Problemet är att hon envisas med att drapera sig över min arm samtidigt.
Och sover hon så djupt att hon snarkar. Efter en förhandling om det där med hennes överhöghet och mitt i sammanhanget tydligt underprioriterade behov av att skriva kom vi överens om att jag inte behövde min högerhand och att den därmed skulle vara till hennes omedelbara förfogande.
Inte av bekvämlighet. Av princip.
När hon bestämde sig för att det trots tidigare överenskommelser inte var bra nog satte hon tillräckligt med klor i mitt lår för att jag skulle vara alltför upptagen med att försöka hålla tillbaka tårarna för att få tag i henne när hon gjorde en ”sug-på-den”-dans på tangentbordet.


Åh herregud vad jag plötsligt saknar Fluffet! Och alla hans ”så här ÄR det”.
Snörvel.
De är ganska jobbiga när de är där, men inte skulle man ju klara sig utan.