Att bli några år äldre i ett nafs

I ärlighetens namn har vi varit lite oroliga över att Vilho inte velat lära sig cykla. Vi skaffade honom en cykel förra året, en bra en utan stödhjul, som han ett par gånger försökte cykla på medan jag sprang bakom och höll i men en misslyckad inbromsning och ett dike senare gav han upp. Inget lockande i världen kunde få honom att vilja prova igen.

Hans lillasyster cyklar som en galning och tjuter av lycka när vinden blåser henne i ansiktet. Så i våras satte vi tillbaka Vilhos stödhjul, fullt medvetna om de möjliga sociala effekterna av att vara sex år och ha stödhjul – när ungen blåvägrade att vara utan hade vi inget val. Men han hann inte ens prova cykeln förrän det visade sig att det var punka på bakdäcket. Och sedan punka på framdäcket. Och sedan sådana groteskt stora hål i båda ytterdäcken att de behövde bytas.

Orka. Byta. Däck.

Som de ekologiskt medvetna föräldrar vi är packade vi barn och cykel i bilen och åkte till återvinningscentralens varumottagning och gav bort cykeln. Sedan åkte vi runt till andra sidan av återvinningscentralen och införskaffades vad som bara med mycket god vilja kan beskrivas som en bättre begagnad cykel men som var behäftad med det i ärendet synnerligen avgörande ”inte punka” och så åkte vi hem.

Och som ni redan vet är jag ganska målmedveten och driven (eller dumdristig beroende på vem man frågar) och av allt att döma är det något som gått i arv till min son. Det tog honom en knapp dag att lära sig svuscha fram utan stödhjul och på kvällen efter maten stack han iväg på cykeln till skolgården och spelade bandy med sina kompisar. Bara så där. Hade jag vetat att det skulle göra honom fyra år äldre hade jag aldrig lärt honom cykla.