Så jag ska den närmaste månaden leka historielärare. Det är kul. Men ångesten alltså. Ångesten över att behöva vara på plats en viss tid, att förbinda sig att dagligen infinna sig när man vant sig vid att toffla runt hemma, den ångesten är inte att leka med. Dessutom tvingas man konfronteras med vissa… dåliga vanor man lagt sig till med när man inte gått ut på väldigt länge och helt ärligt inte är van vid att det finns folk runt omkring. Som att
– torka händerna på byxbaken trots att de möjligen är riktigt smutsiga för att man kanske råkade få smält choklad i handen
– gnugga sminkade ögon (panda-effekten ftw)
– pilla sig i näsan när man talar med folk (för det är inte längre endast via telefon som man talar)
– rapa, låtsas bli rädd för sitt eget ljud och sedan skratta högt
– träna moonwalks medan man väntar på kaffet
– prata med sin telefon för det är en smartphone och den förstår en
– skrika random saker för att se om det ekar
Hepp.
Hit och dit och tillbaka igen 
Och, du måste börja läsa dina egna ”läxor” – det var lättare att läsa andras!
🙂
Själv stubbklippte jag håret igår, så att jag inte ser ut som en luffare när jag ska resa utomlands och träffa kunder senare i veckan. De senaste fem månaderna har jag bara jobbat med folk jag kännt i åratal, så jag har inte brytt mig om frisyren.
Det är nog bra att byta lite ibland för man märker knappt vad man har blivit förrän man tvingas förändra det.
Jag tycker du ska fortsätta som vanligt. Eleverna kommer att tycka att du är slum men dödscool.
Och jag menade skum, inte slum. Fast det passar ju också.
Tomejto tomato liksom. 🙂
Haha, jag skulle gärna ha dig som kollega.
Det tror du… 😉