiösa vidskepelser och en väg mot bättre vetande. Allt det där verkar helt vettigt när man hör korta bitar av berättelserna från rättegångarna, om häxor och Blåkulla och Fan och hans moster, särskilt som resultatet av häxprocesserna brukar presenteras som att man därefter gav upp vidskepligheten till förmån för Vetenskap. Sedan Urban Hjärne slog hål på häxprocessernas falskspel med Riktig Fakta blev allt bättre.

Men häxprocesserna måste ses som en del av betydligt större transgeografiska rörelser och det vi ser som vidskeplighet i dag såg man som väletablerade sanningar då, och begreppet medeltiden var långt ifrån något som folk i allmänhet kände till. Förklaringsmodellen osar västerländskt utvecklingstänkande där historien hela tiden går mot utveckling och bättre liv, trots att det knappast kan ses som självklart att allt är så mycket bättre nu. Dessutom kan man inte förklara häxprocesserna om man inte tar i beaktande att folk på riktigt trodde på häxor, på Gud, på Djävulen och på magi och det är direkt föraktfullt att antyda att människor sedan på något vis befriades från sådana när Vetenskapen tog över.  För att kunna förstå varför människor agerade som de gjorde måste man våga möta dem i deras egen föreställningsvärld. I dag verkar det nästan finnas en rädsla för att det ska finnas saker i världen som Vetenskapen inte kan förklara, men den rädslan borde inte få färga tolkningarna av det förflutna. Visst är det en svår balansgång, det är det. Hur ska man göra med dem som säger sig ha sett häxor? Eller med dem som rent av säger sig vara häxor (för det fanns folk som erkände)? Ska vi bara helt enkelt konstatera att de sannolikt hörde till gruppen som käkat olämpliga svampar?

Nej, det är här som vikten av att respektera förflutna världar kommer in. Som historiker borde inte fokus ligga på att söka så kallade ”naturliga” eller ”verkliga” förklaringar till fenomen utan att beskriva fenomenen så som de tedde sig för den tidens människor. Självklart kan det vara av intresse med förklaringsmodeller som reflekterar över hur i hela friden det kan komma sig att grannar angav varandra eller att familjemedlemmar skickade varandra i döden. Sådana saker som händer då och då över hela världen; mänskliga tragedier som är svårgreppbara men som vi ändå känner att vi borde kunna förstå och förhindra. Men vi borde inte försöka förklara hur folk kunde tro på häxor, utan hur tron såg ut och vad den innebar. Beskriva inte bara vad vi ser utan hur dåtidens människor såg det, beskriva utan att döma.