Kulturkrockar · Nyhetsplock

En jämställdhetsskillnad mellan Sverige och Finland

Ju mer jag tänker på det, desto mer blir jag övertygad om att den skribent som framhävde symbiosen mellan mor och barn i HBL för ett par dagar sedan är ett tecken på Finlands jämställdhetstänk. Mammor ska förstås också få arbeta. Det är bara bättre om de först sköter om barnen och sedan kanske jobbar halvtid eller så. I Finland har man rätt att vara hemma i tre år med sitt barn. Tre år! Tänk vilken fantastiskt lyx att ha ett sådant alternativ! 6 % av den tiden utnyttjas av pappor – att jämföras med Sveriges 22 %. Dessutom, och det här är en av de viktigaste sakerna, tar papporna i Finland nästan bara ut sin pappaledighet (alltså några veckor i samband med födseln) och inte delar av föräldraledigheten vilket gör att finländska pappor alltså är hemma samtidigt som mammorna.

I just en sån miljö kan myten om det magiska bandet mellan mor och barn få frodas. För det känns nästan magiskt, det håller jag med om. Det där livet man i månader har känt så nära till sitt hjärta har man plötsligt i famnen. Det är ett ansvar så stort att man knappt förstår det. Man vaknar på natten och kontrollerar att babyn andas, man förundras över hur en så liten hand kan vara så perfekt och så stark och första gången baby ler ett stort leende förstår man att man vill ägna resten av sitt liv åt att locka fram flera. Och den där kärleken som tar över allt. Som gör att man orkar när man trodde att krafterna var slut och som får en att förstå att livet nu är större och viktigare än vad det någonsin varit tidigare.

Allt det där har barnets pappa också rätt till.

Och visst. Sveriges 22% är väl inget att dansa glädjedanser över, men i Sverige är det fler pappor som är själva hemma med sina barn, som får självförtroendet man får när man inser att man faktiskt klarar av att sköta barnet. Och det finns ett helt annat samhälleligt stöd för att mammor ska jobba (ibland tyvärr så stark att den mamma som vill vara hemma lite längre betraktas som avvikande) och en självklarhet i att pappor också kan. För ett jämställt samhälle är det helt fundamentalt att mammor och pappor är likvärdiga föräldrar.

Idag skriver professor Paul Lillrank i HBL att anledningen till att det finns så få kvinnor i bolagsstyrelser är att man till dessa styrelser ska välja ”kompetens och erfarenhet” framför ”allmänna principer och statistiska fördelningar” – en kolumn jag har på känn inte direkt skulle ha fått något hjärtligt mottagande i Sverige. Men jag håller helt med honom. Klart att kompetens och erfarenhet ska gå före. Men det är dags att fundera över varför så många kvinnor inte upplevs ha denna kompetens och erfarenhet som krävs och kopplingen till synen på modern som überförälder är uppenbar. Själv har jag varit mammaledig i nästan 4 år. Grannfrun på ena sidan i totalt 9 år, och hon på andra sidan staketet i nästan 13 år. Ingen av oss kommer att ha en chans att någonsin konkurrera på samma villkor som män utan avbrott i karriären. Visst får vi skylla oss själva som fått barn, och visst hade vi inte behövt vara hemma riktigt så länge med barnen. Men hade samhället sett det som självklart att ledigheten skulle delas lika mellan båda föräldrarna, för att båda föräldrarna är lika värda, hade vi på andra sidan småbarnstiden haft samma förutsättningar till konkurrens som männen.

Jämställdheten har kommit långt. Den formella diskrimineringen är borta. Men den strukturella diskrimineringen lever och frodas. Här i Finland är det extra tydligt.

