Offra sig för barnens skull eller för sin egen

Via Fröken Makelös Facebook ramlar jag på en artikel om The Motherhood Mystique, där det diskuteras vilken press det ligger på dagens föräldrar (och då framförallt på mödrar) att offra sig själva för sitt barn. Och jag måste erkänna att det här är ett av de där ämnena där jag är oerhört tudelad.

Å ena sidan så kan jag inte komma ifrån att barnen är det allra viktigaste i mitt liv och att det inte finns något som jag inte skulle offra för dem.

Å andra sidan är jag övertygad om att mina barn blir lyckligare av att ha en mamma som inte har offrat allt för deras skull – en mamma som är stark och självständig och kan visa dem världen.

Egentligen ser jag inga problem med att kombinera de här två sakerna och jag tror att alla föräldrar måste hitta sin egen balans. Vad som stör mig är dock att så många tar sig friheten att beklaga sig över andras val – andras balans. Att vara förälder är nästan alltid förknippat med dåligt samvete och det blir fan inte bättre av att förståsigpåare ena dagen varnar för att curla sina barn och andra dagen för att sätta barnen i dagis. Det största hotet mot barnens välbefinnande tror jag ändå är föräldrar som känner sig alltför pressade.

Men den där balansen kan vara så vansinnigt svår att hitta och framförallt bibehålla. Ofta tror jag att jag har den, att det funkar, att jag får vara lagom mycket mig själv och lagom mycket någon annans mamma. Men så kommer jag på mig själv med att sakna barnen, inte bara för att de är kul typer utan för att jag är liten och osäker när jag ska vara bara Charlotte. I ärlighetens namn händer det att jag nästan är gråtfärdig när jag inte har barnen med, exempelvis på fester eller till affären, för att jag vissa dagar bara har så svårt att stå för mina egna val, min egen vilja och mina egna behov. Barnen blir en sköld att gömma sig bakom, en anledning att inte behöva ta ansvar för sin egen vilja och ett sätt att ha en färdig roll att fylla.

Så när jag får den där kvävande känslan av att jag hellre vill gömma mig än gå någonstans som bara Charlotte och inte ”Vilhos och Tildas mamma” brukar jag se till att ta mig ut en stund själv. För vet ni vad? Jag är livrädd för att ge efter för frestelsen att bara finnas för dem – att helhjärtat få gå in i modersrollen och ägna mitt liv åt barnen och inte behöva tänka på vad jag vill. För i längden tror jag inte att det blir bra. Jag tror att jag skulle sakna mig själv. Och framförallt tror jag att mina barn skulle sakna mig.