Det har blivit en hel del debatt efter de senaste inläggen om föräldraskap och jämställdhet. Det är kul och det är nyttigt. Med bra debatt driver man samhället framåt. Intressant i debatten är trenden att fortfarande skylla allt på mammorna. Det är deras fel om karriären blir lidande, deras fel om pappan inte vill leva jämställt för det skulle kvinnan ha förhört sig om redan innan hon valde honom till pappa och det är mammans fel när pappan anklagas för att inte sköta sitt barn tillräckligt för mammor är just sånna snåla jävlar som tycker om att beklaga sig.
Pappor då? Vad gör dom? Karriär och inget mer? Var finns alla vanliga, snälla, trevliga män och pappor i den här debatten?
Jämställdhet är ett givande och tagande, ett ständigt kompromissande och letande efter lösningar där båda parter måste vara lika aktiva och lika villiga att se till varandras bästa och att göra avkall på det egna. Jämställdhet är inte en färdig mall som alla familjer ska kunna leva efter, eller ens millimeterrättvisa i vem som sköter hushållssysslor och barn.
Och jämställdhet är inte en kvinnofråga. Det borde ligga i allas intresse att se till att dem som står en närmast i livet är lika lyckliga som man själv.
Föräldraskap är inte heller en kvinnofråga. Barns rätt till bra föräldrar ska gälla oavsett om föräldrarna är två kvinnor, två män eller en av varje. De där som tror på det magiska bandet mellan mor och barn, hur brukar de förklara fullt normala ungar som vuxit upp med två pappor?
Hit och dit och tillbaka igen 
Charlotte:
”Pappor då? Vad gör dom? Karriär och inget mer? Var finns alla vanliga, snälla, trevliga män och pappor i den här debatten?”
Som Warren Farrell påpekade: det finns mera journalister som är intresserade av hemmapappor än det finns kvinnor.
”Jämställdhet är ett givande och tagande, ett ständigt kompromissande och letande efter lösningar där båda parter måste vara lika aktiva och lika villiga att se till varandras bästa och att göra avkall på det egna. Jämställdhet är inte en färdig mall som alla familjer ska kunna leva efter, eller ens millimeterrättvisa i vem som sköter hushållssysslor och barn.”
Håller med till en stor del men jag anser inte att jämställdhet är kompromissande, precis som kärlek inte är det men såklart kan det vara jämställdhet att kompromissa i vardagen.
”Och jämställdhet är inte en kvinnofråga. Det borde ligga i allas intresse att se till att dem som står en närmast i livet är lika lyckliga som man själv.”
I teorin är inkluderar jämställdhet även men i praktiken är det fortfarande en kvinnofråga. Det kan också ligga i ens intressen att utöka maskuliniteten istället för att avmaskulisera.
Just out of curiosity what do you mean by the quote from Warren Farrell?
jkvainio:
”Just out of curiosity what do you mean by the quote from Warren Farrell?”
It was meant as a general remark about the strangeness (disforming) of discussing the issue in the way/from a perspective that it is usually discussed in, against the background that most women aren´t that interested in fulltime homefathers and that women aren´t as career focused as men in the first place. As I said somewhere else, career women are interested in men that are even more career focused and higher in the hierarchy than themselves, not homefathers and that women are interested more of full time motherhood than fulltime careerhood and a balance between these. Womens individual ”equality” doesn´t change her patriarchal expectations in relation to men. As Warren Farrel also pointed out, women can practically choose between career, home, a mixture of both and that men in contrast can practically just choose work in order to have an relationship. Against this background, why the issue is discussed as an disadvantage to women i don´t know? It seems as if what is suggested is that womens choices should´t affect her career at all and that she is not responsible for her choices and that a ”change” should take place without her having to change at all, just the rest of the world. And what is the point of making an example of families and fathers that share more the parenting, when most women aren´t interested in this kind of arrangement? Its as if women could choose
As said, it is very strange to discuss the issue in this way because of womens broader alternatives to choose from and how they use choose int their broader freedom.What lies at the bottom of this thinking is very corrupt, namely not holding women responsible at all for their actions.
To conclude: Why is the issue mainly discussed as a problem to women and externally to women themselves, when women have the most freedom of choice in the issue in this culture? And why is the one who has the broadest possibility of choice the least responsible in the issue?
I teorin inkluderar jämställdhet även män…skulle jag skriva.
Så bra kläckt igen…
Tack 🙂
minna: 🙂
Charlotte:
”Det är kul och det är nyttigt. Med bra debatt driver man samhället framåt. Intressant i debatten är trenden att fortfarande skylla allt på mammorna.”