39 reaktioner till “En jämställdhetsskillnad mellan Sverige och Finland

  1. Eller så är det något man klarar ut makarna emellan? Om man har gjort det klart innan man börjar försöka åstadkomma små liv, så blir livet så mycket enklare och man kan då ta sitt beslut utifrån det. Vill inte snubben vara hemma så kanske det kan vara en deal-breaker? Varför ska ansvaret ligga utanför relationen?
    Jag tycker för min del att det är skräp med pappor som inte tar chansen att vara hemma och komma nära sitt barn, men att vara hemma med mina, numera inte så små, var en diskussion vi hade inom familjen, inte med samhället.

    1. Jag håller med. Sist och slutligen måste beslutet fattas inom familjen. Men när bara 6% av tiden går till papporna så är det någonting större, någonting utanför familjens behov som styr. Ett exempel är idén att pappor helt enkelt inte är lika bra på att ta hand om barn som mammor. Alltför många tror att det är en biologisk grej som är helt frikopplad från att mammor har betydligt mer träning.

      Dessutom har jag hört så många pappor säga att de säkert hade varit hemma med barnen om de bara hade kunnat få ledigt från jobbet. Föräldraledighet är inget man beviljas. Det är något man med lagen som stöd kan ta.

      Jag är inte för kvoterad föräldraledighet, men jag är för en öppnare debatt om föräldraskap så att man kan få bort attityderna som håller mammor hemma och pappor borta (och som också sedan påverkar karriärsmöjligheter).

      1. Det är klart att vi alla påverkas av attityder i samhället omkring oss. Vad jag menar är väl kanske mest att om kvinnan vill ha möjlighet att prioritera sin karriär/yrkesliv också, då måste hon se till att ställa de kraven på mannen innan man börjar försöka få små. Jag önskar att jag kunde skriva ”och vice/versa” men så ser det ju sorgligt nog inte ut.
        Jag är själv lite Asperger och missar omgivningens känslor. Det har gjort det betydligt enklare att få vara en central del i mina barns liv. Det har gjort att jag inte ens frågat efter vad kollegor eller arbetsgivare tycker om att jag tar min del i både föräldraledighet och VAB och vad det vara må som kräver att man tillbringar tid med det viktiga i livet, till skillnad från jobb.

            1. 🙂 Man kan drabbas av barn, välsignas med barn, adoptera barn, få barn, men ”skaffa”? Njae. Det gör man med en soffa.

              (Och nu undviker jag jämförelser mellan soffor och det där med att föda barn.)

  2. JEan: dock har inte individen, utom de mest priviligierade, ofta möjligheten att helt själv välja i samråd med sin partner. För som konstaterat är det så mycket annat som påverkar och det är just de strukturerna som Charlotte påtalar i sin text. Att t.ex. föräldraledighet och synen på modersroll och föräldraskap, stöder de individuella valen så att de faktiskt blir just val. Inte påtvingade.

    1. Det är klart att det finns mycket som påverkar, kanske mest ekonomiska realiteter.. I övrigt så finns det inget, om vi nu pratar Finland och Sverige där lagen ger båda rätt att vara hemma, som hindrar att vi väljer själva. Det kanske är obekvämt men det finns inga andra sätt att ändra normer än att faktiskt bryta mot dem. Det funkar inte att prata om det och att beklaga sig över att de finns. Det enda som hjälper är att ta det obekväma. Det var det jag gjorde, inte för att jag är så j-a duktig utan för att det för mig var självklart. Det gjorde sannolikt att det blev lättare för de män som är yngre än jag som fanns i närheten.
      Gör, ignorera konsekvenser lite grann, var obekväm. Det är enda vägen fram.

  3. Charlotte:

    ” Ingen av oss kommer att ha en chans att någonsin konkurrera på samma villkor som män utan avbrott i karriären. Visst får vi skylla oss själva som fått barn, och visst hade vi inte behövt vara hemma riktigt så länge med barnen. Men hade samhället sett det som självklart att ledigheten skulle delas lika mellan båda föräldrarna, för att båda föräldrarna är lika värda, hade vi på andra sidan småbarnstiden haft samma förutsättningar till konkurrens som männen.”

