Vår trädgård är inte direkt stor. Dessutom är den uppdelad i en framsida och en baksida, av vilken ingen har söderläge eller egentligen mer än vandrande skugga en bra dag. Jorden är av den sorten som får en keramiker att jubla. När vi flyttade hit var framsidan en plätt brunt gräs med en torkställning som började närma sig arkeologisk relevans.
Numer är det min egen lilla bit av himmelriket. Där blommar tappra klematis som behöver några säsonger till för att buska till sig, fantastiska stockrosor uppdrivna från frö och envishet bortom jordmån och i år, äntligen, ljuvligt doftande rosor och luktärtor. Där dricker jag mitt morgonte. Där bjuder vi grannarna på spontankaffe. Där tänker jag sitta tills frosten kommer. Om ett par veckor.
Kuriosa: Det var just där vi satt idag på morgonen och spanade på grannarna när en granne som just hämtat posten knatar förbi, lyckligt ovetande om riktigt hur allvarligt min make ser på det där med att ha sandaler och tennissockor och för långt borta för att höra rasslet av småstenar i makens hand innan vi kom överens om att låta bli.
Hit och dit och tillbaka igen 
Haha! Jag höll på att få kaffet i halsen. Redan sandaler och tennissockor är roligt i sig.
Visst är det? 🙂
Om man inte gör det ironiskt.