Helt fel! I skriverier om saken tar man nästan aldrig upp frågan om kvinnliga val och prioriteringar, därför tas de alltid upp när man ifrågasätter dessa skriverier. Jag har läst väldigt få artiklar om saken där man sagt annat än att kvinnor förhindras göra karriär på samma villkor som män. Mot bakgrunden av detta, är det så konstigt att det ”alltid” påpekas att kvinnor själv bär huvudansvaret. Men det är typiskt att du beskriver detta påpekande som ”beskyllande”.
Ser du inte själv hur du genom dina skriverier reproducerar den stereotypa bilden av kvinnan som fåfäng, girig, beroende av mannen och ovillig att handla trots att bloggens inlägg och kommentarer visar tankar från många olika kvinnor långt ifrån den stereotyp du försöker framhäva?
INGEN på den här bloggen har någonsin försökt frånta kvinnorna delaktighet i hur deras situation ser ut, utom du som hela tiden måste försöka berätta hur jag och andra kvinnor fungerar i vår kvinnlighet.
Det finns en hel del bloggar skrivna av pappor som ser sig som förfördelade i kampen för sina barn eftersom de är män. Gå gärna in där och säg att det är dags för dem att ”man up” och skylla sig själva.
Charlotte:
”Ser du inte själv hur du genom dina skriverier reproducerar den stereotypa bilden av kvinnan som fåfäng, girig, beroende av mannen och ovillig att handla trots att bloggens inlägg och kommentarer visar tankar från många olika kvinnor långt ifrån den stereotyp du försöker framhäva?”
Endast i svaren till invändningar till inlägg där frågor behandlas just från ett perspektiv som kontitueras av att det kvinnliga ansvaret utesluts tex. att behandla frågan om kvinnor som ”det vackra könet” som objektifiering av kvinnan. Det är utgångspunkerna, som syns i centrala begrepp som används, som jag i grunden ifrågasätter. Mitt beskrivande skapar inte bilden av kvinnlighet, kvinnors handlande gör det, därför hade Beauvoir i grunden fel i Det Andra Könet.
”INGEN på den här bloggen har någonsin försökt frånta kvinnorna delaktighet i hur deras situation ser ut, utom du som hela tiden måste försöka berätta hur jag och andra kvinnor fungerar i vår kvinnlighet.”
Men varför då diskuterar man då frågan som om det inte vore en följd av vad kvinnor vill? Ni (bort)förklarar kvinnligt beteende medan jag endast beskriver det, ni måste göra det för att berättiga ert felaktiga perspektiv. Man kan inte nå ert perspektiv genom beskrivningar, därför har feminismen hittat på ogenomskinliga termer som ”falskt medvetande” för att bortförklara kvinnlig patriarkalitet (kvinnlighet kan inte vara annat än patriarkal dvs. om man är icke-patriarkal är man okvinnlig)
Och genom vad du just skrev exemplifierar du min poäng. Du skriver om mig som ett ”ni” i formen kvinnor i allmänhet som du sedan belägger med epitet och egenskaper varken jag själv eller sådana som med öppna ögon läser vad jag skriver skulle säga är beskrivande.
Jag tar ansvar för vad jag gör och vad jag skriver och vem jag är medan du själv inte ens kan se din egen del i reproduktionen av kvinnliga stereotyper trots att du fyller den här bloggens kommentarsfält med generaliseringar och ”typiskt kvinnor”-uttalanden.
Min huvudpoäng är att kvinnors belägenheter idag mera förklaras av hennes kvinnliga val och inte av diskriminering. Denna avgörande detalj verkar vara helt irrelevant i feministiska problematiseringar? Det börjar gå på sidospår nu men stereotyper är generaliseringar och den enda relevanta frågan om stereotypen stämmer eller inte. Eller menar du att man inte får beskriva kvinnors stereotypa beteende, att hon kan handla stereotypt men man får inte beskriva hennes beteende så?
Men jag har inte ens nämnt diskriminering i frågan om föräldraskap. Dessutom menar jag inte alls att man inte skulle kunna göra fruktbara stereotypa beskrivningar, men det är oförskämt att slänga runt stereotyper när man diskuterar med någon istället för att faktiskt lyssna på vad den säger.
Och igen; hela meningen med mitt inlägg är att diskussionen om föräldraskap (och jämställdhet) bara drivs från kvinnornas sidor med ett framhållande av deras tillkortakommanden. Hur föräldraskapets normer ser ut i dag kan inte förklaras med kvinnliga val, för kvinnor utgör bara hälften av föräldrarna. Ditt ”argument” med att kvinnor inte vill ha män som sköter om barnen faller rätt platt med tanke på hur många kvinnor som upplever det som problem att papporna inte förväntas eller de facto tar mer plats i föräldraskapet.