    Kvinnor har samma förutsättningar som män att göra karriar, att karriären lider som följd av föräldraskap är i sig ingen orättvisa. Vad är det för poäng att jämföra kvinnors, som stannar hemma med barn, karriärer med män som inte stannar hemma? Om männen skulle stanna hemma med barnen skulle deras karriar påverkas i jämförelse med män som inte stannar hemma men sen igen så lider mäns, som inte är hemma, föräldraskap av att de är karriärsfokuserade. Man borde jämföra kvinnor som stannar hemma med män som stannar hemma och se om dessa kvinnors förutsättningar är sämre än de jämförelsebara männens. Så poängen är att det är ingen orättvisa att kvinnors karriärer påverkas av. föräldraskap och samhället behöver inte kompensera kvinnor för det. Som män måste kvinnor prioritera och välja, man kan inte få allt. Och varför ska samhället se det som en självklarhet att ledigheten ska fördelas lika mellan föräldrarna? Har du en aning om hur många kvinnor fullt frivilligt och medvetet (utan falsk medvetande) motsätter sig detta och väljer män som är karriärsfokuserade? Samhället blir det om kvinnor och män väljer det!

    ”Men den strukturella diskrimineringen lever och frodas. Här i Finland är det extra tydligt.”

    Vad pratar du om? Strukturer är inte förklaringar, man måste se vad som bygger upp strukturen och se om det utgör en orättvisa förrän man kommer med att strukturer är diskriminerande. Strukturen kan vara en rättvis följd av kvinnors prioriteringar. Samhället skulle vara mycket orättvisare om kvinnors karriärer inte skulle påverkas av deras beslut kring föräldraskap för detta skulle kräva att samhället orättvist stödde kvinnor på mäns bekostnad.

    1. Strukturerna blir ju orättvisa när de är strukturer istället för konsekvenser. Det rättvisa vore om en kvinnas situation vore en följd av hennes prioriteringar. Istället blir hennes situation en följd av den genomsnittliga kvinnans prioriteringar, så den fina bild du ritar upp där vi skall jämföra män och kvinnor i samma situation med varandra, den finns inte; personernas situationer blir olika baserat dels på deras egna val och dels på de vanligaste valen inom gruppen de anses tillhöra.

    2. Bra skrivet på slutet. Varför skulle det vara orättvist att den som varit hemma länge med barn (på skattebetalarnas bekostnad) minskar möjligheten att göra karriär? Är det inte snarare rättvist att de som jobbar hårt och mycket har större möjlighet att göra karriär?

      Om det är viktigt för en enskild kvinna att göra karriär så kan hon helt avstå från barn eller söka en man som inte är lika intresserad av karriär och som hellre vill vara hemma med barnen och bli försörjd.

      1. På skattebetalarnas bekostnad? Tror du inte att jag betalar skatt då eller? Eller att min man gör det? Dessutom kostar det samhället betydligt mycket mindre att ha en förälder hemma med barn än vad det kostar med subventionerad dagvård.

        Om kvinnor skulle resonera så som du föreslår skulle det inte bli någon nästa generation.

        1. Subventionerad barnomsorg är ingen mänsklig rättighet. Föräldrar borde betala själva för den barnomsorg de utnyttjar.

          1. Det är väl klart att det inte är en mänsklig rättighet, men barnomsorgen har inte uppkommit för att stöda kvinnor specifikt utan för att minska klasskillnaderna. Den dagen man beslutar sig för att skrota den subventionerade barnomsorgen är det inte bara kvinnor som kommer att drabbas utan alla som inte tillhör det rikaste skiktet. Jag har vänner i andra länder som betalar motsvarande 20.000 kronor per månad för dagvården, och då är det inte ens för något jättefint dagis.

      2. Kristian:

        ”Om det är viktigt för en enskild kvinna att göra karriär så kan hon helt avstå från barn eller söka en man som inte är lika intresserad av karriär och som hellre vill vara hemma med barnen och bli försörjd.”

