Historikerns historier · Nyhetsplock

Om termen ”consortis”; spänningen stiger!

Så jag har legat sömnlös och funderat över det där med varför Sigge Magnusson då för snart sju hundra år sedan valde att skriva dilecte consortis (älskade partner) istället för uxor (hustru) om Ramborg Karlsdotter när hon tryckte sitt sigill på hans skuldförbindelse. Precis som Juha i en av kommentarerna funderade jag också på om det möjligen kunde vara så att de bara var trolovade och han därför inte skrev uxor. Men varför skulle hon då, som ännu omyndig, ha satt sitt sigill på hans angelägenheter? Eller är det här ett bevis för att att kvinnors giftermål inte var den myndighetsrit jag trott? Shit.

Men så slog det mig att det skulle kunna vara så enkelt att jag helt enkelt inte har tillräckligt många urkunder författade på latin i mitt material för att ha stött på termen tidigare. Jag börjar nämligen år 1350 och just där går en ganska tydlig skiljelinje för när man börjar skriva på svenska i stället för latin. Därför började jag läsa bakåt i tiden.

Och mycket riktigt! Går man tillbaka bara femtio år i tiden finns det mängder med consortis som sigillerar tillsammans med sina makar och efter lite sökande hittar jag belägg hela vägen upp på 1370-talet. Tre gånger förekommer consortis dessutom på original från 1400-talet. Två av de gångerna är det dock på frånsidan av urkunden och inte i texten. Termen borde förmodligen översättas som gemål, istället för hustru, men den rättsliga innebörden torde vara den samma. Fynden från 1400-talets början tyder på att termen inte föråldrades eller medvetet togs ur bruk, utan snarare på att svenska ersatte latinet som skrivspråk.

Vad tycker du?