Vardagslivet

Att vara liten och utanför

I dag är Vilho ledsen. Det är en sån där dag när det känns som om ingen vill leka med honom. Han sitter i min famn med darrande underläpp och vi pratar om hur det kan vara att få vara med i lekarna men ändå inte, och om hur somliga kan få en att känna sig väldigt liten.

”Mamma, när han är med så blir vi andra bara till små bollar. Och han blir nånsorts jättestor grej.”

Som jag önskar att jag ärligt kunde berätta att det går över, försvinner när man blir äldre, går att laga och går att borsta av sig dammet som om inget hänt. Istället kramas vi och pratar om hur det kan finnas fler bollar som känner likadant, fast det inte verkar som det, om hur man kan ändra på sig själv men inte på andra och om att det är bra att vara flexibel men farligt att glömma bort sig själv.

Det här är kanske en av de svåraste grejerna med att vara förälder. Att lyssna på sitt barns sorger och inte få vara problemlösare utan istället försöka hitta knaggliga vägar till barnets självförtroende och lägga grunden till styrka att handskas med sorgen. När allt man vill göra är att förklara för andras ungar vilka otrevliga skithuvuden de är och sedan köpa sin egen unge en hundvalp och ett coolt nytt dataspel.

16 kommentarer på “Att vara liten och utanför

  1. Vad fint beskrivet! Det skaver i mitt hjärta ibland när jag tänker på vilka hinder och motgångar min son kommer att stöta på under sin uppväxt, i form av t.ex. tufft socialt spel. Samtidigt som man ju vet att ingen kommer undan och de flesta barn har en fantastisk förmåga att glömma och gå vidare. Men sen vet man ju också vilka ärr som kan bildas, trots att man har varit långt ifrån den som blivit mest utsatt.

  2. Vi var där igår. Med den darrande underläppen och den lilla som sprang iväg och gömde sig i buskarna. Han visste att han inte kunde vara med i snöbollskriget pga. glasögonen men de andra ville inte leka det han föreslog istället. Så han blev ensam. Och väldigt, väldigt, VÄLDIGT ledsen. 😦 O uj så ont det gjorde i mammahjärtat.

  3. Äldsta igen sku så jättegärna leka med flickorna i klassen men de vägrar ta med honom trots många försök. 😦 Dumt. Men nu vill han inte att jag ska tala med klassläraren om saken då det tydligen är lite känsligt ämne. :/

  4. Vad fint att du hellre lyssnar än försöker lösa hans problem. Din lösning är inte nödvändigtvis hans, och allt kan eller ska inte lösas med våld utan lösningen kommer av sig själv. Det ovärderliga är någon som lyssnar, tar sig tid och låter saker ta sin tid. Ledsenhet har sin tid, måste få ta sin tid, innan det blir dags för den stora glädjen.

  5. Jag önskar att jag ska vara så pedagogisk som du är den dagen vi kommer till det där. Hellst vill jag säga att de andra är skitungar och vi köper en hundvalp. Usch. Svårt.

Lämna ett svar till jenny i maine Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s