        Kvinnor som är intresserade av att göra karriär är intresserade av män som är ännu mera karriärsfokuserade och högre i karriären än de själva, inte hemmapappor. Problematiken blir alltså helt annorlunda än det feministiska, om det överhuvudtaget ens är något problem.

  4. Geiri:

    ”Strukturerna blir ju orättvisa när de är strukturer istället för konsekvenser.”

    Och i kvinnans fall tycks endast det förra existera och i mannens fall det senare.

    ”Det rättvisa vore om en kvinnas situation vore en följd av hennes prioriteringar.”

    Och hur vet du att i kvinnors fall är det inte generellt så?
    ¨
    ”Istället blir hennes situation en följd av den genomsnittliga kvinnans prioriteringar, så den fina bild du ritar upp där vi skall jämföra män och kvinnor i samma situation med varandra, den finns inte; personernas situationer blir olika baserat dels på deras egna val och dels på de vanligaste valen inom gruppen de anses tillhöra.”

    Vad har den enskilda kvinnans situation och möjligheter att göra med genomsnittliga kvinnans prioriteringar, på vilket sätt binder de? Och såklart är de inte i samma utgångspunkt med sina val men det relevanta är om deras karriärer skulle påverkas olika av föräldraskapet.

    1. Jag har svårare att få jobb just nu för kvinnor i min ålder förväntas vara först gravida, sedan föräldralediga, sedan hemma med snoriga dagisbarn några år. De flesta kvinnor beter sig så, alltså är det rättvist och korrekt att behandla mig som om jag också beter mig så?
      Jag tycker absolut att min karriär just nu påverkas av genomsnittliga kvinnors prioriteringar… och jag planerar inte ens att ge mig in i något nytt föräldraskap. Min styvson bor hos oss nu, men han är tretton, han bodde inte här när han var liten så varken jag eller min make var hemma med honom då. Jag väljs inte bort för att jag har färre år av arbetserfarenhet utan för att jag statistiskt skulle vara hemma snart.

      Sedan, vadå hur vet jag att det inte i kvinnors fall generellt är så? Det är väl i kvinnors OCH mäns fall generellt så att att de vanligaste prioriteringarna är vanligast, hur skulle det annars vara?

      Jag menar inte framför allt ”stackars små kvinnor som bara vågar göra det de tror att andra tycker att de skall göra”, tänk istället ”skulle kanske kvinnor kunna få bemötas som individer istället för kloner”.

  5. @Geiri

    Kanske dina tankar är ett uttryck för typisk kvinnlig flockmentalitet dvs. att man bryr sig för mycket om vad andra kvinnor gör och tänker? Man är inte fri att handla först då alla andra handlar på ett visst sätt. Man up!

    1. Nu ser mitt förra svar så dumt ut, du vet ju redan hur jag tänker. Jag hade nog glömt att jag alltid kollar hur andra kvinnor tänker innan jag tänker själv, det måste man ju, alltid… Ojoj, tur att du påminde mig, här satt jag liksom och trodde att jag visste mer om mig själv än du gjorde….

    2. Matias: Om du bara kände Geiri lite bättre skulle du förstå vilken fullkomlig skit du just nu framstår som. Visa lite mer respekt för vad hon skriver och sluta bygga upp dina argument kring förutfattade meningar om hur hon som kvinna borde fungera.

  6. Geiri:

    ”Jag tycker absolut att min karriär just nu påverkas av genomsnittliga kvinnors prioriteringar… och jag planerar inte ens att ge mig in i något nytt föräldraskap.”

    Tycker? Inte mycket till bevis? De flesta kvinnor tycker också att de inte är patriarkala.

    ”Sedan, vadå hur vet jag att det inte i kvinnors fall generellt är så? Det är väl i kvinnors OCH mäns fall generellt så att att de vanligaste prioriteringarna är vanligast, hur skulle det annars vara?”