Därför undrar jag också om du brukar kommentera på någon av de där bloggarna där pappor kämpar för sina barn och där papporna ser sig som missgynnade av strukturer och normer, för med ditt resonemang så är ju det pappornas eget fel eftersom de gör sina egna val. Till exempel skulle du ju kunna gå in på Ensam Pappas Blog (http://ensampappa.wordpress.com/) och förklara för honom att hans situation är hans eget fel eftersom han har gjort manliga val. Det vore ungefär lika oförskämt som att gång på gång, utan att ta till sig det minsta av vad jag eller andra försöker säga, tjata om att vi har oss själva att skylla för att vi är kvinnor. Världen hade bara varit en effekt av mina val om jag var den enda i den.
Herrigud matias. En fråga till dej: Vad är kvinnligt? Vad har du skapat i och med det ordet? Tell me.
@Charlotte och Minna Lindberg
Nu har jag för många järn i elden för att jag skall kunna svara på alla ordentligt men jag ska försöka svara på några.
Minna Lindberg:
”Herrigud matias. En fråga till dej: Vad är kvinnligt? Vad har du skapat i och med det ordet? Tell me.”
Detta är en för stor fråga men jag försöka svara kort.
Jag tror att du missförstår mig då jag använder begreppet kvinnlig. Jag menar inte med kvinnlighet någon kvinnans natur eller vad det essentiellt är att vara kvinna eller vad kvinnor borde vara, tvärtemot jag anser att kvinnor inte borde vara kvinnliga, jag menar endast en viss sorts relation till mannen. Om jag tex. säger att kvinnligheten är underordnad manligheten påpekar jag endast ett korrekt faktum i den kvinnliga-manliga relationen mao. i den patriarkala relationen Det ska alltså inte tolkas som att jag försöker säga att kvinnor är underordnade mannen eller borde vara det. Men kvinnligheten kan inte vara överordnad manligheten, då handlar det inte om kvinnlighet för den manliga överordningen är en kvinnlig förväntning och kvinnligheten är inte en följd av beroendet eller patriarkatet, tvärtemot patriarkatet är en följd av kvinnlighet..Man blir alltså inte av med patriarkatet med att göra kvinnor oberoende om kvinnor fortsätter att vara kvinnliga i sitt oberoende. Iom. att den manliga överordningen är en kvinnlig förväntning kommer kvinnlig ”jämställdhet” endast att höja kraven på manlighet om alltså kvinnan är kvinnlig. Detta uttrycks i fraser som ”det finns inga bra män där ute” och ”män klarar inte av starka kvinnor”, det kan stämma i vissa fall men oftast handlar det om att ens patriarkala förväntningar i kombination med ökad jämställdhet (oberoende) som gör det omöjligt att hitta en partner. Men denna patriarkalitet förvränger man till jämställdhet ”jag kräver så mycket eftersom jag är så jämställd”, de högre kraven på mannen tolkas alltså som styrka. Ens ”styrka” tar kvinnliga formen av krav, vilket betyder att ingenting väsentligen förändrats, endast vad kvinnan ifråga gör orelationellt men i relation till mannen är den samma gamla visa, kanske med den enda skillnaden att förr var kvinnligheten inte förträngd utan en medveten och uttalad förväntning, idag däremot har kvinnliga kvinnor blivit förvirrade av allt förvirrat jämställdhetspladder så att de inte ens förstår att de är patriarkala, alltså kvinnliga.
Feministiskt tänkande har totalt ignorerat kvinnligheten i dess (o)jämställdhetstänkande för den har utgått från att kvinnligheten är en följd och inte något ursprungligt. Feminismens term ”falsk medvetande är ett exempel på denna utgångspunkt. Min poäng är att kvinnlighet måste börja ses som något ursprungligt och att denna kvinnlighet beaktas i (o)jämställdhetsekvationerna men viktigast av allt att kvinnor äntligen blir ansvariga för det.
Detta var en oklar sammanfattning men tillräckligt klar för att klargöra vad jag menar med kvinnlighet.
De bristande punkterna i ditt resonemang är följande:
* Det finns ingen inneboende koppling mellan kvinnlighet och patriarkat, och inte heller mellan manlighet eller patriarkat. Forskning har i flera decennier påpekat att patriarkatet är en struktur inom vilken flera olika manligheter och kvinnligheter får plats. Jämför patriarkatet Iran med patriarkatet Italien, eller för den delen ett historiskt samhälle.
* Först skriver du att kvinnlighet inte är i kvinnans natur och sedan att ”feministiskt tänkande” ignorerar att kvinnligheten är något ursprungligt. Det är väldigt motsägelsefullt. Kvinnlighet och manlighet är inte ursprungliga utan följder av samhällets förväntningar, egna preferenser och strukturella ramar (annars hade alla kvinnor och män betett sig likadant överallt i alla tider). Hittar du en enda seriös forskare som skulle påstå något annat?
* Du fortsätter att dra alla kvinnor över en kam och bortser helt från männens samtidiga skapande av kvinnlighet i skapandet av ”det andra”; manlighet.