Som ni vet är min högt vördade make i Tyskland på någon töntig jävla arbetsresa där han åker runt mellan pittoreska små vingårdar och fancy restauranger och där det är plusgrader och solsken och sånt. Men jag är ju förstås, som den goda hustru jag är, inte det minsta avundsjuk eller så. Nej då. Ingen kan vara gladare än jag att han får åka på resa.
Och det är inte så att jag inte kan leva utan honom för att han är luften jag andas och den stora kärleken i mitt liv och sånt där. Det där med andas klarar jag riktigt bra själv. Men hörrni. Mina kalla fötter som jag brukar värma på honom om kvällarna saknar honom. Och det är trist att titta på kvälls-TV själv. Att skrika ”it’s HIM” som vi alltid gör när vi tittar på brittiska deckare och samma skådespelare återkommer i olika skepnader till sig själv är liksom inte riktigt lika underhållande. Och ingen hörde att jag gissade rätt om vem som var mördaren redan från början.
Det är mest sånt liksom.
Hit och dit och tillbaka igen 
Ja. Känns igen. Och den där djupa känslan av att kunna vara precis den man är när man finns tillsammans. Att dela vardagen är bästa kampen. Båda vinner alltid till slut.
Det blir så
när man är två.
Jag ÄLSKAR att du fyller mitt kommentarsfält med poesi!
Du får göra som jag – skaffa en hund till de kalla fötterna ;).
I’ll be back… but it is a long time and I miss you 😦
jobbigt det där med att ingen är där när man klurat ut vem som är mördaren och vill stajla
Jo, för om ingen hörde en säga det så gills det ju inte. Det vet ju alla.
exakt!