    Frågan var om kvinnors belägenheter generellt var rättvisa eller orättvisa följder av deras prioriteringar.

    ”Jag menar inte framför allt “stackars små kvinnor som bara vågar göra det de tror att andra tycker att de skall göra”, tänk istället “skulle kanske kvinnor kunna få bemötas som individer istället för kloner”

    Kvinnor bemöts generellt tillräckligt som individer. Du ger uttryck för jämställdhetsparanoia här, världen är inte så ojämställd som du tror, efter att man beaktat manlighet och kvinnlighet i jämställdhetsekvationerna.

    ”Nu ser mitt förra svar så dumt ut, du vet ju redan hur jag tänker. Jag hade nog glömt att jag alltid kollar hur andra kvinnor tänker innan jag tänker själv, det måste man ju, alltid… Ojoj, tur att du påminde mig, här satt jag liksom och trodde att jag visste mer om mig själv än du gjorde….”

    Det du skriver ger anledning att tänka så och du kan ju också bedra dig själv.

    Charlotte:

    ”Matias: Om du bara kände Geiri lite bättre skulle du förstå vilken fullkomlig skit du just nu framstår som. Visa lite mer respekt för vad hon skriver och sluta bygga upp dina argument kring förutfattade meningar om hur hon som kvinna borde fungera.”

    Jag är inte som de flesta kvinnor, jag bryr mig inte så mycket om hur jag ”framstår”.

    1. Matias: I ditt fall vore det säkert en bra idé att fundera lite på hur du framstår. Så som du för fram dina argument just nu väcker du inget annat än ilska och motstånd, och om du har en poäng drunknar den och kommer inte fram.

      För vad Geiri just berättar för dig är att hon är en av alla de kvinnor som inte vill göra traditionella kvinnliga val men som diskrimineras av strukturer (svårigheter att få jobb, förutfattade meningar om henne i debatter unt so weiter). Du säger att hon inte har bevis. Lille du, hon ÄR ett bevis.

      Ditt tyckande är inte viktigare än någon annans tyckande och om du inte snarast börjar agera utifrån denna grundläggande värdering föreslår jag att du lämnar den här bloggen.

    2. @Matias
      Nä, det märks nog att du inte bryr dig om hur du framstår. Skulle du vilja utveckla lite vad du menar med ”Kvinnor bedöms generellt TILLRÄCKLIGT som individer. Knyt sen gärna samman det med din mening ”Jag är inte som de flesta kvinnor, jag bryr mig inte så mycket om hur jag framstår” samt ”Kanske dina tankar är ett uttryck för typisk kvinnlig flockmentalitet..”
      *Väntar andaktigt på, vad som troligen kommer bli, ett fantiskt lärorikt svar.*

      1. @Rayo & Charlotte

        Ganska meningslöst att svara eftersom ni tydligen inte alls är intresserade av såna frågor jag ställer.

  7. Visserligen har Sverige en högre siffra bland män som stannar hemma med sina barn men den här siffran kom inte till av sig självt. Den här siffran i statistiken är en följd av de påtvingade lagar om föräldraledigheten. I Sverige har man inte möjlighet att stanna hemma med ett barn mer än ca 1-1.5 år totalt, om man inte lever väldigt sparsamt eller har en partner med fin inkomst. Vill man ha en liknande inkomst som man hade innan man fick barnet så tar man ut 7 dagar i veckan föräldrapenning och då kommer barnet hamna på dagis innan det fyllt 2 år. Vissa av dagarna är öronmärkta pappan. En del av dessa kan han skriva över till mamman om familjen vill ha det så men vissa av dom går inte att skriva över. Dessa är han tvungen ta ut och det innan barnet fyllt ca 7 år.

    Skulle föräldrasystemet se likadant ut i Sverige som i Finland skulle statistiken troligen se ganska lik ut den med. Visst är det ju bra att Sverige har den statistik som Sverige har men det är inte för att papporna är mer villiga att stanna hemma än finska pappor, eller för att samhället är mer förstående, det är bara en siffra som speglar själva föräldrasystemet.

    Sen kan man ställa sig frågande till om det är bra eller dåligt när staten tvingar fram diverse förändringar i samhället. Vad jag själv tycker om det lämnar jag osagt tillsvidare.

    Vad gäller kvinnors minskade karriärsmöjligheter så är det fullkomligt förståeligt. Den som väljer att stanna borta från arbetsmarknaden i flera år får kämpa rejält för att ta igen de missade åren. Men det är fritt fram att välja. Det är ytterst få som tvingas bli föräldrar och som tvingas stanna hemma med barnet/barnen. Allt handlar om vad man prioriterar mer, några år hemma med sina barn eller större chans att göra karriär? Det finns folk som stannar hemma för andra orsaker också, sådana som t ex vill ut och resa och tar sabbatsår pga det. Det är klart att dessa också har en sämre chans att göra karriär än de som inte gör det. Var och en gör sina egna val. Man kan bli irriterad på att man inte kan få båda delarna, både äta kakan och ha den kvar, men så är det. Det är ytterst sällan man kan få allt.

    1. Om jag inte räknar alldeles fel så motsvarar inte svensk lagstiftning angående öronmärkta pappadagar den stora skillnad som finns i hur mycket tid pappor tar ut. I Finland finns det en extra pappamånad (om pappan tar ut de sista två veckorna av föräldraledigheten får han två veckor extra) och de som tar ut den tiden är inräknade i de 6 procenten. Alltså; det finns lagstiftning för att uppmuntra pappor att vara hemma här i Finland också, men den har inte haft tillnärmelsevis lika stor genomslagskraft. Jag anser alltså att det finns en klar attitydskillnad mellan finska och svenska pappor.

      Dessutom anser jag att det finns en stor attitydskillnad även mellan finska och svenska mammor, där de svenska mammorna ser det mer som en självklarhet att man delar på föräldraledigheten än vad de finska mammorna gör. Av mina finska vänner vet jag bara ett par vars män varit pappalediga. Av mina svenska vet jag inte ett enda par där pappan INTE varit pappaledig åtminstone ett tag.

  8. Sen som en neutral iakttagelse, om en person har svårt att få jobb så är det enbart frågan om spekulationer kring varför personen inte lyckas få jobb. Om personen själv säger att det är pga hennes kön och vad den generella kvinnan antas göra i hennes ålder så är det långt ifrån ett bevis för att det verkligen ÄR så.

    Det kan vara så att det generellt sett är svårt att få jobb, det kan handla om ett illa strukturerat CV, det kan handla om ett CV med tidsluckor som inte förklaras på bra sätt, det kan handla om personliga egenskaper som inte passar själva tjänsten, det kan handla om lite vad som helst. Men att säga att kvinnan är ett bevis på att kvinnor i hennes ålder har svårt att få jobb eftersom samhället anser att kvinnors i hennes ålder tar föräldraledighet, är inte bara långsökt, utan det är rena spekulationer, såvida inte kvinnan ifråga har fått det förklarat för henne som orsaken till varför hon inte fick tjänsten hon sökt.

    1. Men grejen är den här, att om man har en barnlös man i 25 årsåldern och en barnlös kvinna i 25 årsåldern med exakt likvärdiga meriter är det tryggare för ett företag att anställa mannen för sannolikheten att han ska vara hemma med snoriga ungar är statistiskt sett betydligt mindre. Det är inte öppen diskriminering, eller ens egentligen fel av företaget (som förstås måste tänka på sin trygghet) men för den kvinna som gång på gång blir andrahandsval är det frustrerande.

      Inom akademien vet jag ett ordentligt antal kvinnor som blivit bortvalda trots att de varit meriterade, men jag vill inte gå ut med några namn här. Det händer hela tiden. Unga kvinnor ses som risker vid nyanställningar.

      Läs exempelvis det här: http://www.studentliv.se/plugga/fall-fr%C3%A5n-verkligheten-s%C3%A5-blir-kvinnor-diskriminerade-4299

    2. Jag bör kanske också förtydliga; jag skrev: ”Jag har svårare att få jobb just nu […]”. Inte samma som Jag har svårt att få jobb, och absolut inte samma som Jag kan inte alls få jobb. Jag skulle snabbt kunna få ett jobb med lön lägre än studielånet och som samtidigt skulle ge mig nya fina förslitningsskador. Men jag är en kräsen jävel så jag tar inte dem, jag är inte tillräckligt hungrig än.
      Jag har hur som helst aldrig påstått att jag bevisar något, men jag fick en fråga om hurvida det kunde finnas en koppling mellan en persons situation och andra personers prioriteringar, då valde jag ett exempel som låg nära till hands.
      Att jag valde ett exempel kopplat till förhållandet mellan arbetsliv och familj berodde på att det var det som inlägget ursprungligen handlade om. Vill du däremot veta vad jag tycker orsakar mer problem och mer diskriminering så finns det ett utmärkt exempel högre upp i kommentarsfältet.

      1. Geiri:

        ”Vill du däremot veta vad jag tycker orsakar mer problem och mer diskriminering så finns det ett utmärkt exempel högre upp i kommentarsfältet.”

        Kan du förtydliga?

        1. Jag vet inte om jag kan göra det så tydligt som verkar behövas, men jag är på bra humör idag så jag försöker en gång till.
          Jag tycker att det är ett problem, och att det leder till diskriminering av både män och kvinnor fast i olika situationer, när man förväntar sig ett visst beteende från någon baserat på dennes kön utan att veta något mer om den. Det är lika korkat som att dela ut skor i storlek 42 till alla manliga anställda och storlek 37 till alla kvinnliga. Det är statistiskt bättre än tvärtom, men vill man att de anställda skall kunna använda skorna skulle det vara bättre att mäta deras fötter istället för att räkna deras könsorgan.
          Något som orsakar betydligt mer elände än lite skosskav är när man börjar förutsätta att man vet hur människor TÄNKER baserat på kön. Eller något annat för den delen. Du verkar mena att alla är individer och ansvariga för sin egen situation, men samtidigt att alla kvinnor delar samma korkade hjärna och tänker samma korkade tankar. När sådana människor börjar få makt över andra, då får vi betydligt allvarligare problem än om jag måste städa istället för att svetsa i några månader.

          Jag kan inte hålla upp mina tankar så att du ser dem, jag kan inte låta dig titta in i min hjärna. Men du vet så lite om mig. Du vet inte hur jag ser ut, hur lång jag är, hur stark. Du vet inte vem jag är gift med, hur resten av min familj ser ut. Du vet inte vad jag har arbetat med, vad jag har för utbildning eller hobbies. Du vet inte vad jag tycker om något annat än de ganska få saker vi diskuterat här. Så varför vet du hur jag tänker? Varför vet du just det?

          Och detta är när du pratar med mig, när du pratar med kvinnor som är sådana som du tror att kvinnor är, då bekräftar du bara deras svagheter och gör det ännu värre, och det verkar ju inte heller vara det du vill.

  9. Företag som anställer någon med sämre meriter än andra sökande gör ett lagbrott och åtminstone i Sverige så kan man genom arbetsrätten ta upp frågan. Personen med bästa meriter och bäst lämplighet skall få anställningen och får den inte det måste ett tillräckligt bra skäl kunna anges. Annars kan detta som sagt bestridas.

    1. Precis. Så är det i Finland också. Jag bara menar att om någon upplever att det gång på gång går förbi tillfällen som man varit kvalificerad att få så behöver det inte vara paranoia, utan det kan lika gärna vara dold diskriminering.

      Själv upplever jag inte att jag blivit diskriminerad, men jag har många vänner som upplevt det och bara för att det inte varit sådant som kan klassas som lagbrott betyder det inte att det inte förekommer. Företag som inte kallar folk med utländska namn ens till intervju är typiska, men det är svårt att bevisa ett lagbrott.

  10. Självklart förekommer det dold diskriminering. Inte något jag talar emot. Det jag däremot påpekar är att det fortfarande handlar om spekulationer. Spekulationer hör till pseudovetenskapen och det är också svårt att grunda en bra diskussion på sådana.

    1. Om man vill ha en rent vetenskaplig diskussion så är förstås spekulationer inte särskilt givande. När vi talar om jämställdhet och föräldraskap tycker jag dock att personliga erfarenheter (som jag är jätteglad över att folk delar med sig av) är just sådant stoff som ger en bra diskussion.

  11. Jag tror föräldraledighet skall säljas in som ett privilegium åt papporna. Det är en gåva att få stanna hemma med sitt barn och få betalt för det. Jag tror världen i det här fallet kan förändras bara ett par i taget. Familjer måste tänka på om det är viktigast hur mycket de har på bankkontot eller om det kanske finns andra viktiga värden i livet.

    Jag har hört pappor skryta om att de inte hunnit ta ut pappaledighet eller att de inte ids göra det för att de har övertid att ta ut. Jag har också hört mammor säga de aldrig skulle ge ”sin” föräldraledighet åt pappan.

    Jag tycker Lillrank har en helt bra poäng. Jag tror inte det finns tillräckligt med kvinnor att välja in i styrelserna. Så länge som styrelserna inte diskriminerar så ser jag inte heller kön som ett speciellt stort problem. Problemet sitter kanske snarare på de lägre nivåerna, eller som för @geiri (som jag inte alls känner) som klassas som snart-föder-hon-barn. Kommer man inte in och upp som tillräckligt ung så kommer man inte till toppen. Om toppen nu sen är ett åtråvärt mål kan man debattera. Sen tror jag många inte är helt medvetna om hur sjukt mycket många som tar sig upp på karriären jobbar. Ofta så mycket att det inte är möjligt utan någon som sköter hem och barn. Ofta så mycket att man inte är speciellt närvarande i barnets vardag.

    Jag tror också det finns vissa glastak beroende på vilken väg man vandrat upp i bolaget. Är man personalchef (eller it-chef) så har man ytters små chanser landa på VD-posten jmf. med någon som varit t.ex. ekonomichef.

    Ur en arbetsgivarsynvinkel ser jag inte föräldraledighet som ett speciellt stort problem. Det går bra att ta igen ett par år eller flera om man är effektiv och bra på det man gör. Föräldraledighet kommer inte speciellt överraskande (bara man har vett meddela i tid) och den har en ändlig, rätt känd, längd. Är man bra på det man gör så är det sällan arbetsgivare tackar nej till ens tjänster, jag tror det är helt tillräckligt svårt hitta rätt personer till rätt poster utan att välja bort p.g.a. kön.

    Ett betydligt större problem är sjuka barn. Det kommer överraskande och helt utan varsel. Jag tror det är här mammor och pappor måste dela mera jämlikt för att män inte (medvetet eller omedvetet) skall prioriteras i karriärstegen. Problemet för arbetsgivaren är det okända.

    (Nu kommer alla kvinnor här att sucka). Kvinnor har också en fördel jmf. med män. De har inte gjort värnplikten. Nu menar jag inte att armén gör män av pojkar utan att det lätt tar ett år av ens liv. Det kan kanske motsvaras av en graviditet? Men kvinnors graviditet sker ofta mycket senare i livet än värnplikten, så det påverkar nog arbetsgivaren betydligt mera.

    Och det är klart mödrar mödrar knyter ett magiskt band till sina barn. Det skall fäder också göra!

    PS. Hur har du lockat fram alla de här männen i kommentarerna?

Vad tycker du?